emblasmatte

ÄNTLIGEN lyckades jag komma upp i tid på morgonen, så att vi kunde gå till Öppna Förskolan. Lyckebokyrkan är bara runt knuten, så vi kom snabbt dit, jag, Ben och Kevin. Ett tiotal föräldralediga var redan där, och papporna tittade knappt på oss. Flera av mammorna hälsade dock. Kevin tittade förvånat på alla barn och visste inte riktigt vad han skulle göra. Det tog ett tag innan han började leka med sakerna, eftersom han hade fullt upp att observera alla andra telningar. Snart blev det dags för sångstund och alla föräldrar gjorde ett riktigt bra jobb, tycker jag. Alla bebisar var glada, men Kevin skulle givetvis utmärka sig och "sjöng" för full hals. Gulleplutten!

Det visade sig att den kvinna vi pratade mest med faktiskt kommer att bli vår framtida granne. Hon bor mittemot vårt kommande hus.

Efter detta äventyr, så var det en pojke som har sovit massor idag! Redan i morgon planerar vi att besöka förskolan igen (fast då är det på ett annat ställe). Bens flickor är här och Nova fullkomligt älskar bebsiar, så hon lär trivas som fisken i vattnet...

I morgon är också en stor dag. Från klockan 12 kan vi hämta ut nycklarna till radhuset. Blir spännande! Men flytten få vänta, tills vi har det lite lugnare och Bens tjejer har åkt hem. När de är här, så vill vi ju hellre ägna oss åt dem!

I morgon lär det bli till att ringa tant tandläkaren också, är jag rädd. I kväll har tandvärk börjat kännas av och jag hoppas VERKLIGEN att det inte blir värre! Hoppas jag får en tid redan i morgon. Åh, det är så härligt att man slipper få dammiga pengar i plånboken! ;)

Oj, vad tiden flyger förbi! Nu är det söndagskväll, och ännu saknas två rader golv i köket (sonen har så mycket annat viktigt för sig, och vill samtidigt att vi andra inte lägger golvet). Bara ett fåtal golvlister är uppe och inga trösklar, men eftersom Kevin sover, så vill jag inte hamra och såga. Fast i morgon kommer allt att bli färdigt! Dessutom har vi ju tapetserat lite i köket (och bland annat satt upp en bård för att dölja fusktapetseringen). I kväll ska jag tapetsera om halva hallen innan jag går och lägger mig. Det bli ju så fint, och så ska man inte bo kvar. Det känns lite surt...



Kevin trivs finfint i gåstolen, som jag tidigare skrivit om, och kör gärna omkring överallt han kan. Embla är så himla duktig och ligger still med sin tass när han kommer och ska känna på den, trots att hon normalt sett är så rädd om tassarna och rycker bort dem om man rör för mycket på dem. Att tugga sladdar är roligt också, framför allt under skrivbordet där det finns massor!

Det går låååångsamt framåt med maten. Oftast spottar han ut (fräser ut) allt, så det blir helgrisigt. Fast idag åt han nudlar med god aptit och kunde till och med "sörpla" in dem i bästa Lady-&-Lufsen-stil! Middagen blev komplett eftersom teven var på (vi åt i vardagsrummet eftersom köksgolvet inte är färdiglagt) och det var en massa bra reklamfilmer - Kevins favoriter på dumburken!

För ett antal månader sedan undrade jag hur ofta man INTE åker fast när man kör för fort. Ni vet, när polisen kollar av ens hastighet men bestämmer sig för att låta en slippa igenom, utifall att det strax kommer en större fartdåre, som de hellre sätter fast. Idag var nog en sådan dag. Jag låg i 120 på motorvägen när jag upptäckte en civilare som stod och kollade hastigheten vid vägkanten. Längre fram var det fler civilare som stoppat bilister, så de var lite "fula" idag, när de inte visade sig. Hur som helst, så märkte de garanterat att jag körde för fort, men lät mig köra utan böter. Tack för det! Resten av resan förflöt i 110 kan jag tillägga...



Häromdagen skulle jag köpa skor eller liknande till Kevin. Vi provade alla par i affären, men inte ett enda passade! Rätt storlek på längden var ju inget problem att hitta, men däremot har de gjort barnskorna i vuxenmodell fast mindre. Små barn har dock ofta tjocka fötter och Kevin fick helt enkelt inte ner fötterna i skorna, eftersom fotvalvet var för högt. Vet att jag haft samma probelm med de andra barnen också. Frågade om det i kassan och hon kunde bara bekräfta att många barn inte kan ha barnskor pga det här. Helt otroligt att skotillverkarna inte kan göra ett enda vettigt par skor!

