emblasmatte

Det har varit stora skriverier i UNT om att vi nu är 200 000 invånare i Uppsala, och därmed får kalla oss storstad. Sveriges fjärde! Men trots epitetet, så finns det inget som ens får denna byhåla att leva upp till något av ens en småstads liv och rörelse. Att de dragit in julmarknaden i stan är ett sådant exempel. Nu, sista veckan före jul, så hyrs det ut platser åt knallar, som vill tjäna några kronor i julrushen. Men blir det något sålt? Vet inte ifall det beror på att knallarna erbjuds extremt få platser, eller ifall vi bara placerats på strategiskt usla ställen, men efter två timmar i morse gav de båda knallarna upp, som var placerade vid vår restaurangvagn. Inte en enda kund hade de fått. Kvar var bara Ben och en granförsäljare, som lyckats sälja sex granar på lika många timmar.


ALLT går att sälja i juletid! Eller?

Kevin har ÄNTLIGEN visat tecken på att han kan komma att acceptera mat! Och han har visat sig vara Mammas pojke - han sög nämligen ivrigt på en bit crêpes idag. Åh, så gott! Inte en enda grimas.

Har lyckats röja en tredjedel av tomten. Sedan är det bara att be en bön om snö på visningsdagen, för det spelar ingen roll hur jag fösökte kamma gräset - jätteområdena med ren ogräs eller ren gegga går bara inte att dölja. Man kan ju alltid strö ut ett tjockt lager löv, men jag tror spekulanterna blir misstänksamma, när det enda som hänger över tomten är en tall... Eller så kan jag råka glömma Embla på tomten, så ingen vågar går ut. ;)

Götapetter! Om sju år kommer jag att traska till Kevins skola varje dag vid 11-snåret, bara för att han ska ammas. För det spelar ingen roll vad jag bjuder på - till middag idag blev det fisk, ris, morötter, blomkål och banan - så spottar han ut efter otaliga grimaser och rysningar i hela kroppen. Det verkar rätt kört, med andra ord. Det är bara bröstmjölk som gäller åt Kink-olle.



Nyheter är ett hett ämne, och hett var det också i Linvdalls Kaffe-fabriken (i Uppsala) idag. Den brann, nämligen. Det basunerades ut på radion och ett flertal personer jag träffat idag har pratat om det. Nyss kollade jag på Aftonbladets websida, och där finns nyheten inte med. Det är viktigare att vi får veta att Rikard Palm är ihop med "Guineas Carola" (en bastant dam vid namn Fanta). Inte heller nämndes att Swedbank mitt i Uppsala city rånats. Nähäpp, då kollar jag väl UNT i stället då. Det krävdes många scrollningar för att komma ner till informationen om det brinnande rosteriet (rätt komiskt, egentligen...). Nyheten om rånet hade dock en framträdande plats, för bovar och banditer hamnar alltid först. De roffar inte bara åt sig våra pengar och värdesaker, de roffar också till sig de bästa spaltmetrarna.

Nu på kvällskvisten har jag - ÄNTLIGEN - lyckats vara lite teknisk också! *medalj* Min fotoskrivare har tjurat varje gång jag stoppar in något i USB-hålet: "Fel device, liksom. Ta genast ut!!" Idag bestämde jag mig för att rota bland mina miljarder prylar och hittade en cd-skiva som hörde till. Installerade den och plötsligt så kunde jag skriva ut foton på alla möjliga sätt! Synd bara att pappret tog slut...



Och rota kommer jag att göra framöver. Jag verkligen längtar efter att slänga ner alla saker i flyttkartonger och deportera dem ända till Sibirien ifall det behövs. Jag kommer få så mycket plats här hemma, att jag kan dansa både tango och mazurka utan problem. Förutom att jag inte vet hur man dansar dem...

Eftersom det är min födelsedag idag, så förväntar man sig ju att den ska vara glad och trevlig. Och det var den - ända tills Ben kom till jobbet och insåg att vi fått parkeringsböter på vagnen. Igen. Nu ligger lapplisorna ruskigt nära förstaplatsen på min dödslista, för inga telefonförsäljare har ringt på hela dagen. Nu har jag fått två p-böter på bara en vecka. P-lisorna är visst extra flitiga i julrushen. Elakt!!

Många har skickat grattishälsningar på nätet, och det är ju himla snällt! Fick också ett grattiskort från grattiskort.com och det var verkligen inte snällt!



