emblasmatte

 

Sista stora utflykten i Tyskland hade vi sparat, dels för att vi inte ville ha det för varmt och soligt. Dels vore det ju bra ifall jag hade fått lite hjälp för min onda fot också. Eftersom måndagens injektion i hälen bara verkade i 24 timmar, så fick jag på torsdagsmorgonen ännu en, strax före avfärden till djurparken Tierpark Hellabrunn.

 

 

Fantastiskt hur en så stor djurpark kan finnas så centralt! Det var bara en kort promenad från tunnelbanestationen, så var man där (vi och två miljarde skolungdomar med sina lärare...).

 

 

 

 

Jag hade planerat utflykten ordentligt, så vi skulle hinna se så många shower och djurmatningar som möjligt. Med facit i hand, så var det inte alls speciellt, och det hade varit lugnare att ta djuren i den ordning de kom, i stället för att flänga fram och tillbaka för att hinna till de olika tiderna vid de olika stationerna. Vi såg i alla fall lejonen matas (wow, de sprang fram till varsin köttbit och lade sig att tugga), krokodilmatningen missade vi då det inte alls fanns någon krokodil att hitta, falkshowen bestod av en liten uggla som flög till och från sin tränare (spännande, gäsp), farmdjuren som skulle visas upp bestod av fyra getter (variationsrikt!), sjölejonparaden var inställd och ersatt med matning av fisk (nåja, det mest spännande i alla fall, där halvsov jag bara).

 

 

 

Liksom alla stora djurparker, så fanns givetvis en mängd olika djur att beskåda. Apor fanns det många olika sorter av, så kanske var det lite av deras specialitet. Dock fanns sällan många djur av varje art.

 

 

 

Det mest spännande och minnesvärda måste dels vara fladdermusgrottan, där man fick gå in i mörkret hos dem. Imponerande hur de lyckas undvika att flyga in i ansiktet på en med bara några centimeters marginal. Läskigt också... :) Dessutom fanns det en leksugen isbjörn, som simmade till Kevin och lekte med någon skelettdel, med bara en glasskiva emellan dem.

 

 

 

 

Förutom djur, så fanns det också lekområden för barn. Bland annat kunde de åka bilbana, köra gokart och rida i karusell. Kevin såg att det fanns en polisbil, som killen framför honom hoppade in i och den ville han absolut ha, så det var bara att släppa förbi en massa ungar tills polisbilen åter kom fram så han kunde få köra just den. På gokarten var det polismotorcykeln som grenslades både en och två gånger.

 

 

 

Så, är detta en djurpark att rekommendera? Nej, jag tror faktiskt inte djuren har det bra här, så av den anledningen är det bra att inte stödja verksamheten. Inhägnaderna var ofta extremt små; bland annat lejonen och leoparden hade inte många kvadratmeter att röra sig på. Leoparden vankade fram och tillbaka hela tiden, ett typiskt stressbeteende. Visst är det lättare för besökarna att se djuren när inhägnaderna är små, men är det så vi vill ha det? Dessutom förvånades jag över bristen på leksaker och aktiviteter hos djuren. De satt ofta bara passivt. En gorilla bajsade i handen och åt upp det. Visst fanns ingen mat för tillfället i hägnet, men beteendet berodde snarare på tristess och depression. De djur som hade fått mat fick det bara slängt på golvet i stället för att den gömts i håligheter eller annat, som stimulerar deras hjärnor och nosar lite.

 

 

 

 

 

Naturhistoriska, visst är väl det alltid roligt? Under tisdagen åkte vi dit, med spårvagn bara för att Kevin tyckte det verkade spännande. Han tittade hela resan ut på spåren och ställde - som vanligt - 48 miljoner frågor om dessa.

