emblasmatte

Gå på Skansen och dra aporna i svansen, ja, det är nog en stor dröm för Kevin. När vi var där älskade han verkligen babianerna och gick längs med fönstret för att få bästa utsikt över de rödstjärtade primaterna. Han tjoade och ville helst gå in till dem, vilket säkert hade uppsakttas av dem, eftersom deras dagar nog ser likadana ut varenda en.

 

Före besöket var jag fundersam till huruvida han skulle förstå något av alla djuren, men väl på plats fick jag svaret: klart det var kul att kolla på djur! Han lutade sig fram ordentligt i vagnen för att bäst se björnarna, han pekade på älgarna, som slött låg ner och idisslade och fåglar, ekorrar, hönor, getter och alla andra djur fick den uppmärksamhet de förtjänade.

 

Tyvärr rinner tiden iväg när man har roligt, och tyvärr har de flesta parkeringarna bara "betala-i-förväg"-system, så på slutet blev det stressigt. Sonen och jag fick halvrusa igenom akvariet, och stillasittande äckeldjur, typ spindlar, bemödade vi oss inte ens att gå fram till. Inte ens krokodilerna var roliga, då de bara låg dödsstilla och sov. Eller så var de stendöda, vad vet jag.

 

På eftermiddagen var det så dags att rusa iväg till bilen (två minuter för sent, men ingen lappplisa i sikte!). Kevin oich jag hade haft en otroligt trevlig dag med Mamma, Lillebror och Syster med sin familj. Skansen är ett helt klart underskattat utflyktsmål (i varje fall hade jag glömt hur trevligt det var), men bristen på toaletter irriterade en aning. Liksom sopsorteringen. Flera hål i ett litet hus, med överskrifter typ: brännbart, färgat glas, metall... Och så det mest udda: batterier hade de insamling för, men pantburkar? Nix!

 

 

Nu är den definitivt här - perioden i Kevins liv, som kräver ständig övervakning. Likt Tarzan klänger han hellre högt än lågt här hemma!

 

Sandlådan han fick när han fyllde år tycker han mycket om. Att man kan utnyttja den till annat är den är ämnad för är givetvis en bonus. Eftersom Kevin hela tiden klättrade upp, så fick jag till slut ta av benen på bordet. Nu älskar han att sitta där, med sanden mellan tårna.

 

 

Ibland tror man som förälder att man är listig, som när man försöker se till att barnen inte når fjärrkontrollen, genom att lägga den på ett säkert ställe. Vi lade den i spjälsängen, som för tillfället är förpassad till vardagsrummet. Men junior vet minsann hur man kommer dit! Likadant är det med gåstolen. Först lärde han sig klättra ur den, men nu är det lattjo att klättra i den också.

 

 

Här hemma är det allra oftast en hel del disk på diskbänken i köket. Somliga tror säkert att vi lider av akut ryggskott eller ren och skär lathet, som inte ställer ner det i maskinen. Men faktum är att så fort luckan öppnas, så sugs Kevin dit likt en magnet. På ett kick är han uppe och inspekterar vad som finns på diskbänken. Så visst är man lat ibland, och lämnar allt framme, i stället för att fäkta med armar och ben medan man ställer ner allt, för att hålla ettåringen på behörigt avstånd.

 

Att inspektera omvärlden är också något nytt. Man måste inte ha mamma max en meter ifrån sig längre! Med leksaksbilen i högsta hugg, rullade han med den nedför gången. Där fanns det en roligare leksak, i form av en fimp, som man var tvungen att smaka på.

 

Sonen har också provat på vattenlek ute. För att låta bli hundens vattenskål, så hämtade jag helt sonika egna skålar åt honom. Eftersom det var så tidigt på morgonen (typ 11-snåret), så hade hjärncellerna inte vaknat till ordentligt och jag fyllde på med kallt vatten, vilket Kevin ganska snart upptäckte på ett mycket brutalt sätt.

