emblasmatte

Suck. Jag blir så trött! Bens bästa kompis har en son, som just nu är medialt uppmärksammad över stora delar av världen. Han heter nämligen Makode Linde och är konstnären som gjorde en "negress-tårta", som kulturministern skar i. Afrosvenskarnas förbund kräver ministerns avgång för att verket var rasistiskt. Men vänta nu, konstnären är ju själv afrosvensk... Menar de att Makode inte gillar sina egna rötter? Och hur hade det varit ifall kulturministern varit mörkhyad? Hade det varit accepterat då? Ministern fick kritik bland annat för att hon skrattade när hon skar upp tårtan. Fast om man sett tv-klippet och tänker in sig själv i den situationen, så hade man garabterat själv skrattat gott. Jag menar, skära i en tårta, och så låtsas en person att det gör ont i tårtkroppen och vrålar "Aaaaj!". Himla skrattretande, tycker jag själv. Och alla runtomkring tyckte ju det var kul också.



Värre är det med vissa andra konstverk. På Aftonbladet publiceras idag 10 mycket omskrivna verk/installationer. Och tro mig, här står sig en skrikande afrotårta slätt! Som exempel kan jag nämna en ryss, som byggde en stor, vit kossa, och när man stoppade in huvudet i slidan på denna, så fick man se konstnärens bilder. Det var när han själv hade sex med olika djur. Tidelag är förvisso lagligt, men fy f-n vad vidrigt! Här skulle jag reagerat rejält! Ett annat exempel är Dramatenchefen Marie-Louise Ekman, som med bland andra ICA-Stig (!) kletade in sig i bajs och gick nakna i Stockhom och skanderade: "Känner ni stanken från Enskilda Banken?"



Ett sista exempel på obegriplig "konst" är en spanjorska, vars konst bestod i att hon stod på en scen och kissade på golvet. Punkt. Mycket avancerat, må jag säga... En annan konstnär bröt in under ett av framträdandena och höll en potta under henne.



Just idag har Kalla Fakta visat ett program om en ung kille, som drog iväg på motorcykel i upp till 300Km/h i centrala Stockholm med sin flickvän på bönpallen. Polisen förföljde ett tag, men avbröt sedan jakten. En stund senare kraschar han och dör, medan tjejen överlever. Nu riktas kritik mot polisen. Har de hetsat honom till att köra ihjäl sig? Jag blev så förbannad att jag till slut var tvungen att byta kanal. Där sitter killens mamma och flickvän (som överlevde) och kritiserar polisen. Killen hade inte ens mc-kort, pekade finger åt polisen i 200 km/h och drog iväg ännu snabbar osv. Kraschen skedde när han inte jagades och därmed tycker jag att den diskussionen kan läggas ned: killen var förbannat oaktsam och visade ingen respekt för medresenärerna när han lattjade runt på hojen i över 200 knyck. Är det ingen som funderat på att det är hans eget fel att han körde ihjäl sig...? Blir så förvånad att journalisterna tar familjens parti. Hade jag varit hans flickvän hade jag skämts att visa upp mig. Hon var helt med på noterna och föreslog till och med att de skulle stanna i en tunnel för att skaka av sig polishelikoptern. En kritiker menar att det var rätt tung trafik. My ass, säger jag. Bilderna visar sitt tydliga språk, plus: hur skulle poliserna kunna köra 245 km/h om det är tät trafik!? Fy, vart är Sverige på väg ifall poliserna inte får jaga kriminella?

Vintern har som alltid svårt att släppa sitt grepp. Bokstavligen. När det snöade sist, så klibbade snön fast i vagnens däck, så det till slut blev som att köra en platå-vagn. Rätt snyggt, tycker jag själv.

Och är det svårt att köra med snöiga däck, så är det inget jämfört med off-road-körningarna vi gör i skogen. Hunden vill ju helst springa av sig, och fin i kanten som hon är, så vill hon inte skita precis bredvid gångstigen, utan vill in en bit i skogen. Så det är bara till att ta trehjulingen (så tacksam för den, Kerstin!) och köra järnet över stock och sten. Och under stock, för det är rätt många nedfallna träd i skogen här. Men fint är det i skogen, och jag älskar att gå omkring där och fundera.