 

 

 

Och mer än 48 miljoner - fast år i stället för frågor - fick vi uppleva på Münchens Naturhistoriska museum. Det var betydligt mindre än i Stockholm, men ändock lika roligt. Nåja, nästan. Tyvärr var all information bara på tyska, och det fungerade förvisso hyfsat - jag börjar ju bli en fena på det här med tyska nu... Men något av det Kevin tyckte var roligast var alla montrar med knappar. Det var olika frågesporter och man skulle besvara frågor etc genom att trycka på knappar. En uppsjö insektsnamn och annat gjorde det mer eller mindre omöjligt att begripa något alls, till min frustration (jag vill ju alltid vinna och ha alla rätt). Kevin brydde sig mindre; det var kul bara att få trycka på alla knappar och se när det blinkade.

 

 

Han älskade också att lyfta alla telefonlurar och lyssna på informationen om vad som fanns i montrarna, trots att allt var på tyska. Ibland stod han med två lurar samtidigt...

 

 

Uppstoppade djur är alltid fascinerande att titta på. Ibland är de mycket större i verkligheten än man trott, ibland mindre. Den jättestora krabban var otäck att posera vid, tyckte sonen, medan dinosaurier inte alls var läskiga. :)

 

 

 

Efter museumet gick vi till slottet Nymphenburg (museumet huserar i en del av slottet). När Elvis lyfte Kevin för att posera framför den magnifika trädgården, sprattlade pojken hejvilt och ville inte alls. Strax efter fick jag syn på en mycket passande staty. :)

 

 

Det fanns gott om statyer i den kungliga trädgården, så klart. En av dem utmärkte sig lite extra. Den föreställer (troligen) en drottning, men hade jag varit henne, så hade jag genast avskedat (eller halshuggit?) konstnären. Hu, så hon såg ut!

 

 

Och så lite bonusbilder. Först på en icke uppstoppad and, med sina små dunbollar, som satt på gräset utanför museumet.

 

 

Eftersom barn avråddes från att besöka Dachau koncentrationsläger, så for jag själv dit idag, medan Kevin och Elvis roade sig med 4H-besök.

 

Lägret är inte stort, men det berorpå att det bara är själva fång-delen som visas för turister. Under andra världskriget hade SS en betydligt större del av området till sina lägenheter, högkvarter etc.

 

 

Grinden in känns klassisk. Jag misstänker att uttrycket "Arbeit macht frei" fanns vid entrén till alla koncentrationsläger. Och arbeta fick fångarna verkligen göra! Efter en hård arbetsdag, när de återkom till sina baracker, så var de tvungna att ta itu med hushållssysslor såsom att diska och skura golven. Det krävdes att området var helt fläckfritt!

 

 

Att orka med allt detta var inte lätt. Fångarna fick bara riktig mat var fjärde dag (och det var bara en liten portion). Däremellan levde de på vatten och bröd, även om de också försökte äta rötter, potatisskal och annat de kom åt. Många stod inte ut med detta liv och valde att begå självmord, ofta genom att få vakterna att skjuta dem när de försökte "rymma". Andra dog av undernäringen eller sjukdomar.

 

 

Barackerna var många. Tio meter breda och hundra meter långa stod de symmetriskt uppställda efter varandra. Från början byggdes lägret för 6000 fångar, men ganska snart fanns där 30 000 på en och samma gång. I mitten av baracken fanns ett hygienutrymme, där man till exempel hade noll privacy när man behövde gå på toa. Sängarna var ihopbyggda - det var tre slafar över varandra och sängrna tog upp i princip hela baracken.

 

 

I en barack fanns speciella fångar, som satt inlåsta i små celler hela tiden, många av dem i mörker. Det var cell på cell på cell. Otroligt så många man får plats med på hundra meter!

 

 

Hitlers läkare använde fångar till att utföra medicinska experiment. De var mänskliga försökskaniner och många dog av dessa ofta tortyrliknande behandlingar.

