emblasmatte

Bens onda rygg har inte velat ge med sig, så idag fick han stappla iväg till en naprapat. Benknäck, knåd och akupunktur hanns med innan Kärleken kunde skutta vidare till jobbet. Eller åtminstone stappla lite mindre... Nu håller vi tummarna för att det håller i sig. Ben får sluta lyfta husvagnen, men det är som med gamla hundar: de är svåra att lära sitta!

Själv har jag nedräkning till advent. Ääääälskar julen och allt som hör till! Förutom den ihåliga plånboken som är en direkt följd därav. Och nappar man på vissa erbjudanden, så blir man ännu fattigare. På Coop sålde de till exempel körsbärstomater för 7:-. Styck. Vet inte om jag tycker det är så billigt...



I morgon ska Andreas jobba igen, i Stockholm. Himla skönt att han får något att göra, även om det bara är sporadiskt. Då hinner hann få ihop lite slantar, så han kan köpa en fin julklapp åt sin favoritmamma! Undrar vad det blir: en överraskningsresa till Thailand, ett guldhalsband eller kanske en ny bil? Jag vågar inte önska så mycket som en resa till Australien, diamanthalsband etc, för då kanske jag blir besviken. Så jag går ut lite lågt i mina önskningar. Feel no pressure, honey! Minns bara hur många ihopslavade tusenlappar du kostat mig genom åren. *puss!*

Nä, tjingeling och dingelidong - vi ses en annan gång!

Tänk så mycket onödigt man köper. Som när man skaffar barn. Fast det är klart, om man inte provar prylarna först, så kan man ju inte veta att de är kassa. Införskaffade till exempel en balja till Kevin, och en insats, så han skulle kunna halvligga utan att jag behövde "binda upp" ena handen med att hålla om honom. Använder aldrig dessa nuförtiden! Smidigast är att antingen duscha med honom, eller låta honom ligga på golvet i duschkabinen.



Inte behöver man springa och köpa en massa dyra leksaker heller. Kevin trivs bra med att läsa UNT. Vi satsar på att få honom att kunna läsa före jul... ;)



Att bara ligga på mage fungerar bra det också. Det enda som behövs är en napp, som han kan sträcka sig efter. Och gnaga på när han får tag på den. Hoppas verkligen tänderna inte är på väg!!

Vulva. Medan jag skrev gårdagens inlägg, så kom funderingen upp: kan man säga en vulva, eller är det ett oräknebart substantiv (med tanke på att den innehåller flera delar, liksom)? Hm, bäst att fråga nätet. Googla vulva, inte klicka på bilder. Hm, wikipedia får anses vara en tillförlitlig källa i detta fall. Klick. ÅH HERREGUD, MIN SKAPARE!! Upp i nyllet kom två verkligen beskrivande foton, den ena med gräsmatta, den andra utan. Mitt tjut fick Ben att intresserat luta sig fram, för att se vad som lockade. Skrolla, skrolla. Så kul ska du inte ha, gubbe lilla... ;)

I lördags tittade en kvinna plötsligt in i crêpesluckan. Hon ville inte handla, utan intervjua oss! Det visade sig att hon är jornalist, och hon hade fått syn på vår vagn och ville skriva om den. Kul! Tyvärr är det för en mini-blaska, kallad Upplandsnyheter, betalvarianten. Så hur många som verkligen får läsa reportaget om oss vet jag inte, men någon ny kund kanske vi får tack vare det.

Och apropå kunder, så vill Amanda att jag skriver om Potaid, en produkt hennes skolföretag tagit fram och säljer. So, here goes:



Mina vänner, gott folk! Kom närmare och skåda detta lilla mirakel! Hur ofta svär vi inte över att sleven helt tappat formen eller till och med fastnat i kastrullbotten? Hur ofta suckar vi inte högt när vi tar tag i sleven, som lutat mot kastrullen och nu fått flottig sås rinnandes längs med hela handtaget? Nu är produkten här, som löser alla våra dagliga köksproblem!

Potaid sätts mycket enkelt på kastrullkanten och vips, så hamnmar sleven i ett smidigt horisontalläge. Borta är risken för smältande plastslevar i hett vatten eller kladdiga handtag.

