emblasmatte

I måndags var jag iväg till distrikssköterskan för att byta bandage. Allt såg jättefint ut (fast rätt läskigt...), men det nya bandaget blev för hårt, så jag fick snart vansinnigt ont. Så fort jag kommit hem, så lättade jag lite på det, men smärtan bestod tyvärr ändå.



Typiskt nog så behövde jag verkligen sömnen kommande natt, för natten före hade jag inte somnat förrän efter 6.00. Helt sjukt, jag som brukar kunna somna på stört, mitt i solljus och allt. Nu gick jag i stället upp klockan 2.00 för att arbeta om ett måldokument till 1800-talsklassiker, som mina 8:or ska arbeta med nästa läsår. Efter det blev det till att betala räkningarna. Inte tusan blev man trött efter den traumatiska upplevelsen och 3.23 kunde jag konstatera att den första kvittrande fågeln lät göra sin stämma hörd. Kråkfåglarna däremot är riktiga sjusovare och började inte kraxa förrän nästan ett par timmar senare. Vid det magiska klockslaget 3.33 kom tidningen (tidigare än jag trott!) och jag upptäckte att jag uppenbarligen alltid sussar sött trots att tidningsbudet har rätt hög volym på stereon.

Efter bara en timmes sömn var jag tvungen att gå upp för att göra Amber redo inför dagis. Efter det lyckades jag sova ytterligare en timme bara.

Så trots måndagens smärta, så tog sömnbristen lite ut sin rätt och jag fick i varje fall några timmars sömn. Tisdagen började med att jag körde vovvarna till dagis, tack vare att fröken lovat att skjutsa hem dem på eftermiddagen. Tack, Annika! Det behövde Amber, som var så understimulerad efter helgens korta promenader och mattes oförmåga att leka. Därefter åkte jag till Ben. Bekymrad som jag var över att sova i hans trånga bäddsoffa med min brutna arm, så for vi sta till IKEA och köpte en 120-säng. Till vår fasa, så ville den inte få plats i bilen... Det var dock inte mycket som fattades, så vi tog av emballaget och tryckte på för kung och fosterland (nåja, Ben fick sköta tryckandet, då jag som handikappad var rätt oduglig på den fronten). Till slut fick vi betalt för mödan och sängen kom hem. Där hoppade Ben på en sommararbetande vaktmästare, som inte vågade göra annat än bära upp sängen till lägenheten... Så nu har jag fått sova riktigt mjukt och skönt hos Ben. Äntligen! *fniss*

Idag vaknade Kärleken och var alldeles förkyld; täppt och tung i huvudet. Jag gjorde vad jag kunde för att underhålla stackaren (vi vet ju alla hur sjuka förkylda män är!), men efter middagen var jag tvungen att återvända till Storvreta. Nu får han klara sig själv (med döttrarna) typ ett dygn, innan han kan komma till mig. Längtar redan! <3

Ja, idag tog vi ett stort steg i vårt förhållande. Vi gick båda in på e-kontakt och raderade våra profiler. Med andra ord känner vi oss trygga med varann och vill inte ha en massa flirtar från höger och vänster. Vi har bara ögon för varandra... (hur många har nu kräkts över denna klyscha?)

I går kände jag mig glad och lycklig, men idag har det varit en annan visa. Yngsta sonen vägrade komma hit för att gå ut med Amber (han tyckte storebror kunde åka hem från Linköping för att göra det eller jag själv). Ledsen och besviken gick jag själv ut på promenad, vilket givetvis var jobbigt för armen och riskfyllt, i dubbel bemärkelse. Dels finns ju risken att jag ramlar i skogen, dels har jag svårt att koppla på grimman snabbt ifall vi möter en annan hund.

Efter en ganska jobbig natt med en hel del smärta i armen, så har jag tvingats ligga i konstig ställning, vilket gjort att jag fått rejält ont i nacken. Kan knappt vrida på huvudet alls. Troligtvis är det nacken som också gjort att jag fått huvudvärk och tvingats ta treo också, trots att jag inte tror jag får ta det så här nära inpå operationen. (Man får i varje fall inte ta treo två veckor innan operation, vilket jag hade gjort...)

