emblasmatte

Familjen Annorlunda har haft nypremiär och jag satt så klart framför teven. Min favoritfamilj har alltid varit familjen Wallqvist, numera bosatt i Säffle. Även om jag inte är ett stort fan av mammans nya frisyr, så var familjen fortfarande lika trevlig.

 

Däremot blir jag rätt förbannad på vissa andra familjer. Det är inte första gången man ser en av familjerna åka iväg till en möbelaffär, och där ungarna löper amok. Helt okontrollerat hoppade de omrking i både soffor och sängar - med skor. Pappan hördes ett par gånger lamt säga åt barnen, men det var helt effktlöst. En annan familj skulle hälsa på pappa på jobbet. Han säljer mobiltelefoner och ungarna rusade genast runt och lekte med alla telefonerna, så de blev hängande i larmsladdarna i hela butiken. Mamman tyckte att barn är barn, och de förstår inte vad man inte får göra. Förlåt, men VAD I HELVETE!? Att en ettåring inte gör som man säger, för att den inte förstår bättre, det köper jag. Men när sjuåringar tillåts leva loppan, då är det banne mig bristande uppfostran! Och kan man inte uppfostra sina barn, då ska man ta mig tusan inte skaffa nära ett dussin. Det finns många familjer med många barn, där ungarna vet hur man uppför sig, så att påstå att ens barn inte vet bättre är detsamma som att tillskriva dem ett extremt lågt IQ. Är det det man vill göra i TV?

 

Trots ilskan över hur vissa valt att (inte) uppfostra sina barn, så lär jag ändå sitta där nästa vecka. Och säkert bli sur igen. Men det är bra, för då har jag ju något att skriva om på bloggen... :)

Efter nogganna undersökningar hos ögonläkaren, med papper på att min syn är bra, var det dags att skaffa läsglasögon. I mina ögon (haha) har man knappast bra syn om man behöver läsglasögon, men så är det. Sjuk och ynklig puttrade jag iväg till köpcentret för att besöka optikern. Lyckligtvis hade de erbjudande (don't they always!?) och jag kan få ett par sjyssta brillor (läs: glas) för strax under två lakan. Som hittat! Därefter visade hon mig ett ställ med gratisbågar för att snart dra en svepande gest över alla andra bågar i stället, vissa bara för en åtthundring. Yes! Som hittat igen! Ena månaden är det nya vinterdäck, nästa är det rotfyllning, så varför inte dra till med dyra glasögon till mitt redan misshandlade bankkonto?

 

 

Eftersom det behövs synundersökning och sedan tar uppemot två veckor innan man får sina extraögon, så tänkte jag att det kunde vara bra att köpa några billiga att ha tills vidare. Men i alla affärer var de billigaste från 100 spänn, och snål som man är (man jobbar ju i kommunen och har lärt sig!), så drog jag vidare. Till slut, efter ett par hundra i bensinpengar (hrm), så hittade jag två par på Rusta.

 

Det är helt sjukt hur snabbt synen har blivit kass. Allt var frid och fröjd i våras, men när jag skaffade min nya mobil och började stirra på den i tid och otid (med Wordfeud och annat viktigt), så blev synundergången ett faktum. För så är det, utan mobilen, så hade jag sett lika bra som en hök i 73 år till. Minst. Nu ser jag bara lika bra som ... en glasögonorm.

 

Att promenera 30 minuter från verkstaden och hem är numer otänkbart att göra utan musik i öronen. Hur gjorde folk för 50 år sedan!? Det är så himla smidigt att plugga in hörlurar i mobilen, slå på Spotify och sedan knata iväg i takt till dunket.

 

Detta är dock inget nytt fenomen . När jag var tonåring (för tio år sedan, alltså), så kom först minibandspelaren. Man tryckte i en kassett, oftast med heminspelad musik från radion, och fick genast sällskap i sin ensamhet. Även fast man var tvungen att spola förbi låtar som man ledsnat på, och sällan lyckades stoppa bandet på rätt ställe innan nästa låt började, så gnällde man inte, för man visst inget annat.