Passa på att införskaffa denna mirakeltingest, till det facial priset 60:- styck, eller ett trepack för 150:-, och då får du också en fantastisk receptsamling på köpet. Potaid finns i flera underbara färger, allt för att enkelt matcha just ditt kastrullset. Varför inte ge bort en användbar julklapp i år? Säljs endast under begränsad tid. För mer information, se: http://www.facebook.com/pages/PotAid-UF/255733351130272?sk=wall. Eller maila direkt till tjejerna för en beställning: [email protected]

Efter ett långt arbetspass i vagnen igår, samt många vakna timmar i natt (trots att Kevin sov), så var det segt att komma upp i morse. Samtidigt såg vi fram emot att ha fått möjligheten att sälja crêpes och galetter vid Ulva Kvarns julmarknad. Glada i hågen packade vi bilen full och tuffade iväg. Väl framme tog det ett tag innan jag hittade någon ansvarig, och när de fick veta att plattorna drar mycket ström (och då underdrev jag med en tredjedel...), så insåg de att det skulle bli problematiskt, att jag skulle få alla säkringar att ryka. Men en driftig försäljare löste lätt problemet: jag skulle få ta el från ett av husen i hantverksbyn. Precis då kommer föreningens stackars springpojke med beskedet: "De äldre i föreningen vill inte krångla, så jag måste tyvärr säga nej". Vafalls!? Kunde de inte ha kommit på det lite tidigare!? Jag funderarde på att börja storgråta, men insåg att de nog inte skulle vekna, så det tricket fick jag snabbt släppa. På hemvägen funderade jag på att skriva ett "V" framför "Ulva Kvarns hantverksby", men släppte även den idén, då jag tror att alltför många tyvärr inte vet vad "vulva" är för något. Trots att hälften av befolkningen har det...

Förutom att köra förgäves till taskiga hantverksbyar, så har jag kämpat här hemma också. Vinterdäcksbytet blev av när frosten vägrade försvinna och jag inte hade något val längre. Kevin fick sova i vagnen, medan jag galant bytte ut alla fyra däck, lätt som en plätt med min råa styrka. Behövde inte ens domkraft, utan höll upp bilen med vänsterhanden medan jag bytte med höger... Tyvärr var inte alla grannar hemma och kunde imponeras. Jag får väl glänsa för de andra när jag skottar med två skyfflar samtidigt i vinter i stället.

Charmtrollet

Så ofta avfyrar Kevin ett supercharmigt leende med en glimt i ögat. Häromdagen när jag körde bil, så log han stort så fort jag tittade på honom. När jag vände tillbaka blicken till vägbanan (tyvärr nödvändigt ibland), så försvann leendet. Och så fort jag tittade åter, så – jättesmil! Sju gånger i rad gjorde han så, och ett mammahjärta smälte som vax i solen.

 

 

Språkbegåvningen

Konversationerna här hemma är många och långa. Det sägs att bebisarna härmar de vuxna, så jag blir lite fundersam över mitt uttal ifall det är så jag låter... Dessutom har han redan lärt sig prata. För ett par nätter sedan, så sade han ”Bbbbboob” och det var givetvis inte konstigt att just det blev hans första ord (= tutte). Att det sedan är på engelska, bevisar ju bara vilket språkgeni gossen är! ;) Han försöker ofta säga Boob nu, men det blir mest Bbbbbbbb. Han kanske borde satsa på en lättare bokstav...

 

Matvraket

Det är inte bara amerikanerna som frossar i gott. Även Kevin har upptäckt hur smaskigt det är att äta, och att det är väldigt praktiskt att maten alltid finns nära till hands. Jag är väldigt nyfiken på hur han kommer att reagera på smakportionerna, men vi väntar lite till. Tyvärr har han blivit bortskämd med att få maten serverad så fort han skriker (för hans mamma vill inte lyssna på skrik på nätterna, utan ger hellre bröstet varannan timme), men snart blir det ändring på det!

 

 

Sadisten

Det är inte lätt att klippa naglarna på en som viftar som en väderkvarn, så ibland blir Kevins lite för långa. Det känns, må jag säga! För många är tjuvnyen han ger. Han har verkligen inte anammat talesättet att inte bita den hand som föder en. När han ammas, så tar han allra helst ett rejält nyptag i bröstet, ibland så mamma skriker roligt, och att försöka leda bort hans hand är lönlöst. Han hittar genast tillbaka igen. Lite av sadismen kommer nog fram också när han passar på att skita när han sitter ner, så geggan glider ut över blöjkanten i ryggen och mamma eller pappa får massor att göra...

 

Kärleksbarnet

Det är helt otroligt att ett litet liv, som funnits så kort tid, kan bringa så mycket lycka och glädje i andra männsikors liv! Vår kärlek till Kevin är ofantlig och jag skulle kunna sitta och hålla honom i min famn i hundra år, känns det som. Kevin, mitt älskade, älskade kärleksbarn! <3

Något som alltid svämmar över här hemma är tvättkorgen. Det spelar ingen roll att jag tvättar 18 maskiner om dagen. Häromdagen insåg jag stolt att det bara var tvätt till 1/4 i korgen. Men säg den lycka som varar. Plötsligt insåg äldsta sonen att det var dags att få lite rena kläder, så han lämpade dit ett berg, som skulle gett Himalaya mindervärdeskomplex. Suck, tillbaka till ruta 1!


