emblasmatte

Klassens dag närmar sig med stormsteg, och trots att jag gjorde allt jag kunde för att sälja in parker och badställen i närområdet, så röstade eleverna enhälligt för att åka till Stockholm. De har bara pengar till resan, så vi ska inte direkt göra något speciellt där. De ser fram emot att shoppa och gå runt i butiker. Sådana har vi nämligen inte i Uppsala... Hrm... Nåja, det gäller att hitta på något lämpligt.

 

 

Men det är inte helt självklart att låta ungdomarna göra detta. Jag och Thomas, som har klassen tillsammans, är ju de som ansvarar för dem nere i huvudstaden. Och eftersom de inte kommer vilja gå i samlad tropp, så känns det lite läskigt: går någon vilse? Råkar någon ut för trubbel? Missar någon hemfärden? Sköter de sig bland folk? Kanske stirrar de ut udda prickar på tåget...

 

Det är så fascinerande med små barn. Inte bara att de lär sig nya saker varje dag, utan hur kloka de faktiskt är, trots sin ringa ålder.

 

Kevin har ju redan i ett par månaders tid kunnat filma bättre än de stora fotbollskändisarna. Han kommer nära, slänger sig ner på backen och låtsas gråta. Som om jag knuffat omkull honom...

 

Jag har en längre tid lekt med honom på väg till bilen på parkeringen. De andra bilarna vi passerat på parkeringen har jag stannat upp vid och sagt. "Är det här mammas bil?", och eftersom han inte svarat, så har jag sagt "Neeej", respektive "JAAA!". Plötsligt härom dagen sade han vid köpcentrumets parkering: "bil, nääää". Han tittade då på bilen bredvid min och körde på eget bevåg min "lek". Igår körde han en annan variant: på väg till vår bil, så svarade han denna gång på min fråga. Jag frågade om det var min bil, och han svarade "Jaaa", fast det inte var det. Så fortsatte det, tills vi kom till min bil. När jag då frågade om det var min, så sade han "Näää!". Med andra ord skämtade han helt medvetet genom att säga tvärtom.

 

Man ska inte underskatta de små liven. De snappar upp och förstå mycket mer än vi kanske tror ibland!

Det är väldigt sällan det händer något i den här staden. VÄLDIGT sällan. Tre gånger om året har vi folkfest: Valborg, Kulturnatten och så Kulturernas festival med sambatåg. Det sistnämnda evenemanget ägde rum idag.

 

Strålande sol och massor med folk trängdes för att se tåget genom staden. Till min besvikelse, så var inte bussturerna inställda/omdragna, så där jag stod fick bussar samsas med tåget. Och vi som tittade fick ibland försöka kika mellan bussarna. Busschaufförerna var riktigt skickliga, men med facit i hand borde jag ha tittat någon annanstans.

 

Jag verkligen älskar dunket av trummor! Visst, det märks väl även när jag kör bil och drar på musik på hög volym. Och jag är inte ensam - så många glada, dansande människor ser man inte ofta här.

 

Synd att vi inte har fler sådana här festligheter i staden. Nu måste jag vänta ett år till på att få vicka på rumpan i takt med musiken. Fast jag vickade ju bara lite, svensk som jag är... =)

Har hittat en underbar bild på nätet. Vet inte ifall jag publicerat den förut. Så här i slutet av terminen ska ju ofta olika arbeten in. Eleverna har en mängd deadlines att passa, och det gäller att hålla fokus. Vilket inte alltid är så lätt... Fast bilden passa ju bra till oss andra också. Vi vet att vi måste dammsuga hela huset, men först...

 

Idag var det dags för Kevin att åka till sin pappa. Eftersom min bil är på verkstaden, så fick vi ta bussen in till tågstationen. Trots att det egentligen var sovdags för Lilleman, så var det stört omöjligt. Överallt såg han bussar, lastbilar, traktorer och tåg. Till och med skåpbilar fick honom i extas! Det belv nästan pinsamt, som att vi är värsta rednecksen, som bor sju mil ute i skogen och aldrig satt vår fot utanför byhålans gränser. Fast lite sant är det. Även om jag pendlar till jobbet via motorvägen varje dag, så åker Kevin ju sällan längre än mellan hemmet och dagis.

