emblasmatte

Eftersom jag varit vaken ett par timmar de senaste nätterna (helt utan anledning) så var jag väldigt trött när jag kom hem från jobbet. Så därför bestämde jag mig för att vila lite.... tills ungarna, exmaken och sonens kompis stövlade in vid 17-tiden. Flög upp ur dörröppningen och försökte se pigg ut (det är ju så osvenskt att ta en siesta!), men insåg att det tappra försöket floppat helt, när sonens kompis kommenterade "Vad du ser pigg ut...". Jaha, där fick man för att man stod emot svimingskänslan när allt blod trillade ner i fotsulorna...

För första gången sedan jag började jobba i Uppsala (för en sisådär 13 år sedan), så berättade kollegan Kerstin att Rexnet klagade på att hennes mailbox var full. Strax efter gjorde den detsamma med min mailbox! Trots att jag rensade bort närmare två miljarder mail, så gnällde den. Herregud, har de på Tieto Enator lekt igen och hittat en ny funktion? Gissa om vi haft problem med den mailklienten! Suck.

Amber har blivit pipig. Bokstavligen. Hon går runt med olika gosedjur och piper, som om hon har något superviktigt hon försöker förmedla till mig. Ungefär som Embla piper när hon är hungrig (det matvraket). Fast i Ambers fall är det skendräktighet på gång. Hon tror helt enkelt hon har ett gäng valpar. Världens bästa mor är hon ju inte, för om hon står med ett fluffigt djur mellan tänderna och jag erbjuder henne en godsak, så släpper hon sonika "valpen" i backen. Och en grandiskäft är ju en hel meter över golvet, så "valpen" skulle inte bli glad precis...

Idag kom en man till en av mina klasser och hade ett arbetsområde med dem, "machobabe". Det handlade om könsroller och var roligt. Hur är en manlig man? En övermanlig man? En vanlig man? En omanlig man? Eleverna fick ett gäng lappar de skulle para ihop med de olika manligheterna. Oftast stämde deras fördomar med folks i allmänhet. Fast när de placerade "snuffmovie" under "omanlig man", så frågade jag dem om de visste vad en snuffmovie är. "Ja, en snyftfilm" fick jag tillsvar. Hm, jag fick upplysa de inte ont anande eleverna om vad det faktiskt är för sorts film, och lappen hamnde genast hos den övermanliga typen.



När de sedan skulle beskriva de motsvarande fyra kvinnligheterna, så blev en okvinnlig kvinna en som aldrig duschar, hon röker och snusar, fiser och rapar och har håriga ben. Ja, ni vet ju själva, kanske... Att hon dessutom är hådrockare får nog min syster att sätta kaffet i vrångstrupen. Är man okvinnlig för att man älskar hårdrock? Hon lär verkligen inte hålla med!

Nä, kom hit nu Beeeeen! Klockan är mycket, och som den afrikan han är tar han åtskilligt med tid på sig att komma. Nåja, jag älskar honom ändå...

Vad är det sämsta med att vara skild? Tja, kanske att man nu själv måste skotta, byta glödlampor, tvätta bilen, klippa gräset, dammsuga, snickra i huset, försöka finna felet på den droppande kranen, lista ut varför strömmen dog, montera loss elkablar, köra tunga, trasiga tv-apparater till affären, gå alla hundpromenader... Listan kan göras lång! Och så undrar folk varför man inte valde att njuta av att vara singel...

Embla har visat sig vara en fjoll-hund. På morgonpromenaden släppte jag vovvarna lösa på en äng, men den gamla damen valde att springa till gångvägen och gå runt hela ängen i stället. Hon ville inte ha snö en bra bit upp på benen. Likaså i skogen efter lunch - usch för att inte hålla sig till stigen! Ändå är ju mina hundar så stora att de inte ens får snö på kala magen. Fjolligt, Embla!

Jag har krig i mitt akvarium. Trots 300 liter, så är det nu två par palettciklider som leker. Det ena paret har en massa småttingar som de vaktar för fullt, men nu blev det krig mellan två hanar i sin praktfullaste dräkt. Honorna körde också några utfall mot varandra. Suck, måste de hålla till på samma sida i akvariet?

I går installerades äntligen värmepumpen. NU är det så varmt och skönt i vardagsrummet! Det blir ju inte riktigt lika varmt i sovrummet, men där ska jag ju ändå bara sova, så det är helt OK för mig. Möblerna är tillbakaflyttade, även om jag inte orkat bära alla böcker till bohyllorna än.

Yes! Mary Kay kom idag, så nu har jag en uppsjö produkter. Längtar efter att hålla en ny klass, men det går ju liksom lite trögt. Synd, för det finns bra julklappsidéer som man kan köpa till den som "har allt".

Efter en rätt kort vecka, eftersom jag hade två sjukdagar, så var det ändå skönt att åka ner till Stockholm. På lördagen pysslade jag med Bens flickor, så de fick göra några egna julklappar att ge bort. Sedan gjorde vi glass- och marängtårta och bakade mjuk pepparkaka. Nova hade fyllt 7, så nu skulle hon firas. Innan vi kunde smaska i oss godsakerna, så blev det lunch/middag, som Ben hade fixat. För första gången provsmakade jag kanin, och det smakade faktiskt väldigt likt kyckling. Ungarna trodde de åt kycklingvingar, men det var i själva verket kaninlår...

Tog med mig matlåda hem till mina egna ungar. Johan visste inte vad det var, men förundrades över att det fanns en massa små hår på kycklingköttet. Det är väl svårt på slakteriet att få bort allt kaninhår, så det fanns en del på. När han fick veta att det var kanin, så dissekerade han nyfiket benet och hittade bland annat höftkulan. Kul att leka med maten...

Idag är det första advent och vi har haft första ljuset tänt. Inte för att vi äter frukost samtidigt, men ändå... Tillbringade några timmar på häktet med tre intagna. En för brutalt sexmord, en för mordförsök på sambo, en för stöld. Alla tyckte det var skönt att komma ut och få prata av sig lite, med undantag för stöld-killen. Han var mer intresserad av att få kaffe, så när inget stod på bordet ringde han genast upp vakten och krävde att de kom med det.

I morgon hoppas jag att värmepumpsinstallatören kommer. Han ringde sist och deklamerade glatt att han var magsjuk. Hm, så glad och pigg som han lät, så verkade det mest vara de enorma stormarna som höll honom hemma den dagen. Nu får han stå i en massa snö i stället, med gömda hundbajshögar under. Fast eftersom det är 118 minusgrader (give or take a few), så är det stenhårda högar. Varning för stukade fötter, alltså!