 

 

Strax utanför den rektangulära fångdelen av lägret fanns gaskammaren och krematoriet. Jag antar att denna byggnad låg avsides, i lummig skog, just för att inga fångar skulle se vad som försiggick. Allt handlade ju om att luras, bl.a. att de skulle bli fria om de arbetade bra. Först kom de utvalda fångarna in i ett rum, där de skulle klä av sig. Ovanför dörren till nästa rum stod det "duschar". För att ingen skulle protestera eller bli misstänksam, så fanns det låtsas-duschmunstycken i taket. När dörren stängdes, släpptes gasen på och uppemot 150 personer miste livet. Kropparna skyfflades vidare i byggnaden till ett rum, där de fick ligga i väntan på att kremeras i någon av de fyra stora ugnarna. Under tiden forslades deras kläder snabbt bort, så nästa lass med fångar kunde få samma behandling 15-20 minuter senare.

 

 

Strax utanför byggnaden fanns platser för avrättning (de sköts ihjäl och det fanns till och med ett dike, där blodet fick flyta) samt mark där askan grävdes ner/spreds.

 

 

Egentligen lärde jag mig inte så mycket idag, men det var intressant att få uppleva allt detta. Ofta tänkte jag på att här omkring mig finns tusentals dödas själar, människor som utan egentlig anledning fått sätta livet till. Man får hoppas - och tro - att något sådant här aldrig igen kommer att kunna ske.

 

Kevin leker alltid tusen frågor. Varenda dag. Samma frågor, om och om igen. Idag skulle han hänga från min hals, men jag avböjde, varpå sonen undrade varför han inte kunde få hänga.

 

"Det blir så tungt för min rygg"

 

"Varför det?"

 

"För att jag är så tjock", kommenterade jag, fortfarande med svidande foton av mig själv idag på min närhinna, där jag absolut inte gillar den figur jag såg.

 

"Varför är du tjock?"

 

"För att jag äter så mycket godis". Kanske kan den kommentaren få honom att inte vilja äta socker så ofta? Snabbtänkt, bra Jeanette!

 

"Men mamma, du måste sluta att bli tjockare och tjockare och tjockare och tjockare. Folk kommer tro du har en bebis i magen!"

 

Touché. Dags att banta!!

Eftersom väderprognosen (som vanligt) förvarnade oss om drygt trettiogradig värme, så valde vi i torsdags att åka till djurparken i Poing. På bilderna såg det ut att vara mycket skog omkring, som skulle kunna bidra med nödvändig skugga.

 

Sagt och gjort, vi tuffade iväg och efter en rätt lång promenad efter tågresan, så var vi framme. För 200 pix kom hela familjen in, och då ingick en påse foder också. :)

 

 

Det första vi kom till var en uppsjö marsvin, som man kunde klappa och lyfta. Om de hade kommit nära, vill säga... Tyvärr var de skygga och höll sig långt ifrån dit händer nådde, så vi fick nöja oss med att titta på dem. Lätt besvikna trippade vi vidare på skogsstigen och insåg att första hagen var full med rådjur, som gärna ville bli matade (därav fodret i entrén). Kevin var överlycklig att så många Bambi vågade sig fram. Snart blev han ännu lyckligare, när vi gick in i hagen och därmed fick ordentlig närkontakt med de vackra djuren.

 

 

Färden fortsatte fram till en gigantisk lekplats. Åh, tänk om vi kunde ha en sådan här djur-/lekpark runt Uppsala! Tyvärr var fräcka rutschkanan i trädet under reparation, men sonen roade sig kungligt ändå. Allra häftigast var de stora grävmaskinerna, som man kunde starta med en knapptryckning. Wow, tänk om man hade en sådan hemma - då hade Kevin kunnat roa sig i timmar!

 

 

 

 

Det fanns många voljärer i parken, fulla med allsköns granna fågelfän. Många av dem innehöll ugglor, varav en med stirrande röda ögon fascinerade mig. Hagar med hästar, åsnor, uttrar, damm med karpar och andra relativt vanliga djur fick vi titta på.

 

 

 

 

 

 

 

Några farliga djur fanns det också här. Björnarna tyckte det var varmt, men å andra sidan brukar de nog inte vara så superaktiva annars heller. En ensam varg såg vi på håll, liksom ett par lodjur som låg däckade i en trädkoja och några buffliga visenter.