 

 

Inne i bussen var det också spännande. Framför allt knappen för handikappade, som vill gå av, var lockande och efter pling på den, så fick jag rusha fram till chauffören och be om ursäkt. Jag hade inte lust att bli avtvingad på vischan mellan Storvreta och Uppsala!

 

Efter avlämnandet vid tåget ilade jag tillbaka till bussen (och slapp lösa ny biljett), medan Kevin grät. Och inombords gjorde jag det också. För även om det är skönt med avlastning efter en månad, och verkligen, verkligen vad jag behöver, så är saknaden enorm redan efter några minuter.

 

Bye, bye love. Mamma älskar dig och saknar dig! Vi ses snart igen!

 

 

I stressade situationer händer det att jag måste svänga förbi Donken, a.k.a. Gyllene Måsen. Det är ju inte gott egentligen, men när kroppen skriker efter bukfylla, så är det ett snabbt alternativ.

 

Idag, på väg hem från jobbet, svängde jag förbi drive-through. Beställde Big Mac-meny, men bara ketchup och lök på hamburgaren. Så många gånger jag sagt det sedan 80-talet... När den manliga rösten frågade om det var bra så, anade jag oråd. Han ska ju fråga vad jag vill ha att dricka! "Det ska vara en MENY" påpekade jag och den plikttrogna frågan om val av dryck följde som sig så bör.

 

Detta första fel följdes snart av flera. I nästa lucka skulle jag betala. "En Big Mac-meny med bara ketchup och lök och en cola" läste han. "Näääääeeejjjj, apelsinjuice var det ju!" Fel två.

 

Nästa lucka var inte bättre. Det första jag fick i min hand var - äppeljuice. Tre fel. Suck, jag rättade till och fick sedan åka och ställa mig på rutan i väntan på att hanburgaren skulle bli klar. Och det blev den - efter ett bra tag. Tyvärr åkte jag hem utan att titta, för här kom fel nummer fyra - den innehöll sallad också.

 

SUCK. HUR MÅNGA FEL KAN MAN GÖRA NÄR ARBETSUPPGIFTERNA ÄR SÅ LÄTTA!?!? Det är ju för tusan ingen rymdforskning vi pratar om. Och det var inte ens en massa kö, så de var inte speciellt stressade. Och eftersom han som tog emot beställningen och betalningen var arbetsledare, vad ger det mig då för tankar om verksamheten? Är ledaren inte bättre än så (för det var säkert han som knappat in att det skulle vara sallad också), så vet jag inte var på bygget han hör hemma.

 

Men vi vet hur det är. Nästa gång hungern river i mitt inre, så stannar jag på Donken igen. Kanske lika bra att i beställningen då säga: "Ge mig vad tusan som helst, för det är ju ändå så det slutar".

 

Satt och surfade igår och tänkte kolla in Tradera. Har inte handlat därifrån på fyra år, men nu såg jag en snygg festklänning, där ingen lagt bud. Minsta man kunde bjuda var 400:-, så jag gjorde det och glömde snabbt bort allt. Idag fick jag mail: jag hade vunnit! Blir spännande att se om den passar bra.

 

Överraskad blev jag också när jag nu loggade in på Tradera och såg att jag fått fyra omdömen. Fyra prylar har jag tydligen köpt (2009)och av de fyra positiva omdömena om mig var två med kommentarer: "Kanontrevlig och snabb köpare som alltid är välkommen tillbaks" och "Snabb betalning, rekommenderas!" Jag visste inte att någon kommenterat mig, så det var ju kul att få höra sådana ord!