Eftersom Ben älskar lamm och annat spännande från utlandet, så tycker han om att gå i en livsmedelasaffär med varor från hela världen. Och där hittar man prylar man inte ser på ICA precis. I köttdisken fanns inga kotletter, filéer eller annat smarrigt, utan bara en massa udda lammdelar: huvuden (flådda), tungor, magar, tarmar osv. Rätt fascinernade att tarmarna var mycket dyrare än själva köttet. Delikatess, kanske? Må så vara, jag tänker då INTE provsmaka!

"Åh, färsk bandspaghetti i disken!" -"Nähä, det var visst tarmar..."

 

Något jag garanterat hellre äter är ägg. Dessa gjorde jag i påskas, några kokades med rödlöksskal i nät, andra kokades i blåbärssoppa i brist på färska bär...

 

Kevin, som äter precis som han ska numer, älskar frukt. Ananas är helt klart hans favorit.Varje gång vi skalar en färsk, så kastar han sig över bitarna och glufsar i sig.

 

Att vin beskrivs med spännande ord för smaker är allmänt känt. De kan smaka gelehallon, gröna vingummin, lakrits osv. För inte så länge sedan upptäckte jag en - troligen - vinälskare i charkdisken:

 

Har bläddrat bland bilderna i kameran, så här kommer ett lite ”gammalt” inlägg.

 

Påsken har ju  varit här (och den försvann lika fort som den kom). Hade ingen lust att påskpynta för de få dagarna, men fick njuta av lite påskkärringar (på rätt dag!). Embla skötte sitt jobb exemplariskt och skällde ut varenda unge som plingade på. Tyvärr har Kevin inte vant sig vid oljudet från vovven, utan hoppade högt varje gång och började tjuta. Så där stod jag framför förväntansfulla kärringar i dörröppnigen, med en råskällande hund i bakgrunden och ett skrikande barn i famnen. Men de var nöjda så länge de fick godis...

Linn har fyllt 6 år också, och en av presenterna var en tiara med tillbehör. Kevin blev jättefin i den – han skulle säkert ha charmat varenda domare i tävlingar med andra små skönhetsmissar i USA. För inte är det väl någon som kollar i blöjan huruvida han verkligen är en tjej? Med det hårsvallet kan han än så länge lätt tas för en flicka...

 

Och visst har han hårsvallet kvar, lilla gossen, trots att jag klippt honom – igen. Tack och lov för att han är krullig, för då är det bara att ta tag i en test och klippa till. Inte en människa ser hur ojämnt det egentligen är.

Före klippningen och högen efter den.

När jag gick i åttan, så fick jag spruta mot tuberkulos. Det fick vi alla, och vem minns inte bulan som kom efter ett tag och i vissa fall sprack? Killarna tyckte det var särskilt roligt att slå varandra på bulorna, så de skulle spricka. Nåväl, Kevin har ju fått den sprutan i början av året och nu är hans bula jättestor! Han verkar inte ha ont av den, men den ser ju anskrämlig ut.

På Kungsgatan är det dubbdäcksförbud. Det har jag trotsat ett otal gånger, och varje gång tänker jag ut någon lam ursäkt ifall jag skulle bli stoppad. "Va!? Är det förbud? Det har jag HELT missat! Jaså, det är skyltar var tjugonde meter? Men oj, så blind jag måste vara!" är nog en av de sämre ursäkterna. Strax innan korsningen vid Vaksalagatan, så stod vi bakom en buss vid rödljuset. Plötsligt kör det upp poliser runt omkring, gatan spärras av med band och det är ett himla pådrag. Då tänker jag på - mina dubbar! Jag gör dock en u-sväng bakom polisbilarna (via en refug) och åker iväg. Skulle de hänga på när de såg mitt trafikvidriga tilltag? Nä, det var visst något viktigare på gång. Så därför kunde jag glatt gasa på extra på hemvägen, för om alla poliser är i city, så är det väl ingen som fiskar upp snabbkörare?



Det var en knivman, som tagit sig in i Stadshuset. Allt slutade som i sagorna- lyckligt. Och lyckligt slut var det också i sagan jag läste för barnen på Stadsbiblioteket idag. Vi åkte dit i förhoppningen att det skulle vara lite som "Rum för barn" i Stockholm, där barnbiblioteket har dels en liten verkstad, där man kan pyssla, måla tavlor etc, dels har rum för alla sinnen. Men nej då, det här är Uppsala, och här finns ju ingenting. Bara lite böcker och bebisleksaker, konstaterade tjejerna, som ledsnade efter exakt 4 minuter. Vi kollade på nätet och Ben bad bibliotekarien om hjälp att hitta aktiviteter för barn, men det enda som fanns var Biotopia. Och har ena tjejen varit på Naturhistoriska dagen innan, så släpar man inte direkt henne till ett museum som känns som en fis i rymden i jämförelse. Nä, vi drog till Glitter i stället och frossade i tjejsaker, medan Ben och Kevin stod utanför och hade det tråkigt.