Kevin bidrar till tvätthögen genom att skita både högt och lågt...

Liksom alla andra, så hänger jag med i tiden och har skaffat mig en Personlig Tränare. Och hon måste vara världens bästa! Inga vikter på gymmet, inga timmar på löpbandet, inga 14 mil på cykel. Nä, min PT ser bara till så att jag kommer ut på lite raska promenader, och sedan - fikar vi! Så himla sjysst! Och hon tvingar mig inte att stanna vid en saffransbulle, utan jag får vara med och ta beslut i dessa ack så viktiga frågor. Wunderbaum!


Kevin tycker liksom sin mamma om att se på TV. Trots sin ringa ålder, så har han redan introducerats i skräckens värld.

Frost!!! Snart lär säsongens första snö dimpa ner (och alla blir överraskade, inte minst buss- och tågbolagen), och jag har insett att jag inte har vinterdäcken på. Och inte är ungarna hos mig denna vecka, så då betyder det ju att jag måste byta dem själv... Är väl inget problem i och för sig, men vad gör jag om Kevin vaknar medan jag står med oljiga händer?


Ett alternativ till att slippa byta däcken själv. Tyvärr har det blivit för kallt så jag får väl göra det själv då.

Har varit lite nyttig för övrigt också. I söndags hälsade vi på pappa, eftersom han fyllde år. Himla kul att ses igen, för det var minst ett år sedan sist! Jag var förberedd på det värsta, eftersom jag visste att han gått ner till 48 kg pga sjukdomar såsom lunginflammation och blodförgiftning, och visste att han tvingats gå med rollator inomhus. Men han hade piggat på sig ordentligt och gick obehindrat. Fast ett benrangel var han ju oundvikligen. Nova tyckte det var roligt att äntligen få träffa sin bonusmorfar (hennes ordval). Jag och sönerna svängde även förbi mamma på vägen hem (Ben och flickorna tog tåget in till Sthlm), och hon bjöd på god middag, trots det korta varslet om vår ankomst.  På vägen hem deklarerade barnen att mormor verkligen gör godare mat än mamma, och jag kan inte klandra dem för deras ärlighet. Mamma har alltid gillat att laga mat, och det har jag inte ärvt av henne.



Nåväl, hemma hos pappa, så hade han "förlorat" alla tv-kanalerna, förutom 1, 2 och 4. Men det fixade jag, serru! Pappa och Anita sken som solar och deras vardag blev genast mindre grå. Inspirerad av min magiska touch, så var jag bara tvungen att fingra på min lamineringsapparat hemma, som pajjade i juni. Jag skulle då plasta in avskedskort åt eleverna, när det sista kortet (tack och lov till min kollega, så alla elever hann få sina inplastade), fastnade i maskinhelvetet och vägrade komma ut. Fram med verktygen, trixande och pillande bland valsar och kablar, och sedan var allt kirrat. Superwoman is here to stay! Tyvärr avtog orken, annars hade jag gett mig i kast med färgskrivaren också. Det får bli en annan dag (läs: ett annat liv).

Jag har nyligen sagt upp mitt abonnemang på Tv1000:s alla filmkanaler. Insåg att jag aldrig tittade på dem, förutom Tv1000 play någon gång ibland. Där fanns dock inte så mycket filmer, som var värda att glo på, och definitivt är det inte värt över 400 i månaden.



Några av filmerna jag dock hann se är ett gäng skräckisar. Jag vet inte varför jag tycker om genren, för jag blir oftast besviken varenda gång. Här var inget undantag. Bland annat såg jag en film, där två kvinnor får motorstopp i skogen och en galning dödar den ena, men "leker" med den andra, som inte vågar kliva ur bilen. Större delen av tiden håller sig galningen borta, men vid ett tillfälle har han flyttat bilen så den står mellan två träd, och hon inte kan öppna dörrarna. Febrilt kämpar hon i en evighet, innan hon kommer på att hon kan ta sig ut via bakluckan. "Hello, krossa vindrutan!" har man lust att skrika åt henne hela tiden, men det lyssnar hon givetvis inte på. Som vanligt är det IQ-befriade kvinnor som har huvudrollen.