Jag har inte varit ett fan av H&M på väldigt många år. När Andreas var en liten bebis, för en sisådär 18-19 år sedan, så handlade jag gärna barnplagg där. Men sedan dess, när barnen är stora och jag sjäv likaså (hrm...), så går det bara inte. För ett par år sedan försökte jag köpa en behå på HM. Inte en enda i D-kupa fanns! Deras Big Is Beautiful-sortiment är skrattretande. Tror de man vill se ut som en tant eller clown bara för att man är lite större? På senare år har de dessutom samarbetat med olika kända designers. Men jag är verkligen inte förtjust i de klänningar som lanseras i reklamen. För att inte tala om reklamen över huvudtaget. Skaffa en ny PR-firma, säger jag bara! (Sorry brorsan, jag älskar dig och du gör ett fantastiskt jobb, men...)



Idag har jag varit hemma. Mår inte alls bra och har mest sovit hela dagen. Har inte ens orkat duscha eller rätta något, men det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag jobbade ända till 20.30 igår och att jag under fem dagar rättade en bit över 400 sidor elevprov. Det tar ut sin rätt... Osäker på om jag kan jobba i morgon också.

I söndags fyllde Johanna 19 år, så jag och Johan åkte över till henne i Knivsta för att gratulera och äta smaskig chokladtårta. Jag hade köpt ett set med halsband, armband och örhängen med odlade pärlor. Med i paketet följde en konserverad mussla, som man kunde öppna och däri låg en pärla. Det var rätt häftigt, faktiskt! Man skulle kanske starta sig en musselodling...?

Telefonen ringde idag och det var ett modellföretag i Göteborg som ringde och undrade om jag ville plåtas i helgen. Jag fattade ganska snabbt misstankar, för vem vill ha med en 40-årig lönnfet, utarbetad tant i någon reklam eller så? Det visade sig att jag skulle få ta med mig 4 personer (husdjur var också välkomna), sminkas och få på mig kläder och sedan skulle de plåta mig. Jag var naturligtvis inte tvungen att köpa bilderna efteråt... Men de har egentligen en rätt fiffig idé, för när man är snyggt sminkad och har fina kläder på sig, så vill nog de flesta behålla fotona. Fast jag tackade nej, eftersom jag misslyckades på sena trisslotten och värmepumpsinstallatören i morgon nog inte nöjer sig med gratis arbete.

Ja, i förra veckan möblerade jag ivrigt undan, så schabraket kan få plats i vardagsrummet. Men jag hade tagit fel på datum, så han kommer inte förrän i morgon. Johanna ska vara hemma och se till så borrar i rätt vägg... =) Gud, vad jag längtar efter fräsch luft här hemma!

Annars har jag varit en god samarit idag och räddat Kurre från att knacka på himlaporten platt som en pannkaka. Såg honom på gatan när jag åkte till skogen med vovvarna mitt på dagen, så när jag åkte hem, stannade jag bilen, tog en hundbajspåse och förflyttade honom till diket. Visst lär fåglarna kalasa på honom, men hellre det än att han blir alldeles mosad på körbanan.

R.I.P. Kurre!

Trots att Ben varit här i helgen, så har jag lyckats rätta två uppsättningar prov. En sisådär 350 sidor elevtext har jag läst igenom och satt betyg på. PUH! Men ändå kommer niorna tjata i morgon och undra varför jag inte rättat deras "dagböcker" än (där de skriver om 10 påhittade händelser i Canada och Sydafrika, så även här är det massor med sidor att läsa). Vad svarar man? Dygnet har ju inte mer än 24 timmar, tyvärr... Sedan i onsdags har jag dessutom rättat sexornas prov på 90 sidor.

I veckan har vi haft Kulturdag. Jag ansvarade för eleverna som skulle jonglera. Tack och lov hade jag ett par killar från min klass som instruerade, för jag är kass på det! Lärde mig till slut själv att jonglera korrekt med två bollar (har annars bara kastat runt dem, vilket är fel). Däremot blev det till att sopa hela klassrummet efteråt, eftersom egna bollar skulle tillverkas av ris och ballonger, och plastfolien som skulle hålla riset på plats, var klenare än en snigels biceps. Ris över hela golvet, med andra ord. På eftermiddagen var det uppträdande i en hel timme och det var så himla skoj att se alla sjungande, dansande, jonglerande, spelande elever och alla animerade filmer de åstadkommit.



På senare år har Uppsala gjort big deal av att ljussätta valda delar av staden. Exempelvis har tunnlar lysts upp med lila ljus i valvet, broar lyser gröna osv. Så i fredags åkte Ben och jag in till stan efter mörkrets inbrott för att se. Tyvärr var det klart färre upplysta delar än vi hoppats på, men på ett ställe hade de en häftig upplevelse. Mot en husvägg (till ett museum) vid ån ändrades färger, ibland med mönster, ibland inte. Fallet i ån var också ljussatt och en "vattentunnel" likaså, så det matchade husväggen. Träden runtomkring samspelade också. Så det var häftigt och fint att titta på och många människor beundrade det. Kul att det händer NÅGONTING i Dödens Stad Uppsala. Annars är det sjukt vad lite det händer här jämfört med Stockholm. Visst, Uppsala är mindre, men som Sveriges fjärde största stad kunde man förvänta sig en del aktivitet i varje fall.



Less på att äta tonvis med treo, så har jag nu låtit bli det i en vecka. Först gick jag över till Alvedon för att inte avbryta tvärt, men nu har jag klarat mig utan det också i flera dagar. Har inte mått bra hela tiden, men har uthärdat och inte tagit några tabletter. Kankse minskar det inte min värk, men jag försöker med allt jag kan för att slippa värken.

Nästa vecka kommer jag att jobba närmare 10 timmar mer än vanligt pga utvecklingssamtal och Öppet Hus. Tufft! Med andra ord kommer elevernas dagböcker att dröja ännu några veckor. Populärt...

Tänk vad dagarna rusar förbi! Snart är det jul och innan dess ska klappar inhandlas, mat fixas, advent firas (liksom födelsedagskalas), betyg sättas, miljarder prov rättas, ett ton utvecklingssamtal hållas... Jag behöver inte oroa mig för att vara sysslolös!