 

 

 

Häftigast tycker jag nog den alldeles nyfödda killingen var. Den stapplade omkring med navelsträngen hängande, medan mamman, fortfarande med fosterhinnorna hängande baktill, såg till att ingen annan get vågade sig nära. Moderskärlek <3

 

 

Återigen en lyckad utflykt!

 

 

 

 

Eftersom det inte fungerar att lägga upp en till video, så provar jag med att göra två inlägg om Legoland. Här kommer fortsättningen på förra inlägget!

 

 

Efter att ha torkat upp hyfsat, så tog Elvis och Kevin en tur på en tågbana i luften, medan jag fixade pizza. Nu hade vi nya krafter, och med dessa gav vi oss i kast med guldvaskning. Här fick man se Elvis i blodigt allvar; han ville knappt låna ut silen till Kevin, haha. Till slut hade vi en redig hög guldklimpar, som byttes ut mot en medalj och den bar sonen med stolthet resten av dagen!

 

 

En lugn åktur på marknivå stod näst på önskelistan.Den tog oss runt området, där olika delar av landet/världen byggts upp av lego. Det besparade oss att gå där (uppskattat av fru Hälsporre!).

 

 

 

 

Nu var det dags för Kevin att ta körkort! Sex små telningar åt gången fick en varsin legobil, och sedan bar det iväg. I början blev det lite fel väg och krockar, men sedan flöt det på riktigt bra. Och efter passet fick Kevin det åtråvärda körkortet. "Mamma,får jag köra bil nu - på riktigt?"

 

 

Nu var klockan mycket och vi behövde snabbt dra vidare till familjen Bruce i Neu-Ulm. Där vankades det kalas, inte bara för familjens dotter, utan även för Kevin! Förutom delikat fika och utsökt barbecue, så blev det dopp i pool och trevligt samkväm (oj, vad tyska jag pratade!) till sent på kvällen. Perfekt avslutning på en innehållsrik och rolig dag!

 

 

 

 

I fredags hade vi bilen för sista dagen och på morgonen packade vi oss iväg till Legoland.

 

Vi var inte direkt ensamma (hrm...), trots det avskräckande inträdet. Lyckligtvis kom en italienare fram till oss och gav oss en kupong, som gav Kevin gratis inträde. Det sparade vi 370:- på! Ändå fick vi punga ut med nästan 900 spänn innan vi kunde äntra nöjeslandet.

 

 

 

Det första man kom till var berg- och dalbanan. Som en bra roman - kastas rätt in i handlingen, typ. Elvis hade uppenbarligen glömt bort hur det var att åka en sådan (trots att det bara var tre dagar sedan), och ställde sig glatt i kön med Kevin. Det blev bara en tur... ;)  

 

 

Strax intill fanns snurrande tekopp.. förlåt, legogrejs. För nu insåg jag att denna park handlade mest om åkattraktioner, där sittvagnar etc såg ut att vara byggda av lego. Därmed förstod jag också inträdet, för det är ju inte värre än Gröna Lund med åkband. Bara det att jag inte var intresserad av åkband här...

 

 

Efter den tredje attraktionen, som bestod i en tur på vatten, så insåg jag fler likheter med Gröna Lund: köerna! Jisses, detta skulle bli en lång dag, framför allt för mig, som inte ville åka något.

 

 

Nu var det dags för "Sealife". Utan att ha en aning om vad som väntade inne i huset, så ställde vi oss i kön. Ett gäng släpptes in varje kvart,så vi fick snällt köa i en halvtimme. Men det var det värt! Därinne var det ett litet "Sealife" (som vi besökte i våras). Bland fiskar, hajar och rockor glömde vi för en stund bort att vi var i Legoland. Men bara liiiiite, för givetvis var det legofigurer i akvarierna. :)

 

 

 

Nu väntade sedan vår chans att blaska av oss lite: Flum ride! (Givetvis hette det inte så, men jag tror de flesta vet vad som avses). Efter att ha spenderat sjutton år i kö (och denna gång ville jag också åka!), så klev vi ombord. "Sätt dig längst bak, där blir man säkert minst blöt", sa Elvis. Yeah, right... För efter halva turen for stocken baklänges nerför en backe och vattnet öste ner över mig och Kevin, som satt längst bak. Efter att ha vänt stocken rätt igen väntade sedan avslutningen: den höga backen. Där blev man inte alls blöt, eftersom vattnet for långt åt sidorna. Turligt nog fanns en gigantisk fläkt, där man kunde torka upp. Rolig, även när man inte är blöt!

