emblasmatte

Årets Polarpris skulle till att delas ut. Med kort varsel drog sig vår Drottning och Prinsessan Madeleine ur prisceremonin, senare med motiveringen att pristagaren Chuck Berry har dömts för trafficking (människohandel). Drottning Silvia menar att hon och hennes organisation inte kan stå bakom något sådant. Förvisso självklart, men hur skyldig är egentligen herr Berry?

 

 

För 55 år sedan (!) dömdes nämnde musiker för att olagligt ha smugglat in en 14-årig flicka från Mexico. Hon fick jobb på hans nattklubb och där hade han även sex med henne. Det visade sig också att flickan prostituerade sig där. För detta dömdes Chuck Berry och utan att veta några detaljer, så måste jag säga att "människohandel" betyder något helt annat för mig. Att låta en flicka komma hit (säkerligen tvingade han henne inte) olagligt är visserligen ett brott, men i mina ögon finns det allvarligare saker. Att ha sex med en fjortonåring kan knappast heller ha varit olagligt på denna tid. Om hennes prostitution var okänd för Chuck, ska han då dömas för detta?

 

Oavsett detaljerna, så har jag sökt efter fakta huruvida mannen varit i klammeri med rättvisan efter detta, men ser inget sådant nedskrivet. Det verkar som att detta är det enda olagliga han dömts för och då undrar jag: hur långsint får man vara? Ska man förnedras för ett brott man dömts för - och avtjänat - för över 50 år sedan? Vad hände med att ge någon en andra chans? Uppenbarligen har ju herr Berry skött sig efter detta - i mitt tycke - mindre allvarliga brott. Men kungafamiljen är långsint.

 

Jag kan bara spekulera i hur det känns för pristagaren att få veta att Drottningen och Prinsessan väljer att inte ge honom hans pris för en synd han begick för många, många år sedan. Förnedrande. Upprörande. Stor besvikelse! Jag har alltid tyckt om den svenska kungafamiljen, men här blev min beundran lite kantstött!

 

Hade sett fram emot en efterlängtad sovmorgon när jag äntligen är barnfri en natt. Men hjärnan ville annorlunda. Klockan 8 sover kroppen, men hjärnan går på högvarv - "måste ordna bok till den eleven, fixa cd-skiva till hörövningarna, leta efter den andra laddaren till datorn... Förresten, vad ovanligt det är när Kevins säng är tom... Jag får inte glömma att ta med mobilladdaren till pappa idag, och hämta flyttkartongerna... Shit, jag har inte ordnat färdigt med frågorna till läxförhören, som startar nästa vecka..." Hundratals, nej tusentals tankar snurrar i mitt huvud och även om ögonlocken är blytunga, så är det bara att acceptera att hjärnan inte tar någon order. Att vända på sig och försöka intala chefen att hon måste somna om och att hon kan grubbla på det där om ett par timmar är lönlöst. Så vad gör man? Släpar upp sin sega lekamen, intar en stadig frukost och börjar dagen mycket tidigare än planerat.

 

 

Men man ska se det positiva med allt: Nu, när min söndag är ett par timmar längre än tänkt, så får jag ju så mycket mer tid till att fixa med alla dessa saker jag inte får glömma! Att alla dessa saker tar betydligt många fler timmar än dygnet tillhandahåller är ett faktum jag gladeligen skjuter till en ödslig vrå i hjärnan. Jag lever på hoppet – hoppet om att jag nog får sova gott NÄSTA gång jag är barnfri!

 

Allt tar tid och kräver så mycket av den energi jag inte har. Semestern har varit underbar och fantastisk, och jag har kunnat koppla av. Huvudvärken har varit som bortblåst. Nu är jag tillbaka i verkligheten och översköljs av så många uppgifter, och de batterier jag hade laddat så omsorgsfullt är redan uttömda.

 

Jag visste att det skulle bli lite stressigt när jag för en gångs skull avstod från att jobba på sommaren. Planeringar och prov ska fixas, material läsas igenom. Det borde dock gå, tänkte jag. Och det hade säkert gått alldeles utmärkt, ifall inte andra saker kom emellan.