En annan film jag sett, dock ej via Tv1000, är Human Centipede. Alla hade sagt att den var så dålig, men jag ville prompt titta, och tyckte den var rätt bra. Igår såg Andreas och jag tvåan, den som förbjudits, för att den är så äcklig. Folk har spytt och svimmat, vilket givetvis ledde förhoppningen till en sjysst rulle. Fasiken, så besvikna vi blev! Första halvan var en lång uppförsbacke, där inget spännande hände. Dessutom utspelade sig allt i svartvitt. Och att ljudet låg 4 sekunder efter förtog ju också en del av spänningen. Kofot i huvudet på bilden. Vänta, vänta, vänta, "SMACK!". Nåväl, andra halvan handlade om att sy ihop ett antal människor. Visst, kräsmagade har nog svårt att se det, men jag som tittar på blodiga operationer på TV4 Fakta såg inget konstigt. Tvärtom - att det alltid var närbild i stället för helbild förstärkte bara vetskapen om att det inte var ett riktigt knä, till exempel. Hade man sett hela människan medan han skar av senorna däri, så hade det varit läskigare, tror jag. Slutet var värst av allt. Helt plötsligt tog rullen bara slut. "Öh...?" Hade manusförfattaren slut på idéer? Eller hade han svimmat av sina egna äckliga tankar?



En film från ICA (Buried) verkade lovande: någon hade blivit levande begravd, men hade en mobil och försökte nu bli räddad. Den var helt OK, trots att jag inte begriper hur man kan hålla en sjysst spänning en hel film, när ALLT utspelar sig i en trälåda under jord. Det måste vara världshistoriens minsta budget! En kista, en kamera, en skådis. Några telefonröster. That's it.

För en stund sedan såg jag ett avsnitt av 2½ män, nu med Ashton Kutcher. Hade förväntat mig något bra, men blev mäkta besviken. Nä, serien dog tydligen med Sheen.

Snart ska Andreas och jag se Poltergeist. Måste se ifall den är lika bra nu, som när man först såg den för åttiofem år sedan. Typ. (Det känns så länge sedan, så schleten jag känner mig nu när Kevin gnäller en stor del av natten...). Måste lära ungdomarna riktig filmkultur!

Oj, oj! Nu måste till och med jag ta på mig jackan ute. Åkte ner till Sthlm för att hämta flickorna igår och svängde förbi Syster Yster på vägen, för att ta en kombinerad barnvagns- och hundpromenad. När jag kom fram visade biltermometern 5 ynka grader, så min klädsel med linne och tunn cardigan räckte inte till fullt ut. Syrran fick ta med sig en kappa, som jag drog på (men inte kunde knäppa, för hon köper alltid så tajta kläder, och är typ 17 storlekar mindre än jag...). Fast att gå i mina sandaler är ännu inget problem. Mina fossingar klarar kyla jättebra.



Today var vi på julmarknad i Österbybruk. Fick en del hemska flashbacks, eftersom jag jobbat där i ett år i slutet av förra seklet. När jag slutade, så lovade jag mig själv att aldrig sätta min fot där mer, men av någon anledning har jag varit dit tre gånger sedan dess. Marknaden var inte så stor, men det var en del folk där och jag fyndade ett snyggt glashalsband för 50-lappen. Flickorna ville åka häst med vagn, så det gjorde vi också. 20 pix per person för en rätt lång runda var också underpris, tycker jag. Visserligen luktade det hästskit hela tiden (hur nu det gick till), men det fick å andra sidan mig att få fina flashbacks också från ridningen. Saknar både hästarna och ridkompisarna!



Eftersom det blivit så kallt, så har Kevin fått inviga åkpåsen också. 20 år gammal, men som i nyskick! Han ligger helt stilla och njuter i den. Sover skönt och har det varmt och gött!

Varje dag ska man lära sig något nytt, säger jag ofta till mina elever. Eller varför inte damma av kunskaper, som fallit i glömska? Det blir ju alltid aktuellt när jag behöver hjälpa Johan med prov-plugg. NO har aldrig varit min starkaste sida, förutom när jag var kär i NO-lärarens son och lyckades få MVG i kemi. I gymnasiet fick jag en 2:a som slutbetyg, eftersom jag hade tappat bort boken och aldrig kunde göra läxorna. Att fråga läraren om en ny bok var uteslutet, för han var så skrämmande och skulle bli sur. En gång bad han mig stanna kvar efter lektionen och jag kommer aldrig glömma det. Det första han sade när alla gått var: "Jag hatar sådana som dig". Wtf!? Jag trodde att resterande som skulle kopmma ur hans mun skulle bli allsköns äckliga ord om hur jag var. Men det var faktiskt inte så han menade. Han berättade att han hatade personer som jag, som har så lätt för att lära, men inte gör något av den förmågan. Till skillnad från vissa andra i klassen som kämpade tappert men ändå knappt fick godkända resultat. Trots att hans tanke med samtalet var gott - han ville ju bara få mig att börja plugga - så kändes det rätt så obehagligt och gjorde att intresset för ämnet bara sjönk. Och inte hade han ens en snygg son!