För att göra huset än mer attraktivt (eller helt enkelt bara attraktivt...), så har vi slitit ut golven i hall och kök. Hittills har vi lagt hälften. Dessutom har jag tapetserat om lite i köket, där tapeterna var rivna. Hade inte så mycket tapet kvar, och i affären var det slut, så i stället för att köpa helt nya och tapetsera om hela köket, så tapetserade jag bara en meter upp. Sedan satte jag på en bård. Voilá - och ingen vet min lilla hemlighet...

I Uppsala har vi lite speciella vägskyltar. På vissa ställen kan man se en katt utan svans med ett par kattungar efter sig. Det är självklart för att markera att det är Pelle Svanslös övergångsställe. Nu har Uppsala även fått en ny sorts skyltar, som väckt stor uppmärksamhet. För att blidka alla som skriker om jämställdhet mellan könen har Transportstyrelsen arbetat fram en Fru Gårman, alltså en skylt att använda vid övergångsställen med en kvinna i stället för man. På något konstigt vis - ingen säger sig veta hur det gått till, så har det satts upp en falsk Fru Gårman på vissa ställen. Denna kvinna har toppiga bröst och kortare kjol, vilket väckt rabalder. Så sexiga skyltar får man inte ha, så nu ska de bytas ut mot den mer damiga, korrekta varianten. Suck, att folk orkar bry sig...

En sådan här dag kan man ju inte låta bli att kommentera prinsessfödseln på sin blogg! Victoria klämde visst ut flickan raskt och liksom andra mammor blev hon inte kvar mer än sex timmar på sjukhuset. Vad barnet ska heta får vi veta först i morgon. Det lär ju knappast bli Tindra (för nytt) eller Berta (inte kungligt), men ska man chansa på Sophia?

En del klagar på uppståndelsen och menar att det är för j-igt att födas in till något man själv inte väljer. Fast man kan ju alltid avsäga sig sin titel, så det tycker jag inte är ett hållbart argument. Andra menar att kungafamiljen ska bort, för det har blivit några skandaler. "Kasta första stenen", säger jag, för jag accepterar att även de kungliga är mänskliga. Nä, jag är ett fan av de kungliga och tycker de gör ett fint PR-jobb fölr Sverige. Att en del av mina skattepengar går till dem bryr jag mig inte det minsta om. Det finns så otroligt mycket annat mina skattepengar inte borde gå till - dra ner på det i stället! Så: Grattis Vickan och Daniel och välkommen till världen lilla prinsessa!

Tisdag, men inte vilken vanlig dag som helst. Det var Bens födelsedag! Strålande sol och flera plusgrader gjorde att vi åkte in till stan med Kevin och Embla. Först köpte vi ett gäng strumpor  till Kevin, sedan gick vi till Svandammen, där frusna änder väntade på att utfodras. Tur att vi tagit med bröd då! Embla fick vi knyta fast vid staketet, för hon ville leka med änderna, något som inte uppskattades av de bevingade djuren. Kevin tyckte det var mycket intressant när så många fåglar flockades kring vagnen. Många var dessutom så tama att de åt direkt ur min hand. Eftersom jag jag drabbats av senildemens, så låg mobilkameran i bilen och därför bidde det inga fina kort...



Därefter gick vi in till Stadsträdgården och lekplatsen där. Kevin fick gunga och tyckte det var hiskeligt roligt. Under tiden tog Ben Embla på en promenad, och han ville låta henne springa av sig en bit bort. Det skulle han inte gjort! Fröken "Är min matte i säkerhet!?" ruschade så klart hela vägen tillbaka till gungorna, förbi alla människor för att komma till mig. (Det står inget i dagens UNT om hjärtinfarkter i parken, så det gick nog bra trots allt). Efter kommer Ben i full galopp med kopplet i högsta hugg...

Att gå i stan är inte det roligaste, tycker Embla. Hon blir stressad av att det är så mycket folk, och jag har fullt sjå med att hålla henne kort. Även fast jag har henne alldeles intill mig, så har hon ju så lång hals, att hon sticker fram nosen till allt och alla ändå. Och inne på HM var det besvärligt att hålla henne ifrån alla kläder, så hon inte dreglade ner dem. När vi därför åkt till Boländerna, så fick hon stanna i bilen. Vi tog kiss och korv på IKEA, köpte födelsedagsskor till älsklingen och gjorde ytterligare ett par butiksbesök.

(Givetvis så går det ju inte att få en helt perfekt dag, så för att inte bryta trenden, så fick jag ordentlig migrän på kvällen, som plågade mig även på natten).

