emblasmatte

Ibland kör det ihop sig så där rejält. Man tycker att man har rätt mycket redan i vanliga fall, med arbete, barn och hem, men så tjorvar det till sig och plötsligt är varenda minut i kalendern uppbokad.

 

Detta är en sådan vecka. Förutom att jag gått upp 5% i arbetstid denna vecka (och framåt), så har jag två lärarstudenter, som behöver en massa vägledning och respons efter de lektioner de håller i. Därtill har jag sju (!) utvecklingsamtal, ska samla in rapporter om alla elevers sålda julvaror (pengar till klasskassan) och måste fixa beställningen på nätet. En arbetsplatsträff i morse kompletterade den tunga arbetsveckan perfekt.

 

Men det är inte bara jobbet som är extra körigt denna vecka. Privat har jag sjukgymnastik, gymträning, konsert, Röda Kors-möte, barnkalas, pyamasparty, krogsvirande och besök av långväga kompis på agendan. PUH! jag önskar VERKLIGEN att dygnet hade fler timmar!

 

Det fungerar att vara superkvinna en vecka någon enstaka gång om året, men man får passa sig, så det inte blir oftare. Det skulle kroppen aldrig orka med!

 

Jag lovade att svara på hur vi lärare uppfattar mobbing i skolan, så: here goes!

 

Jag tror att så länge skolan funnits, så har nog elever tyckt att lärare blundar för mobbing. Och kanske finns det sådana lärare, men jag tror de är väldigt få! På min skola vet jag att vi inte accepterar mobbing. Men ändå förekommer det - hur går det ihop?

 

Svaret är faktiskt väldigt enkelt: mobbarna är nästan aldrig taskiga när en lärare ser på! Även om det sker till och med inenn i klassrummet, så är det viktigt att tänka på att med kanske 30 elever i rummet, så är det helt omöjligt att se eller höra allt. Jag önskar verkligen jag kunde uppfatta allt, i varje fall allt elakt, för mobbare tycker jag väldigt, väldigt illa om. Men jag är inte mer än människa och mobbarna är smarta och är oftast elaka på rasterna, där vuxna alltför ofta lyser med sin frånvaro.

 

Ett annat problem är att läraren kanske inte uppfattar situationen som mobbing. Elever busar och busbråkar mest hela dagarna och även om man försöker se på händelserna ur olika perspektiv, så kan det vara svårt att veta ifall någon tar illa upp. För det är ju så, att något som jag tar illa upp av att höra, kanske en annan bara tycker är skojigt när det sägs åt honom/henne. (Här talar jag givetvis inte om självklara saker, som genast märks är mobbing!) I dessa fall är det superviktigt att man pratar med läraren och berättar. Vi är ju inte tankeläsare!

 

Det gäller dock att välja rätt tillfälle. Om man lite skrattande säger till läraren att "Pelle är dum" när lektionen börjar, så tas det nog sällan på allvar. Men om man stannar kvar efter lektionen eller söker upp läraren en rast, så väger det man säger plötsligt mycket mer.

 

Vi lärare vill alltså gärna stoppa mobbingen, men det är mycket svårt när vi inte ser övergreppen eller när vi inte vet att någon tar illa upp. Berätta för oss, så kan vi hjälpa!

Fick en fråga om favoritelever, så här kommer ett inlägg om det!

 

Jag tror alla elever funderar över ifall lärarna har några favoriter. På min tid kallade man dessa för "gullebarn". Givetvis såg man ner på dem, men det var ju i grunden inget annt än avundsjuka. Och självklart har lärare "favoriter" - att påstå något annat vore lögn. Men det är nog inte så som eleverna tror...

 

Självklart har alla favoriter, oavsett vilket yrke man har. Jobbar jag på café, iaffär eller på sjukhus, så finns det vissa kunder eller patienter som är roligare att ha än andra. Det är ju lite tabu att säga det i skolans värld, men forskare har ju till och med föreslgit att man som lärare inte ska rätta sin egen klass prov, eftersom man - medvetet eller omedvetet - kan väga in elevens personliga egenskaper etc i sin bedömning.