Ja, i varje fall ifall man får tro alla banners som poppar upp på datorn. Jag är ibland den miljonte besökaren (flera gånger, flera dagar i sträck - fascinerande!), ibland är jag bara slumpmässigt utvald. Jag påstås ha vunnit telefoner och allt annat möjligt och omöjligt. Allra bäst gillar jag den mail jag fick idag:

Subject: OFFICIAL WINNING NOTIFICATION! To: Recipients <[email protected]> From: [email protected], "Lee <blyth.morrell"@duke.edu

Ibland undrar jag över hur mycket IQ jag har bakom pannbenet. Visst, det vet jag ju egentligen eftersom jag gjort test, men det finns tillfällen då jag undrar huruvida det ens finns minsta uns av tankeförmåga där uppe.

Jag har ett gult linne, som tyvärr färgades lite rosa i Afrika, när killen som skötte vår tvätt råkade missa det här med att tyger kan färga av på varann. Den rosa fläcken är nu borta, men när jag skulle stoppa det gula linnet i maskinen med vittvätt, så tänkte jag att "hoppas nu inte den gula tröjan färgar den vita tvätten!" Eftersom jag haft de tankebanorna, så var det ändå kanske inte helt konstigt att när jag tog ut linnet och upptäckte vita fläckar, så undrade jag vilket plagg som färgat linnet vitt... Jag hade tydligen helt missat att jag innan tvätt fått klorin på linnet!



Något annat, och jag inte begriper varför jag gör så, är när jag varit på offentlig toalett. Väl framme vid handfatet, så vrider jag kranen åt vänster, för att det ska bli varmare temperatur. Men varför egentligen? Det slutar alltid med att jag skållar händerna, för det mest logiska är ju att kranen redan är inställd på bra temperatur efter föregående användare.

Ett problem, där jag inte alls kan finna en logisk lösning, är uppsägningstid. Varför i tusan behövs den? Det är ju givetvis bara för att punga folk på pengar, för hur svårt är det att trycka på en knapp? Jag menar, för att få tillgång till tv-utbud, internet osv, så ordnas det ju samma dag. Elen har 10 dagars uppsägningstid, vilket i sammanhanget får anses som överkomligt. Tre månader har ju de flesta bolag, tyvärr.

Naturen gör ju sällan fel, men jag tycker att pulpan i tanden är totalt onödig. Tandläkaren menar att det är för att vi ska kunna känna när vi biter, så vi inte biter för hårt. Men hallå - det tar ju liksom stopp när man biter hårt, så vad är oddsen för att bita av en tand!? Samma anledning är det säkert till att hundar och andra djur har en pulpa i klon. Jag har tur, för mina hundar har inte fastnat med klon och slitit av den, så blodet forsat, men däremot är det alltid jobbigt i kloklippningssituationer. Vore det så svårt för evolutionen att helt enkelt rationalisera bort dessa jobbiga pulpor?

"Om fyra månader kommer nästa barn" berättade Ben för döttrarna. De fick stora ögon, medan jag fattade piken om den lite för runda magen. "Och du skaffar visst tvillingen" kontrade jag och tycker att man inte ska kasta sten i glashus! Tur jag inte är så känslig, men ska inte afrikaner gilla runda kvinnor!?

Våren fortsätter att busa, så i morse var det en decimeter snö ute. Konstigt ovanligt kändes det, trots att den snöiga vintern knappt lämnat oss.

Ben tyckte det var läge att värma sig och tog ett varmt bad. Efter ett tag ropade han på mig, och väl uppe möttes jag av en swimmingpool på golvet. Det var nämligen tvärstopp i avloppet! Det blev till att ringa jouren (så skönt att ha en hyresvärd vid sådana här tillfällen!), som kom hit och rensade bort stoppet. Det måste ha varit nissarna som kom över igår som ställt till det. De fixade till avloppsringen ("Nu ska ni nog slippa stanken!") och hällde något rengörande i avloppet. Antagligen gjorde det precis tvärtom - kladdade ihop, så det blev totalstopp. Nåja, denna följetong börjar förhoppningsvis närma sig sitt slut!


