emblasmatte

Om mina två stora söner och hunden Embla vore här i Stockholm, så hade lyckan varit total. Även idag har vi suttit och njutit vid vattnet och jag har känt mig så levande och glad i dessa vackra omgivningar. Vi var visserligen bara vid Hökarängsbadet idag, men jämfört med en parkbänk i Storvreta centrum, så är det inget snack om var man helst vill vara...

Bilden ovan är från Rålis igår, men den här under är från Hökarängsbadet. Det visade sig att det inte bara är männsikor som söker sig till stranden så här fina dagar... Musen var helt orädd och det var lätt att komma nära. Den lär med andra ord inte bli så långlivad...

I morgon åker jag hem för Storvretadagar. Det ska bli skönt att tillbringa tid i sitt eget hus, med sin egen dator, alla tusen tv-kanalerna och de välfyllda skafferierna, men framför allt med mina barn och vovven. Saknar dem!!

Kevin fortsätter att vara en mat- och sovmaskin på nätterna, och vill äta stup i kvarten. Beror väl mest på att jag är så trött, så jag somnar ifrån amningen, så han vaknar efter en timme igen och behöver rapa och vill äta andra tutten...

Typisk sovställning för Kevin: med båda händer under/vid huvudet.

Äntligen har jag knäckt koden! Utöver svenska, engelska, tyska, spanska och latin, så kan jag nu lägga franska till de språk jag kan (hrm, snarare: studerat...). Franska är ju inte svårt alls! Det är bara ett par regler att följa: 1) uttala bara drygt halva ordet, 2) sluta med ett vokalljud och 3) uttala inte som det står. Följer man dessa enkla regler, så kan man utan problem läsa en fransk text för en infödd! Nästa steg är att klura ut vad allt betyder, men det kommer nog snart det med...

Uppsala, du stora lillepluttstad, hur ska du kunna göra dig mer attraktiv? Det är fascinerande/skrämmande, att Sveriges fjärde största stad inte kan göra något för att konkurrera om turister och invånare. I Stockholm finns tusen ställen att sitta vid vatten. I Uppsala finns av naturliga skäl bara Fyrisån, men kommunen borde ha satsat på att fräscha till ån och dess utrymmen. I Sthlm finns också en uppsjö (fniss) små dammar, som barn kan bada i. Detta borde VERKLIGEN finnas i en vattenfattig stad, men jag vet ingenstans där det finns. Huvudstaden satsar dessutom på parker, grönutrymmen, blomsterarrangemang samt trädplanteringar. Vad gör Uppsala? Känns inte alls trevligt i jämförelse! Därtill kan man ju lägga till museer etc, så inser man att Uppsala behöver bara ett endagsbesök av en turist för att visa allt den har, medan största staden givetvis kan tillfredsställa turister i månnga, långa dagar.

Igår fick jag besöka en närakut. Hade ringt sjukvårdsrådgivningen om mitt infekterade skavsår på stortån, som gjort mig halvt förlamad (nåja, smärre överdrift....) och berättade att jag också hade väldigt ont i halsen och hade en nyfödd. Då ville hon att jag skulle bli undersökt, så det blev till att punga ut med en del slantar (eftersom frikortet alltid går ut strax före ett nytt sjukdomsfall). Läkaren satt och tittade på tv i väntrummet (helt civilklädd) och var måttligt road av att titta på min stortå i stället för DN-galan. Nåja, det var inga bakterier varken i tån eller halsen (bara virus), så jag kunde tryggt traska hem igen. Givetvis mår jag tusen gånger bättre idag och undrar varför jag ens ringde igår...

Idag har vi varit i Rålambshovsparken och njutit av svalkande fläktar vid vattnet. Har shoppat lite på rea också. Ben tycker jag och alla kvinnor har någon dold sjukdom, som tvingar oss att shoppa så fort lönen kommit...

Oj, oj, vilken följetong Bens restaurangvagn är! Eftersom jag råkade föda en bebis när vi egentligen skulle ordna med besiktningen, så fick vi åka till Sollentuna idag. Efter att ha förklarat att de i Högdalen gjort fel sist, när de påstått att det inte gick att styrka vagnens identitet, och bevisat det, så åtgärdade de den anmärkningen gratis. Annars är det egentligen en komplicerad procedur, då man måste bevisa att vagnen inte är stulen via något bolag. Sedan var det dags för själva besiktningen. Till vår fasa, så upptäckte vi igår, när vi hämtade vagnen i Järna, att blinkerserna och bromsljusen inte fungerade - vilket de gjort när de reparerade vagnen. Ocg givetvis fick vi anmärkning på det. Dessutom hade vi inte monterat fast två varningstrianglar, så det blev ytterligare en anmärkning. Sist, men inte minst hävdade de två männen att vi måste montera ljus och reflexer på sidan.