Oj, hamnade lite på sidospår (som vanligt). I morgon har Johan prov på elektronik, och det har ju inte varit mitt favoritämne precis. Även om jag gick en teknikkurs för tjejer i 8:an och lyckades koppla ihop en elektronisk tärning. Men med gemensamma krafter, jag och alla sönerna (även om Kevin inte bidrog så mycket denna gång...) och en liten pling till exet (som ju är professor i sådant här!), så har vi nog fått rätsida på kopplingsscheman, transistorer, resistans och annat spännande. (Jag låtsades åtminstone att det var spännande, men egentligen är det ju rätt dötrist för en humanist...).



Lätt som en plätt nu. Eller?

”Därför har ditt barn ont i magen” förkunnar löpsedeln på Aftonbladet.se. Intressant, tänker jag, då båda mina äldre söner tidvis haft problem med ont i magen och även Bens ena dotter har det så gott som dagligen. ”14 orsaker till värken och vad du kan göra åt den”. Perfekt! Läser igenom och inser för det första att bara 13 orsaker anges. För det andra – och än värre – är vilka sjukdomar de radar upp. Blindtarmen listas först, och det har ju ens barn stup i kvarten, och det är säkert orsaken till de flesta av mina barns magproblem. Sedan kommer allergierna, följt av tarminvagination, kolik och andra jättevanliga åkommor. Magsjuka tas också upp, och jag tror nog man vet vad ens barn har drabbats av, när det magonda kombineras med kaskadspyor. Nä, jag ville veta vad som kan vara orsaken till det där lilla magonda, som gör att man vill stanna hemma från skolan, men som inte är akut plågsamt. Det som antyds i början av artikeln, om att barn ofta stannar hemma, att de ofta har ont osv. Det skrivs där också att för mycket kolsyra och tuggummi kan påverka. SÅDANT vill jag veta. Men det blir inget djupare om det än så. Verkligen synd!

 

 

Jag har en hel del knäppa drömmar. I natt drömde jag till exempel, medan jag ammade och gled in och ut ur medvetande, att jag inte kunde ligga för nära Kevin, för kassalådan låg i vägen. Förr fick eleverna hänga med i sängen på kvällarna, nu är det visst kassalådan...

 

Men det finns väl en anledning till alla drömmar. I detta fall har det nog att göra med all tid jag spenderar med företaget. Helt skitjobbigt nu när jag får köra vagnen fram och tillbaka varje dag. Har räknat ut att jag "tappar" typ fem timmar om dagen pga det!! Helt sjukt, men så mycket tid går det åt. Cirka 90 minuter är enbart transport, sedan hjälper jag till att packa upp/packa ner saker och oftast att handla något. I stället för att komma iväg på promenad 9.30, så kommer jag hem framåt 13-tiden. Vid 17 blir det till att åka iväg igen, och så är man hemma framåt 19. Den lediga tiden jag har kvar, så ska det tvättas, diskas, dammsugas osv samt att Kevin ska ammas och lekas med. Usch, så här orkar jag inte hålla på!

Idag är jag seg som en kola, så jag orkar bara publicera ett par nytagna bilder. Här är Kevin i sin fina skinnjacka:




Och här kommer en bild som visar hans senaste nöje: att kika genom vindrutan (i stället för sidorutan...).



Pappa ringde idag. På söndag ska vi åka dit allihopa! Det är en evighet sedan vi sist sågs - över ett år sedan (kanske två?) - så det ska bli ett kärt återseende.

ÅÅÅHHHH!!! Tänk vad jag kan irritera mig på uppblåsta, egoister som korsar min vardag! Svängde förbi Willys för att shoppa till vagnen, och tänkte att det är så bra med familjeparkeringen, så man slipper trixa med vagnen mellan bilar. Nästan alla platser var upptagna och jag funderade först inte nämnvärt på det - många är väl som jag mammalediga och passar på att shoppa när andra jobbar. Eller? Då kommer en glänsande merca och tar familjeparkeringen bakom mig. Ut kliver en medelålders yuppie-nisse. Ensam. Och inte ens en barnstol i bilen. "Åh, du har med dig hela familjen idag, ser jag!" sade jag ironiskt. "Mmmm", grymtade han tillbaka, väl medveten om piken men inte man nog att göra något åt det. Lite senare kom även en kvinna och tog en plats, även hon utan smått i sällskap. Förbannade pisspottor - bara för att man HAR en familj, så får man inte parkera på familjeparkeringen. Inför snarast spöstraff för sådana här regelvidriga företeelser! Eller ännu bättre: skampåle utanför butiken! Jag skulle garabterat kunna offra en kvart för att stå och bara glo på busen. Gärna ackompanjerad av en gallskrikande Kevin.

Jag kanske borde skriva en sådan här lapp, som jag hittade på internet. Tydligen är det fler än jag som irriteras av detta problem...



Hm, man kanske skulle trycka upp ett hundratal och ha i bilen. Lär gå åt fort.