Ben glömde ta med katterna in i badrummet, annars hade allt varit perfekt!

Efter en tur med bilen (jag nämner inga namn, men någon glömde hoppa av tåget i Storvreta, så jag fick åka till Vattholma och plocka upp vederbörande...), så blev jag alldeles paff när jag kom tillbaka till parkeringen. Någon hade snott min p-plats! Vad f...! Jag fick parkera alldeles reglevidrigt i kanten av parkeringen och ångade upp mig för att jag (äntligen?) skulle få skriva en arg lapp och sätta på någons vindruta. Det här skulle bli så bra! Jag stormade in, bara för att upptäcka att våra gäster kommit och med ens gick det upp ett ljus - det var de som lånat platsen! Så min arg-lapps-debut får tyvärr vänta lite till.

Tänk att man kan längta så mycket efter en annan man! Just nu har jag Ben inom en armlängds avstånd, men ändå sitter jag och önskar att Thomas vore här. Åh, tänk om Thomas satt bredvid mig, lät sina varma händer glida runt mina axlar, min nacke, och... KNAK, så knäckte han till. För Thomas är ju inte vem som helst, han är världens bästa kiropraktor! Eftersom halskotorna har hamnat alldeles fel nu, och inte vill hoppa tillbaka av sig självt, så vore ett besök hos Thomas det allra bästa just nu. Men det får bli en annan dag. Nu är det fredagskväll och helgen ska avnjutas på bästa sätt!

Våren tvekar, precis så som den gör vartenda år. Ändå blir man lika paff varje gång fenomenet "sol, regn, hagel och snö samma dag" inträffar. För en gångs skull var det lite kallt om fossingarna när jag stod och krängde crepes, eftersom jag av vana slängt på mig mina sandaler utan strumpor.

Här är det nästan så jag korkar upp en flaska champagne. Vadan detta stora tillfälle, undrar ni kanske. Någon som fyller år? Missat nyårsfirande? Nej, det ska ju bara firas att Kevin ätit en hel halv burk barnmat! Utan att spotta ut någonting! Därtill slank det ner lite efterrätt, trots alla rysningar. Lite senare frossade han på bönor (gasmask i kväll?) och tomater. Verkligen pappas gosse, för det enda han ratade var gurka och sallad - de två sakerna jag själv bara tycker om av dessa fyra.

Nu ska jag se ifall någon wordfeudat med mig. Himla kul spel, trots att jag är mycket sämre än jag trodde jag var... =)

Åh, så fort tiden går! Kevin växer så det knakar och lär sig något nytt nästan varenda dag. Men allt är inte av godo, som när han igår drog ner mitt fina mosaikfat i golvet, så det gick i tusen bitar. Nåja, det var ju egentligen mitt eget fel, eftersom jag skulle haft bättre koll på sonen.

Han är ju så himla mobil nu! Vips, så är han på andra sidan av rummet, antingen med hjälp av gåstolen, eller genom att kräla fram. Att krypa är fortfarande ointressant - det spelar visst ingen roll hur mycket jag försöker ställa honom i krypställning. Han vill åla sig fram, punkt slut. Jag borde verkligen köpa en dammopp åt honom, som han kan ligga på. I nuläget blir hans tröjor hemskt "fina" av allt detta krälande...



Det gäller också att bombardera golvet med en massa spännande leksaker nu, eftersom han konstant vill klänga på mig (det är ju hemskt om mamma försvinner, om hon så bara ska kissa i tre sekunder). Har fyndat på bokrean: 10 små böcker för 35:-. Han föredrar dock att läsa med munnen, en metod som är lite tveksam med tanke på böckernas klena hållbarhet...



Nu när han är så stor, så har vi också invigt vagnen vi fick från Kerstin, en ute-i-skogen-vagn, som kan köras över stock och sten. Jag vet inte vad som är så spännande, men den tycker han mycket om! Nu kan vi köra cross country med vovven, som är för fin för att skita nära stigarna!

Sover gott gör han också. Eller rättare sagt: sover många timmar om dygnet. Efter promenaden händer det att han får sova ut i klädkammaren. Funkar ju jättebra! Han vaknar fortfarande varannan timme varenda natt, men vill inte kliva upp före 9 på mornarna i varje fall. Alltid något.