Men det är inte bara jag som drabbats. Mamma ringde idag och berättade att min mormor fått åka med ambulans till akuten igår, efter att en granne slagit larm. Vi vet ännu inte vad som är fel med henne, men hon har fått blodtransfusioner och är stabil, men så förvirrad att vi inte kan få något vettigt ur henne. Inget är brutet eller så, vilket i och för sig gör det svårare att förstå varför hon behövt två påsar blod. Jag håller tummarna för henne!

Andreas fortsätter ringa flera ggr varje dag för att kolla så att jag mår bra och att jag äter och vilar som jag ska. Han är så himla omtänksam!

Less på att sitta själv och inte kunna göra något vettigt. Så idag fick Johan rycka in som förste hundvakt medan jag for ner till älsklingen och hans barn. Insåg ganska snabbt att det skulle bli en tuff resa ifall jag skulle behöva sitta med armen i vädret hela vägen. Eftersom det är röd dag, så passade alla butiker på att ha stängt, men på Coop Forum lyckades jag shoppa loss på några billiga kuddar. Med hjälp av dessa byggde jag ett litet berg, som armen kunde vila på. Sedan var det bara att glida ner på motorvägen och bege mig till Globen-området. Alla poliser hade nog ledigt efter en tuff midsommarafton, vilket var tur för mig. Jag vet inte vad de skulle tycka om en fortkörare med bruten arm. Och vad hade jag sedan för ursäkt? "Jag hade bråttom, för jag saknar min Kärlek så!". Nä, hade nog inte gått hem hos lagens långa arm.

För saknar honom, det gör jag. Så vansinnigt mycket! Vill inte vara en minut utan honom och fasar för nästa termin, ifall han har jobb i Sthlm och jag i Uppsala. Hur ofta kommer vi då att kunna ses? Om ett par veckor firar vi ett år tillsammans, men jag älskar honom som om jag blev blixtkär i honom igår.

Trots att det bara blev några timmar tillsammans innan jag var tvungen att åka hem igen, så var det skönt att fylla på "kärleksmätaren", så jag klarar mig till nästa gång vi ses. Vi åkte till T-centralen och gick sedan via Gamla Stan till Slussen innan vi åkte tillbaka hem. Hans barn är så himla goa också! De kramade mig mjukt och var jätteförsiktiga med min arm. Linn höll om mig och Ben och sade spontant "Jag älskar er båda!". Sådant värmer. Vi svenskar är så enormt dåliga på att säga fina och bra saker till varandra. Ändå betyder det ju så mycket! Jag tror en stor del av befolkningen skulle må bättre om de oftare fick höra positiva saker.

 

Just nu går det sådär med armen. Antagligen har jag ondare (exempelvis när jag tränar genom att röra på fingrarna) eftersom jag tagit bort katetern med värkmedicinen. Jag hoppas det är bättre om några dagar igen.

Midsommarafton och jag är alldeles singel-solo så när som på ett 60-kilos busfrö, som helst av allt vill att matte stojar och busar. Hon får dock hålla till godo med de mikroskopiska promenader yngsta sonen erbjuder under rullande ögon och suckar. "Men mamma, du har ju en frisk arm och det är allt som behövs för att hålla i kopplet".

Medan alla njuter av sill (hur man nu kan njuta av det) och nubbe (jag hade behövt några nubbar just nu!), så lider jag tristessens alla kval. Har möblerat om lite i vardagsrummet, tvättat flera maskiner, löst sudoku och vilat. Jag är så less! Jag vill ut och dansa och ha kul, renovera hela kåken och röja ut alla två ton prylar jag ändå aldrig använder. I går kväll satte jag igång att spika upp hängare till alla mina halsband. Visst är det kruxigt att spika med bara en hand (kan inte hålla i spiken med den andra), men "where there's a will, there's a way" heter det ju och efter ett tag hade jag fixat det.

Man får lära sig en massa konster nu när man bara en hand. Munnen, till exempel, använder jag flitigt till en massa annat än att stoppa mat i. Jag fixar med tandkrämstuben och tandborsten, öppnar mascaran och knyter påsar med hjälp av munnen. På ICA igår stoppade jag äpplen i påsen och stängde med hjälp av munnen, men kunde inte sluta undra hur kassörskan skulle reagera ifall hon visste var påsen varit någonstans... Fast det blev visst inte så mycket salivdregel på den, för hon märkte inget... Just nu skulle jag verkligen behöva slänga den stinkande komposten, men aldrig att jag kör ner nyllet där för att tillsuta påsen!