Åh, han är så underbar, min älskade Kevin Boy! (Fast det låter ju lite som Kevin Borg, tyvärr). Jag kan sitta med honom i famnen, och han ligger avslappnat och jag bara myyyser och undrar hur man kan älska någon så mycket.

Han gör framsteg också. Nu har han börjat kräla fram på golvet! Med en lockande sak en bit framför honom, så ålar han rätt snabbt fram dit. Förhoppningsvis kopplar han det här med krypställning snart. Jag brukar ställa bakbenen och rumpan i rätt position, men när jag tar upp armar och mage och sedan släpper, så brukar han falla som en fura...

Inte nog med det. Gossen har - hör och häpna - provat välling med gott resultat!!! Thank Lord, nu kan man kanske slippa tutta varannan timme dygnet runt! Provade för första gången idag, och han åt ganska bra en liten stund, men insåg sedan att tutte är godare, så då fick det bli så. Denna gång i varje fall. Maten däremot går fortfarande lika trögt. Det är banne mig stört omöjligt! Han kniper med läpparna, spottar och fräser och det spelar ingen roll hur många flygplansskedar jag kör i luften. Shit, han närmar sig åtta månader och äter inte än...

Vissa saker går jäettebra att äta, men kanske inte alltid det som mamma vill...

Gåstolen är ofta springstolen numer. Han tycker det är skitkul att komma åt alla prylar, som mamma glömt framme överallt. Idag hade han plötsligt oboypulver på stolen (blandat med färskt kräks...) och lyckades välta en mugg läsk i knät (inte min mugg!). Alla sladdar är väldigt smakliga, och nu har han upptäckt att under skrivbordet kommer man åt MÅNGA sladdar.

Tyvärr hittar jag inte sladden, som kan föra över bilder till datorn, så ni får bygga upp egna bilder i huvudet i stället. Jag hittar i princip ingenting i huset längre, om jag ska vara ärlig. Sminket har hamnat i tvättkorgen (och tvätten i en påse), jackan är i sonens garderob och räkningarna har jag förpassat till en låda i exets hus. Tur att jag är mammaledig och har ordentligt med tid när jag ska packa upp alla kartonger, för allt är verkligen huller om buller!

Nä, nu ska jag skala mig en morot och äta ett päron. Jag hann inte laga någon mat idag (vare sig till lunch eller middag) och att bara äta rostade smörgåsar och ett lass äppelpaj ger en smått illamående känsla, som brukar botas med hjälp av en instant-vitamine-kur!

Facebook är bra till mycket. Att hålla koll på alla nära och kära, till exempel! Brorsan berättar om middag på kompisens restaurang i någon ö-håla. Brisbane hette det visst. Sönerna flinar fint mot kameran på en uteservering på Kanarieöarna. Men vad då, jag skulle aldrig vilja byta ut min prinskorv- och pastamiddag under 40-wattaren i mitt lilla kök... Hade ju till och med fixat en äppelpaj på vaxade äpplen, ni vet sådana där som har bäst-före-datum om tre år typ!

Idag tog vi en rätt ordentlig promenad. Kevin fick gunga själv för första gången och han fullkomligt älskade det! Han hade kunnat sitta där och skratta i en timme, tror jag. Embla hade vi med oss och hon var som värsta kalven på grönbete. Skuttade runt, krafsade sönder snökokor, ruschade både hit och dit och glömde helt att hon faktiskt är en gammal dam egentligen.

Oj, dagens andra inlägg! Snart hamnar jag väl på blogghemsidans förstasida som den mest aktiva bloggaren... ;)

Nu när det bara är några minusgrader ute, så är det så perfekt! Idag undrade jag ifall det skulle bli kallt med klänning och strumpbyxor ute, men det blev det ju inte! Det var alldeles lagom. Fleece-tröjor däremot ska jag komma ihåg att aldrig använda mer. Fy, så svettigt det blir! Även Kevin blir snabbt genomsvettig om han har en fleecefilt över sig när han sover. Synd att jag köpte ett helt gäng till honom när han var nyfödd...

Idag har det känts så bra. Jag vet egentligen inte varför. Jag borde ju vara sur, eftersom strumpbyxorna envisas med att hänga en halvmeter ner i grenen (ni tjejer vet vad jag menar!). Kanske var det för att det blev en sådan här annorlunda dag. "Plötsligt händer det", liksom. Något som bryter den vanliga tristessen. Här har jag alltid ont i högra sidan i huvudet, men när jag vaknade idag, så värkte även vänstersidan. Vilken överraskning! Omväxling förnöjer, som det så fint heter. Trots att jag fick ställa in dagens tur till stan (och gårdagens besök till öppna förskolan sov jag mig igenom...), så blev det ändå bra när mäklaren ringde. Hon hade blivit uppringd av en kvinna som vill kolla in mitt hus på måndag! Innerst inne är jag glad och håller tummarna så hårt att de blöder, men ändå vågar jag inte hoppas. Det blir väl storstädning efter helgen med Bens tre barn, allt till ingen nytta igen.