 

 

Lite senare kom cd-spelaren. Nu blev det jättelätt att hoppa till rätt låt med en gång, men spelaren hade en annan nackdel: rörde man för mycket på den, så hoppade den i låten. Tyvärr var det en rätt känslig uppfinning, så det hoppades rätt friskt i och mellan låtarna om man var ute och gick (stillasittandes på bussen gick det rätt bra), även om senare versioner hade anti-skak-funktion (som inte helt levde upp till namnet).

 

Det finns många fascinerande uppfinningar, men den jag alltid förundrats mest över måste nog vara telefonen. Tänk att jag kan säga "Hej" i lilla Storvreta, och i samma sekund, så hörs min röst någon annanstans i världen, bara jag håller i en liten tingest. Hur kan mitt lilla ord färdas så snabbt och så långt? :-)

Jag förstår att korsningar med trafikljus kan vara farliga och att rondeller därför är ett bättre alternativ. Men nu tycker jag att det blivit lite för mycket hysteri kring fenomenet.

 

 

Som liten blev jag lätt åksjuk. Det var banne mig inte kul att sitta i baksätet och känna sig spyfärdig. När jag tog körkort, så blev det en hel annan femma, för som förare hade man full koll på inbromsningar och liknande och illamåendet hamnade i glömska. På senare år har jag upptäckt att tunnelbaneförarna dock måste ha blivit hundra gånger sämre, för allra oftast blir jag åksjuk. Det blev jag aldrig som ung.

 

Fast nu har det kommit tillfällen när jag kan bli åksjuk även som förare, och det är när någon levt ut sin rondellorgasm. Om jag ska till Storvreta från stan och väljer att åka över Gränby, så avverkar man inte mindre än sju rondeller på två ynka kilometer! Minst en rondell är byggd för framtida syfte, för sidovägarna leder inte till någonting. Så har det varit i ett år. Jag begriper inte hur man kan tro att så många rondeller på så kort sträcka ska vara bra. Oftast försöker jag gena, så jag får köra så rakt som möjligt, men det går ju inte alltid. Och vad skulle polisen säga ifall de såg mig köra så? Skulle de köpa argumenete att jag vill slippa bli åksjuk?

 

Nä, tummen ner för rondellhysteri och fram för smidigare körning! Jag borde sitta med på gatuplaneringsmötena OCKSÅ, så det blir ordning i samhället!

 

De två gånger jag åkt till USA, så har jag fascinerats över att det verkligen ser ut i verkligheten som det gör i alla filmer. Allt är ju ändå väldigt olikt Sverige. Men det är inte bara höghus, gula skolbussar och annat, som får en tvättäkta svensk att dra på ögonbrynen.

 

En sak jag har svårt att klara mig utan är min TV. Ofta slötittar jag bara på en massa trams, såsom kanalen TLC. Där sänds fascinerande program som "I didn't know I was pregnant", om kvinnor som plötsligt föder ut bebisar utan att de haft en aning om att de varit gravida. Massor med avsnitt, så det verkar vara skitvanligt over there...

 

Något annat fascinerande och i mina ögon rätt uppseendeväckande är alla rabattkuponger. Jag irriteras över dem här i Sverige, men i Staterna finns det folk som samlar på dem och har gjort det till en sport att utnyttja dem så väl, att de knappt betalar någonting. I deras hus tornar varorna upp, för de köper enorma kvantiteter när det ändå är så billigt. Till exempel såg jag en man, som med hjälp av personalen i affären handlade typ fem kundvagnar fulla med varor. Med hjälp av sina kuponger sparade han 95% (!!) av priset. Herregud, fanns det sådana kuponger i Sverige, så skulle jag också kunna bli en Coupun Queen. Man har ju liksom lärt sig snåla när man arbetar i kommunen...