Efter en del velande fram och tillbaka huruvida vi skulle arbeta idag - det är ju trots allt helgdag, så bestämde vi oss för att ändå prova lyckan. Och det gav verkligen resultat! Vi hade c:a 40 kunder - bäst hittills på en vanlig dag! Ben, jag och Kevin arbetade på och hade en hel del att göra mest hela tiden. Roligt när det går bra, men trött är jag nu, både i huvudet och kroppen. Det tar på krafterna att både jobba och passa barn samtidigt...



Hemma har jag ordnat översvämning dubbelt upp! Dels, så åkte jag till exet för att låna en jacka till Linn för en vecka sedan. Förhoppningsvis hade han någon av barnens urväxta, tänkte jag. Efter en genomgång av hans klädkammare visade det sig att jag tydligen sparat en hel del barnkläder, hoppgunga, madrass, filtar och lakan, bärsele osv osv. Sex kartonger kom jag hem med! Eftersom jag inte har något förråd, så blev det givetvis rätt problematiskt att klämma in allt (speciellt nu när Ben kommit med ett antal kartonger också...), men finns det hjärterum... Himla skoj att gå igenom kläderna, som i många fall är 20 år gamla. Väckte många minnen till liv!

En annan översvämning beror delvis på ovanstående, delvis på att jag har fullt upp att göra hela tiden. Tvätta hinner jag med, men att vika skiten... Tur att Johan inte är hemma denna vecka, fär jag har lånat hans säng till avlastningsplats. Fast det är nog ändå turligare att han kommer på måndag, så jag tvingas ta rätt på allt!


Det syns inte så bra i 2D, men högen är faktiskt över en halvmeter hög - längs nästan hela sängen...

Säg den lycka som varar... I morse när Ben kom till jobbet, så hade någon flitig p-vakt satt böter på vagnen. Jag blir så less. Visst vet jag att vi egentligen inte får stå på vår hyrda plats mellan 18.30 och 6.30. Men att köra hem vagnen varje dag gör ju att vi inte går med någon vinst alls, så lite som vi säljer för nu. Å ena sidan finns den asnvariga på kommunkontoret, som så gärna vill att vi ska få vara där hela tiden (hon är jättebra och trevlig!), å andra sidan finns de politiker som bestämt dessa regler. Jag förstår att intresset att hyra dessa fyra platser är klent, när det är på det här viset. Vi är bara två som hyr för närvarande. Jag ska ringa upp de ansvariga och fråga om varför det är så här och vilken möjlighet det finns att göra ändring i beslutet. Jag vet att hon på kommunkontoret för diskussioner reglebundet med politikerna för att få till stånd en förbättring för oss. Jag menar, vem stör det att vagnarna står parkerad på natten? Det är ju på dagen, när folk går förbi, som det finns risk att vi är i vägen...

Det skulle ju vara lätt att åtgärda problemet genom att ställa vagnen på p-platserna ett tjugotal meter bort. Där är det gratis parkering på natten. Men vagnen är lite för tung för att dra för hand, och eftersom jag har bilen i Storvreta, så blir det ju ändå krångligt att behöva åka in för att flytta den 20 meter. Suck, denna satans byråkrati!!

I morse blev det ett snabbt uppstigande. Jag skulle intervjua en tjej för att se ifall hon var lämplig som jourhem åt Hundar utan Hem. Nu ringde hon mig 8.30 och sade att hon inte kunde, såvida det inte var just då, och att hon då skulle kunna åka hem till mig. Eftersom hon redan var i Gränby, så blev det till att kasta sig in i duschen och trycka i sig ett par mackor innan hon knackade på. Men allt gick bara bra och det var mysigt at träffa hennes egna hund, en fyra månader gammal siberian husky. Busig, så där som valpar är och alldeles gosig och mjuk! Orsaken till det korta varslet var att hon behövde plocka upp en hund som skulle komma till Arlanda på eftermiddagen. Jag hoppas det går bra för dem!


Goldie behövde någon som hämtade upp henne.

Det finns en uppsjö av hundar som vill komma till Sverige (förutom de som redan är här och behöver nya hem). Oftast hamnar de i jourhem först, så behovet av sådana är stort. Denna söta kille väntar till exempel på att få komma till Sverige, så han är en av få lyckliga, som slipper avlivning.

Vi svenskar är ohyggligt bra på engelska. Oftast. För det finns ju undantag. Min egen pappa, till exempel, lever upp till ordspråket ”Det är svårt att lära gamla hundar sitta”. En gång berättade han för mig att det var någon från utlandet som ringde gång på gång och pratade engelska. Pappa försökte förtvivlat få personen att förstå att han måste ha ringt fel, men nu bad han mig om hjälp. Det är bara att säga ”Sorry, you've got the wrong number”, förklarade jag käckt och trodde problemet var ur världen. Men icke sa Nicke. Dessa 7 utrikiska ord visade sig vara en omöjlig kombination för pappa, så till slut fick han lära sig att säga ”Wrong number!”. Det var tydligen hans optimala antal...