Glad över att det inte var fler fel, så gick jag över gatan, till en bilverkstad, som strategiskt placerat sig precis vid bilprovningen. Till min stora lycka träffade jag en kunnig kvinna där, som reagerade på sista anmärkningen. Hon kände inte till något om tvång på sidolyktor på husvagnar och hade det inte ens på sin egen. Hon surfade på nätet efter information och bilder, försökte ringa bilprovningens växel och berättade sedan att hon själv jobbat på besiktningen och vet att vissa "hittar" fel, som faktiskt inte är fel. Och här verkade det vara så. Lyktorna behövs bara på husvagnar som är över 6 meter, var den info hon fick tag på. Så jag gick tillbaka till de två besiktningsmännen, som inte ville tillstå att de gjort något fel. De tog med mig ut till en annan husvagn och visade hur det skulle vara. Jag vidhöll att det bara är på längre vagnar ("Nä, det är då man måste ha två på varje sida") och berättade vad verkstadstjejen sagt. "Men vad vet hon?" tyckte karlarna, varpå jag svarade att hon faktiskt jobbat på besiktningen och vill att de visar i kontrollhandboken vad det står. DÄR trampade jag på en öm tå, och den redan generade mannen blev ännu rödare i ansiktet och slog upp i boken. Mycket riktigt - de hade gjort fel! "Är det här något nytt?" frågade nummer ett sin kollega, men jag visste, efter att ha pratat med kvinnan, att detta inte alls var något nytt. De försökte bara rädda ansiktet. Och den generade mannen kom ut precis innan vi åkte och tillade att reflexer måste vi i varje fall ha på sidan (återigen räddade han nog sig, eftersom det inte blivit någon anmärkning på reflexer de trettio år vagnen funnits...).

Eftersom kvinnan dessutom berättat att i 9 fall av 10 är det bilens eluttag som är kasst om lamporna inte fungerar, så åkte vi till brorssonen Alexander, som lämpligt nog arbetar på en bilverkstad. Han kollade, och mycket riktigt, så är det min bil det är fel på, troligtvis inte vagnen! Så även om vi måste kosta på oss en ombesiktning, så verkar det som att vi kommer undan med bara en liten slant i "reparationskostnader"!

Ibland har man turen på sin sida! (Peppar, peppar, ta i trä, är det nog bäst att säga!)

Oj, så sällan jag hinner sitta här... Man hinner liksom inte med någonting än så länge. Men det gör inget. Det finns viktigare saker än att storstäda, laga avancerade maträtter och blogga.

Idag blir Kevin tre veckor! Vi inledde denna speciella dag med att tvinga oss upp i ottan, för att åka till sjukhuset och göra hörseltest. Allt var bara bra och Kevin sov hela tiden. I morgon är det dags för vägning igen. Förhoppningsvis har han gått upp ordentligt, så vi kan stryka frågetecknen kring den sena viktuppgången. Tyvärr har han åkt på en förkylning, vilket gör att hans stackars mamma får ännu mindre nattsömn... Har knallat iväg till Apoteket och köpt en nässug, eftersom sonen verkligen inte gillar när jag försöker pilla ut kråkorna.

Just nu är jag i Storvreta, men har tillbringat nästan hela förra veckan i Stockholm. Det är lite jobbigt att åka fram och tillbaka bara för vägning etc, men snart blir det bättre, när vi inte behöver kolla vikten varenda vecka. Ben har haft sina flickor och även hans äldsta son fick tillfälle att för första gången träffa lillebror. Det har inte varit helt lätt att hitta på några aktiviteter för de större barnen, när man också har en liten bebis, men lite grann har vi i varje fall gjort, bland annat gått på skattjakt på Sjöhistoriska.

Att hans pappa är afrikan märks nu när Kevin badat. När håret är vått blir det alldeles krulligt! Visserligen raknar det när det torkat, men det är bara en tidsfrågas innan krullet är konstant. Troligtvis till hans förtret. Bens båda flickor vill ha rakt hår. Ofta är det ju så att man vill ha det på motsatt sätt. Bleka människor vill vara bruna, mörkhyade vill vara ljusa, krulliga vill vara rakhåriga osv. Fast jag har själv aldrig velat ha rakt eller blont hår. Jag har alltid varit nöjd med mina krudelutter!