 

 

Inte nog med att det dök upp oväntade uppgifter, de saker man försöker ordna upp, och som i tanken går fort att fixa, tar en evighet om det innefattar telefonsamtal. För hur ofta ringer man rätt person, exempelvis på en myndighet, vid första försöket? Man bollas runt till olika personer. Någon är på lunch, återkommer senare. Man väntar, ringer igen, bolas till nästa, som vid det här laget har hunnit sluta för dagen. Nästa dag: samma procedur.

 

tt exempel från idag: ordentlig som jag är, så skulle jag logga in på kommunens sida och fylla i Kevins dagistider. Fast… Han finns inte med! Har ingen aning om varför han ”åkt ur systemet”, men det innebär ju en massa extra jobb för mig, när jag måste maila till ansvariga (och säkert mailade jag fel person och får skickas vidare), skriva lapp med tiderna till fröknarna osv.

 

 

Ett annat exempel: jag försökte få tag på en läkartid i måndags. Efter att ha ringt fyra olika ställen kan jag ett par dagar senare konstatera att 1) man får vänta många timmar på att bli uppringd, vilket gör att man med största sannolikhet missar andra instansers telefontid (som i princip alltid är på morgonen och därför måste man vänta till nästa dag med att ringa nästa ställe), 2) Att den tid de säger att de ska ringa upp sällan stämmer (så att sitta och vänta i bilen vid rätt tidpunkt i stället för att gå in i affären och handla blir slöseri med tid), 3) akuttiderna är alltid slut, och de du erbjuds ligger ett par veckor framåt. Nej, jag får hoppas på att jag kurerar mig själv. Det löser sig nog…

 

 

Jag borde skriva till Ryanair och klaga på att barnvagnen förstördes i transporten. Jag borde ringa taxiföraren och kräva åter de hundra kronorna han tog för mycket. Jag borde ringa något taxiförbund och anmäla honom, så fuskarna får sina licenser indragna. Jag skulle ringa Familjerätten, men de hade så klart inte telefontid längre idag. Jag borde ha åkt till pappa och hjälpt honom packa idag. Jag borde ha dammsugit hela huset. Jag borde ha tvättat. Jag borde ha åkt till djuraffären i stan och köpt ny hundmat. Men jag valde att sova. Efter att ha lämnat på dagis idag, så ägnade jag denna lektionsfria dag åt att genast gå och lägga mig igen och jag sov i tre timmar. Ändå är jag fortfarande trött. Och alla ”måsten” och ”borden” finns kvar. Några nya har också tillkommit.

 

Det tar på krafterna att vara den som sköter allt själv. Jobb, hämta och lämna på dagis, matlagning, städning, nattning, handla, stryka, sy i namnlappar, tvätta… Listan kan göras hur lång som helst. När man är två, så reflekterar man sällan över den avlastning man faktiskt får (även om den andra parten i förhållandet inte tar lika mycket ansvar som en själv). När man sedan också måste finnas där för andra, så blir det svårt med energin. Men på något sätt går det. Man orkar mer än man tror. Det är motigt, ja, men min belöning kommer sedan, för någon gång är det min tur att ha ork och tid. Hopefully sooner than later! :)

 

Oavsett ifall vi tänker på det eller ej, så är vår vardag fylld av val. Ska jag ta en Big Tasty eller en QP på Donken?  Ska jag handla före eller efter dagishämtning? Vilken väg ska jag köra? Oftast reflekterar vi inte över att vi väljer hela tiden, men när våra val blir fel, då märker vi det omedelbart och det är lätt att känna att våra val ALLTID blir fel!

 

Igår skulle jag åka hem efter jobbet i rusningstid. Men det här är Uppsala och "rusningstid" har inte precis samma innebörd här som i Stockholm. När jag kom till rondellen, som leder till motorvägens påfårt, så såg jag snabbt att det var köer (vilket vi normalt sett aldrig har här), som var stillastående. Det omedelbara valet gjorde att jag snurrade runt i rondellen och åkte tillbaka, för att ta gamla vägen hem.  Ett klokt beslut, kändes det som istunden. Ack, så fel jag hade!