Något som är hiskeligt svårt är bh:n. Nu fattar jag varför vissa killar är så fumliga när de ska knäppa upp den! Det går hyfsat att få ihop den, även om det tar tid, men att knäppa loss är banne mig nästan omöjligt! Dessutom har jag alltid tre hyskor bara för att förlänga pinan lite. Igår gick jag nästan och lade mig med bh:n kring midjan, redo att ge upp. Två hyskor lossnade efter ett tag men den sista tog åtskilliga minuter. Idag har jag därför gått utan, livrädd att skrämma iväg alla grannar när jag gled fram till brevlådan i morse i ett försök att inte få tvillingarna att guppa så mycket att det syntes att jag var bh-lös. Man vill ju inte gå under öknamnet "Fladdertutten" i grannskapet...

Nä, nu ska jag gympa lite, det vill säga röra på fingrarna några gånger. Hårt träningsprogram jag fått... För ett par timmar sedan drog jag ut katetern ur armen (ont gjorde det, men jag hoppas det beror på att tejpen runt katetern under bandaget slets loss, så jag inte har fläkt upp hela operasttionssåret nu...). Sedan ska jag inta lite onyttigheter i min ensamhet och sjunga snapsvisor för hunden. Glad midsommar alla!

När det väl var dags för operation av den brutna handleden igår så var jag inte det minsta nervös. Inte ens när jag rullades in i salen. Längtade bara till att få det gjort.

Givetvis så skulle volvon in på reparation samma dag som jag själv skulle repareras. Så det blev till att åka tidigt och lämna av bilen på Upplands motor och sedan gå med min gipsade arm till sjukhuset. Kom fram dit 6.50. Operationen började redan strax efter 8, så det blev ingen lång väntan. Hade ju redan gjort alla förberedelser hemma, som att duscha och tvätta hela kroppen med bakteriedödande. Tack och lov var Ben här, för det är rätt omöjligt att tvätta högerarmen när den vänstra är bruten och oduglig...

Efter 75 minuter hade läkaren snickrat färdigt. Benet var brutet på flera ställen, så han fick sätta alla bitarna på plats. Dessutom har jag en udda anatomi (har redan en tandsköterska påpekat, då jag är svår att bedöva i munnen), så jag är inte förvånad. Tydligen är strålbenet längre än det ska vara, så idag när jag skulle röntgas, så röntgade de den friska handen också bara för att se ifall det är så jag är skapt...

Det första jag kände när jag vaknade till var att jag var kissnödig. Såklart. Allt bara för att krångla. Hur lätt är det att ligga på ett bäcken?! Nåja, nöden har ingen lag heter det ju. Dessutom hade jag väldigt ont, men eftersom jag kräks av morfin och andra vanliga, starka värkmediciner, så var det inte lätt för dem att veta vad de skulle ge mig. Till slut fick jag något som gjorde mig helt "full" - jag kunde inte fokusera blicken, som bara snurrade runt, men värken försvann ju i varje fall. Annars har jag fått nöja mig med alvedon, ipren och en kateter, som pumpar in lokalbedövning i ett par dygn.

När jag skulle hem på eftermiddagen kunde jag matcha in det så att jag kunde få skjuts av Jörgen. Men jag var tvungen att rullas ut i rullstol, för jag kunde knappt stå på mina skakiga ben och så var jag alldeles yr och lätt illamående. Hemma tog Ben emot mig och skötte om mig medan jag låg däckad i sängen resten av dagen.

Trots att jag ännu inte mår så bra och tycker det är jobbigt att stå upp mer än ett kort tag, så var jag tvungen att åka till Akkis idag för röntgen och sjukgymnast-möte. Fast för att kunna komma dit tog vi först en taxi till bilfirman (mådde för dåligt för att åka kommunalt) och därifrån körde jag till sjukhuset. Röntgen gick bra och sjukgymnasten gick igenom ett träningsprogram med mig. Att röra de fyra fingrarna blir lätt - det stramar bara. Men att röra tummen gör ont. För att inte tala om hur det smärtar av att vrida på armen, som jag måste göra, trots att det gör vansinnigt ont.