Maten är fortfarande inte hans starka sida. Dock lyckas vi få i honom några tuggor varje gång, oftast under lek, så han inte tänker på att han äter. Välling däremot går inte bra alls. Som alla småttingar, så älskar han socker, så när Linn hade kalas (hon fyllde 6!), så smaskade han raskt i sig ett vaniljkex. Mammas pojke, uppenbarligen!





Linn visar upp det fina halsbandet hon fått av sin storebror och hans mamma. Jättefint! Jag har ett likadant.

Som den sötnos han är, så gjorde han succé i lördags natt. Då jobbade vi med restaurangvagnen för att locka besökare efter krogrundan. Kevin var med och det var flera stycken som sade att han var det sötaste barnet de sett. Visst var de berusade, men det skiter jag i - jag suger åt mig som vore det dagens sanning! Flera personer gav honom pengar också, som mest var det en estländare som gav honom 10 euro!

Busig som han är, så blev han givetvis föremål för polisens gripande:

Efter en skön sovmorgon så stod jag i köket och plockade i diskmaskinen när det plingade på dörren. Ikapp med Emblas skällande och funderande huruvida det var lämpligt att öppna iförd endast en väl urringad, kort klänning, så lät jag till slut dörren glida upp. Framför mig står en ovanligt snygg kille från DHL och undrar ifall jag heter Magdalena. Det är vid sådana tillfällen man har lust att sexigt säga "Jag kan vara Magdalena, Anna eller vem du vill...". Inte för att jag egentligen menar det, för jag är ju lycklig med min Ben, men han måste ju veta att han är snygg och frågan är då bara ifall han skulle fatta (och uppskatta) skämtet, eller ifall det skulle bli en väldigt pinsam situation. För att inte riskera det sistnämnda, så informerade jag bara kort Magdalenas nya adress. Tråkiga jag.

Toddlers & tiaras - ännu ett intressant program på TV. Fast denna gång av lite andra anledningar än vanligt. Serien handlar om småbarn, som bor i USA och tävlar i miss-tävlingar. Vi får följa med några olika barn och deras ibland komplett hysteriska mammor. Vissa tvingar sina barn att göra manikyr, spray-tanning osv, och mer eller mindre knuffar upp ungarna på scen. Tragiskt! Detta är ju förvisso ingen nyhet, men det finns andra saker jag chockeras över. Dels så verkar samtliga, som tar detta på stort allvar, låta barnen sprayas med brun utan sol. Även mulatten i dagens program skulle bättra på solbrännan... Att så många av barnen och bebisarna faktiskt har peruk förvånade i varje fall mig. Kan det inte finnas ens ett litet uns av naturlighet?

Att mammorna tvingar sina barn är tyvärr förståeligt. Med de enorma priserna som lockar, så är det lätt för många att bli penga-hysteriska. Det är bilar (som 4-åringen då får vänta ett tag på att köra...), reklamkontrakt, stora pengar och inte minst - gigantiska troféer att fylla flickrummet med, tillsammans med överdådiga kristall-tiaror.

Nåja, jag kan inte låta bli att titta, för trots vetskapen, så förundras man varje gång över detta. Månne är det bara en tidsfråga innan trenden dyker upp även i landet Lagom.

Nu när våren kommit, så är det dags att börja med företaget igen. Vi åkte därför till Willys, för att köpa in alla färskvaror. Lite läsk brukar alltid gå åt, så därför gled vi ner längs dricka-gången. Jag tog fram en platta och Ben började lassa i aluminiumburkarna. Knappt hann han börja innan PPPFFFFFSSSSSS - en colaburk fick fnatt och sprutade ner oss och halva affären... Lyckligtvis fanns en anställd på plats några meter bort (och som den amatör på städning han uppenbarligen var, så torkade han upp den sockriga drycken med papper - kul att kliva där på golvet sedan...), men några reservkläder fanns ju knappast till låns. Det blev till att fortsätta shoppandet som en dränkt katt.



Mat-klanterierna fortsatte. I Kvantums kassa lassade Ben upp våra självplockade pastasallader (jättegoda!), och jag hade visst inte satt på locket ordentligt, så kassörskan fick sig en alldeles egen sallad på rullbandet. När vi sedan lastade varorna ur bilen, så trillade Bens dressing och inredde bagageutrymmet i en härlig, grön vinegrettefärg. Nu lär det inte lukta gammal hund i bilen längre...