 

 

Jag insåg ganska snabbt, att den omväg jag tog, som normalt inte tar så mycket längre tid än motorvägen, gick låååångsamt. För det var ju inte bara jag som kom på det "smarta" draget att undvika E4:an... Med en enorm trafikökning, så kröp köerna fram på omvägen. Vid nästa påfart till E4:an åkte jag på, bara för att inse att köerna där släppt och att jag säkerligen hade kommit till Storvreta mycket snabbare ifall jag valt att köa lite från början.

 

Det är inte första gången jag undviker köer vid en olycka eller tågbommar som fastnat nere, bara för att inse att ganska snart släpper stockningen, medan jag och tusen andra bilister irriteras i nya köer på en annan plats, mycket längre från slutmålet än det var tänkt.

 

Klassikern är mataffären. Dags att betala, vilken kassa ska jag välja? Tänk att man ALLTID väljer fel kassa! Fast det gör man ju inte, man bara reflekterar över det de gånger man med irriterad blick ser hur andra kunder snabbt glider fram i sina köer. Trots att man skannat av läget, så gör man ett felaktigt val: Vilken kö är kortast? Vilken kassörska är snabbast? Vilka kunder är över 75 och lyfter upp varorna sävligt (och har plånboken inlindad i tre plastpåsar med gummisnoddar omkring)? Det är ju ofta inte den kortaste kön som är snabbast.

 

 

Våra vardagsval är många, och några blir alltid fel. Det vet vi inte i förväg, för då hade vi ju aldrig gjort några dåliga val, eller hur? Ändå irriteras vi över dem, i stället för att fokusera på alla de val som blir till vår fördel. Kanske ska jag försöka se mer av dessa?

 

 

Nu har jag jobbat första veckan med mina kollegor. Eftersom jag varit på samma skola sedan 1998, så är det mesta sig likt. Några nya ansikten, några som försvunnit, men ovanligt få i år. Däremot är jag inte alls lika välstrukturerad vid skolstarten på måndag som jag annars alltid är.

 

En stor skillnad jämfört med tidigare somrar är att jag faktiskt inte jobbat denna gång. Annars fördjupar jag alltid mina kunskaper inom ett eller ett par arbetsområden, jag konstruerar läsårets alla prov och läxförhör och skriver åtminstone första månadernas planering. Jag tycker om att ha koll! :) I sommar valde jag att tillbringa den allra största delen med kärleken utomlands. Rätt val, men det kommer att göra temrinen stressigare.

 

En annan orsak är döden. Jag hade en vecka innan arbetsstart, där jag skulle hinna med en hel del av provkonstruktion i varje fall, men direkt vid hemkomsten från Malta fick jag veta att min pappa blivit änkling. Beskedet var oväntat. De hade bott tillsammans i 30 år och igår skulle hon ha fyllt 65. Pappa är givetvis förkrossad och behöver stöttning. Till råga på allt måste han (och alla andra hyresgäster) lämna sina lägenheter före 1:a september, då hela kåken ska rivas. Om pappa har någon ny lägenhet? Nej, inte alls! Så nu har jag två veckor på mig att hjälpa honom att fixa det och hjälpa honom att packa (och därmed rensa ur sambons alla tillhörigheter), eftersom han är så pass skröplig att han inte klarar det själv.

 

Döden kommer aldrig lägligt och man kan inte planera in den i ett hektiskt liv. Men prioriteringar gör vi alla varje dag, och eleverna överlever nog även om jag inte har terminens planering klar första veckan. Frågan är bara ifall JAG överlever att vara lite ostrukturerad för en gångs skull! =)

 

 

Kevin <3 Mamma <3 Elvis. Ja, så kan man skriva det, fast mer som en cirkel. Elvis har kommit att bli en stor och viktig del i mitt och Kevins liv. Jag saknar och längtar varje minut, hans ansikte dyker upp på näthinnan hela tiden. Den glädje jag ser i Elvis ögon när Kevin tittar fram i webkameran på Skype går inte att beskriva. Det är sann kärlek! Och Kevin skojar, busar, pratar och ler med Elvis hela tiden, även när hans mamma vill ha lite egen konversation med kärleken... =)

 

Här kommer de sista bilderna från Malta, som visar oss tre. Jag tror nog det syns tydligt hur bra vi har det tillsammans, hur mycket vi älskar varandra alla tre.