Brorsan är på väg till värmen i Australien och jag är såååå inte avundsjuk. En hel månad kommer han att få utkämpa strider med gigantiska spindlar, livsfarliga ormar, vattenbrist, människoätande hajar, solsting och en massa annat trams. Själv sitter jag och njuter i snöstormen och blåsten, jagar dammråttor, plockar upp hundskit och har det sååå bra.

Som om inte det var nog, så tar exet våra söner till Kanarieöarna i morgon. De var där för ett år sedan också och ser fram emot lite skön ledighet. Men jag är lite bekymrad över exets senil-status. Även i år glömde han fråga om jag skulle med innan han bokade biljetterna! Shit, vem ska nu passa sönerna medan han cyklar där?

Något vi alla gör titt som tätt är ju att knata iväg (läs: kör) till matbutiken för att fylla upp skafferierna lite. Man plockar sina varor och oftast kör man på samma gamla invanda produkter. Men om man stannar upp en stund och tar på sig shoppingglasögonen, så märker man saker, som strider mot allt sunt förnuft. Jag skulle exempelvis köpa dricka åt sonen. En och en halv liter kostade 10.90, medan samma produkt i en tredjedels så stor flaska kostade 11.90.

På ortens andra butik köpte jag jordgubbssylt. Vill man vara miljövänlig, så får man dock betala för det. Refillförpackningarna kostade nämligen mer per kilo än glasburkarna. Suck, det blir till att fortsätta släpa glasburkar med andra ord, för om folk fortsätter köpa det dyra alternativet, så kommer ingen förändring ske. Synd att jag är storkonsument av sylt...

Förr ratade jag alltid lågprisprodukter, bara för att det ju måste vara usel kvalitet om det är billigt. Så tänker jag inte längre, efter att ha insett hur billig och bra Euroshoppers chokladkaka är! Numer heter märket "ICA Basic", och jag har vågat mig på allt fler produkter utan att bli besviken. Plånboken bockar och bugar!

Egentligen är det svindlande att tänka på  vilka summor som läggs på annonsering. En helsidesannons i typ Aftonbladet kostar 40 lax, och annonserar man om en produkt som kostar 15:-, så undrar man ju hur många sådana man måste sälja innan man går plus (för förutom annonseringen så är det ju en massa andra kostnader kring varje produkt).

 

Allra bäst är i varje fall att storhandla, för ränner man till affären varenda dag, så slinker det ner både ditt och datt, som man ju egentligen inte behöver. Men handen på hjärtat, hur många storhandlar, för att sedan inse att man ändå inte köpt något man kan göra middagar av...? ;)

Nnnääääääääeeeeeeejjjjjjj! Mäklaren ringde runt i dag och inte en enda lade ett bud. En kunde visserligen tänka sig 200.000 under accepterat pris, men det är ju värsta skambudet. Nu blir det till att gnugga cellerna i skallen lite och fundera på vad jag ska göra härnäst. Jag tänker inte sälja för en spottstyver, men jag kommer ju att dras med dubbla boendekostnader ett tag. Well, well, that's life, I guess...

I morgon ska jag testa Öppna Förskolan för första gången! Det ska bli spännande att se hur Kevin sköter sig bland andra barn. Petar i deras ögon som vanligt? Blir han dragen i håret igen? Tyvärr är det så tidigt på morgonen (9-11). Fast å andra sidfan kanske det är dags för mig att börja inse att man bör gå upp före 10 om dagarna...

Nu har vi haft de två visningarna! På söndagen kom bara fem hushåll, och de var väl bara så där lagom intresserade. Ett par tyckte det var lite mycket att göra till det priset, men vad hade de förväntat sig? På fotona syns tydligt att badrummet måste renoveras, men de klagade på att det saknades lister i förrådet, att tapeten i köket behöver bytas... Småpotatis! Idag var det bara två som kom, men de var å andra sidan mer intresserade. En äldre man från Uppsala insåg det självklara - det är mycket billigare att bo i friköpt hus än i hyresrätt. Den andra var intresserad av att bygga ut, och eftersom ett flertal hus gjort det, så ska det ju inte vara några problem med bygglov för det. Nu håller jag alla tummar och tår för att det blir lite budgivning i morgon!