Huga! Vart har jag flyttat egentligen? För det första så har jag träffat på några grannar. Kvinnan som bor vägg i vägg passade på att hälsa när vi råkade mötas vid våra ytterdörrar. Hon heter Irina och bor med sin man och dotter. Vips, så var hon inne i sitt hus, innan jag hann berätta vilka som flyttat in i mitt hus. Jaha, intresserad? Knappast. Bara lite artig, alltså. hennes man mötte Ben lite senare, men han presenterade sig inte ens.

En annan granne var dock precis tvärtom. Hon och en man (hennes man? Bror?) kom förbi på väg till parkeringen och blev imponerade av Embla, så de stannade till och pratade. En sisådär 120 sekunder senare visste vi att hon hade opererat in skruvar i ryggen för 10 dagar sedan, har två katter varav den ena heter Prinsen och att mannen, som bor i Värmland, har cancer. "Så nu ser jag ut så här" log han och slet av sig mössan och en skallig hjässa uppenbarade sig. Inte varje dag man får veta så mycket om främlingar på så kort tid...


Finast PÅ kroppen!

Till råga på allt blev det stora rubriker i tidningen idag: på Himmelsvägen i Storvreta (min gata!!) hittade någon på lördagseftermiddagen 15 avhuggna fårhuvuden. Hm, någon med sjuk humor? Eller en väldigt hungrig muslim? (Vad gjorde Ben egentligen på förmiddagspromenaden!? Han serverade lammkött till middagen i varje fall!)

http://www.unt.se/uppsala/makabert-fynd-i-storvreta-1697250.aspx

På väg hem från Stockholm idag, så satte jag farthållaren på 130. Det är ju så trist att köra motorvägen från Arlanda till Uppsala. Det är lite trafik och alldeles mörkt (ingen gatubelysning). När jag nästan var framme vid stadsgränsen, innan det ännu blev upplyst, kom en bil och körde om mig. I mitt inre tänkte jag på hur det skulle bli ifall jag stoppades av en polisbil: skulle jag stå på vägkanten i tunna, ärmlösa klänningen, såsom jag nu satt och körde? Hur kunde jag veta? Det var nämligen en polisbil som gled förbi! Och... den fortsatte! Uppenbarligen hade han viktigare saker för sig än att stoppa fortkörande småbarnsmammor i tunna kläder på motorvägen. Kanske skulle han plocka upp lite fler fårhuvuden i Storvreta...

Nä, nu f*n...! Telia har verkligen bara inkompetent personal, verkar det som. Har fått sms om att bredbandet ska flyttas (nä, det är ju uppsagt!!). Skulle bli uppringd av någon "mer kunnig", men inte då... Suck, man kan bli less för mindre. Nu känner jag bara för att emigrera till en Robinsonö. Fast det måste ju finnas dator där...



Kevin är äntligen feberfri, och dra på trissor - det verkar som att tempen inte bara berodde på förkylningen, för en liten tand har tittat fram. Åh, så stor han blivit genast! Tack och lov bits han inte, utan han verkar tämligen obekymrad av att få tänder.

Min nya Samsung Galaxy S2 fungerar bra. Det är faktiskt den allra första mobiltelefonen jag köper själv! Konservativ som jag är, så har det alltid varit Sony Ericsson förut, men nu vågade jag alltså prova på något nytt. Har dessutom bytt till 3 i stället för Telia (wow- jag är så modig!). Med tanke på all inkompetens de senaste dagarna, så är det verkligen inget beslut jag ångrar.

Man lär sig något nytt varje dag, så sant som det är sagt! Att bo i radhus har påmint mig om fördelen med ett kedjehus, där inga grannar någonsin hörs. Nu hör jag grannarna när de går upp för trappan. Tack och lov har jag ett hörnradhus, men ändå...

Att inte kunna parkera precis utanför ytterdörren är också ett minus, framför allt om man brukar handla tunga matkassar. Men å andra sidan kan jag behöva motionen.