Under natten har jag varit Kevins snuttefilt. Kan inte påstå att han direkt ätit, utan han fått haft ett konstant, litet flöde mat i timmar. Med Johan var det samma problem när han var nyfödd. Han var för trött för att orka äta ordentligt, vilket gjorde att han inte gick upp i vikt som han skulle. Vi lades in på sjukhuset efter 10 dagar, och jag var bestört över att kanske inte kunna amma mitt barn. Skulle han få konstgjord ersättning? Varför fungerade jag inte som jag skulle? Men att hamna på neonatalen var en riktig väckarklocka. Plötsligt såg jag pyttesmå, för tidigt födda och äldre, gravt handikappade barn, som inte kunde äta, dricka, se, höra, gå... Hur tusan kunde jag gräma mig över att behöva ge nappflaska, när det fanns föräldrar som hade barn med VERKLIGA problem!?

Att få perspektiv på saker och ting är jätteviktigt. Just nu är det svår svält på Afrikas horn och med hjälp av bilder kan vi få en inblick i hur hemskt det faktiskt är. Annars är det svårt att ta till sig. Jag skulle aldrig kunna sätta mig in i hur det skulle vara att ha ett svältande skelett till barn. Att som mamma få acceptera att en del av barnaskaran jag sätter till världen kommer att dö inom en snar framtid. Många är bilderna som fastnat på min näthinna, och jag hoppas fler känner som jag.



Tyvärr brukar det stanna vid medlidande i tanken. Det är sällan vi gör mer än så. Jag har haft fadderbarn, både i Afrika och Sydamerika, och har förstått hur viktigt det är för mina egna barns empati. Att läsa upp det personliga brevet, med barnens egna ord, att få höra om den otroliga glädjen ett paket ballonger eller ett par sandaler gör, tycker jag är ett väldigt bra sätt för familjemedlemmarna att få upp ögonen. Samtidigt som man faktiskt gör skillnad. Genom mina fadderbarn har jag inte bara hjälpt tre barn, utan hela deras familjer. Jag kan inte rädda alla, men jag kan rädda några, med pengar som inte räcker till mycket alls här i Sverige. För två-tre paket cigaretter i månaden räddar man en hel familj någonstans i världen!

Oj, vad dagarna rusar iväg när man har roligt! Visserligen gör jag inget speciellt, men bara att mysa med nya sonen är så härligt!

I onsdags var det första besöket på BVC. Tyvärr hade Kevin gått ner 60 gram sedan i måndags, så vi föreslogs ge honom lite ersättning. Jag vet i varje fall varför han inte gått upp, och det beror inte på brist på mjölk, för efter amningen kan jag fortfarande mjölka ur en massa ur brösten. Det är helt enkelt som med Johan, när han var nyfödd: han är för trött. Kevin somnar så fort han börjar äta, och ligger bara och "snuttar" i stället för att äta sig mätt. Fär Johan tog det 11 dagar innan det vände, och efter två veckor var han uppe i sin födelsevikt. Idag var vi till BVC igen och nu har han gått upp 105 gram på två dagar, så det är helt OK. Jag tycker han är lte mer vaken nu också, så nu har det nog vänt åt rätt håll.

Vi var ner till Sthlm en sväng onsdag - torsdag. På vägen hem kom en sådan där bilist, som jag hatar. En sådan som lägger sig bakom mig, tätt, och blinkar med hellysena för att visa att man vill köra om. Att jag sedan hade en bil framför mig och bredvid, och alltså inte kunde gasa på eller byta fil, brydde sig denna kvinna inte om. Så jag bromsade till en gång, för att visa mitt missnöje, och när hon körde om pekade jag finger. Det gjorde hon med... Ungarna tyckte det var himla kul och knasigt!

Ja, kanske borde man föregå med bättre exempel när barnen är med. Men å andra sidan lär de sig en massa,  som man inte tänkt ändå. Flickorna har spelat en del kort hemma hos mig, och när jag kommenterade att det var en sexa, så började de fnissa hysteriskt, framför allt 5-åringen. Storasyster har tydligen lärt henne ordet "sex", men om det är rätt vet jag inte, för de vägrar säga vad det betyder. Himla kul har de i varje fall någon råkar säga, eller räkna till, sex...