Den närmsta tiden blir det svårt att boka in något, för jag ska till distriktssköterskan två gånger, till sjukgymnasten, lyckas ta bort katetern i armen själv osv. Semesterplanerna får jag skjuta på framtiden!

Just nu är det lite bökigt också, för Ben är i Stockholm med sina barn (och de kan inte åka hit pga hundallergi), Andreas är med Johanna i Linköping och Johan (och Embla) är hos Jörgen. Så jag är ensam hemma med Amber, men Johan kommer att hjälpa mig med promenaderna och sedan kan kanske dagisfröken hjälpa till något i helgen. Vi får se hur jag mår. Det har ju ännu bara gått en dag sedan operationen!

Svängde förbi ICA idag och shoppade en del mikromat och annat som är lätt att göra. Tyvärr har inte mina skräckfilmer kommit än, annars hade jag kunnat fördriva lite tid med dem.

Dagens taggigaste tistel till den s.k. "man", som våldtagit den unga tjejen som kom till akuten i samma veva som jag lämnade den. Mina ärr läker, men inte hennes. Må förövaren fängslas ovh våldtas dagligen med tarminkontinens resten av livet som följd!

Jaha, då blir det enhandsskrivning resten av sommaren... I fredags på kvällen skulle jag sätta upp myggbät, eftersom jag fått två miljarder bett på bena. Tog en pall och började sätta fast ett nät utanför mitt fönster. Pallen var visst lite mindre än jag trott, och plötsligt trillade jag. Tog emot med vänsterhanden, som genast bröts. Mindre snygg vinkel bekräftade mina misstankar... Var först alldeles svimfärdig av chocken, men efter att ha legat ett par minuter, så hade en hel armé av endorfiner frigjorts och gjorde så jag knappt kände något alls. Då blev det också lätt att tänka lite rationellt (som att skippa tanken på att Andreas skulle övningsköra till akuten). Beordrade genast ungdomarna till diverse saker: ring ambulansen, ta av mig favorittröjan, så de inte klipper sönder den, fota handen till bloggen, ta av ringarna, packa tandborsten, ta ur plånboken, så den inte blir stulen... osv osv. Så när ambulansen väl kom (till och med hade de blåljusen på, så att ingen granne skulle missa spektaklet...), så stod jag redo på gatan och vinkade. Med den obrutna handen, så klart.

Ambulansfärden in gick väldigt bra, men i slutet av resan började de sista tappra endorfinerna dö ut, så efter bara en stund på akuten fick jagbe om smärtstillande. Sedan följde många timmars plåga, för värktabletterna gjorde inte så mycket nytta. Efter röntgen skulle läkaren dra handen i rätt läge, vilket föregicks av lokalbedövning rätt ner där jag brutit handleden. Oj jäkar,vad ont det gjorde! Skrek som en stuckengris och tårarna sputade. Efter det gick det bra att ha handen i viloläge, men så fort någon petade på den, så gjorde det ont igen. Därför visste jag att det även skulle göra skitont att dra allt rätt igen. Mycket riktigt, en sköterska drog i armhålan och läkaren tog spjärn och drog handen åt andra hållet. Very nice... NOT! Direkt efter gipsade de. Fast jag måste opereras och har fått tid på onsdag morgon.

Åkte hem med taxi på natten. Hade fått citodon med mig hem, som jag fick ta tidigt på morgoen. Därefter fick jag åka in till Gränby (tur det var vänster handled jag bröt), men receptet läkaren skrivit ut var bara på Alvredon. Det hjälpte inte, så jag ringde och de ordnade ett nytt recept åt mig (och därmed ny tur till Gränby), denna gång på Citodon. Hjälpte bättre - mot smärtan. Men på söndagsmorgonen mådde jag illa. Och så mådde jag hela dagen. Fick inte behålla någon mat alls, inte ens Nutrilette. Drycken hann knappt toucha magsäcken innan den for upp igen. Jag hatar att må illa! Och varifrån all "mat" kom har jag inte en aning om. Har jag månne hamsterfickor nere i magsäcken?

Idag, måndag, mådde jag äntligen bättre. Har lyckats pilla i mig lite mat. Men jag har sovit nästan hela tiden fram till 17. Begriper inte hur jag kan ligga däckad i princip två dygn! Återstår att se hur lätt det blir att somna i kväll...