Andra som kan stappla med språket är ju såklart våra kära översättare. Idag när jag tittade på ett ”Hitta ett nytt hem åt mig”-program, så visade översättare att han tydligen måste vara man. För har man inte hört uttrycket walk-in closet, utan översätter det till ”snurrande garderob” (walking closet, antar jag), så lär man inte vara kvinna!

I natt fick jag sova sämre än sämst. De senaste nätterna över huvud taget har varit kass. Även om Kevin sover mesta tiden, så vaknar han till och skriker så fort han inser att han inte har en tutte i munnen. Napp duger inte! Så även om jag har meloner när jag kryper ner i sängen runt midnatt, så vaknar jag med två tunna skinnpåsar. Och en Kevin som ånyo börjat kräkas pga översvämning. Grejt, då är man både "snygg" och ligger i en geggig säng...

Fast en del av detta beror nog på att Lillplutten blivit förkyld. Han blir mer och mer snorig för varje timme som går, så snart måste jag ta fram nässugen. Himla bra uppfinning, men man får ju lite kväljningar när man tänker att filtret kanske lossnar, så allt åker in i min mun. Hoppas han blir frisk illa kvickt!

Tänk - inte ett enda barn kom utklädd på fel dag! Visserligen var det bara ett gäng som knackade på (killar i typ 13-årsåldern), men de kom i varje fall på rätt dag. Nova och Linn gick tillsammans med sina grannkompisar och hade minst lika roligt åt de som valde "bus" i stället för godis. Jag hade förberett en flaska med "blod", som de hade med sig. Men efter typ 20 minuter plingade de på ett hus, där ingen öppnade. Så de tittade in genom fönstret och såg en "jätteläskig tant" (enligt Linn) och sprang hem. Sedan var den Halloween-rundan avklarad...

I söndags tog vi för omväxlings skull bussen in till stan och besökte Upplandsmuseet. Flickorna tyckte om lekhörnan, men jag hade svårt att tro att de skulle tycka om utställningen, där man gick runt mellan olika montrar och lyssnade i hörlurar. Det handlade om rasbiologi och annat avancerat. Men shit pommes frites, så fel jag hade! Vi kunde nästan inte få Nova därifrån, för hon tyckte det var så spännande berättelser och roligt att få lägga en bricka på ett visst ställe vid varje station (annars kom inget ljud).



NU är oktober schlutt och vi har traskat in i novembermörkret. Nu ska det ju vara kallt, snöigt och grått ute. Men det fattar inte min trädgård. På framsidan ståtar denna buske med en nyutsprungen ros, och flera knoppar väntar på att få göra samma storstilade entré. Finfint må jag säga!

Många är djuren jag haft i min ägo, och nu senast har jag en orm. Tydligen. När man ska byta blöja på Kevin slingrar han sig nämligen som en sådan och man får vara glad ifall blöjan i varje fall hamnar på trekvart. Lyckligtvis fungerar de bra nuförtiden, så jag har sluppit läckage ändå. Annars kan ju dessa blöjtingestar användas till så mycket mera. Ammande bebisar blir ju lätt svettiga, och då kan man enkelt få dem torra om skallen med en Libero 3 - soft and dry!

Nu har också höstlovet kommmit! Som om jag bryr mig... Jag har ju lov hela tiden! Men Bens flickor ska i varje fall stanna några dagar extra. Vi har shoppat pyssel-prylar, så de ska få göra sina egna julklappar. Jag hann nog bara innanför ytterdörren med en fot med en trött, hungrig och skrikig son när flickorna utbrast i kör: "Ska vi pyssla nu!?" Nej, Kevin skulle bara ammas och lite senare skulle crêpesvagnen hämtas osv, så vi har - till deras stora besvikelse - fått skjuta på det. Roligt när de tycker lika mycket om pyssel som jag själv!

Höstlov innebär Halloween och det är fascinerande så okunniga (eller nonchalanta) människor är! Ungar kommer utspridda på flera dagar (dock inte samma ungar varje dag - så smarta är de inte än!) och i husen står snopna vuxna utan godis. Även påsken har blivit lite fel, för det är många som tror att man ska gå på påskafton. Trots att de vet att skärtorsdagen = Blåkulla för häxorna. Hallå, lägg ihop 1+1!!