När jag tittar tillbaka på förlossningsbilderna, så är det otroligt att jag ler på alla utom ett... De två första bilderna har jag förvärkar (mamma var med på hela förlossningen), och på tredje bilden är Kevin alldeles nyfödd. Jag ler till och med när barnmorskan står med handen inne i..., men det fotot tänkte jag inte publicera! =)


Första amningen, pappa håller nyfödda sonen, på mammas bröst.



På BB-avdelningen (dit vi kom efter en natt på neonatal) och första badet. Även om han inte var så förtjust första gången, så gillar han att bada numera. Nedan: bilden som publicerades på sjukhuset webbis-sida. Han var arg just då, så Ben fick låta honom suga på lillfingret och så fort han tog ut det, så tryckte jag på kamera-knappen. Därav arm-viftningen...

Nu har det gått några dagar sedan jag sist skrev. Tiden rusar iväg och man har inte många minuter till övers mellan amningar, blöjbyten och sovande bebis på magen... Fast jag klagar inte! Tycker det är underbart att bara ligga och titta på honom, lille Kevin. Han är så fin! Två små söta skrattgropar har han fått, hoppas de blir kvar.

Amningen har gått bra och mjölken rann till som väntat efter tre dygn. Fast jag har inte haft sådana problem som tidigare, då hela sängen blötts ner av mjölk. Sover med BH och amningskupor, men eftersom Kevin ska äta stup i kvarten, så blir brösten inte sprängfyllda. Måste nog börja med napp, för när han vaknar på natten, så ligger han och äter i uppemot en timme, sedan somnar han (och så småningom jag), men en timme senare brukar han vakna av att han behöver rapa eller har bajsat. Och efter det duger bara bröstet igen, så jag "mjölkas" mest hela natten. Jag har bara fått uppemot tre timmars sömn varje natt nu i en veckas tid. Märker dock att jag klarar sömnbristen bättre nu som 40-åring. Antagligen för att man som 20-åring är mer beroende av att få sömn (och ovan att bara få sova stötvis), men nu som "vuxen", så klarar kroppen det bättre.

Tidigare har bröstvårtorna tagit en hel del stryk i början också, och blivit såriga och blödande. Det har jag sluppit denna gång. Över lag känns det som att denna första tid har gått bättre än tidigare. För 15 år sedan fick jag exempelvis läggas in på neonatal efter 10 dagar, eftersom Johan inte gick upp i vikt som han skulle.

På fredagen kom "BB på väg" och hälsade på. Allt vara bara bra, och hon tog ett blodprov (PKU) på Kevin (rutin). Sedan har de ringt varje dag för att kolla att allt varit bra och frågat om vi tyckt att de ska komma hit (vilket vi tackat nej till). Idag var det dags för återbesök på sjukhuset och läkarkontroll. Det blev en himla lång väntan, eftersom läkaren blev bortkallad till akuta ärenden hela tiden, men till sist fick vi det avklarat. Allt var bara bra - Kevin vägde nu 3920 gram (bara gått ner 3%) och alla fysiska test klarade han galant. Däremot meddelade läkaren att Kevin brutit nyckelbenet till vår stora förvåning! Men det visade sig att det skett vid förlossningen och inte alls är ovanligt för större bebisar. Det är meningen att det ska gå av, så de inte fastnar. Kevin har dock aldrig gnällt eller så, och är lika stark i båda armarna, så han har inte haft ont av det. Det enda som märks är att det är en liten knöl på hans högra nyckelben.

Om jag nu råkar ha en gammal svenskelev som läser detta, så har ni här sett ett finfint exempel på säljande rubrik. Jag har ju arbetat en del med att kunna se bakom rubrikerna, att locka till läsning med en smaskig rubrik, men när man läser texten, så är det inte så illa som man trodde efter att bara ha läst rubriken. Hälsar hon som är lärare ut i fingerspetsarna...! =)

I tisdags ringde jag sjukhuset, eftersom jag varit vaken hela natten pga klådan och var less på att inte få någon sömn. Jag fick tid på bedömningsenheten och fick en hel kvart på mig att fixa i ordning mig och åka in...

Väl på plats konstaterades att måndagens levervärden var alldeles för höga. Därtill var bebisens hjärtljud lite väl höga hela tiden (omkring 160) och inte varierades så mycket som de önskade. Därför bestämdes att jag skulle sättas igång, antingen samma dag eller nästa morgon. Lyckigtvis var det lugnt på Förlossningen, så jag fick gå ner dit med en gång.