I helgen kom Ben hit med sina tre barn. Flickorna fastnade snabbt för mitt krimskrams i badrummet, och skulle inte bara klä upp sig själva med en drös halsband och örhängen. Nä, även hundarna fick stå modell, vilket de snällt gjorde utan protester. Så här fin blev till exempel Amber:



Ute i skogen har hundarna bevisat att nosarna fungerar. Amber har i varje fall bara nyligen upptäckt den. Som häromdagen när det knallade en räv över stigen en bit fram. Jag, mitt pucko, gick dit och sade till hundarna "Var är räven?". Jag trodde de skulle få upp vittring, men stanna kvar hos mig. Tji, vad jag bedrog mig. Dogsen kutade iväg och jag ropade för döva öron. Allt snöslask i skogen betydde att det var onödigt att ens fundera på att stövla iväg efter dem. Efter modiga fem minuter kom, till min förvåning, Embla. Amber dröjde ytterligare ett par minuter. Min fegis, som annars inte vågar vika från min sida, gjorde en egen repa i skogen, långt ifrån trygga matte och Embla. Och jag som trodde hennes nos inte fungerade... Nåja, hundarna kom tillbaka utan blodiga käftar, så förmodligen klarade sig rödskinnet undan denna gång.



På jobbet är det som vanligt fullt upp. Utvecklingssamtalen har dragit igång, så det blir många extratimmar dessa tre veckor, samtidigt som flera av mina klasser har prov nu. Men även om det är kämpigt, så finns det så otroligt mycket glädje i skolan. Eleverna är så glada och snälla, skrattar, busar och skojar, samtidigt som de är intresserade och engagerade. Precis som det ska vara! Mina kollegor är helt outstanding. På många arbetsplatser finns det gnällspikar i fikarummet, slashasar som lämnar utrustning eller rum helt i oordning osv. Men inte på min skola! Jag har så kul med mina kollegor på rasterna (de få jag tar mig) och vi har så många bra diskussioner och samtal som rör jobbet. När jag någon gång slutar på Sävjaskolan, så blir det tråkigt att lämna alla underbara människor bakom mig!

I kväll måste jag möblera om lite i vardagsrummet (tillfälligt, hoppas jag), eftersom det kommer en nisse på torsdag och ska installera luftvärmepumpen. I morgon kommer jag inte hem förrän typ 19.30, så då lär jag inte orka. Ska bli så himla skönt att få lite LUFT här hemma! Självdrag är inte att rekommendera, åtminstone inte när man är så många på så lite yta (hundarna måste ju räknas med). Och på vintern vill man ju helst inte ställa upp altandörren och vädra...

Ett förväntat smärtfritt läkarbesök, med förmodade piller i handen när jag gick därifrån, slutade med två sprutor mitt i leoparden. Efter att herr doktorn förlängt min sjukskrivning året ut (25%), så bad jag honom titta på min ömma axel. En månads smärta skulle snart vara till ända, tänkte jag, och såg framför mig hur de magiska Naproxen snabbt gav lindring. Men doktorn hade andra planer. Först en lokalbedövning, mitt i den tatuerade leopardens nos, och därefter kortison. Ajsan, bajsan. Muskeln kändes bättre men det spände rejält där sprutan gjort sitt och den stackars leoparden fick ett plåster på sin nos.

Idag började jag med mina utvecklingssamtal - tre stycken närmare bestämt. Nu är det bara 13 kvar... En lärare har verkligen fullt upp hela tiden. Inann lovet var det stressigt med att skriva alla miljarder omdömen, nu är det alla samtal och så fort den perioden är över kommer en uppsjö prov och skrivuppgifter att ligga på mitt bord. Dessutom ska ju betygen sättas i december. Jippie... Inte en chans i världsrymden att jag hinner planera något 40-årskalas. Nä, det får bli morotstråta och kaffe som vanligt. Inte fy skam!

Det finns små saker i tillvaron som kan få en att lysa upp. Just när man sitter och förbannar ett annalkande migränanfall eller vinterhala vägar, så dyker det bara upp framför näsan. Som idag, när jag hamnade bakom denna bil:



Jag var nog knappast den enda som drog på smilbanden åt snögubben på flaket!

Men sedan finns det ju alla dessa irritationsmoment också. Som när man har rött vid bommarna och så äntligen schvissar tåget förbi, bommarna åker upp och efter att två bilar hunnit passera, så börjar det blinka rött igen. Bommarna i Gamla Uppsala är ökända för detta och vanligtvis försöker jag undvika denna korsning. Men det är inte alltid det går. När jag bröt handleden, så pratade jag med ambulansmannen om detta. Han sade att om det är livsviktigt, så tar de omvägen via motorvägen i stället, just för att bommarna så ofta är nere. Men en sketen handled kör de inga omvägar för...



Notera soptunnan vid bommarna. Det är ett hus bara några meter från spåret. Hur 17 klarar någon av att bo där, så nära ett tågspår som trafikeras så enormt?

Snön har ju kommit nu, med besked. Lagom tills att jag skulle åka ner till Kärleken i tisdags, så kom säsongens första busväder. I Stockholm smälter det mesta bort rätt snabbt, men i Uppsala blev det ordentliga plogvallar. Vi ska alltid vara värre än nollåttorna!

Vilken överraskning! När jag kom hem låg det ett tjockt paket i brevlådan. Mina smycken från USA hade kommit! Jag hade oroat mig för att de inte skulle hinna före jul, men det här var ju riktigt snabb service. 13 smycken kom och hälften ska bli julklappar. Det rekommenderade priset för de flesta av smyckena är runt 70 dollar. De dyraste jag köpte är värda 115 dollar styck. Givetvis betalade jag inte de summorna, men det känns lite häftigt att plocka upp en massa askar, vars innehåll är värt ungefär 600 dollar (drygt 4000 kronor). Här ett foto på det som jag ska ha själv:



Annars har jag letat igår natt, i morse och nu på eftermiddagen, men laddaren till min videokamera är puts väck. Åkte till Elgiganten på min korta lunchrast bara för att få höra att Canons laddare måste man beställa från Canon. Punkt slut. Och med det ringande i öronen, blev det till att inta lunchen i klassrummet för annars hade jag blivit utan.

Tanken är att jag ska vara sjukskriven 25% lite längre. Doktorn skulle ringa upp mig efter 15 idag och nu är hon snart 21 och han har ännu inte ringt... Suck, som om jag inte har annat att göra än att leta laddare och ringa upp glömska läkare...