 

 

Torsdag, nu var det dags för superkul för Kevin: en tripp till Playmobil Funpark!

 

Redan strax efter entrén fastnade vi. Här fanns en dröm för en kille som älskar stora maskiner: ett ”stenbrott”! En uppsjö av plaststenar skyfflades, dumpades, hissades upp. Kevin kunde ha stannat hela dagen här, men en titt på kartan avslöjade att vi behövde dra vidare för att hinna med resten av den stora parken.

 

Allt var indelat i olika teman. Först fanns, som nämnts, stenbrottet. Vid varje del kunde man inte bara bevittna playmobilaktiga saker, utan också delta aktivt på något sätt. Efter den här inledningen, som knappast kunnat starta bättre för Kevins del, så gick vi vidare mot piratdelen. På väggen gick vi förbi ett gäng rutschkanor och gångvägar gjorda av rep, som allamåste provas. Sådana här lekställen fanns på flera ställen.

Glad i hågen rusade Kevin sedan vidare till flottarna i sjön, där ett stort piratskepp låg. Elvis och Kevin tog en lite läskig, stakande tur runt dammen och sonen klättrade även upp i skeppet en stund. Här fanns också handdragen flotte, balansgång över vatten mm.

Därefter hamnade vi i en del av parken, som bland annat hade stora ”musslor”, som det strömmade vatten i. Med jämna mellanrum kom små plastfigurer fram i musslorna, som barnen fångade. Himla roligt, tyckte sonen, som gärna hade fyllt mer än de två musselburkar vi köpte.

 

Ett besök i dinosaurievärlden blev en rolig upplevelse – för mig. Kevin var nämligen hiskeligt rädd för T-rexen, eftersom den med jämna mellanrum utstötte ett dinosaurievrål. Jag försökte få honom att stå och posera bredvid och det gjorde han till slut snällt – tills dinosaurien började ryta. Triceratopsen och äggen var betydligt mer fredliga av sig, haha.

Efter riddarborgen, där det konstigt nog inte fanns så mycket kul, så hamnade vi i ett vattenområde. Massor med playmobilskepp, valar och annat spännande att leka med i vatten och givetvis blev man härligt blöt också. :)

 

En runda i bondgården stod näst på tur. Där fanns bland annat kossor, som man kunde mjölka. Det var visserligen bara vatten som kom ut, men det var ju praktiskt, för då kunde man använda det till att tvätta kossan sedan. :)

I vilda västern-delen var det roligt värre. Härskulle det vaskas guld! Kevin vaskade fram en massa små guldstenar, som han fick behålla. Ännu roligare var att i sandområdet nedanför kunde man sila fram guld och ädelstenar överallt. Jag ska försöka kränga dessa hos juveleraren när jag kommer hem. Vi är nog skitrika nu! ;)

Efter att ha suttit i fängelse en stund på polisstationen, så provade sonen på att paddla runt i en liten damm. Båtarna rörde sig genom att man vevade i handtag, och eftersom Kevin tyckte det var lättare att bara veva ett i taget, så snurrade han mest runt. Eller så vevade han baklänges. Efter en stund gav han upp och lade sig att vila i stället. :)

Till sist återstod bara den obligatoriska shoppingen! Billigare än i Sverige, men knappast billigt. En trött men lycklig pojke somnade med ett leende på läpparna denna kväll. Så, vad blev jag då mest imponerad av denna dag? Tja, även om allt var roligt och fint, så finns det inget som slår toalettbesöket innan avfärd. Där kunde jag stått och tvättat händerna i timmar! :-D

Onsdagen var den dag som skulle bjuda på sämst väder, så då passade vi på att hålla oss till en inomhusaktivitet: slottsrundvandring på Neuschwanstein!