 

 

Till sist, något vi i varje fall inte har i Sverige: skönhetstävlingar för småbarn. Avsnitt efter avsnitt visar upp den dystra sanningen: i princip inte en enda unge tycker det är kul! Visst, att stå på scenen är roligt och att vinna en stor trofé. Men all träning som ligger bakom orsakar så många tårar och tandagnisslan hos de små barnen. Dessutom är knappt en enda flicka (det är inga pojkar som tävlar isådant här) ens naturligt söt. Fast det syns inte på tävlingarna, för alla barnen använder lösögonfransar, löshår, löständer (för att täcka gluggarna som kommer i 5-6-årsåldern), de sprayas bruna, får lösnaglar osv osv osv. Nä, det är sorgligt hur dessa mammor försöker leva ut sina misslyckade drömmar genom sina barn. Som ju inte ens ser ut som deras barn när de väl äntrar scenen.

 

 

Only in America, gott folk,only in America.

Det finns statistik på bloggen. Jag kan se hur många (miljoner) som läser min blogg varje dag, och hur många gånger min sida laddas upp (en person kan ju gå in på sidan flera ggr på en dag). Men för en dryg vecka sedan  fick sajten fnatt. Jag hade inte skrivit något inlägg den dagen, men ändå skiljde det nästan 800 mellan antal besökare och antal gånger min sida visats. Eftersom 9 av 10 bara läser en gång (och resten två, max tre ggr), så skulle det betyda att en enda person kollat in min blogg 700 - 800 ggr på en dag. Antingen hade någon vansinningt tråkigt den dagen, eller så har siffrorna i statistiken fått sig en tillfällig knäpp...

Varje dag spelar jag RitaGissa på mobilen. Precis som i Wordfeud, en annan favorit, så står det hur länge sedan det är sedan jag spelade sist. Det har alltid fungerat bra, men efter nyår blev det knasigt. Till exempel stod det att det var två minuter sedan jag spelade mot Carin, trots att jag sovit lugnt en hel natt. Eller gör jag saker i sömnen jag inte vet om...?

 

Jag vet att jag inte är ensam om att känna den, men för de som inte längre har småbarn, så har man kanske glömt hur illa det är med den. Nattningsfrustrationen.

 

Vissa kvällar går det jättebra. Kevin somnar på 15-20 minuter och jag får tid för mig själv på kvällen (till att jobba, eftersom en lärare har två timmars hemjobb per dag att göra). Men ibland, som i kväll, så är det mindre mysigt. Först försökte jag få Kevin att somna i min famn i soffan. Han var trött efter dagis, så jag trodde det skulle gå bra. I wish... Efter en dryg halvtimme gick jag upp med honom till sängen i stället. Sedan kommer den - frustrationen. Man hoppas, så klart, att det bara ska ta en kvart och står ut med smärtan ifrån höften. Några minuter kan man ju bita ihop. Men när minuterna rullar iväg och inget händer, då är det inte kul. Man tänker på all tid som försvinner till ingen nytta och irriteras över det. Man inser att man har 24 uppsatser, som ska läsas igenom, rättas, bedömas och kommenteras till i morgon. Frustrationen växer.

 

Sedan händer det plötsligt. Efter drygt en och en halv timme somnar juvelen. Nu gäller det bara att hålla tummarna, så att han fortsätter sova. Och att det i morgon inte blir repris på nattningsproceduren, för i längden är det ohållbart.

 

Kanske borde mina elever få tala in alla sina uppsatser och prov. Då skulle jag kunna ligga med hörlurar medan jag lade Kevin och sköta jobbet samtidigt. Hm, det är nog ingen dålig idé alls. Förena nytta med nytta, liksom... =)

 