 

Vilka är då lärarens "favoriter"? Det är nog lättare att säga vilka som INTE är det. För som lärare har jag valt yrket just för att jag tycker om att jobba med tonåringar och de allra flesta eleverna är mycket omtyckta. Det kan vara de som är glada och trevliga eller de som presterar bra resultat (det är dessa sistnämnda som andra elever oftast tror är våra "absoluta favoriter", men så är det nog oftast inte. De får inte bra resultat för att vi ger dem fler poäng än de förtjänar, utan för att de helt enkelt faktiskt är duktiga!). Vi är ju alla olika, men själv ömmar mitt hjärta lite extra för elever som har det kämpigt på ett eller annat sätt.

 

Man kan inte eller säga att det är eleverna som sköter skolarbetet bäst, som lärarna tycker mest om. Många gånger har jag känt lite extra för elever som faktiskt skolkat och struntat i läxorna och fått massor med underkända betyg. Men en sak har de alla gemensamt, de som jag gillar lite extra: de är förhållandevis trevliga!

 

Så om vi backar lite till det där jag sade om vilka elever man som lärare inte gillar, så är det otrevliga elever. Sådana som alltid ställer till med trubbel, hånar både vuxna och elever och inte drar sig för att sabotera lektionerna. Det är dessa elever, som gör att det kan vara lite kämpigt att gå till vissa lektioner ibland.

 

Däremot hävdar jag att vi inte favoriserar, i betydelsen att vissa elever får fördelar gentemot andra. Vi har ju betygskriterier och hur trevlig en elev än är och hur mycket jag än tycker om den som person, så kan det hända att jag ändå måste ge den ett underkänt betyg. Men det är klart att det svider mer i mitt hjärta att ge ett F till en elev, som jag tycker om, jämfört med den där bråkstaken som mobbar allt och alla.

 

Så om jag ska sammanfatta, så vore det helt omöjligt att som lärare inte påverkas av eleverna och därmed tycka att det är trevligare att undervisa vissa elever än andra. Så är det ju för alla yrkesarbetande människor! Men elever tror oftast att vi favoriserar duktiga elever, något som i varje fall i mitt fall är helt fel. De eleverna klarar av att få bra resultat helt på egen hand!

 

När det gäller vad vi ser eller inte ser, så får det bli nästa inlägg. Detta är redan så långt!

Äntligen fick jag lite tid över, för att glida ner till Bildemo och köpa nya vinterdäck. Egentligen är jag värdelös på att veta ifall jag verkligen behöver nya, men eftersom ena däcket inte hade ett enda dubb kvar, så antog jag att det var dags nu.

 

Man vill ju inte bli lurad, och då är det bäst att verka världsvan. På frågan om jag ville ha dubbat eller inte, så svarade jag snabbt "dubbat". "Vad har du för däckdimensioner?". Fan, det sket sig snabbt. "Tja, de är runda...." försökte jag, men var till slut tvungen att låta honom leta reda på rätt dimension via registreringsnumret. Och nu kunde han börja ,med Operation Pungslå. Två olika däck kunde han erbjuda mig, inte flera. Jag valde det billigare alternativet, men de kostade ändå en dryg tusenlapp styck. Han lyckades övertala mig att få nya torkarblad och spolarvätska också och slutnotan: strax under fem papp! "Men shit, vad du kan! Jag är ju en fattig lärare" skojade jag, varpå han drog av en hundring. Jisses, var det så lätt att pruta? Jag borde göra det oftare!

 

En halvtimme senare rattade jag mina sprillans nya, dyra vägsmekare. Jag är redo för vintern!

 

Jag vill ha pill i rumpan. Så, nu är det sagt. Det är ju inte helt lätt att blotta sina innersta önskningar av detta slag, men för att detta ska bli ett bra inlägg, så behöver jag erkänna det.

 

För ett år sedan åkte jag rutschkana med Kevin på ett lekland. Ett gupp senare hade jag landat på svanskotan och början på mitt årslånga lidande var igång. En gång tidigare har jag pajat kotan och det var efter en ridlektion. Då led jag i nästan två år innan jag sökte hjälp.

 

Det visade sig att hjälpen man behöver är en utbildad sjukgymnast, som via ändtarmen åtgärdar problemet. För tänker man efter: har man knäckt till kotan och man behöver trycka tillbaka den, så går det ju inte precis att trycka på framsidan av kroppen.