Idag upptäckte jag ännu ett litet aber: tvättstugan. Den kan vara fräsch och fin, som hos Ben. Jag hade faktiskt sett fram emot att få använda tvättstuga igen, så man fick all veckans tvätt fixad i ett nafs, i stället för att traggla med maskiner vareviga dag. Men inne i "grottan" gjordes upptäckten: två antika maskiner, varav den ena med kärvande dörr (det tog mig åtskilliga minuter att få ut tvätten), mindre trevlig lukt, dammråttor överallt osv. Till råga på allt var torktumlare och -skåp så ineffektiva att de inte fick tvätten torr på två timmar ens. HU! Men tydligen ska den andra tvättstugan vara bättre, så det blir dit vi styr kosan nästa gång. Nåja, en sak var bra med grottan: det fanns böcker att låna medan man tvättade och jag hittade en sprillans oläst Läckberg. Har inte läst något alls av henne än (*skäms*), så jag lånade hem boken. Kanske kan ställa dit en alldeles oläst harlekinroman i stället? ;)



När jag idag körde iväg i all hast för att köpa längre antennsladd (ja, idag kom äntligen tv-box och modem!), så pep jag in en snabbis på Systemet. Stötte på en f.d. kollega och det var kul att höra om hur hon har det nu och att det är ett helt gäng pensionerade lärare från "min" skola som ses regelbundet. Ja, man saknar sina gamla kollegor. En av dem jag saknar mest är Jörgen. De sista åren arbetade vi inte i samma arbetslag, men pratade när vi sågs i personalrummet. Vi är inte jämngamla alls, men ändå kändes det lite som en soul mate med Jörgen. Fast även om det är himla trist att han slutat, så är jag glad att han njuter av livet som pensionär! (Jag vill också bli pensionär - nu!)

Annars fortsätter krasslandet här hemma. Kevin-ponken har feber för tredje dagen. Alvedonet hamnar mest utanför (och i natt var hela jag och min säng insmorda med härlig alvedonlukt...), men ger ju ändå effekt. Trots sjukan, så är han otroligt glad och snäll. Det är inte mycket han har gnällt de senaste dagarna. LOVE HIM!!!!

Ibland (rätt ofta, faktiskt) tänker jag på en massa onödigt, men som ändå kittlar min nyfikenhet. Ett exempel är folk (bara kvinnor?) som har ett handslag som en död fisk. Ni vet, man räcker fram handen och får en fuktig, kall och slapp hand i sin. Fast oftast får man bara halva fingrarna och definitivt inget som greppar om ens egen hand. Antagligen vill de inte avslöja att de har handsvett, men faktum är att man både märker svetten och får intrycket att personen är ett mähä. Sorry, men så är det. Men vad händer om en död fisk hälsar på en annan död fisk? Touchar de bara varandras fingerspetsar då? Hm, viktiga frågor, det här...

Melodifestivalsfinalen. Skulle jag gå miste om den? Comhem hade mer eller mindre lovat att jag skulle ha bredband och tv igår, fredag, men ännu har jag inget sådant. Telia har strulat med den fasta telefonen, så den är jag utan också. Hur fixa mello??? Tack och lov för det mobila bredbandet, säger jag bara! Det är världens sämsta hastighet, men det funkar bra med SVt Play.



Och vad kan man då säga om melodifestivalen? Tja, kläderna har inte väckt så mycket känslor som vissa andra år. Däremot är det alltid ett hycklande. När folkets röster delas ut, och de allra sämsta resultaten kommer först, så ler artisterna stort och tackar så mycket. Vadå? Tacka för att knappt någon röstat på en, så att man kommer i princip sist? Så klart artisten är besviken, men ändå så "får" man inte visa det.

Vinnare blev, som tippat, Loreen, även min personliga favorit. Jag tror hon kan lyckas bra i maj.

Och förhoppningsvis, så har jag själv lyckats bra till maj. Med att packa upp flyttlådorna, alltså. De tar aldrig slut! Jag har packat upp trettontusen nu, men fortfarande är hela köket belamrat... Att packa upp pärmar och böcker (mest jobbmaterial) är tungt, men går i varje fall fort. Alla miljarder pryttlar man har tar däremot en evighet. Urk! Det gäller ju också att se till så att platsen räcker till åt allt man fortfarande har nerpackat. Jag lade beslag på alla köksskåp och var så nöjd med utrymmet och att allt skulle få plats. Sedan insåg jag att jag ju måste ha maten någonstans också...



En till som är i flytt-tagen! ;)

Eftersom jag fick låna ett släp igår, så körde jag och sönerna kartongerna som stod hos exet till nya huset. Hann dock inte packa upp dem, för jag var tvungen att hinna hem till Top Model Sverige! Höll på att sätta saften i vrångstrupen när Izabella dök upp i rutan. Blont afro-krull!