 

 

Trots att jag inte har många lugna sekunder numer, så får jag också en hel del hjälp av sonen. På promenaderna håller han gärna i kopplet (med bravur!) och på Kvantum senast, så drog han kundkorgen genom hela affären. Visst, jag fick gå bredbent som en gammal cowboy för att inte trampa på den, men lyckan som strålades ur Kevins ögon var definitivt värt det. Att alla andra kunder fick något att fnissa åt bjuder vi på!

 

Några få gånger har jag råkat zappa mig till Real Housewives of... Beverly Hills? Minns ej riktigt, men det handlar i varje fall om rika fruar i USA. Trots att jag inte sett så mycket, så har jag kommit fram till slutsatsen att deras liv VERKLIGEN inte är något att avundas!

 

Alla gånger har det varit tjafs mellan kvinnorna. Det är sjukt, så mycket skitsnack det är bakom ryggen på varandra. Ändå ler de mot varann och är trevliga. Så himla falskt! Påminner mig om en kollega jag hade mitt första år som lärare, på en liten ort i ett brukssamhälle i Uppland. Hon var "inföding", och där var lärarna indelade i två läger: uppsalalärarna och brukslärarna. Enligt de sistnämnda var vi andra inte värd en spottstyver. Framför allt en kvinna var helt sjuk och pratade så mycket skit om mig bakom ryggen, men alltid när jag mötte henne i korridoren, så log hon med hela ansiktet och fjäskade stort. Tills jag fick veta sanningen och konfronterade henne och efter det slapp jag hennes smilande nuna.

 

Nåväl, dessa rika hemmafruar, samtliga med vågigt, långt hår och ankläppar, kan verkligen anmärka på allt och ingenting. Man undrar ifall äkta vänskap ens existerar i dessa kretsar. På pappret lever de ett liv, som många av oss så gärna hade fått uppleva, men bakom fasaden döljer sig ett rent helvete. Nej tack, jag tror jag avstår ett liv i lyx ifall falskhet går hand i hand med det!

 

Oj, vad svårt det är att hinna med att blogga! Undrar hur det ska gå när jag börjar jobba också...

 

Bilderna måste sorteras, så Skansen-inlägget kommer senare. Men nu ska jag berätta om mitt livs första rave-fest!

 

Ben hade fått möjlighet att sälja crêpes i Långholmen, Sthlm, och vi körde ditt på lördagsförmiddagen. Vi hade ingen aning om vad det skulle vara för sorts evenemang, men väl där upptäckte vi att det var dunka-dunka på maxvolym. Det visade sig vara en årlig ravefest, med massor med glada människor, proppade med diverse substanser. Kevin ställde sig genast i krypställning och gungade i takt med musiken. Dock blev det för svårt för honom att kunna somna, så efter ett par timmar kastade jag in handduken och bangade partyt redan vid 16-snåret. I stället puttrade vi hem till älskade mormor, där Kevin, troligen intoxinerad av musikens rytmiska dunkande, levde loppan och skulle peta på allt, som var gjort av glas eller porslin.

 

Denna hysteriskt varma dag, då jag konstant gick runt med en filt av klibbig svett och längtade efter att hoppa i vattnet iförd endast trosorna (badkläder fanns ju icke till hands), avslutades med att vi plockade upp Ben vid 22 och begav oss hemåt. Trots att det var nästan midnatt när vi körde hem, så var det lika varmt ute, som en normal sommardag!

 

På måndagseftermiddagen ringde syrran på min mobil: "Jaha, har ni varit ute hela dagen?". Det gick tydligen signaler till oss, men ingenstans i huset plingade någon av de sju telefonerna. "Typiskt", tänkte jag och började skattjakten efter den sjunde och sista telefonen, för det måste ju vara den, som inte lagts på ordentligt efter sista samtalet. Yeah right... Med sju enheter i mina händer kunde jag bara konstatera att det måste vara överföringen till Comhem som felat.