 

Att av sjukvårdpersonalen bli undersökt via rektum är ju ingen hit och därför tog det också lång tid innan jag sökte hjälp. Denna gång gav jag upp redan efter ett år och ringde upp sjukgymnastiken på samma vårdcentral som förut ordnade problemet (för efter behandlingen blev jag bra igen). Fick till svar att hon som kunde utföra sådana ingrepp hade gått i pension, och nu fanns ingen annan som var behörig att pilla i rumpan. Nähä... Vad göra? Jag minns att min kiropraktor förra gången sade att han kunde fixa det. Yeah, right! Ska jag be en man, snygg dessutom, att lära känna min röv? Skulle inte tro det. I så fall skulle jag behöva sluta gå hos honom, annars skulle det kännas awkward varje besök, och en bra kiropraktor gör man sig inte av med i första taget.

 

 

Tog mig i kragen och fick ringa ett par andra vårdinstanser innan jag hittade ett ställe som hade en sjukgymnast som gått steg tre (med andra ord kan hjälpa mig). Hur jäkla svårt ska det vara att hitta någon som vill pilla mig lite i rumpan!?

 

Inför besöket hos sjukgymnasten hade jag sanerat, skurat med flaskborste och peppat mig mentalt. OK, kanske inte de första två, men typ... Men tror ni hon fick tummen ur...? (Ursäkta uttrycket!) Nä, hon brukade bara ta info första gången, så ock med mig.

 

Andra besöket. Samma procedur inför. Men blir det behandling nu då? Nä, för det kan ju kanske lösas med lite stretchövningar. Vad fan, pilla mig i röven någon gång, fruntimmer!

 

Så här sitter jag, fortfarande med besvär från svanskotan och drar ut på att hitta någon annan sjukgymnast. För så är det ju, är det en obehaglig behandling man ska boka in sig på, så drar man gärna ut på tiden. Och min tveeggade längtan efter pillande i baken kvarstår tills vidare. Vad önskar du dig själv i julklapp...?

 

 

Medan jag pratade med en kompis i telefon i söndags, så ringde Ben på Skype och berättade om en incident ett par timmar tidigare. På väg till tvättstugan hade han halkat och Kevin, som satt på axlarna, hade Ben lyckats hålla från backen med hjälp av rätt stadigt tag i armen. Men han hade kollat, så inget var brutet. "Är du SÄKER på att han inte brutit armen?" frågade jag och min kompis skrattade i telefonluren över den kanske idiotiska frågan. Och visst lät det knäppt, men underskatta aldrig en mammas intuition!

Igår kväll kom Ben och Kevin till Storvreta och min glädje var stor över att få återse mitt tedje mirakel och allt verkade onekligen vara frid och fröjd. I morse lämnades plutten på dagis och jag hämtade honom vid mellanmålet. Knappt hann vi kliva ut från dagis innan jag förstod att han måste ha en spricka i armen. När han gick, så hängde högerarmen och i bilen gnällde han och tog sig åt armen ett par gånger. Så vi åkte till barnakuten, Ben, Kevin och jag.

 

Läkaren undersökte Kevin och eftersom han fått alvedon en liten stund tidigare, så lekte han nu obehindrat och använde båda händerna lika mycket. Men jag vet vad jag hade sett och stod på mig, så trots att läkaren berättade att hon inte alls trodde det var brutet, utan "bara" muskelskada, så fick vi komma till röntgen.

 

Därefter tog en lång väntan vid innan läkaren kom - och tog oss till gipsrummet. För visst är det så, att en mammas intuition sällan är fel. Jag vet att Kevin har ovanligt hög smärttröskel (till exempel bröt han ju nyckelbenet vid förlossningen, men dröjde ändå en hel timme med att skrika för första gången) och jag vet hur han betedde sig när jag hämtade honom. Att det inte var helt av förstod jag ocså, för det hade gjort olidligt ont (jag minns hur det var när jag bröt armen för två år sedan).