 

Även om det fanns förvånansvärt få sevärdheter i landet, så har jag såklart fotat omgivningarna. Eftersom det är så hett där denna period, så är somrarna inte prunkande. Kaktusar frodas dock, och många har valt att pynta framför sina hus eller på sina balkonger med diverse soltåliga växter.

 

 

Fräscha omgivningar kan man inte direkt påstå att det är. Även fast kommunarbetare sopar gatorna varenda dag, så levereras nya hund- och kattbajshögar på trottoarerna dagligen. Att folk lämnar sopsäckarna, mer eller mindre bättre knutna, på trottoarerna varje dag gör att det drälls ut en del sopor när gubbarna springer runt och kastar in dem i sopbilen (ja, de springer faktiskt!). Skräp som ramlar av plockas inte upp. Dessutom är det inte lätt med barnvagn, då trafikskyltar oftast placeras mitt i trottarerna (bilden nedan visar dock inte ett av de värre exemplen). Så gott som alla byggnader är byggda i gul sten. Tyvärr svartnar den av väder och vind efter ett tag, vilket gör att många byggnader var mindre sköna att se på.

 

 

Katter är hemlösa och ibland i mycket risigt skick. En del människor förbarmar sig över dem med att ställa ut mat och vatten, oftast där de brukar hålla till. Andra upplåter sin lilla tomt till dem.

 

I Bugibba har man alltid nära till havet. Det betyder att det kan bli väldigt blåsigt, men det är bara skönt i värmen. Pooler finns också (mot ett visst inträde) och där är det bra att bada när vågorna går för höga i havet. I en pool såg vi ett vattenpololag som tränade.

 

 

 

Valletta är nog hyfsat stort, men centrum, där alla bussar stannar och dit man kommer som turist, är mycket litet. Butikerna stänger tidigt på lördagar och söndagar är allt stängt. Utbudet är tyvärr klent.

 

 

På kvällarna finns inte så mycket att göra i Bugibba, men på torget samlas alltid en massa folk. Där ligger en uppsjö restauranger och pubar också. Det är också på kvällskvisten lite fler försäljare dyker upp, vissa i fyndigare fordon än andra.

 

Två av våra utflykter gick till ett bilmuseum och ett fiskspa. Egentligen skulle jag inte följa med på museet, eftersom gamla bilar ligger rätt långt ner på min intresselista, men eftersom junior tyckte det var så läskigt att gå ner i en källare pimpad med en uppsjö skyltdockor i och kring bilarna, så blev det en omöjlig uppgift för Elvis att gå runt ensam med Kevin. Vi hittade en gammal Volvo, och en riktigt risig gammal BMW (till skillnad från de välvaxade som brukade glida runt på våra gator). Motorcyklar är ju Kevins stora passion, men eftersom det var läskigt här, så vågade han bara knappt röra vid dem.

 

 

 

 

Givetvis fanns här också andra attiraljer, som hör till motorvärlden. Gamla registreringsskyltar och bensinpumpar, en jukebox som verkade funka, men som glatt behöll myntet utan att vilja bjuda på en trudelutt (undrar hur många som liksom jag bjudit maskinen/museet på mynt…). Mitt i allt fanns också en kopia av Hulk Hogan i naturlig storlek av någon obegriplig anledning!

 

 

Vid ett tillfälle var det också någon ”car show” på torget i Bugibba. Massor med fina bilar, allt ifrån gamla raggarbilar till lyxiga sportbilar. Återigen, inget för mig…

 

Fiskspat verkade som en bra idé. Först fick man fötterna tvättade, och sedan stoppade man ner dem i ett akvarium fullt med utsvultna fiskar. Jisses, vad jag skrek till! Men det gjorde kvinnan som satte sig strax efter också, så det är nog en rätt vanlig reaktion. Det är en konstig känsla, dels kittlande, dels… Ja, konstig, helt enkelt. Satt med gåshud i tio minuter och visste inte riktigt vart jag skulle ta vägen. Insåg precis innan jag stoppade ner fossingarna att jag ju inte ens vågar peta på en död fisk, så hur dum är inte jag när jag låter dem äta på mig i 15 minuter? Kevin tittade fascinerat på och erbjöds att prova på gratis, men han var inte ett dugg intresserad. Tror jag det, han som skriker hysteriskt om en insekt råkar komma nära…