Jag är inte den som ljuger om min ålder på nätet (vid registreringar etc), så hur de kan ha fått det till att jag är 9 år äldre än jag faktiskt är begriper jag icke. Och jag har inte ens kommit över att jag passerat 40-strecket, så att slänga 50 i nyllet var inte så snällt. Eller kanske är det ett knep för att hinna förbereda mig i god tid? Nåja, man är ju inte äldre än man känner sig, och med tanke på det, så var ju kortet mitt i prick! ;)

Idag var det husvisning och jag har tackat JA till radhuset! Det var i riktigt bra skick och förrådet på nedervåningen är - precis som jag misstänkte - ett perfekt sovrum. Båda badrummen var väldigt stora. Så nu blir det till att flytta den 1:a mars och alltså läge att anlita en mäklare. Spännande! Hur många miljarder är min kåk värd? Svar: Om det är snö ute, så blir priset bra. Om det däremot är barmark, så... Då syns ju att gräsmattan snarare är en geggaplätt. Eller en oskriven canvas, skulle jag snarare kalla det. "Så gräs som du vill!" "Plantera buskar och blad precis där du önskar!" "En tomt med möjligheter!"

Så trots ett par missöden idag, så måste jag nog sammanfatta dagen som positiv. Den får helt klart godkänt! (Även om stackars Johan ligger med 39 graders feber hemma hos sin pappa)

Plötsligt händer det. Man står där, nyduschad och glad och visslar en trudelutt så här på luciadagens morgon. Då upptäcker man det: mer eller mindre utan förvarning så har deon tagit slut! Bara så där. Det spelar ingen roll att jag rollar så armhålan glöder - det vill inte komma minsta droppe väldoft. Det slutar med att jag får snylta av herrdeon och plötsligt känns det inte så kul att vissla längre.



Efter att nästan bokstavligen ha dumpat Ben vid torget, med en husvagn som läckt in en massa vatten, så fick jag tid att shoppa på stan. Eller shoppa och shoppa... Det bidde bara ett par nya vantar till Kevin. Med reflexer på. "Reflexer!?" utbrast Ben. "Som om han ska springa omkring..." "Ja, men det är 1-2 år på storleken" försvarade jag mig, fullt medveten om att vantarna kommer att vara för små nästa säsong, när sonen verkligen kan behöva reflexer. Men det tänkte visst inte Ben, för han blev nöjd med svaret...

Mötte upp med Andreas och tvingade till mig ett par crêpes av Ben innan storsonen och jag, i sällskap med Mini, åkte till Mediamarkt. Det är så svårt att hitta julklappar, men där finns något för alla. Alla barnen (utom Kevin) kunde få prylar därifrån, och själv kunde jag frossa i dvd-boxar. Tre fimer till det ynkliga priset 49:-. Det blev tre boxar (=9 filmer) b-skräckisar. Säkert totalt värdelösa. Men det var ju fräcka bilder på förpackningarna i varje fall.

Till råga på allt, så glömde jag svänga förbi ICA på vägen hem. Hade fullt upp med att se fram emot att slå in paketen (de första tre i varje fall). Med andra ord lär jag lukta som en hel karl i morgon igen.

... då skulle jag solklart välja en telefonförsäljare! För ett par månader sedan gick jag med i en tävling på internet, där man kunde vinna en Iphone 4. Visst, det kostar ju inget att vara med, tänkte jag. Men ve och skam vad jag ångrar mig idag! För det nya sättet att komma runt Nix-registret är att jag frivilligt uppger mitt mobilnummer och i det finstilta tillåter att numret säljs vidare. Så företag tjänar storkovan på att lotta ut en enda produkt och få sälja telefonnummer till bolag för stora belopp. Smart! Och nu sitter jag i skiten. Vet inte hur måga ggr om dagen det ringer försäljare för allt mellan himmel och jord, och nu säger jag bara med en gång att jag vill att de stryker mina uppgifter. Det går förvånansvärt bra (om de nu verkligen gör det jag ber dem om). Hädanefter spelar jag bara på lotto och triss!!



Med risk för liv och lem gick jag ut med hunden på eftermiddagen. Lyckligtvis hade jag "extraben" i form av barnvagnen och de behövdes verkligen! Dansade fram som en isprinsessa bitvis, men lyckligtvis fanns isfria partier där jag kunde vila. Embla hade det lättare med sina dubbla antalet ben och vassa klor.



Alldeles oberörd av mammas besvärliga promenad och alldeles skönt nerbäddad, låg pojken med de långa ögonfransarna och bara njöt av tillvaron.

Andra uppsättningen biskvier visade sig vara både mindre kletiga och betydligt aptitligare!

Söndag kväll och helgens alla "måsten" är överstökade. Ben har åkt ner till Stockholm med barnen och sover över med dem. I lördags hade vi släktkalas för mig och det är alltid himla trevligt att träffa alla! Den här gången var jag och Ben rätt bundna till köket dock, eftersom vi bjöd på galetter, crêpes och hembakat i stora lass. På kvällen hjälpte jag flickorna att slå in sina egenhändigt tillverkade julklappar. Linn nöjde sig med att riva av tejpbitar och skriva sitt namn på etiketten, resten fick jag ordna. Nova kunde till en början fixa allt själv, men insåg att det tog en väldig tid och därmed blev tråkigt, så jag fick rycka in där med. Kunde glänsa med lite fina snörningar och det är alltid härligt att få dessa imponerade blickar riktade mot sig. Även fast det bara är barn man lyckats impa på...