 

"Ni kan få välja färg på gipset" förkunnade läkaren glatt och jag valde genast grönt, eftersom Kevin har en massa gröna kläder. "Hm, den är visst slut", berättade hon varpå jag snabbt föreslog neongult. Det kan ju vara praktiskt att gå omkring som en lysande reflex denna årstid. "Oj, den är visst också slut...". Men vad gjorde det, när blått ju också är snyggt? Efter detta slutade hon fråga och satte på ett lila gips. Jag vet inte ifall det var den enda av de fem färgerna de hade kvar eller ifall hon helt enkelt tyckte rött var för tjejjigt...

 

Jag kanske kunde extraknäcka i dörröppningen på barnakuten och köra mitt intuitions-race. För strax innan vi gick kom en mamma, kanske med rätt kass intuitionsförmåga, med sin tonårsdotter, som hoppade på ett ben. Sköterskan föreslog en rullstol, men tjejen tackade glatt och menade att hon kunde hoppa. Hm, vad är oddsen för att tjejen och hennes mamma får sitta i fem timmar och ändå avsluta med diagnosen: stukning, avhjälpes med en stycken linda runt foten?

Man ska inte vara för snabb. Inte alltid i varje fall.

 

Igår dök det upp ett tjockt paket i min brevlåda. Spännande! Men jag hade ju inte beställt något. Eller? Öppnade med flinka fingrar det bruna omslaget och titeln "Föräldracoachning" lös upp rummet. What? Som om jag är i behov av det! Tittade på fakturan, boken var redan betald. Skickad från Vi Föräldrar. Hm, summan känns bekant. In och titta bland gamla fakturor och mycket riktigt: Jag hade betalat in 188 riksdaler för att få boken. Men i mitt huvud betalade jag bara prenumerationen av Vi Föräldrar! Hatar att de skickar ut dubbla inbetalningskort! Det blir till att ringa på måndag och returnera den oönskade boken. "Fort och fel" kombineras alltså oftast med slutdelen "ger dig en jäkla massa onödigt extrajobb!"

Det börjar redan vid födseln av ett nytt litet barn: våndan över att komma på det perfekta namnet. Har barnet redan ett gäng syskon, så måste ju namnet också passa ihop med alla andra telningars. Vissa föräldrar kör med alliteration och låter alla sina barns namn börja på samma bokstav. Andra kör temat ursvenska namn eller nydanade sådana.

 

När Kevin föddes var det svårare än med mina två äldre pojkar. Det skulle vara ett namn som passade ihop med fem syskons, och som dessutom fungerade bra både på svenska, franska och "afrikanska". Eftersom han är mulatt så passade i mitt tycke inte heller ursvenska namn såsom Sten eller Sven.

 

Som svensk, så är många namn självklara för mig när det gäller vilket kön som bär namnet. Visst finns det några, som kan bäras av både män och kvinnor såsom Kim. Mitt eget namn bärs enbart av kvinnor i Sverige, men ett traditionellt kvinnligt namn som Anna bärs faktiskt av elva män också. Trots det skulle jag aldrig förknippa namnet Anna med en man.

 

Men om man inte är svensk, så blir det givetvis svårare. När jag berättade för mina elever att vi skulle få två lärarkandidater, som heter Josefine och Martin, så undrade en tjej med slöja ifall Martin är en kille eller tjej. Självklart för mig, så självklart att jag inte tänker på att det inte är så lätt att veta för vissa andra.

 

Samma problem stöter jag på när man får en ny klass med flera utländska namn. Ahmed och Mohammed är ju så vanliga att de inte vållar problem, varken med könstillhörighet eller uttal, men alla heter ju inte det...

 

Vissa namn fungerar ju bra i det egna landet, men utomlands blir det problem. Min morbror heter Dick, behöver jag säga mer? IKEA har ju fått byta namn på vissa produkter i en del länder, då en del namn betyder något stötande där. Ben hade en lärarinna i Afrika, som hette Cindy. Varje gång hon presenterade sig skrattade folk, för på det lokala afrikanska språket är det namnet på kvinnans könsorgan. Mitt eget namn har hittills inte haft någon betydelse på elevernas olika hemspråk, och det får jag nog tacka för!