Ringde Ben, som befann sig i Kallhäll utanför Sthlm, och nu fick kasta sig på tåget. Barnmorskan berättade att de ville ta hål på fosterhinnan, för att starta förlossningen, men ville gärna vänta tills Ben hann komma dit. Fast eftersom hjärtljuden fortfarande inte var nöjsamma, så kunde hon till slut inte vänta. 17.15 stack hon hål. Läkaren kom och ville ta ett blodprov från barnets hjässa, så de hissade upp mig, men konstaterade att barnet var allt annat än fixerat. Två barnmorskor fick trycka på magen för att bebisen inte skulle glida upp varje gång han försökte peta på den inifrån mig. Tyvärr kunde de ändå inte ta provet, dels för att han inte var fixerad, dels för att det rann så mycket fostervatten hela tiden.

Strax därefter kom Ben med min mamma, som skjutsat honom. Som tack för det fick hon stanna hela förlossningen... =) Tack mamma för peppande ord och handhållning!

Barnmorskan gav mid dropp, som skulle starta värkarna, så bebsien skulle kunna fixeras. Efter bara en liten stund startade värkarna och det med besked direkt. Det blev så mycket, så de kom inrusande och tvingade mig i sängläge och det blev tal om akut kejsarsnitt - kanske så snabbt att jag till och med behövdes sövas, eftersom hjärtljuden nu var uppe i närmare 180.

Lyckligtvis vände det när jag väl fick ligga, så de kunde rulla ut operationssängen igen. Värkarna fortsatte i rasande tempo - mindre än två minuter mellan varje - och intensiteten ökade. Jag fick lustgas. På bedömningsenheten var jag öppen 4 cm, ungefär när de startade allt var jag öppen 6 cm, efter ett tag 7 cm. Sedan behövde jag plötsligt börja krysta, för simsalabim var jag fullt öppen och redo att föda! Lyckligtvis kunde jag stå ut med smärtan hela värkförloppet, trots att jag öppnade mig så fort, men när krystvärkarna började, så blev det olidligt. I efterhand visade det sig att jag kanske bara hade fem krystvärkar och därmed plågsamt ont bara i 10 minuter, men ändå, det kändes som en evighet...

Efter kanske tredje värken började bebisen komma ut. Efter fyra värkar hade huvudet kommit ut, men då plötsligt tog värken slut. Så det fick vänta till ännu en värk innan han föddes fram, vår älskade lilla son. Som en följd av att ha blivit halvt strypt av min vagina (hm...) så blev han rätt blå i ansiktet, som sitter kvar i några dagar.

Trots att han nu kommit fram, så valde han att inte skrika. Andningen var lite påverkad, så de tog ut honom och gav honom extra syrgas, medan jag låg kvar och pressade ut moderkakan... Efter ett par timmar på fölossningen hade han fortfarande inte skrikit (!), men alla värden var bra. Dock verkade han tycka det var lite jobbigt med andningen fortfarande, så de bestämde att han skulle få ligga på neonatalavdelningen över natten. På morgonkvisten trodde vi att vi skulle få komma hem, men BB tyckte de ville ha honom under uppsikt ett dygn till, så det blev till att stanna där ännu en natt. Under tiden blev andningen bättre (förut grymtade han oftast hela tiden när han andades) och han äter jättebra. Alla värden har alltid varit bra. Fast det tog över ett dygn innan vi hörde hans första skrik! Han verkade bara så nöjd med allt, så han hade liksom ingen anledning att gnälla...

Att det blev så här kan bero på flera orsaker, men det är inget direkt konstigt. Förlossningen fick i raketfart (tre timmar efter att de tog hål på hinnorna och jag alltså ännu inte hade värkar, så var han född), miina levervärden var höga, det är inte alltid lätt att börja anpassa sig till ett liv i luften osv.

Men i dag fick vi det efterlängtade beskedet att vi fick åka hem efter ronden. Trots att jag bara fått sova 7 timmar på tre dygn, så är jag överlycklig att nu kunna snusa på vår fina lillkille! Klådan är ännu kvar lite, men det är på bättringsvägen.

Jag är egentligen en nattmänniska. Bara jag får sova ut på morgonen! De senaste dagarna har verkligen varit helt knäppa, när det gäller att sova. Har fått passa på när det fungerat med kliandet, oavsett om det är dag eller natt. Och vid midnatt infinner sig ofta lusten att fixa, så även igår. Vid midnatt drog jag igång projekt "montera barnvagnen". Det gick över förväntan! Ben hade också monterat spjälsängen (jag höjde bara botten), så nu står två nymonterade prylar i sovrummet.



