emblasmatte

Jag orkar inte mer nu. Gränsen är nådd. Jag känner mig så sviken, så ouppskattad, så utnyttjad.

 

Bakgrunden är enkel. Jag vet att lärare tjänar uselt i förhållande till utbildningsnivån. Ingångslönen är på 24.500:- (efter nästan fem års universitetsstudier) och de som är nära pensionen tjänar 10.000:- mer. Katastrofal löneutveckling, alltså. Att arbeta för att lärare ska få skälig lön i förhållande till utbildning och det arbete vi gör är en sak. Att se hur man ligger i löneligan på den egna arbetsplatsen är en annan.

 

Jag vet inte varför jag dröjt med att kolla upp hur jag ligger till. På något sätt har jag väl trott att jag legat medelmåttigt till. Därför var besvikelsen i början av året väldigt stor när det visade sig att jag låg bland de sämst betalda – och då är nyutbildade och till och med outbildade medräknade! Tilläggas kan att jag arbetat 17 år i yrket, varav 16 på samma skola.

 

När det nu blev dags för årets löneförhandling, så trodde jag att vår nya rektor skulle visa att hon uppskattar mitt arbete. För på något sätt, så måste det ju ha varit förra rektorn som tydligen inte uppskattade mig  och därför hållit tillbaka mig lönemässigt. Vad annars kan det bero på?

 

Ändå förstår jag inte. Vad har jag gjort för del? Jag har slitit som ett djur, så till den grad att jag fått bli deltidssjukskriven, eftersom mina höga krav på mig själv och att prestera de bästa resultaten satt en för hög press på mig. Hur bra mina elever än presterade, så blev jag aldrig nöjd. Ett par år kollade jag upp resultaten mina elever fick på de nationella proven och jämförde med andra klasser i Uppsala och till och med hela Sverige. Av mina elever nådde 23-24% högsta betyget på de nationella proven i engelska. Snittet i Sverige var runt 12%. Ändå var jag inte nöjd. Jag visste att jag kunde bättre, om jag bara lade ner ännu lite mer tid och energi.

 

Rektor visste att jag slet hårt och att mina elever presterade långt över snittet, för jag delgav henne statistiken. Sådant visade sig konstigt nog inte i lönekuvertet. I stället fick jag bara höra att jag inte skulle vara så ambitiös, inte ha så höga krav på mig själv. Men hur kan jag må bra som lärare, om jag nöjer mig med att släppa iväg ett gäng (i bästa fall) medelmåttor, när jag vet att de har kapacitet för så mycket mer? Och hur rättvist är det mot eleverna att inte utmana dem efter deras förmåga!?

 

Jag engagerade mig i de nationella proven och medföljande utvärderingar. Ställde upp som utprövningsklass. Universitetet blev så positivt över de uppsatser mina elever skrev, berättade att mina elever skrev så ovanligt bra (med andra ord att jag måste vara bra på att undervisa i textskrivning), så de ville ha med mig i bedömargruppen till framtida nationella prov i svenska. Ett ärofyllt uppdrag! De har kostat på mig utbildning i textanalys och alla de konsulttimmar jag arbetat åt dem har varit till gagn för skolan där jag själv arbetar. Men syns det i lönekuvertet?

 

Mina elever är inte bara elever. De betyder allt för mig. Jag är engagerad i dem och jag finns där för dem. Det finns många, som kan berätta att jag är viktig för dem, att jag gör ett bra jobb, att de känner tillit till mig. Samtidigt som jag arbetar hårt för ett bra klassrumsklimat (andra har intygat att det är lugnast på mina lektioner) och sliter för att motivera dem till att lära (nyligen blev min 8:a bjudna på fika av mig, eftersom det är första gången i min karriär som hela klassen fått godkänt på ett läxförhör), så finns jag där och kan tala om allt med eleverna. De har berättat och rådfrågat i förtroende och jag gör allt jag kan för att de ska växa som människor. Jag ordnar födelsedagspresenter åt dem, personliga uppmuntrande avskedsbrev, messar dem foton från speciella evenemang de deltar i. Jag gör så långt mycket mer än vad en lärare behöver, bara för att jag tycker så mycket om dem.