Söndag blev slappardag och jag har bara inte latat mig, utan jag har frossat rikligt i lussebullar, mocakrutor och biskvier också. Liksom alla andra så går jag upp i vikt på julen, men inte pga julmaten. Äter extremt lite av julbordet. Nä, min last är i stället alla godsaker som man gör. Knäck, ris á la Malta, paranötter, fikabröd... Åh, så smaskigt! I år kommer även brända mandlar att inta snaskskålen och slåss om att få en alldeles egen bilring på min annars så smäckra (*asg*) kropp. (Fast tyvärr får jag nog inse att bilringarna snarare är traktordäck nuförtiden...)

Ni som läste förra inlägget - har ni kommit på vad som var speciellt? Den smarta mannen (hrm...) levde inte upp till namnet. Centrerade bilder har jag använt mig av lite då och då, när andan faller på. Nä, den observante upptäckte i stället att varje mening inom varje stycke började på samma bokstav! I första stycket började meningarna med bokstaven D, i andra stycket med J, följt av H, E, K och L i de andra styckena. Enkelt, eller hur?

Dagens andra inlägg. Det hör inte till vanligheterna! Dock så tycker jag om sådant som bryter det invanda mönstret (ibland i varje fall), så här kommer det:

Johan och jag bänkade oss framför tv-apparaten och drog igång "Poltergeist", en av åttiotalets läskigaste filmer. Jag var rädd för att den inte alls skulle kännas så läskig efter så många år, men tycker den höll måttet riktigt bra. Johan, däremot, tyckte den var urkass... Jäkla ungdomar idag, som verkligen inte har någon känsla för klassiker!

Har också tillbringat ett bra tag ute på nätet med att leta efter julklappsidéer. Han, den stora drulen, och han, mellandrulen, är tyvärr i åldrar då de inte kommer på något vettigt att önska sig, så alla idéer man kan få är ju bra. Hittade något väldigt fyndigt och passande åt 20-åringen, och jag hoppas han tycker likadant. Hade tyvärr inte samma tur med mellandrulen eller några andra filurer heller för den delen, så till dem måste jag nog shoppa IRL.

Egentligen borde jag ha tillbringat några av kvällstimmarna med att baka lussekatter och annat smaskigt. Endast tre mandelbiskvier finns kvar sedan sist (oops, kunde inte låta bli!), så sådana måste jag också baka fler av. Ett annat "kvällsnöje" är att hänga tvätt, vilket tyvärr blivit en jobbig vana här hemma. Eller plocka undan alla miljarder prylar som inte får plats någonstans, utan flyttas runt från plats A till plats B, till plats A igen osv... Enklast vore ju att slänga två tredjedelar av allt man äger (och ju ändå inte använder), men pryloman som man är, så finns ju i ens tankar alltid chansen att prylarna KAN komma till användning, någon gång.

Klurig som jag är, så kunde jag inte låta bli att sätta mina läsare på ett litet prov. Kan ni lista ut vad som är speciellt med detta inlägg? Kolla noga, så ska ni nog upptäcka det till slut (ifall ni inte redan gjort det). Knep & knåp, IQ-tester och sådant är något jag tycker är kul, och nu vill jag alltså testa er uppmärksamhet (som är jättebra ifall ni redan från början märkte att det var något speciellt) alternativt er förmåga att klura ut vad det är. Kan ni inte komma på det, så kommer svaret i nästa inlägg (ifall seniliteten inte slår till igen...).

Lycka till! Leta inte för länge nu! ;)

Oj, så mycket som är på gång! Hittade ett hyresradhus i Storvreta, och anmälde mitt intresse. När ansökningstiden gick ut en vecka senare (=igår vid midnatt), så är jag nummer ett av 371 sökanden! Med andra ord lär Uppsalahem kontakta mig inom en snar framtid för att se ifall jag vill hyra huset från och med 1/3. Om jag vill!! Det är så himmelens trångt här nu och att inte ha något förråd är sjukt frustrerande. När toan ockuperas av långduschande tonåringar och man själv står med benen i kors utanför, så har man kunnat döda för ytterligare en toa. Och nu ska det bli verklighet! Jag har redan varit iväg och tittat på huset från utsidan. Det är det yttersta radhuset, så man har bara grannar på ena sidan. På övervåningen finns 3 sovrum och ett badrum. På nedervåningen finns kök, vardagsrum, toa med dusch och ett förråd, som jag tror av många används som sovrum (det finns fönster där). Området är fräscht och fint, med massor med skog runt omkring. Det är bara någon kilometer bort härifrån. På gården finns många katter, till Emblas förtjusning. Ja, det ska verkligen bli skönt att få något större!