 

Så det blev ännu ett uppfriskande telefonsamtal (många till Telia, Comhem etc har det blivit de senaste månaderna!) och det visade sig att nissen som fick mig att byta bort Telia glömde informera om hur jag installerar telefonin. Nåväl, efter att ha vänt ut och in på elektronik-lådan (den är STOR!), så kunde jag bara konstatera att den 15 meter långa sladden är puts väck. Mystiskt nog har den ersatts med en enmeterskabel...

 

Det är väldigt fascinerande (läs: mäkta irriterande) när man ringer till sådana här ställen, som har en inspelad röst, som guidar en rätt. Man ska berätta vad man har problem med, och vips, så hamnar man hos rätt person. (Har man tråkigt en fredagskväll, kan man ju alltid uppge "pengabekymmer", "kärleksproblem" eller annat, som man vill ha hjälp med...). Funktionen är i grunden smidig, men vad gör man när man sagt fel? Desperat försökte jag idag ändra när jag sade "Kundservice" i stället för "Teknisk support", men lyssnade rösten på mig? Till slut kved jag "Hjälp" och då fattade hon äntligen! Men inte blev jag hjälpt för det...

 

Nordea har samma grej. Första gången jag skulle säga mitt personnummer, så sade jag siffra för siffra, och när telefonsvararen upprepade och inte en siffra stämde, så skrattade jag hysteriskt. Nu väljer jag alltid att knappa in personnumret.

 

Dert finns en annan negativ aspekt också, och det är när man ringer med småbarn omkring sig. De vill liksom inte vara knäpptysta när jag pratar i telefonen, och det snappar rösten upp, och plötsligt har man hamnat helt fel. Eller i bästa fall får man: "Förlåt, jag förstod inte. Kan du repetera?"

 

Idag knatade jag och Kevin (ja, han gick själv, även om jag höll honom i handen hela vägen) till lekparken. Väl där hade en pappa ockuperat bebisgungen med sitt barn i tvåårsåldern. Till min förfäran hade han hörlurar på och lyssnade på musik. Han gungade barnet, gång på gång, men inte ett enda ord yttrades. Jag tycker det är så synd, att man inte kan ägna tid åt sitt barn när man är ute!

Fenomenet är inte helt ovanligt, i detta mobilsamhälle. Jag menar inte att man måste ha 100% fokus på barnen hela tiden, jag själv wordfeud:ar eller sms:ar ibland. Men när man så totalt blir uppslukad av olika elektroniska tingestar i stället för att prata och leka med sitt barn, då oroas jag.

 

Jag kan inte låta bli att fundera på läggdags. Hur är det nu för tiden - läser mamma och pappa fortfarande godnattsagor? Eller sätter man på en cd-skiva, där Astrids trygga röst tar barnen med på en färd i fantasins värld? Och oavsett - är det sämre ifall cd-skivan gör föräldrarnas jobb? Nog för att det är bra att få lyssna på berättelser (och cd-skivor tenderar orka mer än föräldrarna), men kontakten med föräldrarna är ju jätteviktig den med! Jag minns själv än idag hur mamma läste för mig när jag skulle sova. Det var pixi-böcker, så det var inga långa eller avnacerade, men det spelade ingen roll, jag älskade att ha mamma bredvid mig dessa stunder.

 

Ja, vad vill jag säga med detta inlägg? Att det var bättre förr? Kanske. Det är i varje fall inte självklart att saker och ting är bättre nu!

 

 

Det finns en gräns. Hit men inte längre. Att diska flaskorna till läskmaskinen för hand kändes viktigt de första två åren, men sedan kom man till en punkt. Nog skulle det fungera minst lika bra i diskmaskinen! Resultatet? Se nedan!

 

 

Nu har jag en dvärgflaska i min samling.