 

Ibland säger man fel till folk, oftast till någon närstående. Man kan kalla sina barn vid deras syskons namn, till exempel. Mindre lyckat är att kalla sin karl vid exets namn, något jag hittills klarat av att undvika. Ibland säger elever fel till mig och ropar en kollegas namn efter mig. Nu har jag en elev, som KONSTANT kallar mig Kerstin, trots att han inte har Kerstin i något ämne, och trots att jag skrivit JEANETTE med stora bokstäver på tavlan som en påminnelse till honom. Han tycker våra namn är så lika, men jag vet inte om jag håller med...

 

 

 

Läste i Föräldrar & Barn om en kvinna, som kände sig så värdelös, för att hon inte var så där perfekt som alla andra småbarnsmammor är. Överallt finns de, lattemorsorna, som glider omkring, shoppar, fikar och som dessutom fläker ut ett perfekt liv på Facebook, instagram och twitter. Och visst är det lätt att känna sig oduglig, om man tror att det är så här deras liv verkligen är.

 

För vi människor är så himla bra på att bygga upp fasader. Hur många av oss vågar egentligen visa sitt riktiga jag? Jag vet inte varför vi måste verka bättre än vi är, men jag tror vi alla förskönar oss. Det kan vara så enkelt som att sminka sig varje morgon.

 

Facebook tycker jag är ett väldigt roligt medium. För de som har svårt att ta på sig de kritiska glasögonen när man sitter framför datorn kan det dock upplevas som hysteriskt nedbrytande. För visst är det så, att de bilder och statusar vi väljer att publicera på de olika sociala medierna alltid ställer oss i gott dager. Inte tusan delar vi med oss av foton när vi blinkar, eller där dubbelhakan syns, eller rapporterar om senaste grälet med partnern.

 

Det är viktigt att minnas, att folket omkring oss med sina dyra, nya mobiler eller bilar, i själva verket inte så sällan faktiskt inte äger så mycket. Det är köpt för lånade pengar, för bankens pengar. Många har i detta konsumtionssamhälle hamnat i lyxfällans klor. Och den vackra kvinnan vi avundas, hur ser hon egentligen ut på morgonen?

 

Trots att jag är så väl medveten om att vi alla har fasader, så kommer jag fortsätta sminka mig, dra in magen, fota tusen gånger tills jag hittar en enda bild på mig själv jag vågar publicera. För jag är som nästan alla andra rädd, rädd att blotta mig.

Ibland händer det, förkunnar triss. Och visst är det så - plötsligt dyker något oväntat upp. Som idag, när jag var på väg till Alunda för tjejlunch. Plötsligt saktade bilen framför mig in ordentligt och började krypa fram på riksvägen med hög hastighet. Det visade sig vara en hund, som sprang mellan filerna! Lagom tills att jag skulle möta en lastbil, som lyckligtvis körde sakta han med, öppnade jag bildörren och hunden kom tacksamt fram och flämtade något alldeles förskräckligt. Jag tog tag i halsbandet, klev ur och fick honom att hoppa i in bagageutrymmet. Jag har ju en kombi och eftersom Embla brukar åka där, så var det ju inga problem att lasta in en alldeles smutsig och blöt hund.

 

Först åkte jag runt och plingade på de hus jag hittade. Det här var inte i något bebott område. Nästan ingen var hemma och de som var det kände inte till hunden. Till slut fick jag ringa polisen, som tog upp en anmälan. Sedan åkte jag hem till Ingela, fortfarande med vovven i bagaget, som först inte alls trodde på att jag hittat en hund på vägen. Men beviset satt ju i bilen...

 

 

Eftersom det finns en veterinär i Alunda, så åkte jag dit med Jane, och lyckligtvis var hunden chippad. Vi fick tag på hundens ägares telefonnummer och via ägaren fick jag numret till dagmatten. Det visade sig att hunden sprungit en halv mil innan jag fick tag på den! Inte konstigt att den flämtade som en blåsbälg.

 

Dagmatten kom till Alunda och plockade upp hunden. Hon berättade att hon precis förbarmat sig som dagmatte, eftersom ägarna till denna tiomånadershund hade den fatsbunden 23 timmar om dygnet. Hur kan man skaffa hund när man inte tänker ägna den mer tid än så!?

 

Efter ett farväl till mysiga vovven blev det att återvända till tjejerna och den försenade lunchen. Förhoppningsvis blir det snart fler trevliga turer till Alunda, dock utan bortsprungna hundar, tack!