Har fått en massa hjälp i helgen i varje fall. Ungarna har varit hemma och Ben kom på stört i lördags och har hjälpt mig med mat, mediciner mm.

 

Sista arbetsveckan, så sköööönt! Visserligen kommer jag att behöva arbeta en hel del med att läsa igenom nya läroböcker, förbereda nya arbetsområden, göra nya prov etc, men det kan jag ju göra hemifrån. Ska arbeta heltid i höst för första gången på 200 år och är faktislkt rätt orolig för hur det ska gå. Litar på att b-vitaminerna kommer att lindra så pass att jag kommer att klara av det.

Idag har jag haft migrän och inte kunnat hjälpa till på universitetet med nationella proven. Kommer däremot att skicka mina kommentarer till uppsatserna, så jag gör någon nytta i varje fall. På jobbet har jag bara pyttelite kvar att göra, så det kommer att bi färdigt i morgon. Har föräldrar som kommer på samtal, så jag tar det i samma veva.

Idag var det dags att slakta ängen på tomten! Inhandlade en elgräsklippare (undrar hur länge det dröjer tills jag klipper av sladden...) och for till exet och lånade hans grästrimmer. Givetvis rök strömmen efter en millisekund och Andreas blev inte så jättegalda över att inget nu fungerade i hans rum (förrådet) - varken dator, lampa etc. Suck och stön. Byta säkring, är det så svårt? Jag har ju alltid haft en make förut som fixat allt sådant där typiskt manligt, men hur svårt kan det vara? Tja, svårt så in i bomben, för lappen med vilken säkring som hörde till vilken del av huset var helt puts väck. Vände upp och ner på halva huset, men hittar inte den förbannade lappen. Och inga säkringar hade jag, så en tur till ICA blev nödvändig. Oj, så många olika Ampere? Köpte en av varje förpackning... En granne kanske kan läsa av sin lapp och berätta för mig? Nähä, ingen hemma. Tillbaka till exet och hämtade en ny, vettig och fungerande skarvsladd, så Andreas kunde fajtas med djungeln på baksidan. Fortfarande ingen granne hemma. Typiskt, var är alla grannar när man behöver dem!? Gick till slut till en annan granne, som har ett annat sorts hus och bad om hjälp. Han klev in i förrådet och petade upp en spak och allt var fixat. Jaha, jordfelsbrytare... Så efter all vånda och 4 paket säkringar i all världens valörer, så behövdes bara ett pet med ett finger för att återställa ordningen. Tja, man lär så länge man lever!

Nu har sonen och jag lyckats skåda en del av marken på tomten. Fortfarande är det lite att göra innan vi plockar fram den sprillans nya gräsklipparen, men det får vi ta i morgon.

Amber är tillbaka i gamla vanor. Medan jag var borta, så tog hon en burk med kakor, som Andreas klantigt nog lämnat framme i vardagsrummet. Burken massakerades till oigenkännlighet medan inte ett spår av havrekakorna går att uppbåda i hela huset. Ska man bli arg över tilltaget eller glad att hon i varje fall äter något, nu när hon i skendräktighetstider kan gå ett par dygn utan att knapra i sig sitt foder?

Efter morgondagens möte på skolan och hundleverans från dagis till hemmet, så far jag ner till Kärleksmannen i Stockholm. Vi kan få ett dygn tillsammans innan jag måste hem igen, då jag får Johan över helgen. Han jobbar just nu på Jörgens jobb och gör ett jättefint arbete och kliver dessutom upp på morgonen utan knussel. Roligt! Även om han inte tycker arbetsuppgifterna är världens roligaste (för att spela datorspel ingår inte i dem), så lär han le stort när lönekuvertet kommer...

I måndags hade vi personalfest hemma hos en kollega. WOW, vilket hus hon bor i! Så många utrymmen för att umgås! Vi hade knyt, så jag tog med mig en potatissallad, som min kära mor så snällt fixat. Till det blev det grillat och glass med maräng till efterrätt. Jättegott allting! Därefter var det tävling, då vi skulle gissa introt till olika tv-serier eller filmer. Lyckligtvis vann mitt lag, för annars hade kvällen känts lite sur... =)  Hasse var snäll och skjutsade mig, så jag kunde avnjuta lite rosévin denna festliga kväll. Tack, Hasse!