 

Jag är som många barn och gillar inte hela jordgubbar i sylten. Mixerstaven brukar komma fram, för att passera bomberna till sörja. Häromdagen köpte jag plommonmarmelad. Den visade sig vara full med hela plommon (!), så hur har de tänkt att man ska äta den? Sockerchock en frukost, och sedan är marmeladen slut? Suck.

 

 

När vi skulle till Tallinn, så var instruktionerna på hemsidan och biljetterna mycket tydliga: pass var obligatoriskt, även för barn. Jaha, iväg till Arlanda, för att fixa ett provisoriskt till Kevin. Tusen spänn fattigare guppade vi sedan vidare till andra sidan havet. Och hur många kontrollerade passen när vi var framme!? Fasiken i helskotta. SÅÅÅÅ himla onödigt, vi hade verkligen kunnat gjort roligare saker för den tusenlappen. Passet gällde ju bara den resan dessutom. Nåja, jag får trösta mig med att det tjusiga passet (i rosa) blev väldigt fint. (Åh, så bra det känns nu...)

 

Då Kebnekajse, med Bens bästa vän Hassan, skulle spela på Gröna Lund igår, åkte vi dit för att se spelningen. Dessutom var det ju ett bra tillfälle att prova karuseller för första gången!

 

På väg mot Sthlm stannade jag i Gränby för att köpa en pastasallad. Till vår stora lycka, så var Cirkus Scott där och deras elefanter och kameler var ute i en hage och åt gräs - bara två meter ifrån oss! Jag var, som vanligt, alldeles fascinerad av de stora djuren, men till min besvikelse tyckte Kevin det var roligare att titta på och skratta åt en flicka som stod bredvid oss. Han har uppenbarligen inte ärvt mitt djurintresse, men väl sin pappas väldigt sociala sida...

 

 

Resterande färd ner förflöt utan missöden, givetvis tack vare GPS:en, som snabbt omdirigerar mig när jag körde fel. Under en och en halv timme, fick sedan Kevin prova på nöjesfältets olika attraktioner för de små. Först blev det en traditionell karusell, som bara roterar, och det var lagom tråkigt, tyckte Kevin. Kanske var det för att mamma plötsligt försvann i folkvimlet. Därefter blev det en tur i tufftuff-tåget, och jisses, vad roligt det var! Kevin sken som en sol, och jag försökte att inte mosa honom i kurvorna (med kurvorna...). På bilden syns han inte, för det satt en flodhäst i vägen. Sedan blev det veteranbilar och denna gång hade pappa kvalificerat sig som duglig karusellpartner, och han rattade gladeligen fordonet längs rälsen. Extra lattjo blev det eftersom man kunde rycka i pappas ratt också.

 

 

Nyckelpigan gick lite väl fort, men den var OK i varje fall. De flygande elefanterna var roliga, men extraturen i tufftuff-tåget blev den perfekta avslutningen på karusellåkandet. När Kebnekajse började spela, smet jag iväg och spelade "lite" på chokladhjulen. Efter ett antal försök vann jag till slut en vinst. Fast det blev DYRA centerrullar i slutändan!

 

 

Hassan hade tre döttrar, som också kom till spelningen och det var första gången jag träffade dem. De var jättetrevliga! En av dem hade en pojke, som är ett halvår äldre än Kevin, och honom tyckte Kevin det var kul att "leka" med. Till slut stängde Grönan, och det var bara att traska iväg till bilen, som givetvis varit tvungen att parkeras sjutton mil bort (vakter stod vid en bom och släppte bara in värdiga medborgare på Djurgården). En lång dag var till ända, och en lycklig ettåring somnade snabbt i bilen.

Som om vädergudarna lyssnat på mina planer, så sken solen i Stockholm idag. Jag och Kevin åkte till syster, eftersom mamma skulle passa hennes två barn under dagen. Tillsammans tog vi de tre kusinerna på en låååång promenad längs med skvalpande vatten, vajande grönska och bland massor av andra som passade på att promenera - både tvåbenta och fyrbenta, till Kevins stora glädje.