Min älskade lilla chokladbit (Kevin, alltså) klarade fyra timmar i natt utan att äta. Wow! Så utvilad jag blev plötsligt! ;)

Nästan varje dag händer det något nytt i Kevins liv. Aldrig mer kommer han att göra så många stora framsteg på så kort tid som nu när han är bebis. Just nu är det kommunikationen han förbättrat. Han använder sig av samma uttryck för samma sak varje gång, så uppenbarligen är det kommunikation. När han vill äta, till exempel, så öppnar och stänger han munnen som en fisk. Gärna gnäller han lite mellan gapningarna också och tittar på mig, så jag inte ska kunna missförstå honom. Efter ett bröst, när han släpper taget och jag strax ska ge honom andra bröstet, så kniper han igen munnen och fräser frustrerat ut en massa spott mellan läpparna. Det betyder "Jag vill ha mer - NU!" Lustigt nog så gör han det inte efter andra bröstet... Kommunikation är alltså inte bara med ord, men även på den fronten går det framåt. Till min stora besvikelse, så är det nog "pappa" som ligger närmast att säga (även om det idag är "bababababa"). Fast innan man ser att han begriper vad ordet faktiskt betyder, så är det ju bara att räkna som joller.

I morgon är det stora gnuggardagen. Då kommer min kära mor hit och hjälper till och så ska vi storstäda hela kåken inför söndagens och måndagens visningar. Jag satte upp blombrädorna idag (och ja, jag använde plugg till gipsväggarna!), men eftersom fönstrena numer har foder, så fick en blombräda typ inte plats. Det var precis så vi kunde lägga den på elementet i vardagsrummet. Att kunna skruva i skruvarna kan vi bara drömma om. Whatever. Tror ingen vägrar köpa huset för att blombrädan inte sitter fast...

Så var det då äntligen dags att ha höstterminens (!) utvecklingssamtal med Johan. Kändes ju lite knäppt att prata om omdömena, som ju redan är passé. I stället fick man se till vilka betyg han fick och hur det kändes just nu. Eftersom det inte är några problem med gossen, så lär det bli så att vi inte har nästa samtal i maj. Känns liksom meningslöst att diskutera när slutbetygen kommer ett par veckor senare. Man lägger ju inte upp en plan för gymnasiet precis. Johans klassföreståndare var lite besviken att Kevin inte var med (sist vi hade samtal låg han i stora magen), men jag hade i varje fall ett fint foto att visa upp...


Detta slapp jag höra av läraren i varje fall!

Och när jag inte sitter på Ärentunaskolan i samtal, så har jag Kevin fastklistrad som med kardborreband. Egentligen kräver han inte kroppskontakt, men längre än en meter ifrån honom är inte populärt. Det vill säga när det gäller mig. Större mammagris får man leta efter! Om Ben sitter med honom i knät framför teven, så vrider han hela tiden huvudet och tittar på mig. Oftast ler han med hela ansiktet, så man kan ju inte annat än bara älska den pojken! Även om, det är lite påfrestande att han hela tiden vill till mamma. Är han lite småhungrig, så börjar han gnälla och gråta när han ser mig, men om jag är i ett annat rum, så duger pappa bra...

Tänk vad tiden kan rusa iväg! När Bens flickor kommer hit, så hinner de knappt landa innan det är dags att åka hem till mamma i Stockholm igen. Innan de tog tåget hem idag, så svängde vi förbi Nickis Äventyrslek. Kevin kände tydligen igen sig så fort vi kom in, tittade på alla lekande barn och tjoade glatt en stund.


Bollhavet var himla kul, men tanken på alla baciller han slickade i sig var ingen rolig tanke...




Trots att vi inte stoppade i någon peng, så var bilen skoj att köra. Flickorna tog väl om hand om brorsan. Även Ben åkte rutschkana, men vis av min erfarenhet, så skonade han svanskotan genom att ligga ner...

Idag var det också dags för ett kärt återseende. Det är över ett år sedan jag senast fick massage, och massören hade bytt lokal, men hennes mjuka händer kände jag allt igen! Efter alla år av massage varannan vecka, så hade jag lärt mig i vilken ordning hon gjorde massagen, och nu märkte jag att hon ändrat lite... Men oj, så välbehövligt det var. All stress, med företag och flytt, alla fysiska lyft (bebis + flytt) gjorde att det fanns en hel del muskelknutar att lösa upp.