Nu fick jag äntligen möjlighet att känna på Autobahn ordentligt, då vi skulle neråt Garmen Partenkirchen vid tyska gränsen.  Vid kraftig trafik eller regnkaos, så hålls hastigheten enligt skyltar nere till 120, hehe.  Annars var det bara att blåsa på. Fascinerande att oavsett att jag körde så fort som motorn pallade (närmare 190), så blev jag ändå omblåst av bil efter bil. Inte undra på att alla har bra, moderna bilar här! Polisbilarna lyste också med sin frånvaro, säkert för att de ju inte har några att ge fortkörningsböter…

Det visade sig att slottet är högt uppe på ett berg. Antingen kunde man gå hela vägen i brant uppförsbacke (uteslutet med min hälsporre), ta en buss (som stannade 750 meter ovanför slottet = man fick gå ner till slottet) eller åka häst med vagn (som stannade 300 meter nedanför slottet). Jag älskar ju djur, så valet blev enkelt.

 

Tyvärr hade vi drygt tre timmar att slå ihjäl, för det var många som ville titta på slottet, så den första lediga, guidade turen var inte förrän 18.10. Man fick inte gå in i slottet utan guide. Att gå på museumet intill skulle ta ungefär en timme, så det kändes som ett klokt val. Vi gick in för att spana in de bayerska gamla kungarna, insåg att det mest var historielektion och inte så många spännande prylar att titta på, och tio minuter senare var vi klara.  :P Det fanns ytterligare ett slott, ett gult, men vi besökte inte det.

 

Efter den trettio minuter korta turen, så var det dags att bege sig till bilen. Till min besvikelse så var nu hästturerna stängda för dagen, så det var bara att gå de 1500 meterna. Kevin hade tur och fick mest sitta på Elvis axlar, medan jag själv linkade ner så gott jag kunde. Tur det var nerförsbacke i alla fall!

De små byarna i södra Tyskland är så vackra: så många fina husmålningar, ett sådant överflöd av krukväxter och balkonglådor, berg och hagar med kossor. Underbar miljö, tycker jag. Skittråkigt ställe att bo på, tycker stadsmänniskan Elvis. :-)

 

Oj oj, så fullspäckade dagar det har varit! Jag har inte hunnit skriva alls. Men här kommer en liten rapport från den första av de fyra hyrbilsdagarna, då vi unnade oss att resa iväg en bit för att göra roliga saker.

 

 

På tisdagen valde vi att åka till Märchenwald, ungefär tre mil söder om München. Vilken pärla! Rekommenderar jag verkligen till alla som har barn i 3-7-årsåldern. Det var inte alls mycket folk där, kanske för att det var 35 grader varmt denna dag, men hela stället är i skog och träden gav hela tiden skugga, så värmen var inte alls så farlig. Inträdet var helt OK - 11 euro per person, och då var sedan alla åkattraktioner gratis där inne. Helt klart ett bra pris!

 

 

 

Förutom att det fnns höga rutschkanor, annorlunda gungor och annat mer traditionellt, så fanns också ett antal perfekta åkattrktioner, såsom att rida på galopperande häster, åka i igelkotts-/kanintåg, åka bil eller litet tåg på räls osv. De flesta attraktionerna hoppade man bara upp på hästen, grisen eller vad det nu var, och drog i ett snöre eller tryckte på en knapp själv, och så var man iväg. Smidigt!

 

 

 

Det fanns också fantastiska klätterställningar, allt ifrån vanlig, som man kan finna i lekparker, till specialbyggda, påkostade..

 

Kevin vill ju alltid stoppa i en femkrona och rida på sådana där maskiner som ibland finns utnför stormarknader eller leksaksaffärer. Här fanns ett gäng samlade och de var helt gratis!