 

 

Under fikapausen i Vinterviken upptäckte jag något litet, svart på Kevins hals. En fästing! Den var verkligen minimal, men hade hunnit bita sig fast. Jag håller alla tummar och tår för att det ska gå bra nu!

 

I helgen var vi bjudna till min kära bror och hans sambo, och jag fick för första gången träffa hans kissekatt live. Det är en ragdoll, och den är hur len som helst! Hade jag inte varit allergisk mot katter, så hade jag kidnappat hem honom... Nu får jag nog nöja mig med att kidnappa hem Livan, som har de grönaste fingrarna jag sett. Min plutteträdgård skulle behöva sig en omgång!

 

 

Nåja, trädgården har i varje fall lyckats klämma fram några jordgubbar. Förvånansvärt många, faktiskt. Kevin har mumsat friskt! Det är helt otroligt så mycket han tycker om (med tanke på hur hans mamma är...). Måste han ärvt av sin pappa!

 

 

Själv ska jag fortsätta mumsa mina Polly nu, innan jag diskret glider ner mellan mina lakan, i hopp om att lilleman inte märker något. Några timmars sömn är inte fy skam för trötta mammaögon!

 

 

Lek är något alla barn älskar, så även Kevin. Egentligen skulle man inte behöva inhandla alla dessa svindyra designerleksaker, som man lockas att köpa, då kastruller och annat i ens eget hem är minst lika kul. Det är rätt fascinerande att det är så himla lattjo att slänga saker UR lådor, men är dötrist att stoppa tillbaka dem...

 

Kevin har också visat ett starkt intresse för bilkörning och därför fick han ratta vrålåket (signerat V70) till parkeringsplatsen ifrån husdörren. En mäktig sträcka på 25 meter! Glada skratt och proffsigt framförande, med vindrutetvätt och tutande, allt på egen hand, gjorde mamma stolt som en kyrktu... kyrkhöna.

 

Utomhus finns också en massa bra ställen. Kattbajs bekymrar bara mammor, för Kevin lekte gott i lekparken.

 

 

För säkerhets skull blev en av födelsedagspresenterna en alldels egen "sandlåda", som är omättligt populär hos junior. Hälften av sanden har redan östs ur glad barnahand, men vad gör väl det, när det finns en hel säck till?

 

Att ibland få testa leksaker, som inte hör till vardagen, är också kul. Vid leksaksaffärer finns ofta bilar etc, som för en guldpeng tar med ditt barn på en rytmiskt gungande färd. Tyvärr var racerbilen trasig denna dag, men Hello Kitty-bilen fungerade och lät Kevin varsamt vaggas fram på en inbillad väg.

 

 

Något annat omåttligt populärt hos de oempatiska små liven är tortyr. Som förälder utstår man minuter, som känns som timmar, bredvid sina arvingar i sängen och tillåter dem att utöva diverse sadistiska egenheter, allt i hopp och tron att de snart ska somna, bara man inte rör sig. Näsor, som nästan dras ur led, ögon, som nästan gröps ur sina hålor, hy, som karvas blodig av naglar och örsnibbar, som små pekfingrar försöker perforera är bara några av de bisarra ageranden man tillåter. Men vad gör man inte för sina älskade barn? <3

Att leka i sandlådan tycker nog alla barn är roligt. Vi har en precis utanför tomten, men den är överfull med kattbajs (tror jag det - enda sandlådan i närheten och minst 15 katter på bara vår gård!). Därför tog jag Kevin till den närliggande stora lekplatsen. Där är det bara grus, och det skulle väl vara säkert. Mmm, knappt hann jag börja gunga junior innan mitt hököga zoomat in en utspridd hög precis bakom gungan. I stället gick vi till klätterställningen/rutschkanan. Kevin lekte med sakerna och satte sig för att leka med en pinne i gruset. Tyvärr visade det sig att "pinnen" var en nästan mumifierad kattskit. Nog för att jag tycker katter ska få gå fria, men att hyresvärden inte bryr sig om att sätta nät på sandlådan i varje fall tycker jag är märkligt. Den är bara en dryg kvadratmeter stor, så det är inga stora kostnader vi pratar. Hm, jag får väl ta striden med hyresvärden. Det var ett tag sedan jag stred för något, så det är väl dags nu... =)