Igår var det första deltävlingen i Melodifestivalen. Jag höll tummarna för Loreen, som har en låt som jag skulle kunna se som vinnare av hela klabbet. Nova tyckte hårdrockarna skulle gå viadre, så vi fick ju våra önskningar uppfyllda. Däremot står jag som ett stort frågetecken inför de två som gick till Andra Chansen. Sean Banan? OK, jag skulle kunna smälta att han kom på fjärde plats (men kanske kom han ju trea). Det jag däremot verkligen inte kan förstå är Thorsten Flinck. Jag har aldrig sett eller hört honom förut, utan vet bara att han är en skandalomsusad skådis. Sjunga kunde han ju uppenbarligen inte, och låten (som konstigt nog har kända upphovsmakare) var totalt intetsägande. Hela framträdandet var patetiskt också. Och ändå slog han ut minst tre av de andra bidragen! Menade svenska folket allvar, eller tokröstade man bara? Såg på rubrikerna innan att han buades ut på genrepet, men vet ej varför (läste aldrig). Om det var för att låten var kass, så borde han ju plötsligt inte vara poppis i stugorna. Nä, jag begriper ingenting. Men å andra sidan är det väl så det ska vara när det är Melodifestival?

Idag var det dags för debuten: Kevin skulle vara fotomodell! Klockan 10 var vi på Barnens Hus och två timmar senare var det färdigt. Första passet var vi tre bebisar, sedan kom ytterligare några. Barnen fick posera i bara blöja (med och utan badbalja) och i kläder från Barnens Hus. Kevin var glad, i varje fall när han fotades själv. När de två flickorna satt bredvid honom, så tyckte bebisarna mest att det var intressant att pilla på varandra i stället för att le in i kamerna... Vi ett tillfälle satt det fyra bebisar brevid varann och alla skrek samtidigt! Trots lite mat, så ville Kevin inte sova, så mot slutet var han inte alls glad. När vi åkte hem hann huvudet knappt nudda stolen innan han sov sött. Så var hans allra första - men förhoppningsvis inte sista - modelljobb över! Vi fick presentkort som tack och har skrivit under på att de får använda bilderna i reklamsyfte för Barnens Hus och Fotosmile. Håll utkik! ;)







Det är tufft att vara top model... Många pauser blir det!

Det har också varit premiär för Kevin på en annan front: konsert. Hassan och hans andra band Ok Star Orchestra spelade på Hijazz i Uppsala, så vi åkte dit. Eftersom volymen är lite högre än hemma, så tog jag med bomull, som jag stoppade i hans öron. Kevin skötte sig helt exemplariskt och tyckte det var mycket trevligt. Han charmade en massa folk, som den enda bebisen på puben. Framför allt en irländska bredvid mig blev vansinnigt förälskad i honom och kunde inte låta bli honom på hela kvällen. Hon pussade massor på honom när alla skulle gå, och hennes kompisar fick slita henne ifrån honom. =)



Om drygt en vecka är det visning av kåken, så redan nu håller jag på att finslipa. Fönstren blev skitsnygga, och nu är det bara resten kvar... Bens barn kommer i helgen, så det blir nog en intensiv nästa vecka, men det är det värt i slutändan. Bara någon vill ha huset!



Före och efter!

Herre ba shit, vad tiden rusat iväg! Inte för att jag har haft kul, utan för att det varit så jäkelens mycket att göra på kort tid.

I måndags kom fotografen klockan 14.00. Jag, Ben och Andreas slet som djur hela helgen och måndagen, men stod ändå och gnodde på väggar och annat när fotografen med kostymen och snedbenan kikade in. Jag trodde det skulle vara lugna gatan, så jag skulle hinna få ett par minuter innan varje rum, eftersom jag inte hunnit checka allt. Men nej då, han var värsta duracellkaninen. Skrivbord + flyttlådor, som vi tillfälligt gömt i köket medan han fotade första sovrummet, bar vi snabbt in i nämnda sovrum så fort det var färdigtplåtat där och under tiden sköt han raskt av kort på övriga rum. Ingen tid för pimp där inte! När vi kom ut i förrådet fick jag nästan andnöd när jag insåg att fönstrena, som solen gassade på, hade glömts bort. Oputsade tryckte de nästan smutsen in i ögonen på mig. Huvaligen!

Tur i oturen, så syns det inte på korten. Likaså märks inte så mycket av det jag missat. Men den skrynkliga duken över bordet i vardagsrummet (för att dölja det slitna skicket...) sticker i ögat. Mitt, i varje fall.

http://www.hemnet.se/bostad/villa-3rum-storvreta-uppsala-kommun-spannmalsvagen-4-3356497



Eftersom min dator varit på vift, så är inte alla sladdar ikopplade. med andra ord kan jag inte föra över mobilbilder för tillfället. Ni får klara er utan dem, så länge.