När jag var på Kvantum sist inträffade ett ovanligt fenomen. Medan vi kunder rullade våra vagnar mellan päronberg och druvorgier, så upptäckte jag plötsligt en tjuga på golvet. Den låg nära en kvinna med halvstora barn i vagnen. Kanske var den hennes? Skulle jag säga till? Fast då skulle hon säkert säga att den var hennes, även om den inte var det. Kanske skulle jag kräva en beskrivning av den borttappade tjugan. Fast det är ju meningslöst. Kanske var den inte alls hennes, utan helt övergiven, bara väntandes på en ny ägare. Jag närmade mig, kvinnan avlägsnade sig. Antingen upptäckte hon inte skatten på golvet, eller så brydde hon sig inte om den. Själv så... gled jag bara förbi. Jag fick känslan av att om jag tog upp den, så skulle någon annan kund raskt säga att den var hans, och då skulle jag känna mig som en tjuv. Idiotiskt, jag vet. Jag försökte inbilla mig själv att mitt skäl egentligen var något annat, mer rationellt. Som att det är bättre att någon som verkligen behöver pengarna tar upp dem. Med fejkat intresse för sallader utnyttjade jag mitt excellenta vidvinkelseende och märkte då att ingen annan heller ville ta upp pengarna. Då återstår frågan: tänkte fler som jag eller märkte folk bara inte att det låg pengar på golvet? Med sådana viktiga frågor snurrandes i mitt huvud rullade jag vidare vagnen mot baguetterna och lämnade tjugan åt sitt öde. Kanske ligger den där än?

Lite ensamtid utan småbarn. Vad göra? Jo, Carin och jag köpte hem restaurangmat och slog på en rulle, eftersom den enda bra filmen på bio går så sent. Två timmar Stephen King - det skulle bli en spännande kväll! Och det var det också, säkert i en hel timme. Sedan blev det så mycket dravel och bara en massa religiöst prat, så vi övergick till att prata om annat, men höll fortfarande ett öga på filmen. Har man sett så mycket, så vill man ju inte kasta bort tiden helt, utan hoppas på att det plötsligt blir spännande igen. Och det blir det inte, förstås.

 

Man kan undra ifall herr King kanske skulle tjäna lite på att inte producera lika många böcker som jag måltider per år, och kanske skriva dem mer grundligt och genomarbetat. Kanske skulle ett eller ett annat manus behöva hamna på tippen också. Ja, ni vet, alla de där tipsen jag ger mina elever skiter han liksom i.

 

Annars har han ju valt en väldigt smart genre. Det är ju jättelätt att komma på ett överraskande slut, när något övernaturligt kan inträffa. Fast i just denna film är det rätt patetiskt att demonen, som har dödat alla invånare i en hel stad, inte kan stoppa en man som med krut ska förgöra den. Under fem minuter säger demonens röst bara "Nej, nej, sluta. Du kan få vad du vill". Suck. Har du inte sett filmen redan, så låt bli.

 

Tänk om man kunde planera sina graviditeter lite bätte. Visst, det finns de som blir på smällen så fort de sneglar på en kille, och därmed vet precis när det är läge att avla arvingar. Men får oss andra dödliga, som har trilskande ägg som vägrar bli befruktade när man själv vill, så får man bara acceptera att ens ungar pluppar ut på de mest opassande tiderna på året. 

 

I min familj är vi synnerligen bra på att klämma ut ungar kring nyår. Själv fyller jag år strax före jul och sedan har vi tre stycken inom första veckan i januari. För att inte tala om vilket flängande det blir, så är det ju banne mig sämsta tiden på året ekonomikst sett, och då har man alltså en drös presenter att inhandla. Eftersom ett av januaribarnen är min egen son, så duger ju inte ett par hundra i biocheckar heller...

 

Om det finns en Gud därute, som läser min blogg, se vill jag lägga in ett önskemål om att alla barn ska födas på sommaren. Nä, förresten, då behöver man semesterpengar. Förlåt, Gud, jag ändrar mig. Ta alla i oktober i stället. Tack.

 

När 2012 närmade sig sitt slut, såg jag till att förse med mig ett par flygande lyktor. Förra nyårsnatten dekorerades himlen av dessa vackra tingestar och jag ville också vara med och förgylla skyn i mörkret. Och så är det ju ett perfekt alternativ för hundar, fåglar och alla andra stackars djur, som blir livrädda när det smäller.

 

När tolvslaget kom närmare, så drog jag på mig galoscherna och klev ut på altanen med tändaren i högsta hugg. Regnet hade slutat, så det verkade vara perfekt för mina flygande lyktor. Yeah, right... Den kraftiga vinden envisades med att hela tiden blåsa ut elden, så lyktor i skyn förvandlades till schabrak på diskbänken. Fiasko. Men nästa år, DÅ kanske det inte blåser så mycket...