 

 

Enligt lagen skall kattägare ha sina katter under uppsikt ute. Det är inte ens en promille som följer den, men samtidigt är det inget högprioriterat brott. När Kevin fyllde år fick vi besök av en katt. Trots att dörröppningen var full med folk som skulle åka hem, så kanllade den mellan benen och gick in och undersökte hela huset. Jag är kluven. Å ena sidan tycker jag det är gulligt att få ett kattbesök, å andra sidan inser jag vilka problem det blir ifall gårdens katter börjar knata in hos vem som helst.

I min ålder, sä är det mest skilsmässor som är de stora händelserna bland vänner och bekanta. Men då och då dyker det upp någon ogift kompis, som bestämmer sig för att gå till prästen och jag får svida upp mig lite. Nu blev det inte så mycket av det sistnämnda, eftersom jag inte kom i mina gamla festklänningar, men jag hittade en helt ok klänning i varje fall.

 

Jag hade lovat att köra in brudparets fyra barn, så jag skulle köra deras egen bil, som ju var rustad med alla barnstolar. Jag hade aldrig suttit i bilen, och knappt hann jag ta tag i nyckeln innan kallsvetten började rinna. Ingen fanns till hands, utan jag var tvungen att lära mig själv. Öppna gick bra, men hur skulle jag få ur metallnyckeln ur plasten? Mamma har någon knapp.... Lyckligtvis insåg jag rätt snabbt att man skulle stoppa in själva plasten i nyckelhålet. Shit, automat. Hundra år sedan jag körde det. Varför ville växeln inte flytta sig en millimeter? Turligt nog kom jag efter ett tag på att man måste trampa ner bromspedalen för att kunna rubba spaken. Fascinerad över att det fanns en kamera bakåt, så jag kunde titta på en skärm i stället för att vända på huvudet, så ignorerade jag tutandet (det lät som en lastbil som backar) och fast jag stirrade på den spännande skärmen, så missade jag soptunnan, som med en duns åkte i backen... Efter rätt många, svettiga minuter lyckades jag baxa iväg bilen till barnens farföräldrar och packa in alla och komma iväg till kyrkan.

 

Och bröllopet var... magiskt! Åh, så fint det var! Carin gled in som en gudinna, Mikael sken som en sol bredvid sin vackra hustru. Klänningen var underskön, solomusiken var fantastisk, psalmerna var... som de brukar. De fyra brudnäbbarna var nervösa, men överlyckliga, tärnan hade en bedårande rosa klänning. Ja, det kunde inte bli mycket vackrare än så! En liten tår i ögonvrån fick jag allt torka bort ett par gånger. Och sedan levde de lyckliga i hundra år. Minst!

 

För första gången sedan jag flyttade hit i början av mars, så har jag äntligen alla mina barn samlade hos mig! Andreas ska alltså sova sin allra första natt här (Johan har ju i varje fall bott varannan vecka här redan). Så skönt att ha alla samlade igen!

 

(Ja, jag busade med rubriken igen...)

Solen sken, fikat var inhandlat och gästerna kom. Kevin kunde börja fira sin ettårsdag! Att öppna paket var inte spännande alls (förutom att äta upp omslagspappret), så mamma fick sköta den sysslan. Leksakerna var däremot mycket uppskattade, både av Kevin och de andra barnen på kalaset. Fikat avnjöts utomhus, med den inte bara vackra utan också delikata tårtan som höjdpunkt.