Embla Pembla fick äntligen komma till dagis idag. Hon har gosat massor med Casino, grandis-hannen, och är just nu dödstrött. Det tar på krafterna att träffa kompisarna igen efter nästan en månads bortavaro!

I morgon är det Kulturdag på skolan (jag ska vara med elever som ska lära sig jonglera), på onsdag är det simning som gäller hela eftermiddagen, på torsdag börjar alla utvecklingssamtal. Fullt upp, alltså! Nu måste jag tjuvträna på att göra jonglerbollar av ris och ballonger. Tjingelig så länge!

Allra första Mary Kay-klassen och jag klarade det bra! Pluggade en hel del på dagen för att åter minnas alla produkter, priser och fakta, som jag behövde kunna. Själva klassen tog tre timmar och tack och lov shoppade de efteråt, så jag fick lön för mödan. Åh, hoppas alla klasser går lika bra!

Efter en god natts sömn (nåja, så god den kunde bli när Ben inte låg bredvid mig) var det dags för promenad med vovvarna i den frysta skogen. Embla fick springa lös för andra gången efter att ha varit tvingad till koppelpromenader i typ en månad. Gissa vem som var glad... Amber börjar bli självständig och kom ej när jag ropade, så jag gömde mig bakom en stor sten. Hon flippade ur totalt och sprang och letade efter mig, men kom inte på att nosen kan användas till annat än sniffa kompisar i rumpan. Fram och tillbaka sprang hon, tillbaka in i skogen där hon varit. När Embla kom såg man skillnad på erfarenhet. Embla orkade inte heller koppla på snoken, men visste att matte är i närheten och drog en repa runt omkring och hittade snabbt mig. Efter detta var det en viss vovve som gick som ett plåster bredvid mig resten av promenaden...



Oh, hittade en riktig goding på ICA. Nej, jag pratar inte om någon ny kassör(ska?), utom om Marabous Vintervit. Yummy! Rekommenderas till alla vit-choklad-älskare!

Eftersom älsklingen får vikariera denna vecka, så blev det jag som skulle sova hos honom. Han skulle övningsköra till Stockholm i mörkret och Oj, vilken resa det blev! Fram till Knivsta gick det vingligt och där tog han av sig glasögonen och efter det gick det faktiskt bättre. Tills hans försvar så blåste det riktigt kraftigt, så alla bilar åkte mer eller mindre rakt. När vi svängde av vid Globen, så kom inte Ben ihåg att det kommer en rondell direkt, så han gasade på och insåg först mitt i rondellen var han var. Tur inga andra bilar kom! Nåja, väl hemma fick Ben hoppa in i duschen, efteom han var alldeles svettig efter den läskiga första mörkerkörningen och själv lugnade jag nerverna med ett glas vin. =)

På torsdagen var Ben uppe med tuppen och sjäv väcktes jag i ottan av alla hantverkare, som bygger upp byggnadsställningar runt hela huset och ska byta fönster. Måste de vissla högt och lyssna på jobbig radiomusik? Nåja, denna lediga dag passade jag på att åka med min kära syster till Bromma Blocks, ett gigantiskt nybyggt (?) affärskomplex precis vid flygplatsen. Mamma mötte oss där och tanken var att vi skulle tvinga dit vår lediga bror, så han kunde visa oss sin arbetsplats (H&M:s herravdelning). Men han hade visst hoppat in på ett annat H&M, så vi fick roa oss själva i butiken. En massa fina kläder och prylar fanns det. Men häftigast var nog att få busa lite på brorsans avdelning:



Notera hur syrran trakasserar skyltdockan, hur jag stökat till det på bordet och hur mina smutsiga skor klampar på 35000-kronorsmattan. Huga, vad brorsan får att göra när han kommer tillbaka! =)

Efter några timmar i kvinnornas paradis, så tuffade vi hemåt i säkert 20 km/h i snitt. Resan hem till Denice, som skulle ta 10 minuter, tog 45 pga alla köer. Hooray! Vi plockade upp gulleplutten Vincent på dagis och han blev jätteglad att se mig. Sedan lekte jag med honom på hans rum så gott jag orkade (det tar på krafterna att inspektera allt i ett köpcentrum!). Därfeter blev det retur till Darlingen och en natt till med honom.

Fredag morgon, sista lediga arbetsdagen Nu skulle jag få sova ut... NOT! Strax efter 7.30 började hantverkarna borra misstänksamt nära och livrädd att fönstret snart skulle ploppa ut och jag skulle blotta min nakna lekamen i sängen, så studsade jag in i badrummet och tog en snabbdusch. Måtte inte toafönstret ryka medan jag står där! Allt gick dock bre och jag kunde glida hemåt. Tänkte svänga förbi H&M, men insåg at tdet inte är öppet 9 på morgonen (HU, så tidig jag var!). Orsaken att jag behöver komma dit är att en nagellacksmiss igår gjort att jag bara har färg på 8 av fingrarna. Schnyggt...



Farbror Polisen är morgonpigg i varje fall. Stötte på honom redan i Hammarbytunneln och han vägrade svänga av. Ingen vågade köra förbi, men folk var inte så deppade för det. Polisen höll nämligen hela tiden 90, trots att det är 70 genom hela stan. Och om polisen kan köra 90, så kan alla andra det, uppenbarligen. Min livliga fantasi började givetvis florera i främre pannloben. Polisen är nog på väg till Arlanda (därför han kör för fort) och ska stoppa några terrorister (eller turister, som Johan sade när han var liten). Nja, kanske bara bagagetjuvar ändå, för annars hade nog blåljusen varit på. Ett par kilometer innan Upplands Väsby, så såg han till att hålla rätt hastighet och svängde av (och alla andra gasade äntligen på), så vid det laget hade nog tjuvarna redan stoppats av en annan patrull. Så var det så klart! (Nedan: misstänkt terrorist som tror hon hittat ett bra gömställen för bomberna)



På hemmaplatsen igen så sitter jag och pluggar Mary Kay. På ett bananskal har jag halkat in på att hålla en klass, och jag har aldrig gjort det och jag kommer inte ihåg så mycket sedan sist, eftersom det var typ ett år sedan. Lyckligtvis är det vana MK-tjejer, så de har nog överseende och kan till och med säkert hjälpa mig lite... Hjälp, så många produkter det är och så många termer om innehåll etc. Wish me luck, I'm gonna need it!