På tisdagen var det bäst att inte köra med tanke på intaget kvällen före, så jag klev upp och städade huset i fyra timmar innan Gullrumpan kom hit vid lunchtid. Han stannde tills i morse, då han åkte tillbaka för att vara med på sin sons operation (halsmandlarna är nu ett minne blott). Allt gick bra och jag hoppas han snart kvicknar till så pass att han snart kan åka till Kolmården, dit jag och Ben gärna åker med hans tre barn. Johan kan också tänka sig att åka dit, så jag kanske åker dit igen i juli. Med Ben tänkte vi ta in på hotellet och ha två heldagar i parken. Om Johan vill åka, så kan vi passa på att klappa vargar, ifall det finns platser kvar. Det blir nog mysigt!

Igår var Ebn och jag på bio och såg "En natt på stan". Det var en actionkomedi som var rolig. Jag träffade en elev utanför bion och en annna inne i samma salong. Inte ens på sommaren är man elev-fri... =)

Annars har jag sett lite på dvd också. Johan och jag såg Saw 6 - Johans första skräckfilm som jag vet om. Massor med blod och sliskiga scener. Sedan såg jag också Paranormal Activity - en film om en demon i ett hus. Skitbra!! Kändes inte kul att gå att lägga sig sedan, med tanke på att det mesta av hemskheterna i filmen skett i sovrummet... Lyckligtvis smittade inte filmen, så det kom ingen demon och bankade i väggarna eller drog mig ur sängen.

Oj, så många kalas det blivit denna helg. Tre stycken på tre dagar! Först ut var syrran i fredags. Väldigt trevligt och gott med tacos. Passade på att sova hos Ben när jag ändå var i krokarna. I går var det 50-årskalas hos Ewa. Massor med folk som jag inte känner, men ridgänget kände jag såklart och vi stannade länge och pratade och åt supergod, hemlagad mat. Du är en stjärna på matlagning, Ewa, tillsammans med dotra din! Idag var det 60-årskalas. Mamma fyllde och vi for till Kungsängen. Även Ben och hans döttrar slöt upp, till min och mammas stora glädje. Lite otur med vädret, men väldigt trevligt och återigen smaskig mat. Man får ju lite komplex inför sin egen stundande 40-årsdag. Fast hur kul är det att fylla mitt i smällkallaste vintern? Känns inte så festligt. Att det bara är några dagar före jul gör ju också att det känns som att folk har annat att göra än att ränna på kalas. Nä, kanske skulle man fira tillsammans med Ben, som bara ett par månader senare fyller jämt han med? Fast han firar ju aldrig födelsedagar, så jag vet inte hur lyckat det skulle vara...

Trots frosseriet de senaste dagarna, så fick jag en chock när jag ställde mig på vågen i morse. Andreas har undrat om jag gått ner i vikt, men det trodde jag verkligen inte. Med facit i hand, så har jag gått ner 10 (!) kilo! Begriper inte hur det gick till, för jag har inte bantat eller så. Måste vara kärleken...

Nu är det bara några få dagar kvar innan jag får gå på ett välbehövligt sommarlov. I morgon ska jag dessutom på personalfest på kvällen. Med andra ord väljer jag nog att jobba hemifrån på tisdagen, åtminstone fram till lunch. Är nog knappast en säker bilist innan dess! På onsdagen arbetar jag på Universitetet fram till lunch med att bedöma elevuppsatser till de nationella proven. Alltid roligt och oerhört lärorikt.

Och vad händer i sommar då? Inte ett smack, vad jag vet. Har verkligen inte planerat någonting. Mycket beror på ifall Ben får jobb och vad mina barn vill göra. Spela dator, tycker nog Johan, men någonting annat ska jag väl kunna tvinga honom att göra. Han ska dock jobba resten av månaden (på sin pappas jobb) och det är kul att han får chans att tjäna lite egna pengar i sommar.