Däremot ska det bli en plåga att göra sig av med detta hus. För om jag ska få ut så mycket cash som möjligt, så måste jag fixa med sådant jag skjutit på: röja i trädgården (inte sjysst att sälja på vintern och när snön smälter upptäcker de nya ägarna en mycket välgödslad trädgård), sätta upp fönsterfoder (eller vad det heter) osv. En stor del av innehållety i hemmet måste dessutom magasineras (var!?), så det ser stort och fint ut på visningarna. Mycket att tänka på!

Men lite bättre tänker man nog när man lyckas få lite fina julklappar. Och jag fick några i förtid idag, då jag vann första advent-tävlingen hos Potaid på Facebook! Jag och Kevin svängde förbi deras skola och plockade upp vinsten idag. Kevin fick mycket stora ögon när han såg det glittriga paketet, och snörena sög han på nästan hela vägen till stan sedan. Tänk, både tur i kärlek OCH lotteri! ;)

Jag skulle kunna berätta om mina chokladdrypande, munsmältande biskvier jag bakade idag. Eller mockarutorna, som smälter i munnen. Eller om hur duktig jag är, som för en gångs skull börjat röja i trädgården (så mycket jag nu hann innan det blev mörkt). Men det tänker jag inte. I stället fortsätter jag på förra inläggets tema: reklam.


Lika fint som på bageriet, hävdade receptbroschyren. Nja, jag vet inte jag... Dundergott i varje fall!

H&M har "ertappats" med att det i deras katalog fanns en massa modeller, som alla hade samma pose. Tittade man närmare var det uppenbart att de dessutom faktiskt hade SAMMA kropp. Företaget bakom bilderna erkände utan omsvep att det är en dator som gjort modellerna, att kropparna är liksom en mall, som de kan ändra hudton på osv. Jaha, så att vara fotomodell börjar bli ett utdött yrke? Varför ska Tyra Banks slita sitt hår för att hitta America's next top model, när det ändå är datormänniskor som syns i annonserna?


När man ändå fixar till i datorn, kan man inte fixa bort den svarta fläcken vid modellernas ena hand!?

Att vi blir lurade är ju inget nytt under månen. Retuscherade bilder har ju varit på tapeten rätt många gånger. Men numer brukar jag sysselsätta mig med - när man ändå lider häcken av sig över att behöva titta på reklam på TV, eftersom ALLA jäkla kanaler kör reklam samtidigt - att spana in felaktigheter. I Sibas senaste reklam får vi se Fabian, klippt så att han ena stunden är på ett ställe, i nästa stund på nästa. Inget konstigt med det, förutom att den dansande tomten i bakgrunden har en rytmisk och konstant dans. Med andra ord är den och Fabian inte med på samma inspelning.

Att tre tjejer går in i provhytten, och den ena tjejen har så frissigt hår, så hon inte vill komma ut, är väl heller inte så konstigt. Men är det verkligen samma tjej som går in, som drar på sig tröjan i provhytten? Jag tycker de har olika hårfärg!

Till sist något väldigt störande: "schampot" Wen. Det är inget schampo, för det är balsam, hårinpackning och ditten och datten med. Allt på en gång. Släng ut alla dina flaskor och ersätt dem med Wen. Som dessutom inte löddrar, för löddret skadar visst håret. Kändisar basunerar ut hur bra produkten är och att de ALDRIG mer tänker köpa vanligt schampo. Och köper man nu, så får man dessutom hårinpackning och lite andra produkter också. WOW, vilket erbjudande. Eller, vänta nu. Var det inte dessa produkter som inte skulle behövas med Wen...?



Allra sist måste jag be brorsan om förlåtelse för vad som här nu komma skall. Jag klarar bara inte H&M:s modeller! Fortfarande! Senaste, med en man och hans "son", ger mig kalla kårar. Jag tycker mannen ser så sliskig ut. Nä, jag gillar skarpt modellerna på Lindex, Vero Moda osv. Och på Apoteket, så har de en skitbra modell (hon som är typ apoteksarbetare och ser vardaglig ut, men på ett väldigt bra sätt, liksom). Så man kan ju få fram modeller som ser vardagliga ut, och som passar skitbra till reklamen. Nä, H&M och Kicks ligger verkligen i botten. Jeanettes botten, i varje fall. Sorry Bro, love ya anyway! :*

På Aftonbladet just nu kan man klicka sig till ett klipp, som förbjudits i England, för att det är för sexistiskt. Hur man än försöker, så går det bara inte att fatta vad kvinnan gör reklam för. Allt går bara ut på att göra så många sexanspelningar som möjligt. http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/samhalleochpolitik/ojvilkenvecka/article14018109.ab Det börjar cirka 21.30 in i programmet.