 

Här är då blåsan. Inte för att jag har en aning om när jag ska ha på mig den. Passar ju liksom inte på krogen, personalfesten eller skolavslutningen. Äsch, finkläder ska inte damma i garderoben. Jag tar väl på mig den till jobbet någon dag... :-)

 

Tre små ord, mer behövs det inte. Det blev faktiskt inte ens tre, snarare två-ish. Och egentligen var de inte tydliga heller. Det lät ju mer som "Äcklar dig", men det var utan tvekan "Jag älskar dig", som Kevin sade till mig. Dessa små ord har han hört från mig säkert tusentals gånger. Idag när jag åter sade dem till honom, så svarade han tillbaka. Man märkte att han ansträngde sig för att få till uttalet, för faktum är att talet definitivt inte är hans starka sida.

 

Detta har jag levt på hela dagen. Det spelar ingen roll att han satte handen för kranen och sprutade ner hela köket och mig med vatten, eller att han upprepade gånger körde nya lastbilen hårt i hälsenorna på mig medan jag försökte dammsuga. Han älskar ju mig!

 

På kvällen, när det var dags att bada, sade han det igen, följt av en lång kram. Denna gång vattnades mina ögon och så lycklig har jag inte varit på länge. Allt elände man känner, alla sorger och bedrövelser de senaste månaderna, allt var som bortblåst.

 

Min älskade Kevin. Jag älskar dig med!

 

Nu är det gjort! Jag kan ju inte vara värre än eleverna, så även jag har beställt tre klänningar från nätet till avslutningen. Jag ska inte göra som vissa programledare och byta om i pauserna, men det kändes tryggast att ha några att välja på. Nackdelen med nätet är ju ändå att man inte har en aning om ur plagget kommer att se ut på. Jag kan ha fått tag på värsta festblåsan, eller i värsta fall ett korvskinn som avslöjar varenda missprydande valk. Risken för det sistnämnda är överhängande (bokstavligen...), så trots min gardering finns en rätt stror risk att shoppandet fortsätter i andra butiker. Tur man får returnera plagg som inte duger.

 

 

Beroende på vem man är, så läser man in olika innebörd i min rubrik. Menar jag månne nedräkning till Eurovisionsfestivalens final på lördag? Eller har det med hockey-VM att göra? Ingetdera. Jag snackar om antal skoldagar kvar denna termin!

 

I klassrummet idag skrev jag ner datumen på skoldagarna som är kvar. De rymdes lätt i en spalt. 17 futtiga dagar, minus "Operation Dagsverke", Klassens dag och skolavslutningen, om man nu inte anser dem vara skoldagar. Sjutton. Jag längtar! Inte för att jag vill få lov från eleverna, utan för att det varit en exceptionellt tung termin i mitt privatliv och att jag därför behöver få ledigt. Jag har kämpat på och stretat vidare, men all stress tar till slut ut sin rätt. Jag är så trött nu, så orkeslös, har så mycket huvudvärk mest hela tiden. Kan inte alltid sova ordentligt. Men sjutton dagar till orkar jag. Måste orka.

 

Idag lärde jag mina sexor om dialekter. Därmed kunde jag bocka av det sista av alla betygskriterierna och de lektioner som är kvar är mer som en bonus. Jag funderar på att göra roliga moment, som att arbeta med reklam. I engelskan har jag två klasser som gör egna filmer. Ska bli spännande att se dem! Skönt för eleverna att slippa prov i slutet. Skönt för mig att slippa rätta också. :-D

 

Dagens andra siffra är 36. Så många lektioner har jag max kvar att undervisa. Förutom att jag ska vara med på Klassens dag mm. Men reglerätta lektioner är det bara 36 stycken kvar av. Efter i morgon är det bara 32... *längtans suck*

 

 

På Aftonbladets webb idag kan man läsa om tre olika brott mot barn som gett fängelsestraff. Jag kan inte annat än förundras och bli förbannad över hur sexualbrott ger så förhållandevis lindriga straff!