Skolavslutning var det förresten i fredags. Vi lärare hade vår vana trogen drillat stackars Josefine till att skriva en härlig pjäs, som vi spelade upp för eleverna. Jag hade två roller: först var jag en ballerina med rosa tyllkjol och sedan var jag en av tre Michael Jackson. Försökte mig på Moonwalk, men det var ju bara totalt störtfel. Skit samma, eleverna tycker det är roligt bara att man showar för dem. Allt filmades, både med skolans kamera och min egna videokamera (tack vare en elev i 7:an). Himla kul att titta på! Efter vår egen avslutning, så åkte jag till kyrkan och tittade på niornas avslutning. De har varit så himla duktiga i "min" nia. Massor av stipendier, bland annat för skolans bästa betyg. Så oerhört många MVG:n i en och samma klass har jag aldrig sett förut! Det är så synd att man inte kan premiera alla i klassen, så duktiga som de är. Jag är övertygad om att majoriteten av eleverna kommer att gå långt i framtiden. Jag kommer att sakna dem. Det har varit väldigt inspirerande och även lärorikt för mig att ha dem. Så djupa diskussioner har man inte ofta i skolan!

Nu är helgen strax till ända, och det har varit en intensiv men väldigt trevlig helg! I fredags tog Johanna studenten, så efter jobbet åkte jag till Fyrisskolan och slöt upp bland alla som skulle fira avgångseleverna. Trots skoskav som blödde, så var det en rolig stund. På eftermiddagen var det bjudning hemma hos Johanna och den hade varit ännu trevligare ifall inte sonen glömt påsen med alla sina saker till kvällens fest kvar hemma i min hall. Så det blev till att leka äkta curlingförälder och köra bil i 50 minuter extra, mitt i studentbjudningen, för att rädda sonens kväll. Vad gör man inte för sina älskade barn? =)

Efter detta for jag ner till Stockholm. Åkte till Kungsträdgården, där Ben återigen slet med att grädda crepes. Det var enormt mycket folk ock köerna ringlade långa, så jag hoppade in och hjälpte till med att kleta på Nutella, grädde, jordgubbar eller vad kunderna nu ville ha. Högt tempo och tre intensiva timmar senare slog vi igen och Vincent skjutsade oss hem vid halvett-tiden på natten.

Tidigt nästa morgon fick min Kärlek kliva upp i ottan, för att åka till Hökaränggen och passa sina barn medan deras mamma skulle till sitt jobb. Han fick väldigt lite sömn, men jag snusade vidare och vaknade inte förrän klockan elva. Pinsamt sent, tycker jag! Åkte till Hökarängen, där vi lastade in två cyklar i bagaget, och stark som en oxe som jag är, så packade jag själv ut dem i Enskede Gård (framför allt militärcykeln vägde närmare ett ton...).

Innan Ben skulle till jobbet, så käkade vi thailändsk lunch i en "kiosk". Medan vi satt ute i solen och njöt av maten, så ser jag hur en anställd har hällt upp sötsur sås i små plastburkar och håller på att sätta på lock. Plötsligt tappar han ner ett lock i såsen, varpå han fiskar upp det, slickar av det och sedan sätter på det på en burk! YEAK! Det spelar ingen roll att thailändskorna är hur trevliga som helst, när deras svenska gubbe beter sig på det sättet, det är inte så jättelockande att gå och äta där igen precis...

Medan Ben slet med crepsen bland alla tusentals besökare i Kungsträdgården även på lördagen, så passade jag och flickorna på att gå runt och titta på allt spännande. Vi köpte brända mandlar, klubbor, hoppade i hoppborg (nåja, åldersgränsen var max 9 år, så jag fick nöja mig med att stå vid sidan av), plankade in på toaletten (jag var som vanligt för feg och dessutom för stor för att komma under spärren, så jag betalde lydigt de fem kronorna...), lyssnade på några framträdanden på scenen (bland annat Kurt Olsson) och till sist gick vi till Bens stånd och han fixade gratis crepes åt oss. Barnen ville ha med Nutella (sliskigt värre!) medan jag tog en matigare variant med ost och lite skinka. Mättande och jättegott!

Idag (söndag) åkte vi tunnelbana till Odenplan och gick därifrån till Hagaparken. Det har varit underbart väder hela dagen och eftersom det är Nationaldagen, så var det uppträdande av bland andra Lasse Berghagen. Vi hade picknick och åt korv med bröd, kanelbullar, juice och spelade bowling (plastvariant) och blåste miljarder såpbubblor och matade änderna. Så himla mysigt att ligga där i Bens famn i en vacker park nära vattnet och med musik i bakgrunden. Kan inte bli bättre!