Efter en surfning till Youtubes fantastiska sidor, så ser jag snabbt att det är rätt många reklamfilmer som bannats från media. Ett exempel är nedanstående. Och eftersom jag är kass, och Andreas gått till sängs, så vet jag inte hur jag får till klippen här på bloggen, men länken kan jag i varje fall publicera...

http://youtu.be/V0uFqsI1vy4

Sex säljer, eller hur?

Ny vecka, nya tag! Har något som händer de flesta dagarna. Idag är det Mary Kay-möte (måste ta med Kevin - hoppas han sköter sig!), i morgon är det utvecklingssamtal på Johans skola (hoppas han skött sig...) och på onsdag är det tjejlunch på stan (hoppas jag sköter mig). I helgen är det Bens barn som kommer hit (hoppas de sköter sig), och då blir det pysslande (deras egenhändigt gjorda julklappar är ännu inte helt färdiga), bakande (har inte gjort några lussebullar än i år - skandal!) och - såklart - mysande!

Nästa vecka fyller jag år, så då måste jag väl städa och fixa fika tills dess också. Kanske kommer gästerna redan i helgen. Har ingen koll... Fyller ju så ojämnt det kan bli. 41, är inte det ett primtal till och med?

Att vänta tills Kevin blir sex månader känns bara jobbigt. Så igår lät vi honom få smaka fast föda för första gången! Eftersom Kevin inte har några syskon som snällt matar med sylt, så fick potatis bli debuten. Ska ju vara gott, har jag hört. Men Kevin går visst i mammas fotspår och grimaserade vilt åt den osmakliga sörjan. Att den spätts ut med bröstmjölk spelade ingen roll. Han rös till och med, flera gånger. Stackars barn...

Idag provade vi med något sötare (när man är van, så följer man inte slaviskt den gängse ordningen) och gav lite banan. Men shit, vilken kräsen unge! Inte ens det var gott. Jisses, kan han vara mer kräsen än mig och Johan!?

Såg att man kan köpa barnmatsburkar med potatis- och majs respektive morotspuré. Förvånar mig inte det minsta! I dagens stressade och lata samhälle, så känns det väl som ett acceptabelt alternativ i stället för att orka koka själv. Det tragiska är att jag säkert komma prova en sådan burk. I know... Men jag kan i varje fall erkänna mina lata sidor!

Host, host, snörvel... Ännu en hostig natt, där slem gömmer sig i lungornas inre vrår och bara med våld lossar från sitt fäste. Det är i varje fall inga problem att lista ut vem som smittat mig. För några dagar sedan ställde min PT in promenaden, eftersom hon och dottern blivit sjuka. Och vad händer på kvällen? Jag blir sjuk! Krävs ju ingen doktorsexamen för att klura ut att det var hennes sms som kom med viruset. Fast jag ska ge igen. Nästa gång jag är magsjuk ska jag ringa henne och skicka lite baciller via telefonledningarna. Haha, hämnden är ljuv!

Äntligen fick jag och Kevin tummen ur och åkte till stallet för att titta på och hälsa på alla i gamla ridgruppen. Tänk att skitlukten kunde kännas så otroligt lockande och väldoftande! Insåg att gruppen under de tre terminer jag varit borta lärt sig hoppa klart högre hinder - något jag skulle ha tyckt varit otäckt. Ridläraren försökte få ryttarna att ändra på armbågar, skänklingar, sits osv när hästarna helt enkelt stannade vid ett hinder. Men jag som satt på läktaren såg lätt vad det var som var fel egentligen. Skit i ryttaren - det var ju när hästen kom fel till ett hinder, som den stannade! Det skulle vara tre eller fyra galoppsprång mellan hindren, men sprang hästen så det blev tre och ett halvt, så kunde den välja att 1) "trippa" på slutet, 2) ta ett jättesprång eller 3) stanna. Hästarna gjorde alla varianter. Så nu är jag övertygad om att det egentligen inte spelar så stor roll vad jag gör på hästryggen - det är bara takten som räknas! Eller som Ullis häst, som stannade för att det var för högt. Han hoppade bara efter en sänkning. Och då spelar det ingen roll att Ullis är duktig och pådrivande. Vill han inte, så kommer han inte att hoppa, helt enkelt.



Nere i stallet blev det ett kärt återseende. De flesta hästarna var kvar, även om en del bytts ut. Det var också intressant att se hur djuren reagerade på Kevin. Ponnisarna i spiltorna vände sig intresserat om. Hästarna i boxarna var mer intresserade av maten de precis fått. Utom Sammy. Han var sjukt nyfiken på Kevin! Lite skraj var han, men öronen var helt framåt, ögonen var uppspärrade och han nosade och nosade och nosade. Så himla gulligt, älskade Sammy-plutten!