Lovets första studiedag förflöt fint och på kvällen blev det fest hemma hos Josefin. Vinnarskallen var på, eftersom sällskapsspel skulle nötas. Det amerikanska partyspelet visade sig bli mer och mer komplicerat ju längre vi höll på, och vissa av deltagarna satt med både haklapp och sugrör som snorkel, medan andra inte fick röras vid eller var tvungen att blinka och knacka sig i huvudet varje gång vederbörande (läs: Jeanette) skulle ställa en fråga. Skojigt var det och ännu mer kul blev det när näbbdjuret gick först i mål, eftersom det var min spelpjäs.




Men var det bara skoj då? Nja, en kollega blev trött på att hela tiden vara tvungen att säga "Hör mig, för jag har talat" efter allt hon sade. I 40 minuter stod hon ut! Och när en manlig deltagare skulle gissa allas ålder, så blev värdinnan glad, för han gissade rätt på hennes 29 år. Men yours truly ser tydligen klart äldre ut än mina 39 år. Han gissade allvarligt på att jag var 47. Ouch för självförtroendet! Han är så NOT bjuden på min 40-årsfest! XD



Hm, jag har ibland undrat vad det är som gör att man ser äldre (eller yngre) ut. När jag var 14, så misstogs jag ofta för att vara 17 och i ungdomen kan det vara lätt att ta fel, beroende på om någon är tidigt utvecklad, lång etc. Men som vuxen då? Micke försökte försvara sig med att jag ju är så lång, men eftersom man slutat växa sedan en sisådär 25 år, så är det inte precis en hållbar nödlösning på tramp i klaveret... Rynkor då, har jag funderat över. Jag har ju knappt en endaste rynka, men ändå tror ALLA att jag är klart äldre än jag är. Hm, kanske läge att fixa frisyren? Den är nog rätt tantig och antik... Men det är svårt att släppa greppet om en god vän som följt med i ur och skur sedan mitten på 80-talet!

Johan började höstlovet med att bjuda hit två kompisar, som med sina datorer satt och spelade hela natten. Även om de var förhållandevis tysta, så skällde Embla flera gånger på natten, så klockan tre ringde jag Johan i förrådet på tomten och bad dem vara tysta. Vovven förpassades till mitt rum, där det inte hördes något. Hoppas bara grannen vägg-i-vägg med förrådet fick sova...

Efter 90 minuters väntan hos veterinären fick Embla äntligen undersökas. Trots ny soffa inne i mottagningsrummet, så blev det inte roligare av att vänta. Veterinären tror bara det är ett ödem, så vi ska avvakta. Nåja, det kostade ändå en femhundring att få henne att klämma på bogen och spana in nyköpta inventarier...



Därefter lassade jag bilen full med knivar (tre stycken i varje fall), eftersom Ben har det lite klent på den fronten. Vid Globen mötte jag upp med dem och vi tog tunnelbanan till Slussen och gick in till Sergels Torg. I hela Gamla Stan kryllar det av butiker, som jag och flickorna älskade att titta i, medan Ben och Simon snabbt tröttnade och ville komma hem någon gång... Framme vid Sergel, så fick vi ta del av sådan där kultur, som man inte begriper sig på. Massor av folk tittade och det förstår jag, för det var verkligen provocerande. En man rörde sig långsamt och utan att säga något med två lammhuvuden framför ansiktet. Och yes, det var riktiga lammhuvuden! Nyslakatade, antar jag, för han var blodig i ansiktet efteråt. Sedan stod han ett tag med lammhuvudena i sina utsträckta händer osv osv. You know the drill. Ett budskap gemene man inte begriper för fem öre.



Tunnelbana hem, för nu var vi hungriga. Mitt i den fullsmockade t-banan lägger Linn av en rap, som måste hörts över hela vagnen. Folket vände sig om överallt och många log när de såg att det var ett barn som rapat. Pinsamt, tyckte jag  som satt med henne i knät...



Tyvärr kunde jag inte sova över hos Ben, eftersom Johan då skulle vara ensam hemma.

Det var svårt att kliva upp i morse. Det tar alltid emot när man vet att man har hundra saker att göra, och om en av alla dessa grejer är att betala räkningarna, så tar det emot ännu mer. Nåja, jag har varit ganska effektiv idag och gjort en massa. men det är tusan så komplicerat en del saker ska vara! Ringde ICA förut, för jag ville ha ett till kort (en dublett), så Andreas kan ha det. "Fyll i en ansökan i butiken" svarade hon. Idag tänkte jag göra det, men döm om min förvåning när det visar sig vara så komplicerat att jag måste byta ut mitt gamla kort och be om ett nytt avtal igen. Hur blir det med kontot - blir det också nytt? Jag som har autogiro och allt. Nä, fy för krångel!!

Har också fått upp en "hylla" till alla mina örhängen i badrummet. Jag ska ju alltid göra en massa mindre smakfulla hemma-snickerier... Nåja, badvsampar fungerar jättebra och snyggt blev det - inte direkt.

Hantverkare, älskar vi dem bara inte? Man bokar in en och får besked att vederbörande ska komma den 28 oktober. Ingen tid. Punkt. Jaha, upp och dusch klockan 8, för man vill ju inte stå där med håret på ända. Vänta, vänta. Och så vänta lite mer. Till slut, när klockan var 13 var jag tvungen att åka till jobbet för den enda lektionen. Efter 15 kom han. Turligt nog var Johan hemma. Själv drog jag en repa på Bauhaus och köpte en luftvärmepump (Äntligen!), fönsterfoder och en rullgardin till Andreas rum. 12 lakan fattigare. Kan man kanske betala i guineanska franc...?



Idag blev det mer shopping. Först hygienprodukter på ÖB för 17 sköna hundralappar. Jäklar, så rena vi ska bli! Sedan for jag till djuraffären, som hade jippo och hundsäckarna (mat) var 200:- billigare. Tyvärr fick man bara köpa två säckar (räcker i två veckor...), men 400:- rabatt blev det i varje fall. Finally, ICA Solen. Mjölk till mammas blivande starka ben och tonvis med chips till sonen och hans kompisar som ska lana här i natt (dvs de har tagit hit sina datorer och sitter och spelar hela natten i samma rum).

LOV!!! Åh, så välkommet! Visserligen jobbar lärarna halva lovet (tre dagar på en heltid), men det är sådan skillnad att sitta i skolan när det är tyst omkring. Jag tror inte vanliga vuxna förstår vilken bullrig miljö man arbetar i. Inte konstigt att man är trött i slutet av dagen! Tänkte försöka skriva elevernas omdömen redan i helgen, så att jag har många "inte-ens-tänka-på-jobbet-dagar" nästa vecka. Om jag orkar... Vill få tid att åka ner till Ben och flickorna också.