Men även det mest underbara kommer så småningom till ett slut och nu har jag åkt hem till Uppsala. Bens "Jag älskar dig" innan jag gick klarar jag mig på tills på tisdag när vi ses igen. Två långa dygn...

Knappt hann jag innanför dörren innan jag såg att ena silverhajen solade magen. Andreas menade att han måste ha kolat alldeles nyss. I akvariet fanns dessutom liket av den andra silverhajen (den enda haj jag har kvar nu är den stora, som varit med sedan jag köpte mitt första akvarium). Ytterligare ett par fiskar hade strukit med, så nu kunde jag inte skjuta upp rensningen av akvariet längre. Nu är det klart bättre, men lite glest befolkat...

Till sist några random-bilder:

Här kommer lite bilder från Fjärilshuset, när Ben, jag och Simon var där.

Även fiskar finns där...

... liksom fåglar:

Den stora, maffiga rävsvansen var imponerande. Inte alls så pluttig som de exemplar jag haft hemma i fönstret...

Torsdag är normalt sett en riktigt tuff arbetsdag, men denna dag har det varit filmvisning alla lektioner. Slappt värre! Egentligen skulle bara en klass ha sett på dvd, men eftersom ett gäng elever inte lämnat in sina uppgifter i tid (skoltidning som vi skulle diskutera idag), så fick det bli film i den klassen med. Och eftersom en annan klass var på studiebesök, så blev jag sittande med tre elever en annan lektion, och då är det svårt att ha en vettig lektion.

Ben, den stackaren, har jobbat sitt första pass i Kungsträdgården. Han ska slita mellan 16 och 23 varje kväll resten av veckan med att göra crepes, men efter första passet är han som levande död. Inte en rast och knappt ens kisspaus. Hemma framåt 1 i natt och upp klockan 6 för att åka till sina barn, som han ska ha idag. Önskar jag kunde avlasta honom lite, men jag har ju mitt eget jobb här i Uppsala...

I lördags när jag var i Stockholm, så passade vi på att åka med Bens son till Fjärilshuset i Hagaparken. Fast det var inte många fjärilar, precis. De låg väl i alla pupporna, redo att flaxa runt i sommar i stället. Det fanns dock en del andra djur att se och njuta av. Bland annat klappade vi jättestora karpar. De var alldeles slemmiga, inte alls som jag tänkt mig.

Årets första fartdåre har dragit förbi mig på motorvägen också. Det var en motorcyklist som minst höll 170 km/h (med tanke på att jag låg i 130 och han blåste förbi). Annars har jag tänkt att det vore jäkligt smidigt att åka till Ben på en mc, för många gånger kör jag ner i rusningstrafiken och det går sååå långsamt då. Men alla motorcyklar glider förbi alla köer mellan filerna och jag blir så avundsjuk!

Bilen kommer snart att vara tipp-topp (och jag pank som en kyrkråtta...). Hade den inne på service förra veckan till den nätta summan 15.000:- (något spjäll som byttes bland annat) och idag är den inne igen för reparation av ac:n. Måste ha en fungerande ac! Det försvinner med andra ord några tusenlappar idag med. Suck, varför vinner jag aldrig på trisslotterna jag prenumererar på? 

I helgen fyllde junior 19 år. Hans kompisar satt och festade på min altan när vi gled in med volvon i lördags eftermiddag, mäkta förvånade att jag tänkt vara hemma. Nåja, det gör mig ingenting att de festar där. Alla är ju över 18 år, så då är det ok. Senare drog de ut på krogen och morgonen efter mådde Andreas såååååååå dåligt. Min mamma kom över för att gratta, och Andreas genomled en stunds kalas innan han gick och lade sig i soffan. Jag kan inte påstå att jag tyckte så synd om honom, för det var ju helt självförvållat!

Ben och Simon följde med hem till mig i Storvreta på lördagen och stannade över natten. Roligt att få ha sonen på besök också.

Snart är det sommarlov och det behövs verkligen. Dels för att man blir helt slut av det intensiva rättningsarbetet/betygssättningen så här i slutet av terminen, men också för att det är en hel djungel på min tomt. Gräsklipparen fungerar inte, så nu är gräset så högt att till och med hundarna protesterar mot att vara ute på tomten... Nåväl, får väl köpa en lie och slå mig fram till tomtgränsen!