Efter en natt full av hostande, så har stämbanden tydligen flygit ut. Kraxar som en kråka, men har inte ont i varje fall. Än... Som om det inte var nog, så passade Kevin på att göra nummer två - rejält. Plötsligt var sängen färgad och med ett suckande kunde jag bara konstatera att lakanen jag lade i igår inte blev långvariga. Att madrassen på något sätt behöver tvättas orkar jag inte ens tänka på just nu. När jag sedan stod i duschen och skulle stänga av vattnet, så tog jag givetvis fel reglage och befann mig hastigt och mindre lustigt i Antarktis. Naken. Allt blev dock lite komiskt, när inte ens illvrålet blev ett vrål pga halsen. It's just one of these days...

Dagarna går inte längre förbi, de fullkomligt rusar fram! Kevin blir hela 5 månader på måndag och han har gjort sådana enorma framsteg (liksom alla bebisar). Här kommer ett litet urval:



Från att ha legat som en död sill, så har nu gossen insett att han har två lemmar han kan röra. Numer kan han dessutom pricka in rätt bra, så han rör det han vill. Allt är fascinerande och omslaget till en chokladkaka är intressant en hel rundtur på IKEA (och det är LÄNGE det!). Det emsta hamnar dessutom i munnen, om inte nappen redan är där. Nappen... <3



Två lemmar finns också nertill, och dessa har han nyligen hittat. Än så länge nöjer han sig med att hålla i fötterna, men det är väl en tidsfråga innan fossingarna åker in i munnen. Tur han inte har fotsvett...



I början var sonen inte vaken många minuter. Större delen av dygnet bestod av att sova, så pass till den grad, att han inte fick i sig tillräckligt med mat i början, så BVC-sköterskan blev orolig (men inte jag!). Nu sover han fortfarande en hel del, men vakentiden är betydligt längre. Nu vill han också allra helst "dra något gammalt över sig" när han ska sova. ;) Nädå, men en filt vill han gärna ha över ansiktet. Han snuttar med allt möjligt, bara han kan få det över ansiktet.



Sover gott ute gör nog alla barn, och Kevin är inget undantag. Nu har han fått ligga i den 20 år gamla fårskinnsåkpåsen, men när den låg i tvätten blev det till att plocka vagnen full med filtar och täcken. Och tänk, det gick att sova utan fårskinn också! En babymonitor är inhandlad (tack IKEA för så billigt pris!), så nu kan han få sova ute utan att jag måste ha ytterdörren öppen.



Nej, det är inte en mask på bilden, utan det är första klippningen av Kevins hår. Vill inte klippa honom än, trots att det är långt, men baktill hade det bildats en dread (tvinnat hår). Ganska fräckt, faktiskt, men tämligen irriterande när man som mamma vill dra fingrarna genom hans supermjuka hår... Massor med hår har han haft ända sedan han låg i magen och han visar inga tecken på att få några kala fläckar än. Håller tummarna för att han slipper en sådan vedervärdig frisyr!

Hur som helst, jag har verkligen ett fantastiskt och underbart barn! Han är så snäll, så glad och go´ och jag är så lycklig över vårt lilla mästerverk!

(En mörkhårig variant av Guldlock?)

För första gången på länge, så har min natt varit helt fantastisk. Jag har ett tag haft funderingar på att flytta in bäddsoffan och ställa den bredvid min säng, så att det ska vara lätt att flytta över Kevin. Annars ligger han alltid så tätt intill mig, och jag får ont i hela kroppen av att ligga så stilla. Dessutom vaknar jag då varje gång han rör sig. Så igår drog jag igång ett stort projekt med att möblera om. Det var inte lätt att göra själv, men where there's a will, there's a way, heter det ju. Kevin började sedan som vanligt att sova i spjälsängen, men sedan ammade jag i bäddsoffan. När vi var färdiga gled jag över till min säng. Likaså när han vaknade på natten, så stoppade jag enkelt i nappen i munnen. Det gjorde att han åt mer sällan och jag har fått sova fantastiskt bra!

Att möblera om och städa en massa (bland annat strukit och bytt gardiner) tog på krafterna. Trots den goda sömnen i natt, så lade jag och Kevin oss för att sova på eftermiddagen. Nästan tre timmar senare vaknade vi upp! Jag begriper inte hur jag kunde sova så länge (och djupt - har inte drömt någonting), och inte heller fattar jag att Kevin sov så länge. Han tyckte nog bara att det var mysigt att sova bredvid mamma igen...

Återigen tog jag Embla på en skogspromenad. Det blir många sådana nu när även Andreas jobbar och det bara är jag hemma på dagarna. Det kommer kanske att sluta med att jag får kondition... Det var lättare idag när isen smält. Förra året fick jag använda Embla som stöd på de isigaste partierna (tur hon är så hög!), men i år har jag barnvagnen att hålla mig i. Tyvärr har Embla ännu inte lärt sig att gå bredvid vagnen - hon vill gå framför och bli påkörd hela tiden verkar det som. Det är svårt att lära gamla hundar sitta... Nu har jag ledsnat på att bli blockerad hela tiden, så oftast sätter jag fast henne i sufletten. Då blir kopplet tillräckligt långt för att jag ska slippa riskera överkörda tassar. Sedan är det bara att be en stilla bön att det inte plötsligt dyker upp en vovve, som Embla vill attackera...