Trots migrän, trots svullen f.d. bruten handled, trots att jag aldrig gjort det förr, så lyckades jag få på vinterdäcken på bilen! Fast jag ska inte ta åt mig ären, för det var tack vare Ben som det lyckades. Han fick lyfta när handleden skrek... Så nu rullar jag säkert vidare på förhoppningsvis snöiga vägar. Jag vill ha en lika vit vinter i år som förra året!



Har arbetat en massa också. Alla 29 recensioner/berättelser eleverna skrivit är numera rättade och matriser är ifyllda till var och en. 31 elever har fått omdömen i både svenska och engelska (bara ett par resultat saknas, som ska fyllas i efter nästa veckas prov). Med andra ord ligger jag inte bara i fas - jag ligger före i tidsplaneringen! Känns himla skönt, att inte behöva offra hela höstlovet åt rättning och omdömesskrivning. Nu får jag tid över till att gosa med Kärleken i stället!

Jul, jul, strålande jul... Har börjat fundera/planera inför jul. Klappar ska inhandlas, mat måste (tyvärr) serveras och så måste man bestämma var man ska vara och vilka som ska vara på samma plats. Julklapparna är klart roligast, synd bara att de är dyrast också...



Men innan dess fyller jag 40 (Huga! Ännu är jag dock 30-something). Men tji den som har förväntat sig någon brakfest. Jag tänker minsann inte fira att jag blir äldre och skröpligare! Nä, ett litet tårtkalas för de närmsta kan jag bjuda på, men det får bli allt. 10 dagar före jul är det knappast folk har ork eller tid med stort kalas heller, allra minst jag själv... December och slutet på maj är alltid en lärares stressigaste tider.

Nä, nu ska jag förbereda sömnen. Kommer att somna med ett leende på läpparna, så lycklig över att ha Ben. Han är underbar och fantastisk på alla sätt och vis. Jag kan inte önska mig en bättre man! 15 månader tillsammans, men fortfarande så vansinnigt kär i honom!

Äntligen! Redan i måndags trodde jag det var fredag, men idag är det verkligen det!

Efter en (drygt) halvdag på jobbet, så kom jag hem till lillstumpan, och tog med henne ut i skogen. Tyvärr står solen så lågt denna årstid, så jag fick gå i den kalla skuggan, men när jag svängde av stigen, så fick jag snart min belöning. Jag, som alltid bara hittar små trattisar som fyller en halv bajspåse, lyckades nu hitta skogens gula guld. Vanliga kantareller! Varje säsong brukar jag bara hitta typ sju kantareller i samma storlek som en femtioöring. Men här var det åtskilliga och stora. Och bara ett par meter från stigen! Glad i hågen körde jag sedan förbi Jörgen och lämnade av dem. Jag tycker ju själv inte om svamp, så jag fattar inte hur fyndet av dessa kunde göra mig så glad...



Efter den uppfriskande turen blev det till att ta itu med kakelfogarna. Brorsan hade skrämt upp mig om hur svårt det faktiskt var, men han måste ha ljugit. Visserligen upptäckte jag snart att det var skitjobbigt med gummiskrapan, men det var bara för att jag tvingat mina obefintliga armmuskler att frenetiskt röra runt, så det inte skulle bli klumpar när jag gjorde i ordning fogen. Förvisso var det ett varningskryss på burken och ordet "Irriterande", men jag dök snart ner i hinken och slevade upp geggan med bara händerna. Det gick ju skitbra! Fick till det innan allt hann torka, och har också snyggat till alla kanter och fogar mot diskbänken etc. Så nu sitter jag här, helnöjd, men med bortfrätta fingeravtryck. Det var det värt!



Embla är hos Jörgen, men Andreas ringde och berättade att hon kissat på sig i soffan (synd att han inte har skinnsoffa som jag!). Med andra orde verkar tabletterna inte hjälpa. På eget bevåg sade jag att de får dubbla dosen (veterinären sade att det kanske var för lite med en tablett, eftersom hon är så stor). Stackars tjejen, inte bara urinläckage utan också svullen, öm bog, som veterinären inte vet vad det är. Ska tillbaka på måndag. Troligen får hon en till kur anti-inflammatoriskt (annat preparat), men om inte det hjälper, så måste hon till en specialist. Tur i oturen att jag är sjukskriven 25%, så jag slipper ha henne på dagis, där hon inte skulle kunna hålla sig lugn.

Jag har kommit fram till att jag ska göra gipsavtryck av deras tassar. Vill ju gärna tatuera in ett tassavtryck i naturlig storlek och funderade på hur man får det bästa trycket, med sprickorna på trampdynorna och allt. Ett gipsavtryck måste ju vara perfekt! Och så är det ju ett trevligt minne. Vissa gör avtryck av sina bebisars händer och fötter, men jag gör av tassar...

Eftersom Andreas inte kunde sova hemma och ta hand om Amber, så fick Bens flickor avgöra. Skulle jag komma ner till dem, men då med hunden? Jodå, det gick bra, så på kvällen satte jag mig bakom ratten efter att ha stuvat in 60 kg grand danois i bagaget. Där ville hon emellertid inte sitta hela tiden, så ett tag klev hon över till passagerarsätet (mitt på motorvägen), så jag fick försöka baxa bak henne medan jag körde. Äventyrligt, men det gick!

Då det bara var ett par plusgrader, så körde jag lite försiktigare än vanligt ner. Vid Akalla gled en bil förbi mig, men snart körde jag om honom igen, och förutom den lilla "missen", så kom jag hela vägen från Uppsala till Enskede Gård utan att bli omkörd! Det var inget jag hade planerat, men visst blev det en kul grej när det visade sig att bilisterna inte brände på som vanligt efter Järva Krog.

På hemvägen idag kryllade det av polisbilar. Den första såg jag när trafiken längre fram plötsligt var som en klump, medan det längre fram i körbanorna var helt tomt. Alla leker en katt-och-råtta-lek och håller sig precis bakom polisbilen hela tiden. Ingen vågar köra om. Så fort den svänger av, så drabbas alla av blyfot igen... Fast idag kom det ett par till bakifrån, men jag upptäckte dem i tid. Till slut förstod jag varför det var så många poliser ute. Vid Mora Stenar, strax söder om Uppsala, hade polisen spärrat av ena körbanan och kontrollerade massor med bilister. Lyckligtvis inte mig, för de hade nog inte blivit så glada över att Amber inte låg avskärmad i bagaget (sätet var nerfällt, så hon kunder fritt röra sig).