 

 

De två aktiviteter som fscinerade Kevin mest (förutom åkattraktionerna) var dels ett talande träd (som berättade sagor på tyska), dels en liten stuga med Hans, Greta och häxan. Där stod han länge och tittade. Något vi alla tre lite otippat gillade mycket var en lada, där det fanns en massa låtsasdjur, och tryckte man på en knapp så stämde djuren in med sitt läte i sången "Old McDonald had a farm". Det fanns en knapp vid varje djursort, så tryckte man på alla så blev det en väldig - och fascinerande - kakafoni.

 

 

 

Berg-och-dalbana är ju alltid kul när man är liten. Elvis, stackaren, fick åka första rundan, sedan tog jag över. Efteråt ville ingen vuxen åka med Kevin mer...

 

Något jag verkligen gillade med parken var att även vi vuxna kunde åka alla attraktioner. Så länge sedan jag red på en häst! ;)

 

Länge har jag funderat på något och nu är det kanske dags att vädra mina tankar.

 

Jag är, som så många andra, aktiv på Facebook. Jag tycker det är kul att se vad andra håller på med, via deras foton eller statusar, och ibland spelar jag Candy Crush som avslappning. Även jag lägger upp foton och skriver statusar. Inte ett överflöd, som vissa andra, som berättar i detalj om varenda liten vardaglig sak de företar sig, utan jag väljer det som andra kan tycka är intressant.

 

När jag skriver statusar, så väljer jag oftast att formulera mig på ett positivt sätt, så andra kan klicka "like" även om det jag berättar om är något tråkigt, som om jag är magsjuk. Det finns en baktanke bakom detta, och det är att jag vet att många tycker det är jobbigt att skriva kommentarer, men att klicka på tummen upp är ju inte så ansträngande. Eller?

 

Jo, tydligen är det det. Eller så har man kanske ett horn i sidan till mig och vill inte ge mig positiv feedback. Jag vet inte, men jag har funderat en del kring detta.

 

Självklart har jag koll på vilka som gillar mina bilder eller statusar. Det är ju inte precis 87 stycken likes att kolla igenom. Vissa klickar ofta på tummen, andra bemödar sig med mycket uppskattade kommentarer. Men de flesta orkar inte ens klicka på tummen. Eller om det är någon, kanske omedveten,  irritation över mig som människa, som gör att de undviker klicket.

 

Givetvis förväntar jag mig inte att alla ska klicka "like"; det gör jag ju inte själv heller. Jag följer inte ens alla mina facebookvänner utan fokuserar på de som är närmast mig, både familj och vänner, eller de som är intressanta att se vad de håller på med i livet (som gamla elever). Förvånansvärt nog har jag noterat att vissa aldrig gillar någonting från mig på Facebook.

 

Så, vad kan detta bero på? Givetvis kan en del ha slutat följa mig. Men då kan jag jämföra med hur många likes jag får på en status, som att Kevin fyller år. De som ser den statusen har ju uppenbarligen inte slutat följa mig.

 

Publicerar jag aldrig något spännande? Nja, även om jag kanske är en tråkig prick, så borde ju NÅGOT falla dig i smaken.

 

Då återstår bara att du är irriterad på mig eller liknande. Betyder det då att när vi ses i verkligheten, så visar du bara upp en fasad?

 

Jag är en person, som egentligen inte lider av detta. Ja, det är tråkigt, men jag är den jag är och om du inte gillar det, så behöver du inte finnas här för mig. Jag föredrar att omge mig med de som jag vet tycker om mig och det jag gör (och då utgår jag inte egentligen från Facebook, utan från dem som ställer upp för mig i verkliga livet). Jag skriver detta dels för att upplysa dig om att folk på Facebook faktiskt har koll på vilka som gillar och också för att berätta att ett litet klick på en tumme kan göra stor skillnad för mottagaren. Det är en snabb och enkel gest. Du vet aldrig heller vilka som faktiskt har koll och vilka som blir väldigt ledsna av denna vetskap. Jag vet att bland mina elever (bland ungdomar, alltså) är det en stor tragedi om man inte får många likes. Men även bland många vuxna.