 

Först berättas det om tre tonårspojkar, som av en butiksägare misstänktes för inbrott, så ägaren och några vänner tog killarna och låste in dem i. Därefter följde tio timmars helvete, näst intill tortyr, anser åklagaren. Två av de skyldiga dömdes till två år eller lite mer. Ett rimligt straff, tycker jag. Tonåringarna lider än idag av posttraumatiskt stress.

 

En 12-åring troddes vara besatt av onda andar och en pastor och hennes föräldrar bestämde sig för att prova på andeutdrivning. Flickan plågades även hon så illa att det kan jämställas med tortyr och de skyldiga fick lika långa straff som ovan nämnda förövare.

 

Artikel nummer tre handlar om en styvpappa, som våldtagit sina styvdöttrar i nio år. Inte nog med att det handlar om våldtäkter, det har dessutom riktat sig mot barn. I plural. Många gånger. Jag vill verkligen inte förringa de två andra incidenterna, som helt klart varit vidriga. I min värld är det ändå en skillnad att vid ett tillfälle utsättas för vidrig behandling jämfört med att utsättas i nio långa år. Så hur bedöms detta, blir det ett riktigt långt straff då? Fyra och ett halvt år. Ungefär dubbelt så långt som de andra förövarnas. Jag vet att straffen för sexualbrottslingar skärpts, men ännu är de för klena. För tio år sedan såg jag en dokumentär om en styvpappa, som förgrep sig på sin sambos dotter i flera år. Hon var bara 7-8 år när han började. Han dömdes till fyra månaders fängelse. Direkt efter straffet hittade han en ny kvinna, som även hon hade döttrar... Absurt!

 

Även om straffen alltså numer passar bättre till brottets art, så anser jag att upprepade sexualbrott mot framför allt små flickor måste minst fördubblas. De har ett livslångt lidande framför sig, kanske både psykiskt och fysiskt. Äcklet däremot kan vara fri om ett par år. Jag lider med flickorna, inte bara dem i artikeln, utan alla andra därute som befinner sig i samma situation.

Terminen närmar sig sitt slut och därför är det åter dags att sammanfatta elevernas prestationer de senaste månaderna. Hela terminen bedöms allt de gör, inte bara i provsituationer, utan också i klassrummet. Betygsmatriserna ska kollas igenom och färdigheter och kunskaper ska bockas av. Jag har skött mig under terminen och ordentligt noterat vilka betyg eleverna fått på alla upgifter.

 

 

So far, so good, alltså. Men så kommer det där bryska uppvaknandet när jag ska summera allt till ett enda terminsbetyg. "Jaha, Bettan har fått B, B, A, A, B, A, A, A och ett E". Vad får Bettan då, tror ni. Jo, ett D! Systemet säger att en elev aldrig kan få mer än betyget snäppet över sitt lägsta delbetyg. Eftersom Bettan fick ett E, så kan hon omöjligt få mer än ett D. Rättvist? Tycker inte jag, men jag måste ju följa de regler och riktlinjer som finns.

 

Förut tänkte jag alltid att elever som är på A- och B-nivå inte presterar något delmoment på klart lägre nivå. Men jo, så är det, med facit i hand. I svenska ska jag bland annat bedöma hur väl en elev kan ge respons på andras texter, och är man inte så bra på att ge det, så kan man alltså falla från ett B till ett D. Det känns verkligen inte kul och man har nästan lust att glömma bort att man har genomfört det där momentet.

 

 

Jag sitter här och våndas, och undrar ifall jag i panik ska kasta in exta delmoment dessa få veckor som är kvar. Då måste jag ju ge eleverna chans att bättra på just det de är svaga på, så Bettan skulle få ge respons, Bengan och Ahmed skulle få genomföra gruppdiskussion, Märta skulle få omarbeta sin text - igen, Sven-Olof skulle - förhoppningsvis - läsa med bättre flyt, Beata skulle... Hm, fixar jag sådana här individuella uppgifter (genomgångar, övningsuppgifter och prov), så går jag in i väggen. Men gör jag det inte - hur illa påverkas jag då inte av det dåliga samvetet? Suck. Jag hoppas verkligen detta betygssystem blir kortvarigt!