När jag var liten, och knappt torr bakom öronen, så älskade jag att gå påskkärring (och hade nog älskat Halloween med). Men jag är ganska säker på att man på den tiden oftast gav en krona eller så till den som gick. Brorsan var klart populärast, eftersom han var kille och hade hela kannan full med skramlande mynt (alltid att det könet ska få fördelar!). Idag tycker jag inte om sockerhysterin, utan skulle hellre se att ungarna fick någon krona eller så. Bättre för tänderna, roligare att få och inte dyrare än allt godis man köper in (och måste äta upp själv, eftersom det bara kom tre ungar...). Nä, jag ska ladda med ett rör enkronor i stället!

Nu är det rätt länge sedan Kevin fick leka med sin kompis Nike. Vi saknar henne! Fast hon har det nog bra på sin utlandssemester. Visst, än så länge är det mest telepati-lekar från barnvagn till barnvagn, men Kevin har berättat att han tycker det är himla roligt i varje fall! Snart är de så stora att de kan sitta nära varandra och sno saker ur varandras händer, peta med fingrar i ögonen och banka med spadar i huvudet. DET är leka det! ;)

Egentligen finns det inga fiaskon. Man blir liksom bara en erfarenhet rikare. I tisdags körde jag ner till Vara med Kevin, Ben och Andreas, så vi skulle kunna delta på Nossebro marknad dagen efter. Kort natt, upp tidigt, framme på marknaden klockan 07. Massor med knallar - spännande! Dra elen, och som sist, så gick den snart inte bara för oss, utan för alla som var kopplade till samma elcentral - hoppsan! Fick veta att vår enfaskabel verkligen inte pallar med så många watt - (är vi dumma eller!?) (Nu är vi klokare i varje fall!) Tack vare två duktiga ansvariga, som fixade fram en ny elcentral till oss och lånad kabel, så lyckades vi få till det med våra 6000 watt - snart så! Ben gräddade upp ett lager med crepes, så man snabbt skulle kunna värma på ifall det blev kö. Folket började drälla in och oj, så många det var - som tittade och gick förbi. När det blev dags att slå igen klockan 13 hade vi ett makalöst bottenrekord och med tanke på bensin, hotellnatt, platshyra etc så finns det bara ett ord att säga: fiasko. Visst, en erfarenhet rikare, men lik förbannat ett fiasko. Fan.



Men i och med att det blev lugnt i vagnen, så kunde jag och Kevin strosa runt bland alla knallar, ett hundratal var det. Brända mandlar var jag ju bara tvungen att köpa (Åh, så himlars goda de var!) liksom negerkyssar (eller vad de har för under-cover-namn nuförtiden). Hittade också ett ställe som sålde 6 t-shirtar för hundringen. Köpte åtta stycken, varav sju blir julklpappar. Det gäller ju att fynda när tillfälle ges! Andreas fick en redan nu, med texten "En i taget brudar". Passar honom, tror jag! En t-shirt fick mig att garva högt, men jag tror inte det skulle vara så passande ifall jag tog på mig den. Budskapet på bröstet löd: "Jag är sexuellt undernärd - hjälp mig!"



När vi kom tillbaka till hotellrummet bestämde vi oss för att checka ut och dra hem i stället för att sova ytterligare en natt och åka på marknad i Skövde. Och säkert göra fiasko-repris... Eftersom vi var två timmar "för sena", så fick vi bara tillbaka halva rumshyran. Så larvigt! De hade bara tre rum upptagna (av 19), så det var ju inte precis så de gått miste om kunder. Och hade vi checkat ut på morgonen, och sedan kommit tillbaka och checkat in på nytt, så hade vi fått ett nystädat rum osv. Så Andreas hämnades på sitt egna lilla sätt. Grisade ner med tvålen på toan, råkade spilla ut vatten, råkade kissa på toakanten och lite annat som inte bör skrivas i en blogg...

Ska man hårddra det, så har jag precis köpt de dyraste brända mandlarna jag någonsin kommer att köpa! Fast så var de ju ovanligt goda också...

Idag blir det bara ett kort inlägg. Är supertrött och håller på att förbereda inför marknaden vi åker iväg till i morgon. Kommer att behöva köra typ hela dagen - puh! Hoppas Kevin är snäll, för de senaste dagarna har han varit på skrikhumör. Dels övertrött, dels den nya ovanan att tro att så fort han gallskriker så kommer en tutte in i munnen. Vilket det inte gör. Till exempel gnäller han som tusan så fort jag ska rapa honom när jag ammar. Inte ett dugg populärt och det blir till att stoppa in nappen ifall jag inte vill bli döv.

Nåja, trots detta älskar jag honom så mycket som bara en mor kan göra! Fast vissa på nätet blir man fundersam över. Nedanstående bild kan vid en snabb anblick verka rolig, men jag undrar: hur kan man göra så här med sitt barn (knappast skönt!) och kolla in bakgrunden. Hm...