På fredag är det omfotografering för Kevin. Han var med i Barnens Hus i Uppsalas fototävling. Den som vinner får vara modell åt dem + fotofirman, plus att man vinner presentkort. Jag hoppas det går bra! Första fotot blev i varje fall jättefint, mycket tack vare den skickliga fotografen. Kevin hade fått på sig mössan när håret var blött, så det blev värsta rufset...



Annars är det precis som vanligt här; packning på gång, alltså. Att få det snyggt till fotograferingen är en sak, men när potentiella köpare kommer hit och ska naglefara kåken, så gäller det att det är snyggt även i dolda utrymmen. Om någon öppnar en garderob eller ett köksskåp, så bör det ju vara tjusigt även där! Med andra ord lär det bli till att hyra ännu ett förråd...

Efter en natt med många väckningar (mat och napp), så var det inte precis så att jag studsade upp vid 9-snåret. Snickaren skulle komma, och det skulle kanske inte vara så passande om jag låg under täcket då...

Efter en hel dags arbete, så är sex fönster snygga - på insidan. Han har alltså minst en hel dags jobb kvar att göra. Eventuellt får jag spika upp brädorna i slutet av veckan, för jag vill hinna måla dem innan de sätts upp. Även om vi kvinnor har utvecklat nagellack som torkar på ett kick, så har tydligen inte den mansdominerande världen kommit på fördelarna med snabbtorkande målarfärg.

Tog en förmiddagspromenad i skogen med glad liten kille (som inte förstår varför mammas ögon är så puffiga idag) och en vovve som var tacksam över att få springa fritt. Passade på att ta kort på hennes fettknöl på bröstet också, ni vet den där, som Nova och Linn trodde innehöll en valp...





Nä, nu måste jag avsluta, för junior envisas med att vakna och "tappa" nappen, så mamma måste komma och stoppa in den. Det lär med andra ord bli en sådan natt igen... Nåja, då får kvalitetsmake-up:en visa vad den går för!

Det är bara en vecka ungefär kvar tills fotografering av huset. Förrådet är knökafullt och jag måste lista ut var jag ska dumpa övriga överblivna prylar. Men det är inte allt - det måste möbleras om också. Sagt och gjort, så drog jag igång Operation Ommöblering. Efter en stund kallade jag in sönerna. Den ena hjälpte till att putta soffan två meter, den andra dammade av en bokhylla och ställde videofilmerna snyggt. Sedan tog deras ork slut. Jisses, det här kommer att bli en låååång vecka för mig!


Det blir fult innan det blir fint...

Att vända upp och ner på hela huset har sina fördelar. Det blir ju rent i alla skrymslen och vrår. Tyvärr finns det en nackdel också - man väcker de små djur, som ligger och sover för vintern. Så därför hittade jag detta gigantiska åttabenta monster strax ovanför min säng. Jag begriper inte varför de alltid ska dras till MIN sida av sängen, men jag vrålade på Ben, som skulle fixa iväg den. "Döda den inte!" beordrade jag, för spindelmos är nog snäppet värre än en levande spindel. Ben tog lite papper och hade JÄTTEKUL med att låtsas komma emot mig med pappret hela tiden. Jisses, vilken falsett jag har!


Spindeln får bara vara på liten bild, för den är så äcklig.

Det ska börjas i tid, och Kevin läser gärna böcker redan nu. OK, jag kanske överdrev lite, men han fattar säkert bilderna precis. Just denna har små fluffiga partier, som han tyckte var roliga att känna på. Hundens promenader är ett ständigt tjatande här hemma (säkert som i många andra hundfamiljer), så att även Kevin kan gå ut med Embla är ju bra. Här håller han i henne från vagnen. Nu gäller det bara att bygga upp lite armstyrka, så han orkar hålla emot 67 kilo, ifall hon får för sig att springa iväg. (Tyvärr lär hunden hinna dö inan han fått upp den armstyrkan...).

Rolf-Göran Bengtsson har fått sina prestationer erkända genom att tilldelas Jerringpriset. Ett flertal personer protesterar dock, både i media och på till exempel Facebook, och menar att ridning inte är en sport. Herregud, om de skulle prova på att rida en timme, så skulle de ändra åsikt! Jag har aldrig varit så vältränad i mage, rygg och kondition som när jag red. En tur i galopp gör mig alldeles andfådd, för det krävs ansträngning att rida fram en häst (oftast). Även om man givetvis behöver en bra häst för att göra bra resultat, så behövs det en bra ryttare för att lyckas helt och hållet.