(Embla som hon trivs bäst: lös ute i naturen med en jättepinne)

Nu när det blir mörkt tidigt, är det viktigt att pynta sig ordentligt. Jag och vagnen ser ut som julgranar, och det måste ju även en svart hund göra, tänkte jag. Inte nog med att jag satt reflexer på halsband och koppel, nu har jag också lyckats kränga på henne en reflexväst, som sitter som en smäck (som Laila Bagge skulle säga). Nu ska väl ingen missa oss, eller missta oss för älgar!

Jag är en funderare och analyserare av stora mått. Meditation skulle vara en omöjlighet för mig, tror jag. Fast å andra sidan är det kanske det jag behöver... Redan när jag var 13 år och gick förbi en kyrkogård i England, så berättade jag för min styvsyster att man ju måste göra något åt gravarna i framtiden. När så många dör, så kommer det helt enkelt inte finnas plats åt alla. Visst, en urna tar ju betydligt mindre plats än en kista, men i och med att städerna växer, så blir det mindre och mindre plats åt bland annat kyrkogårdar. Kanske får man begrava folk över varandra?

Dagens teknik rusar fram fortare än snälltåget (som det hette förr, efter tyskans Schnellzug - snabbtåg). Mobiler och datorer blir allt mindre, men det finns ju en gräns. Det är ju rätt omöjligt att skicka ett sms om telefonen bara är en kvadratcentimeter stor. Däremot lär internet finnas inuti alla datorer, så man inte behöver stoppa in ett mobilt bredbands-usb i datorn. Eller koppla till något annat modem.



Att kunna sköta sina bankärenden vore ju också smidigt ifall man bara behövde använda sitt fingeravtryck och en kod. Risken för att bedragare använder mitt "bankkort" lär vara minimal. Dessutom lär nog butiksinnehavaren upptäcka ifall någon vill betala med ett avkapat pekfinger...

... Och nu tappade jag alldeles tråden med vad jag skulle skriva. Surfade som vanligt efter roliga bilder till dagens inlägg och kom över en sida, där folk publicerar bilder och videos på när folk dör/precis dött. Många avhuggna huvuden såg jag, även i film. Riktigt ruggigt, även för en stålmagad person som jag. Den framtid vi såg framför oss när vi levde på 80-talet och datorerna gjorde entré var nog knappast att man skulle kunna ta del av så många vidriga bilder och videos som finns ute på nätet. Var kommer det att sluta?

Det är rätt otroligt ändå. Kevin måste ha en bröstmjölkluktsradar eller nå't. I förrgår tänkte jag vila medan han ändå sov. Jag hann ligga ner 6 minuter innan han vaknade. Nästa försök fick mitt huvud bara nudda kudden i två ynka minuter. Igår han jag bara kliva innanför sovrumsdörren. Begriper inte hur det går till! Har heller inte klurat ut ifall det är bra eller dåligt. Jag menar, det kan ju vara väldigt tröttsamt att hinna sova i 12 minuter innan man måste kliva upp med pigg pojke.

Apropå sova, så har jag en återkommande dröm. Vet ej om jag redan skrivit om den, eller om jag bara tänkt göra det. Nästan varje natt drömmer jag att jag måste gå på toa, men att det är skitsvårt att hitta en toalett. När jag äntligen hittar en, och öppnar dörren, så är det bara en skrubb, utan toastol. När jag till slut får tag på en toa, och äntligen får lätta på trycket, så är det som om någon lagt plastfolie på sitsen. Allt rinner över! Eller snarare sprutar. Som om jag hade en inbyggd brandslang som pekar åt fel håll. Frenetiskt försöker jag få strålen ner i toastrolen, men det går bara inte. Allt blir nerkissat. Hm, jag vet att jag drömmer att jag har svårt att hitta en toa för att jag är kissnödig på morgonen. Men varför drömmer jag att jag kissar utanför hela tiden? Analys, någon? =)



Vi har haft Bens barn här i helgen. Fullt upp, alltså! Eftersom Nova fyllt år, så hade vi ett litet kalas med tårta för henne i fredags. I lördags var vi på stan och åt brända mandlar. Blev så inspirerad att vi gjorde egna när vi kom hem. Gott! Men fasligt onyttigt... Idag har jag och flickorna gjort ett pepparkakshus, som de alldeles själva dekorerat med glasyr och non stop. Glömde först att det är första advent, och att man därmed ska tända första ljuset, så jag fick snabbt rota fram staken. Ingen mossa var inhandlad, för jag vill ha flamsäker, som håller sig fluffigt mjuk hela tiden (att den inte kan börja brinna bryr jag mig egentligen inte om...), så jag fick kliva ut i trädgården och ta vad jag hade. Hittade lite "stickigt" och tycker jag lyckades bra med tanke på omständigheterna. Nova tände lyriskt första ljuset. Ben och Simon har arbetat i vagnen hela helgen.