Tv-tittandet ute i stugorna är populärt. Kanalerna slåss om att få folket att zappa in just deras kanal och se just deras program. För att vinna striden om tittarna, så gäller det givetvis att ha de bästa programmen. Det är då idiotin når oanade höjder.

 

Att köpa in väletablerade serier från Staterna är beprövat och ett rätt säkert kort. Men svenskarna vill också se svenskproducerat. Robinson var i sin linda en fantastisk succé, något nytt och oprövat. Fler lyckade koncept har rullat i rutan: Fångarna på fortet, Mästarnas mästare, Gladiatorerna. Visst, det är måhända bara reproduktioner, men i varje fall på svenska med svenska deltagare.

 

 

Att tänka nytt är stort, och därför dyker det ibland upp fascinerande dåliga program. Senast i raden är TV 3:s Tonårsbossen. Jag har inte ens brytt mig om att titta. Hur uselt är inte ett koncept att låta en tonåring ta hand om familjens pengar en månad? Klart som korvspad att hen kan bränna allt på nöjen, när det bara rör sig om en månad. Visst, familjens budget kan köras i botten, men den går ju inte under på en månad. Usel idé till program.

 

Personligen tycker jag inte heller om Lyxfällan, trots att många tittar på programmet. Det är ju så himla självklart vad alla ska göra för att komma ur skuldfällan. "Jag sålde mina smycken och fick in 75.000:- att betala av skulderna med" sade en kvinna i ett program. Nähä!? "Jag sålde sju av våra bilar". Oj, kunde du inte ha kommit på det utan att ringa TV?

 

 

Annars tycker vi om skäll. I Hell's Kitchen fräser Gordon Ramsay mest hela tiden. Likaså när han försöker få restauranger på fötter. Eller snickare Anders som skäller på stackars husägare. Eller för all del, Lyxfällan-folket som skäller ut överkonsumerande svenssons. Grälande, amerikanska lyxhustrur  är också omåttligt populärt, både svenska, som Gunilla Persson, eller amerikanska (finns en mängd fruar; i Hollywood, Atlanta, Miami, NY...). Glöm för all del inte Sverker Olofsson, som skällde ut i Plus!

 

Är det inte skäll, så vill vi gråta. Bortadopterade vill hitta sina biologiska föräldrar i något avlägset hörn av världen, Sofia Wistam renoverar hus åt familjer med en mycket tragisk historia. Vi vill bli berörda. Och här passar väl egentligen Tonårsbossen in? Jag menar, ett program så dåligt att man gråter...

Det är inte lätt att vara ensam med ett litet barn. Saker man tar för givet när man är två, blir plötsligt så oerhört svåra att utföra eller uppnå och vardagliga ting kan te sig omöjliga att genomföra.

 

Jag kan inte längre erbjuda föräldrar utvecklingssamtal efter min ordinarie arbetstid. Jag kan inte jobba över en stund ibland. Jag kan inte följa med på den där middagen universitetet skulle bjuda mig på. Att börja gå på gymmet är ett oöverstigligt hinder, att gå på bio är en dröm.

 

Även om det är väldigt tråkigt att inte kunna gå ut och göra något kul, så är ändå frustrationen över de vardagliga sakerna störst. Det går knappt att dammsuga med Kevin, för han klänger på apparaten, drar ur kontakten osv. Men jag kan ju knappast dammsuga när han sover heller. Tvättstugan är skitjobbig. Vardagar kan jag bara passet 17-21 (eftersom jag jobbar på dagarna), men det betyder att Kevin sover på slutet och det känns inte bra att springa dit och lämna honom ensam (han vaknar ofta flera ggr och skriker på kvällen). Då återstår helgen, några svettiga timmar med en pojke som gillar att kliva in i torksskåpet och banka så hela huset skakar.