 

Jaha, då får vi se hur många likes det här inlägget får, hahaha. :)

 

 

 

Det är svårt att förstå, men vi har redan tillbringat en hel vecka i Tyskland nu.

 

 

Resan hit gick bra, trots att vi mellanlandade i Berlin (och därmed behövde jag starta/landa dubbelt så många gånger). Andra sträckan var inte rolig, då benutrymmet var för pygméer, men resan var inte lång, så man stod ut med att sitta "som en hel karl". Elvis hade redan checkat in på hotellet, så allt gick smidigt. De tre första nätterna tillbringade vi på hotell, eftersom jag inte lyckats få tag på en lägenhet i min smak/prisklass. Nu bor vi på ett lägenhetshotell strax utanför Münchens innersta "ring". Vi trivs jättebra här - det är lugnt, gröna ytor på området där Kevin kan spela fotboll, det finns gemensam tvättstuga, bastu, gym, relaxrum, spelrum (där jag idag spöade Elvis i pingis gång på gång). Väggarna släpper inte igenomljud från grannar. Lite skraj för hissen är jag dock nu, då en kvinna idag satt fast i den ena så de fick kalla hit någon hissreperatör eller liknande.

 

 

Kevin lever loppan och har energi nog att utmana all världens duracell-kaniner. Obegripligt hur han orkar med så mycket, framförallt med tanke på den extrema värme vi haft. Det är svårt att få honom att somna på kvällarna, och då håller han ändå igång varenda minut sedan han kliver upp på morgonen.

 

 

Själv blir jag behandlad som en prinsessa. Varje morgon, medan Kevin och jag ännu sover, handtvättar Elvis våra smutsigsa kläder. Varje dag är det han som diskar och lagar maten. Det är Elvis som alltid styr den spretiga barnvagnen, putsar våra skor (så gott som dagligen), klipper Kevins hår, filar mina fötter, ger mig massage... När jag idag försökte städa undan lite småsaker, så blev jag tillsagd att jag är här för att vila, inte plocka. :) Jag uppskattar verkligen allt, framför allt eftersom jag har sådana stora problem med hälsporren och att stå eller gå är ofta plågsamt. Men jag är ovan vid att bli bortskämd på detta vis; det känns ovanligt och konstigt.

 

 

Så, vad har vi hunnit göra hittills? Vi har gratulerat Kevin på hans 4-årsdag, först med paket på morgonkvisten, sedan med en dag vid poolen. Egentligen tänkte vi åka till djurparken, något han verkligen ser fram emot, men eftersom det skulle bli 35 grader, så ändrade vi planer. Och det var ett bra val! Kevin vågade simma själv med armpuffar och lärde sig flyta på rygg (med armpuffar och lite stöd under ryggen, men Kevin tycker ändå att han kan flyta och simma nu). Tyvärr var nog varenda münchenbo och badade denna heta dag, då allt i Tyskland är stängt på söndagar.

 

 

Jag har fixat mina naglar och bokat tid för att förnya mina extensions. Hoppas det blir bra, med tanke på att jag hankat mig fram på min tyska... :)

 

I morgon har vi hyrbil i fyra dagar, så jag har bokat in en massa roligheter (framför allt för Kevin) fram till och med fredag. I morgon ska vi till ett Sagoland. På fredag är det Legoland och besök hos familjen Bruce i Neu-Ulm, där det vankas kalas och BBQ (antagligen). Däremellan tänkte vi hinna med Playmobil Funpark, ett sagolikt slott och de tyska Alperna. I helgen lär vi behöva vila!

 

Längre framöver tänkte vi ta en rundtur till Dachau koncentrationsläger, djurparker, museum och annat skoj.

 

So far, so good. Och jag tror att denna tysklandresa blir ännu bättre dessutom! :)