Om en polis någon dag stoppar mig för fortkörning, så ska jag säga "Det var på tiden!". Undrar vad de skulle svara...

Nåväl, jag var ju som sagt nere i Stockholm över natten. Och vilken natt det blev... Framåt 3.30 vaknade Linn och det visade sig att hon drabbats av magsjuka. Hon hann inte till toaletten, men lyckades missa sängen. Dusch, golvskurning etc. Tillbaka i sängen. Oops, det kom visst mera. I sängen denna gång. Pust och stånk, men till slut kunde vi lägga oss. Jag bäddade åt mig i bäddsofffan, så Linn kunde ligga i sängen bredvid Ben, utan att det skulle vara trångt. Men hur lätt är det på en skala att somna om då?

Vissa räknar får, andra dricker varm mjölk. Själv ligger jag och funderar ut kluriga ramsor, som jag glatt deklarerade för Ben klockan 5. "Ett dussin russin blir man inte mätt på, för ett dussin är bara 10 plus 2". Eller, min favorit: "Ett gross albatross vore en syn, 144 stora fåglar i skyn!". Tänkte ut något om "Ett tjog tjugor", men slutklämmen blev inte bra. Ja, där ligger jag mitt i natta hos min älskade och tänker ut hur man kan lära eleverna kluriga antals-ord. Och jag som inte ens har matte!

Idag är det Amber som bloggar:



Återigen lämnades jag och gammeltanten ensamma medan matte stack till jobbet. Fast lika glad för det är jag, för att sitta utanför hennes jobb i bilen är riktigt hemskt! Alla tvåbenta, skräniga som finns runtomkring är skitläskiga!

Hela dagen suktades jag av diverse godsaker såsom plastburkar, påsklämmor och annat knaprigt. Men jag har blivit stor och duktig och lät bli allt! Matte, den misstänksamma, hade stängt dörren till sitt rum. Så oförskämt! Som om jag skulle hoppa upp i hennes säng. Det gör jag ju bara 98% av gångerna. Dålig stil, tycker jag.

Middagen kasatade jag i mig, för nu har jag återfått aptiten. Och på kvällen, så tog matte med mig på en promenad. Så roligt! Grannhunden var ute i trädgården och jag chockade matte med att inte skälla utan i stället gny, för jag ville så gärna leka med honom. Han tyckte nog att jag fortfarande luktade av den röda sörjan som kom ut där bak nyligen, så han ville hemskt gärna leka med mig med...

Precis efter att jag lagt en skaplig hög kabelhärva, så upptäckte jag något fruktansvärt. Ett monster vid kanten av gångbanan! Jag skällde och sprang omkring, men odjuret ville inte försvinna. Till slut attackerade det min skrattande matte, bet tag i hennes hand och hon snurrade desperat runt. Förtvivlat försökte jag rädda henne, men monstret var så himla läskigt, så jag kunde bara inte. Till slut släppte monstret taget om matte, som skrattade och kallade det paraply, och jag var så lycklig att hon klarade sig helskinnad därifrån.

Nä, det blev lite väl mycket äventyr på en gång, så när vi kom hem, så däckade jag på en gång. Det tar på krafterna att försvara sin älskade matte!

Äntligen torsdag och dags att dra ner till Hamburger Börs. Stannade förbi Syster Yster först och fick gosa med Vincent. Så tråkigt att vi ses så sällan, men när vardagen består av massor med jobb och husliga förpliktelser, så är det inte lätt att hitta stunder då man kan åka över.

Denna trevliga kväll började med fin och god middag, där huvudrätten var smördegsinbakad tornedous (eller hur det nu stavas). Vid 21.30 drog showen igång, med Joe Labero och hans magiska fingrar. Duvor och kaniner trollades fram (vissa passade på att föröka sig medan Joe skulle trixa fram andra kaniner), mynt och bollar förflyttade sig osynligt från en hand till en annan, han lyckades gå igenom sin assistent, teleportera sig och en massa annat smått och gott. Himla trevligt, inte bara att se en riktigt bra showare, utan också att få göra det med min mamma och mina syskon. Man borde unna sig sådant oftare!







Kom hem väldigt sent, så det var segt i morse. Bara två lektioner, och den första gick väldigt bra, men till den andra (efter lunch) hade tröttheten tagit tag i mig. Men jag fick kvickna till snabbt, när en elev under det inledande läxförhöret började blöda en massa näsblod. Tänk vad de små liven gör för att slippa förhöret! Nädå, hon har alltid alla rätt, så det var ren otur. Tur att jag inte är kräsmagad när jag var tvungen att torka upp blodet från golv, bänk och dörr...

Stapplade ur bilen hemma igen och halvsvimmade ner i sängen, där jag hamnade i djup koma. Ända tills barnen blev hungriga, vill säga, för trots sina sammanlagt 33 år, så är det visst fasligt svårt att steka på kött och fritera potatis...

Är just nu inne i en rejäl arbetsperiod, när det är mycklet att rätta. Mina åttor har spelat in samtal på kassetter, och för att hinna med, så köpte jag batterier och lyssnade på en elevgrupp hela vägen ner till Stockholm, och nästan hela vägen hemåt. De spelar ofta in långa diskussioner, vilket gör att jag får ägna över 10 timmar åt att lyssna på dem. Otroligt tidskrävande, men jag tycker det är så viktigt att de får rättvisa betyg. Om jag bara skulle gå runt och lyssna, så hade jag inte hört så mycket av varje elev.

Om gårdagen var magisk, så blev även denna kväll en överraskningarnas kväll! Plötsligt från ingenstans dök en tjej upp och lämnade över en kasse med fredagsmys - läsk, chips, chokladkaka och en låda vindruvor. Allt gratis, som ett reklamjippo från City Gross. Himla oväntat och attans trevligt!

Idag är dessutom första dagen som vi fått snö denna säsong. Inte mer än att de små flingorna smälter med en gång, men ett omen om att det är dags att plocka fram vinterkläderna, så man har dem redo!