Nova är en tjej som fullkomligt älskar smink och sådant. Därför fick hon också lite smonk i present, och även en "smink-adventskalender". Självklart fick jag ställa upp som modell när hon testade sina nya presnter. Måste erkänna att det ser mycket bättre uit på kortet än i verkligheten...



Något annat snyggt är ju julskyltningen på första advent. Staden badar i ljus (knappast á la Las Vegas dock) och handlarna har ofta ansträngt sig till det yttersta för att locka köparna till just deras butik. Trodde jag. Blev mäkta besviken när vi gick runt och kollade idag. Varför så klent? Många hade NADA julgrejs i fönstret. Typ Forex. Andra hade en enstaka pryl. Gud, så boring! En gång om året får man frossa i kitchiga fönster, så då kan de väl slå på stort!? Nåja, en död mus på gatan förgyllde helgen i varje fall. Den pratade barnen länge om.



Annars är det så att Nova uppenbarligen älskar att komma hit sedan Kevin föddes. Mer barnkär unge får man leta efter! Redan för ett par år sedan "kidnappade" hon gärna små bebisar på lekplatser för att leka med dem. Nu vill hon konstant bära runt på Kevin, byta hans blöjor osv. I början var jag alltid på helspänn när hon skulle lyfta upp honom eller gå runt med honom. Men nu känner jag mig betydligt lugnare, för jag ser att hon faktiskt klarar av det bra, trots sin ringa ålder. Och Kevin verkar trivas!

Oj, blev ett långt inlägg idag. Hur många har orkat läsa ända hit? Ska försöka skriva kortare nästa gång! =)

Hur många surfade till detta inlägg bara p.g.a. den snaskiga rubriken? Ni lär bli besvikna... =)

Klockan 4.30, give or take a few minutes, tyckte sig Kevin höra tuppen gala och därmed inleddes dagens första -  högljudda - monolog. Tiraden följdes av ett frenetiskt tuggande på nappen. Helst skulle jag hålla i den, så han fick ett bra tag om nappen via mina händer, och så bet han till och drog ut den, bet till och drog ut, bet till... On och off slumrade junior till, men sällan mer än några minuter. Jag och Ben turades om att knuffa lilleman mellan oss med en gigantisk suck och "Nu är det din tur!" Fast det är ju ganska svårt att bli äkta sur på någon som är så gullig och vars enda problem vid tillfället var att vara pigg (men glad). (Funderar du fortfarande på rubriken?)

Något annat, frustrerande igår var bilresorna. När jag åkte in för att hämta Ben, så hade jag en idiot bakom mig, som hade helljusen på. Eftersom det var mörkt, så var det så klart mäkta irriterande och väldigt störande. Även fast jag vinklade bort backspegeln, så stack hans lysen mig i ögonen via backspeglarna. Jag slog på varningsblinkersen - utan resultat. Jag bönade och bad alla bilister jag mötte att de skulle flasha honom, så han kanske fattade. Givetvis hörde ingen den bönen. Jag gasade på, med risk för dryga böter, men det var föga förvånande att han kom ikapp pga trafiken. When life's a bitch, she's really bitchy! Till slut lyckades moskén höra mina böner och vid trafiklysena utanför fick jag grönt och han rött. HA! (Har ni kommit på vad rubriken syftar på än?)

Inte ens på hemvägen fick man glida fram i lugn och ro. Eller, det var väl precis vad som hände. På 90-sträckan ut till Storvreta låg en gubbjäkel (notera att jag alltid tillskriver de usla bilisterna manligt kön...) i 50! Och här överdriver jag inte ens. Han höll 50 så himla ordentligt, så man undrar ifall han hade farthållaren på. Scheeeesus! Om man är så rädd för mörkret eller ser så taskigt, så har man inget bakom ratten att göra! Ta bussen, skitstövel! Och givetvis går det bara inte att foga sig i snigeltempot, trots att man inte har en tid att passa, så jag tryckte plattan i mattan och körde om med husvagnen och allt. ( NU ska du få veta vad rubriken syftar på!)

Trots all jäkelskap igår, så lyckades jag med något bra. (Håll i er, nu kommer antiklimax!). Jag tog bara 6 treo på hela dagen! Efter att hjärtmedicinen tog slut, så försämrades värken och jag fick knapra 8-10 om dagen, men nu - med hjärtmedicinen igen - räckte det med sex. Det är på väg åt rätt håll! Eller inte. Idag är värken sämre, eftersom det tog så många timmar innan påfyllning plus att natten blev helt wasted. Jaja, man får vara glad åt det lilla.