Idag försökte jag få tag på madrassen och nystarts-boxen, men ingetdera hade ännu kommit in. Lyckades dock shoppa en del annat, som tre bodies (bodisar på svenska!?) och täcke till spjälsängen. Hemmet blir mer och mer färdigt inför ankomsten! Frågade förresten på Barnens Hus, novis som man är efter alla dessa år, hur man gör med en mjuklift. Tidigare har jag bara haft den hårda varianten, med madrass som man bäddar. Den unga killen, garanterat barnlös och säkert rätt okunnig på barnvagnsområdet, försökte krysta fram ett svar. Jag tror dock att det är svårt att få till formen på en madrass, men han föreslog att bebisen kunde ligga på en filt i liften. Så dår får det väl bli så då...

Ja, man är verkligen amatör. Det är 20 år sedan jag hade en sommarbebis, och funderingar som "ska de sova med ett sådant här tjockt täcke i spjälsängen mitt i kokheta sommaren?" dyker konstant upp i huvudet. Minns att de har svårt att reglera värmen själv, och jag vill ju inte en kokande eller iskall bebis. Börjar tvivla på att det är som att cykla (har man en gång lärt sig, så kan man för alltid), fast minnet kanske snabbt återkommer när sonen väl är här. Hoppas!!!


Hm, så här minns jag inte att man gjorde. Kanske nya forskarrön?

På väg hem från stan på motorvägen roade jag mig med att fundera på hur det skulle gå ifall jag "råkade" åka över i motsatt färdriktning via en katastroföverfart (eller vad de kallas). Jösses, jag skulle inte komma långt innan jag skulle krascha! Fast å andra sidan är det väl inte helt verklighetstroget, då bilarna i omkörningsfilen säkert skulle upptäcka mig och hinna kasta sig in i högerfilen. Ändå är det fascinerande att flera människor ändå lyckats åka en ganska lång sträcka i fel körriktning på motorvägarna i landet utan att en olycka sker.

Igår kväll läste jag ett mail, som fick tårarna att spruta. Amber, älskade "lilla" Amber, hade fått somna in efter att ha bitit ett syskonbarn till nya ägaren. Åh, så ledsen jag blev! Alla tusen frågor som dök upp i huvudet - hur allvarligt var bettet menat (som markering bara för att hon kände sig hotad?), hur kunde det hända (hon som alltid var så snäll och undergiven), skulle jag ha tagit hem henne igen ifall hon fortfarande levde? Barnen blev också mycket ledsna och upprörda. Det är svårt för dem att förstå att man ibland måste avliva hundar. Men jag kan inte fråga ägarinnan alla mina frågor för inget i världen kan få Amber tillbaka. Hon blev bara drygt två år.

Även om jag var tvungen att sälja henne, givetvis efter mycket velande och hopp om att hon skulle kunna förbättra sig, så betyder det ju inte att jag slutade älska henne. Det var smärtsamt att besöka henne bara efter ett par veckor (eller snarare: att åka därifrån), och därför hade det inte blivit fler besök. Men i sommar ville jag åka ner och hälsa på, med barnen. Nu går det ju inte... Jag har tänkt mycket på henne varje dag sedan hon såldes, tittat på bilder och så. Tänk att jag aldrig får se henne mer!



Djur är familjemedlemmar, så är det bara. Extratråkigt med denna sorg precis inann jag ska föda. Ibland känns livet så orättvist och ruttet och all skit kommer samtidigt. Inte bara att Amber avlivats, pappa vägrar stanna på sjukhuset trots att han behöver behandling (han har bla fått blodtransfusion), oron över hur det blir nu när bebisen kommer, som jag säkert skrivit om tidigare, är också knäckande.

Den förbannade klådan fortsätter också. I fredags ringde jag eftersom tabletterna inte fungerade. Trots att de sagt att de skulle sätta igång mig ifall de inte hjälpte, så satte de i stället igång en behandling (ett läkemedel som ska minska gallsyrorna). Jag tror det var för de hade fullt upp just då, bland annat var bedömarenheten, dit jag skulle åkt egentligen, var helt fullbokad. Det är dessutom tveksamt ifall behandlingen fungerar. Första natten sov jag (jag får bara ta tabletterna till natten), men det kanske var för att jag bara fått sova strötimmar under tre dygn, andra natten (denna natt som var), kunde jag inte somna förrän kl. 4. Vi får se hur det blir i natt...