 

När gästerna till slut gått, så hade jag en glad, men också trött son. Han, som normalt sett fortfarande sover två ggr per dag, hade inte sovit en blund. Trots det lekte han med sina saker i ytterligare en timme, innan han till slut somnade i min famn.

 

 

Ännu en dag går mot sitt slut, men det är inte vilken dag som helst. Det är ju Kevins födelsedag! <3 Tack alla som kom och firade den med oss!

Nu, när det endast återstår några veckor av sommarlovet, så är det bara ett fåtal datum, som är uppbokade i almanackan. På fredag kommer till exempel mina hyresgäster och inför deras ankomst så har jag städat huset och klippt gräset. Kunde dock inte klippa hela djungeln, då ogräset vuxit sig starkt, men med en machete eller två, så ska nog det gå att fixa också...

 

 

När vi ändå är inne på temat "göra snygg", så kan jag härmed stolt visa bildbevis på hur snygg Linn blev när hennes syster och kompis sminkade henne. Lyckligtvis använder inte tjejerna smink till vardags...

 

Kevin tycker om att hålla sig ren också, och även vattnet måste provsmakas. Gång på gång på gång, trots att han får kallsupar hela tiden. Med lite skum i vattnet, så blir han så här förvillande lik jultomten!

 

Leos lekland är rätt nytt i stan, och vi passade på att testa det när flickorna ännu var hos oss. Det var jättebra där! Otroligt stort och massor med kul aktiviteter för barn i alla åldrar. Kevin var dock för ovanlighetens skull rädd, kanske var det för mycket att vakna upp till ett jätterum med massor med okända barn. Fast cyklarna tyckte han var himla kul. Mest satt han bakom när Linn körde, eller stod liksom en gladiator bakom Nova, men han provade på att köra själv också. Det gällde att hålla tungan rätt i munnen! Roligast av allt med besöket var dock att Kevin tog sina första steg där! Cirka fyra stapplande steg till mig från pappas trygga famn.

 

 

Dagen innan flickorna skulle hem till sin mamma igen, så gick vi på Ice Age 4, 3D. Som den konservativa, stelbenta människa man är, så kan jag inte låta bli att undra ifall det verkligen är bra med tredimensionella filmer. Helt hundra blir ju bilden inte, så ögonen måste säkert anstränga sig. Nåja, filmen var rolig i varje fall och tjejerna supernöjda. De passade på att gosa med Kevin i solen också, eftersom det dröjer över 1½ månad innan vi ses igen.

 

Nu är det sommar, nu är det sol, nu är det... ensamt i huset. Idag åkte Ben iväg till Skåne för att jobba. Det dröjer hela sju veckor innan vi ses igen! Visst är det bra med Skype, men det är ju inte som att få vara tillsammans. Men klarade jag tiden han var i Afrika, så ska jag klara av detta med. Även fast jag har en liten bebis denna gång, som måste tas om hand.

 

Något annat som är tråkigt med att vara själv är matlagningen. Tyvärr lär jag synda friskt med middagarna dessa veckor... Förhoppningsvis kan mina äldre söner slita sig och komma och bo här större delen av tiden, så jag tvingas laga något vettigt. Eller ännu bättre: tvinga dem att laga maten! ;)

 

Trots att jag inte hinner läsa en enda rad i de spännande böcker jag bunkrat upp med, så måste jag hinna plöja igenom nya kursplanerna också. Ska bli intressant att se hur mycket som ändrats. Helst skulle jag vilja ha tid att tillverka mitt eget läromedel i svenska också (en textbok med all info om allt eleverna behöver lära sig), men det är givetvis ett för stort projekt för att spotta fram på en dryg månad.

 

Närmast på agendan står dock Kevins kalas. Han bli ett år på torsdag, och det skall givetvis firas! Världens bästa Carin har fått i uppgift att snickra ihop en tårta, som ser ut som en hund. Jag förväntar mig något i stil med:

 

 

Fast den tårtan är ju av fel hundras, men det fixar nog Carin. (Känn ingen press...) ;)