Om vi jämför lite, så skulle jag däremot säga att golf inte är en sport. Man blir inte svettig, insatsen är minimal. Skicklighet krävs till viss del, men även en amatör kan göra hole-in-one. Så var drar vi gränsen för vad som är sport. Är schack en sport? Bowling? Dans? Vad är kriterierna för sport? Nä, för mig är det obegripligt hur man kan avskriva ridning, för det är en krävande, tuff och farlig sport!



Att bli erkänd för sina kunskaper eller sin skicklighet är ju något vi alla önskar. Som lärare får man inte alltid det. Därför blev jag extra glad igår när Birgitta, som ansvarar för de nationella proven i svenska, ringde upp mig och undrade ifall jag ville vara med och bedöma uppsatser till framtida facit. De tyckte jag var så duktig, så de ville ge mig frågan, trots att jag var mammaledig. Så snällt sagt! Tyvärr är mötet exakt samma dag som jag flyttar, så jag kunde inte.

Och nu till något helt annat - Kevin! I går var det dags för 6-månaderskoll på BVC och två sprutor. Han grät på något konstigt sätt i fem - tio sekunder, sedan var allt bra igen. Jag passade på att fråga bland annat om hans hulkningar. De få gånger Kevin gråter, så är det för att han är övertrött. När han sedan somnar, och däremd slutar gråta, så hulkar han LÄNGE. Kvällen innan besöket tog det två timmar innan han slutade, trots att han faktiskt sov. Läkaren sade att han aldrig hört om något barn som hulkar så länge, men menade att andningen inte påverkas, så det är ingen fara. Yeah, right, som om det kommer att få mig lugnare. Jag kommer fortsätta ligga och lyssna att han drar efter andan mellan hulkningarna även i fortsättningen. För visst är det väl så vi mammor fungerar...?

Upp och hoppa, inte sova! Redan vid 9.45 åkte jag och Kevin iväg och hämtade ett släp, så vi kunde köra överflödiga möbler till Shurgard. Andreas var hemma och hjälpte mig och släpet fylldes snabbt med fyra Billy-bokhyllor, vitrinskåp, en tredjedels förvaringsserie, fåtölj, motionscykel, vanlig cykel, sommardäck, en massa kartonger och lite till. Helt otroligt så mycket man tror man behöver egentligen!



Ganska snart märkte jag att det kändes lite konstigt att åka, men det gjorde det även när släpet var tomt. Det var då som att sitta i en shaker, som om bilen inte hade någon fjädring alls. Därför reagerade jag inte så mycket nu, och att det lät, det måste ju bero på allt i släpet. Eller? Bäst att inte ta motorvägen i varje fall. Oj, vad det låter, har mitt bromsok bak helt gett upp? FASIKEN, vad det låter! Bäst att stanna vid Fullerö och kolla. Jaha, jag hade glömt hissa upp stödhjulet. "Stödhjulet" kanske jag ska skriva, för det var banne mig bara hälften kvar av det. Piss! Bara att skruva loss och banna sig hela vägen in till Uppsala. Jag hade till och med stannat efter 10 meters körning och kollat så att jag inte glömt släppa handbromsen, så hur kunde jag missa hjulet!?



Förrådets yta ska räcka till att tömma en hel tvårumslägenhet, intygar Shurgard. Men då har man tydligen ett hem enbart av stapelbara prylar, för ytan i förrådet kan inte utnyttjas optimalt som det är nu. Om jag till exempel har en fåtölj eller cykel, så kan jag ju inte stapla prylar ovanpå, ända upp till taket tre meter upp. Nåja, Andreas och jag gjorde vårt bästa och lyckades till och med få upp två bokhyllor i taknivå. Det var på håret, men med lite trixande, så gick det till slut att stänga förrådsporten. Tyvärr får inget mer plats, och jag har mer som ska undan innan visning...

Väl tillbaka på traileruthyrningen inser jag att jag borde smöra, för att eventuellt få rabatt på det stendöda hjulet. Andreas förslag om att "kasta in det i vagnen och så drar vi fort därifrån" skulle ju inte funka, eftersom killen på firman hakar loss släpet och då behövs hjulet. "Åh, vad fint ni har härinne!" utbrister jag, men inser att fjäsket lätt genomskådas, då en skylt sitter uppe: URSÄKTA BYGGRÖRAN! Jag blinkar febrilt med ögonen och erkänner att jag flirtar lite med honom. Han hade visst varit med förr, för han säger bara (med ett leende, tack och lov): "Vad har du gjort nu då?" Jag slängde upp plånboken, erkände min synd, men lugnades snabbt av beskedet att ett sådant stödhjul bara kostar tvåhundra pix. Lättnad! Hur som helst, så känner jag mig idag som stans mest puckade fruntimmer!