 

Om mjölken tar slut, så är det ju normalt sett lätt att bara sticka iväg till affären och köpa mer. Men när man är ensam med småbarn, så är det verkligen inte lockande att ta på alla ytterkläder, stuva in barnet i bilen, handla med honom i kundvagn (för vi vet ju alla hur skoj det är med en busunge som river ner varenda pryl om han får gå fritt), tänka på att ställa kundvagnen mitt i gången hela tiden, så de - egentligen - korta armarna inte når alla glasflaskor på hyllorna, betala medan Kevin fipplar med betalapparaten, lasta in honom i bilen igen, kånka barn och kasse hem från parkeringen (alternativt låta Kevin gå själv, vilket medför en kvarts paus för att kasta sten i brunnarna, utflykter till alla tomter, testdragning av vartenda handtag på garagen osv). När en sådan förr så enkel grej plötsligt blir så jobbig, så drar man sig för att utsätta sig för den. Om Kevin dessutom redan sover när jag kommer på att något saknas, så är det bara att glömma. Jag kan ju inte lämna honom ensam hemma!

 

När ett möte behöver läggas in efter dagistid, så uppstår jätteproblem. Vad göra? Be dagis att jag får hämta honom senare? (Har jag gjort två ggr, men det är givetvis inte populärt) Be någon vän hämta honom med sina egna barn/sitt eget barn? Be någon barnlös bekant mot betalning hämta honom? Ringa in morsan från Stockholm för en timme eller två?

 

Att bara stoppa in disken i maskinen är ett helt projekt. Småbarn tycker visst det är ytterst upplyftande att plocka ur smutsdisken och lägga dem överallt i köket. Eller smälla igen luckan på mammas händer. Eller klättra in i maskinen. Eller… De är uppfinningsrika, de små rackarna!

 

Ofta stänger jag bara dörren till köket och får ta reda på allt när han somnat. Fast det första jag gör när han somnat är att hämta jobbväskan. Fram med datorn och så lite surf och jobb om vartannat. Varenda kväll. Ingen kväll är jobbfri, oavsett hur mycket huvudvärk jag har. För det har jag – alltid, mer eller mindre. Men det är bara att bita ihop. Det är verkligen, verkligen inte lätt att vara ensamstående mamma, men det går. Kärleken till barnen gör att man kämpar vidare. Det blir bättre. Även om det kanske tar 20 år.

 

Det dåliga samvetet är konstant. Inte bara över allt man inte hinner med, utan också över att man inte orkar göra en massa roliga saker hela tiden. Men framför allt känns det så jobbigt att jag får dåligt tålamod när energin tryter. Det är mycket som påverkar energin: om det är en kämpig period på jobbet, om jag har extramycket huvudvärk eller om jag inte får den avlastning varannan helg, som jag ser fram emot och så desperat behöver.

 

Jag är inte ensam om min situation, det vet jag, och jag vet också att det blir bättre. Men lite får man väl gnälla i varje fall…? :-)

Det sägs att det vi utsätts för, tänker på osv under dagarna är det som påverkar våra drömmar. Då vet jag inte varför jag i all världen drömde om falukorv natten till i torsdag. Trots att jag inte ätit rätten "Lördagskorv" på många år, så dök den upp i mina drömmar på natten. När jag vaknade på morgonen bockade jag i huvudet genast av alla ingredienser, som jag lätt kom ihåg trots den långa separationen, och insåg att allt fanns hemma. Lördagskorv skulle det bli till middag!

 

Trots sådana här tecken från ovan, så dyker det ibland upp saker, som gör att planer grusas. Att Andreas och Felicia ringer och bjuder över sig själva på taco är en sådan. Så korvdrömmen fick skjutas på lite, men dagen efter behövde Andrea och Frelicia skjuts, så då svängde vi förbi en restaurang i stället. Tänk att Andreas alltid kommer mellan mig och falukorven!

 

Idag fick jag till det i varje fall, och både Kevin och jag njöt av denna goda och enkla middag. Nu väntar jag på nya matdrömmar. Tills dess blir det mariekex med smör... :-)