För att hitta på något med Bens barn, så drog vi ner till Studenternas och åkte skridskor. Jag snörade på mig mina prinsess-skridskor, men min framfart på isen var allt annat än prinsessig... Hur som helst, så tog jag mig två varv runt planen - utan att stå på rumpan! Bättre var jag dock på att mata änderna, vilket var nästa punkt på dagordningen. Vi hade gott om bröd med oss, och ändernas aptit var ändlös. Svanen däremot brydde sig föga om allt bröd. Han låg och tuggade gräs, bajsade, sträckte på sig och tuggade mer gräs.



Nu har jag suttit bänkad framför ett Postkodslotteri på TV. Jag skulle ha chans att vinna lika mycket som deltagaren på tv, sades i ett sms. Och sms är ju alltid personliga, eller hur? Så jag kammade mig fint och satte mig att vänta på den där dörrknacknigen. Men vet ni vad? Det blev någon Assar i Karlberg som fick 100 lakan. Himla fult att luras med sms. Nu har jag ju kammat mig i onödan!

Välkammad blev jag också häromdagen. Nova vill bli frisör och satt helt klart en halvtimme och borstade mig, i förhoppningen att mitt hår skulle bli rakt (tji fick hon). Hon använde garanterat en halv flaska hårmousse och en massa hårspray också. För att sätta pricken över i:et, så plockade hon fram lite smink och snyggade till mig. Hm, något för Snyggast.se kanske?



Då telefonen nu tömts på foton, så kommer en drös från Naturhistoriska här (som jag skrivit om tidigare):


Elefantskelett (shit vad stora de är!), flodhästskalle och stor bläckfisk.


Lodjur tar fågel, mamuttskelett, vargar.


T-rex, sovande minidinosaurie och Kevins gosiga mamutt.

Sist, men inte minst, kommer en bild på en lycklig Linn, som så modigt vågade ta hål i öronen. Inte ett pip, inte en rynkning på näsan. Så duktig var hon!

Som en efterlängtad liten paus i allt flyttbestyr, så åkte Ben, jag, Kevin och flickorna till Naturhistoriska i Sthlm. Simon och min mamma mötte upp också. Det var jättetrevligt att gå runt där! Kevin var dock måttligt road och brydde sig inte alls om vad som fanns i montrarna. När övriga var på Cosmonova, så köpte jag en gosig mammut till honom, och då blev det lite roligare att spana in djuren (medan han sög på betarna). Innan vi åkte hem plockade vi upp ett par säckar bovetemjöl i Liljeholmen, så klockan hann bli rätt mycket innan vi kom hem igen.

Har hämtat ut nycklarna till nya kåken också, men hittills är det bara några halvdöda växter som flyttat in. Jag kommer att sakna mina fina trägolv och diskmaskinen, som ju är rätt ny och fräsch här, men annars ska det bli himmelens skönt med fler rum och ett badrum till - med badkar!

Eftersom det börjat ila i en tand, så bokade jag en akuttid i torsdags. Med rädsla för dels sprutor och annat ont, dels en räkning som skulle göra ett bautahål i plånboken, så rattade jag dit. Döm om min förvåning, när domen blev: bara en ilande tandficka. Summa för undersökning, en röntgenbild och mellanrumstandborstar: 300 bagis. Tänk om det alltid kunde vara så billigt hos tandläkaren!

Idag fick jag en stor chock när jag läste UNT. Plötsligt fanns det en dödsannons, med ett alltför välbekant namn. Kicki har lämnat oss! Blott 39 år gammal och med tre fina tjejer, så orkade hennes kropp inte längre. För några år sedan fick hon en ny lever transplanterad och allt verkade vara så bra. Ett par år efteråt påbörjades dock avstötning och hon tillbringade en hel del tid på sjukhuset de senaste månaderna och fick veta att hon behövde en ny lever. Det hann hon dock inte med. Två veckor före sin död uppdaterade hon sin Facebook om att hon gick på Gränby Centrum. Då trodde jag aldrig att hon skulle försvinna så snabbt efteråt. Jag kommer dock inte gå på hennes begravning. Det går bara inte, för jag bryter alltid ihop. Det är så jobbigt och tragiskt med begravningar. Och när en sådan ung person rycks ifårn oss. Det är så orättvist! Ingen ska behöva bli moderslös i så unga år! Vila i frid, Kicki. Nu slipper du lida mer!