Förbenade jäkla skit-hundägare det finns! Klev upp i morse och med gruset fortarande i ögonen strosade jag ut med mina 123 kilo hund. Efter bara en liten stund ser jag tre personer i övre medelåldern med deras "kära" hundar lösa. Givetvis ska terriern rusa fram och skälla på mina vovvar, som inte är sena med att svara. Jag har fullt sjå att hålla i alla dessa spända muskler, och ägaren är inte direkt snabb att få bort sitt evigt skällande monster. Och då kommer givetvis den andra hunden, en spaniel, och tar över. Ägaren kommer efter, men hunden flyttar bara på sig, så den står på lagom avstånd... Ägaren står bara och skrattar och tittar på sin hund, uppenbart road av att hans lilla spaniel mopsade upp sig mot jättehundarna. Han sket fullständigt i att jag precis hade haft ett vansinnigt sjå att hålla emot mina. Jag hade så god lust att släppa mina lösa också, så han fick se på ett och annat. Kan han, så kan jag... Lite revansch fick jag dock ganska snart, när spanieln travade efter oss, på långt avstånd, men han vägrade lyssna på alla "Simba!" som flög ur matte strupe. Och inte fasiken tänkte jag ropa och säga att min hund löper, när ägarna inte ens orkar flytta sig en meter efter sin hund, utan jag hoppades bara att Simba skulle följa med oss hela vägen hem. Det gjorde han tyvärr inte...

Hade tre lektioner idag och allt flöt på bra. Till och med datasalen hade vaknat på rätt sida! Däremot märkte jag att det är dags att uppdatera de engelska tidningarna jag köpt från när jag var i USA. Skvallerblaskor från -97 är ju inte så aktuella precis... Fast lite kul var det att se vilka par som höll ihop då och som fortfarande är det. När jag till sist hade 6:an, som arbetade tystare än någonsin förr för att jag hade migrän (så himla snällt av dem!), så fick jag tillfälle att prata en stund om att sprida godhet. Att om vi hjälper tre personer, och dessa sedan hjälper tre andra var, så blir det en värld fylld av godhet. Det var trevligt att diskutera med dem och de var nyfikna på mitt frivilliga engagemang på häkten/anstalt. Att jag gör det, fast jag inte får betalt!? Det tyckte de var konstigt, men när man kan förklara för dem, så förstår de och förhoppningsvis kan jag få åtminstone någon att tänka lite annorlunda.

Efter jobbet åkte jag till köpcentrumet. Hämtade ut mina 6 rullar foton, som legat i åratal (sedan 2004 visade det sig). Trodde aldrig det skulle bli några bilder, men det blev det! Johan och jag kollade på dem tillsammans och hade mäkta roligt åt hur han och brorsan såg ut för 6 år sedan.

Passade också på att köpa ramar och ÄNTLIGEN har jag fixat till de tre tavlorna (en gammal förstoring på mig och två oljemålningar från Afrika). Men jag kan ju inte frångå min klantiga sida, så givetvis hade jag sönder glaset i den största ramen med häftpistolen. Lyckligtvis är det en oljeduk till den, så det behövs ju faktiskt inget glas. Intalar jag mig, i varje fall...







Var till tant doktorn igår också. Min handled har nu full rörlighet! Däremot kommer jag att vara svullen och ha ont länge till, vilket är jäkligt irriterande.

Min älskade mamma har köpt biljetter till sig och sina fyra barn till Joe Laberos show (inklusive middag) på torsdag. Ska bli så kul att gå! Vi gör ju aldrig något tillsammans allihopa annars. Extra viktigt känns det nu när mamma precis legat på sjukhus. Det kunde vara en stroke eller nervsjukdom, men troligtvis var det bara stress och/eller virus som gav henne ansiktsryckningar. Självklart har vi alla varit/är oroliga, men nu är det viktigt att mamma får ta det lugnt och bara ha kul. Jag har sagt att hon gärna kan få komma hit och bo några dagar. Jag hoppas hon nappar på det erbjudandet!

Tjo i baljan, vad det blåser! Värsta höststormarna. Konstigt att man blir förvånad varje gång de sveper in över landet... Ingen idé att fixa frissen varje morgon, man har ändå värsta rufset när man kliver innanför skoldörren.

Idag har det varit en hektisk dag. Förutom att ha jobbat, så har jag bland annat hunnit med en timmes massage (VÄLBEHÖVLIGT!!), ett läkarbesök och ett veterinärbesök. Har också åkt till Bauhaus och bokat in en luftvärmepumpsgubbe, som ska komma hem till mig och kolla inför installation. Johanna och jag drog en repa i en galleria också och det blev både örhängen, medicin och toapapper. Medicinen är till Embla, som visade sig ha en smärre muskelskada (det var därför hon är lite halt), men med Rimadyl så blir hon nog pigg som en mört igen! Dessutom fick hon piller mot sin inkontinens. Det är inte så farligt, bara någon droppe kiss som kan komma på golvet ibland, och en biverkning av att hon kastrerats. Men dessa tabletter ska var bra, så nu får jag nog snustorra golv igen! ;)

Så här i stresstider så har jag anammat lite Mindfulness. Sett mig omkring, levt här och nu. Det finns så mycket vackert att se om vi bara tittar. Glömmer frusna öron, att vi är sena till jobbet, att andra bilister är idioter. Bara ler och glider fram i vardagen...




Inspektera tingen omkring mig är inte det enda jag gjort. Även människor observeras intensivt av mig. Överallt ser man folk och jag kan inte låta bli att se små tecken och analysera dessa. Några exempel: Vår skolpsykolog är alltid extremt välklädd. Ändå har han tre hål i ena örat (inga örhängen dock). Tyst iakttog jag honom och kom fram till att han säkert hade en liten vild ungdom. Till slut kunde jag inte låta bli att fråga. Nej då, han hade bara tillbringat en del av sin uppväxt i Sydamerika och där arbetat med att sälja smycken. Helt fel, alltså, men hur lätt var det att gissa...?

På hundpromenaden mötte jag en vältränad kille, som flåsade ordentligt medan han joggade. Direkt drog jag slutsatsen att han nog är en styrketräningskille, som vill bättre på kondisen och därför flåsade så dant. Sant? Det kommer jag aldrig få veta. Men det gör inget, för det är själva analyserandet som är kul!

Som sista exempel kan jag nämna det lite äldre paret på lokala pizzerian. "Varsågod, Nisse" sade bagaren och räckte över pizzorna. De gick ut strax före mig och jag tänkte att den gamla, men välvårdade volvon säkert var deras. Men jag hade helt fel igen. De klev in i en sprillans ny merca och gled iväg. Självklart! Pizzabagaren kände till hans namn, alltså är han stamkund. Och är man stankund på en pizzeria, så är man knappast fattig. Att jag inte tänkte på det! ;)