 

 

Nu är jag tillbaka i min sköna, mjuka säng, promenerar med min underbara, älskade Embla i välkända trakter och bjuder Kevin på efterlängtad risifrutti. Jag är med andra ord tillbaka i Sverige! Fem veckor gick fort men har givetvis satt sina fotspår i kropp och själ. Här kommer en tillbakablick på sådant jag aldrig hade tid till att berätta om förut. Det är så många bilder att visa, så det kommer att bli mer än ett inlägg. Idag ska jag fokusera på Kevins nöjen!

Detta var första gången Kevin fick flyga. Han tyckte det var spännande att titta på alla flygplan, men också lite läskigt när man klev ut och skulle upp på ett. Hela resan gick bra, även om han först tjoade högt ett antal gånger att vi kommer att störta. Inga problem med trumhinnor eller annat, dock.

Så fort han fick chansen, så ville han stoppa i en peng i de attraktioner man kunde åka lite varstans. I Valletta fanns det en i vart och vartannat hörn, men lyckligtvis (för min plånbok) så fungerade inte alla. Jag tycker dock att det är ett förhållandevis billigt nöje, så Kevin fick sitta upp på alla han ville.

 

 

I Bugibba fanns också ett litet turisttåg, som han tjatade länge om. Lyckan var stor när vi äntligen satte oss där, och jisses, så långsamt minuterna segade sig fram innan chauffören äntligen tuffade iväg! Inte fanns det så mycket sevärt längs den halvtimmelånga färden, men det bekymrade verkligen inte Kevin. Så länge chauffören drog i snöret så tutan visslade ibland, så var han euforisk.

 

En kväll provade vi på radiobilar och Kevin tyckte det var så roligt, så vi gick dit en gång till. Sammanlagt åkte han närmare tio gånger!

 

 

Motorcyklar är f.n. hans stora passion. Varje dag ville han klappa lite på alla motorcyklar och mopeder som stod parkerade. Ja, inte ens elektriska rullstolar gick fria! Efter ett tag började han vilja klappa motorcyklar i farten också, men där fick jag dra gränsen… I början varje morgon var det sopbilen som fascinerade, och han sprang ut på balkongen och tjoade på sopgubbarna. Mot slutet upptäckte han att brevbäraren åkte moped, och han satt på balkongen medan brevbäraren delade ut posten på hela gatan. Han tjatade till och med om att vi skulle gå ner och klappa mopeden, men jag var inte så pigg på att ränna i fyra våningars trappor bara för att smeka lite metall.

 

Kevin är jätteduktig på att simma, om man frågar honom själv. Och visst är han det! Med badring och armpuffar i alla fall. Jag hade velat fila på solbrännan när man nu tillbringade 33 dagar i gassande sol, men jag fick aldrig tillfälle att ligga på stranden, för någon liten herre skulle alltid vara i vattnet. Vad gör man inte för sin lilla prins?

 

 

Lekplatser finns inte i överflöd, och utbudet är inte det största när man väl går dit. Men Kevin, liksom alla barn, tycker om att leka och roade sig så fort chansen gavs. Det visade sig att även Elvis är ett stort barn när man går till en lekplats – jag undrar om det var han eller Kevin som hade roligast?  :-)

 

 

 

 

 

Kevin hade kul varenda dag. Ibland lekte han med andra barn, såsom grannarna Ike och Tiffany. Han lärde sig säga en del viktiga ord, såsom "Stop it! och "No, please" och var flitig med att dela ut kramar. Varje gång vi gick ute, så ville han "ringa" från varenda telefonautomat. Hans samtal kunde bli långa! Oftast skulle jag ta telefonhytten bredvid, så vi kunde prata med varandra... Avsaknad av barnkanaler på TV:n var inget bekymmer, så länge man har dator och wifi! Fotbolls-VM tyckte han dock var rätt kul att kolla på.