 

Nu säger jag inte att jag är den enda läraren som gör så här, misstolka mig inte. Jag vill bara förmedla en bild av att jag gör så många bra saker, men ändå får jag ingen konkret uppskattning av det annat än från eleverna. Det är fantastiskt underbart att få positiv respons från eleverna och det gör att jag orkar med den hårda miljön vi faktiskt har, men när man år efter år inte får uppskattningen ifrån skolledningen, då orkar man till sist inte mer. Jag vågar med bestämdhet påstå att jag är en bättre lärare än genomsnittet – på alla plan. Jag må ha dåligt självförtroende när det gäller det mesta i mitt liv, men min yrkesskicklighet vet jag är bättre än bra. (Detta inte för att jag är en unik och fantastisk människa, utan för att jag offrat så mycket tid och energi på mitt arbete, långt, långt utöver vad jag har förväntats göra).

 

Jag vet att det jag skriver är känsligt, det är mycket hysch-hysch kring att jämföra folks löner. Det skiter jag i. Just nu skiter jag i allt som har med jobbet att göra. Jag tjänade nyss bara 3000:- över ingångslönen, vilket var 2500:- mindre än den näst sämsta betalda jämförbara läraren. Nu fick jag en löneökning på tusen kronor. Glappet är långt till de lärare som före löneökningen tjänade 6-7.000:- mer än mig – jämnåriga med lika lång lärarkarriär. ”Vad har jag gjort för att förtjäna detta?” ekar i mitt huvud. Jag känner mig värdelös, hopplös. Och jag gråter. Ja, jag skäms inte för att säga att jag faktiskt gråter. Jag är så ledsen över hur lite jag uppskattas – jag trodde jag betydde mer. Det svider att få veta hur värdelös man tydligen är. Jag är ledsen över mina elever, som jag nu måste svika. De ska börja nian och har haft det tufft på lärarfronten. Jag är också så ledsen över att behöva lämna mina underbara, fantastiska, älskade kollegor, som betyder så mycket för mig och mitt välmående.

 

Men det går inte längre. Jag kan inte jobba kvar när jag vet att jag inte är vatten värd. Jag får ångest när jag tänker på att jag måste leta nytt jobb – har jag ork till det? För det här tog musten ur mig. Jag känner mig så orkeslös. Jag hade det tufft redan innan, nu är det som att sparka på någon som redan ligger. Jag vet inte hur jag ska orka vidare. Det enda jag trodde jag var bra på, den stolthet jag kände över att vara duktig på mitt jobb, det har tagits ifrån mig.

Försommaren visar sig från sin bästa sida och de senaste dagarna har vi haft rejäl värme. Idag var inget undantag, utan kvicksilvret drog sig ända upp emot 30-strecket.

 

Varje år sedan ett tag tillbaka hålls Sävjadagen, så ock idag. Kevin och jag packade in oss och ett par drickor i en superhet bil (tack och lov att jag lade pengar på att reparera AC:n förra sommaren!) och började med att besöka lekparken utanför min skola. Liksom barn är som oftast, så kastade sig Kevin över allting, men hade bara uthållighet att stanna max en minut på varje attraktion, innan något annat lockade iväg honom. Det blev en del bilder i alla fall, men på några hamnade Kevin i hörnet, eftersom solgasset omöjliggjorde att jag kunde se något på skärmen. Det var bara att rikta telefonen dit och trycka av och hoppas på det bästa!

 

 

 

Efter en sväng förbi mitt arbetsrum och klassrum, så hamnade vi mitt i Sävjadagen. Musik, aktiviteter, försäjlning mm mm. Och eftersom mina elever sålde, så var vi ju tvungna att shoppa en massa fika. Gott!

 

Jag älskar en hel del som finns på internet. Där finns så många positiva bilder, berättelser och annat, som får en på bra humör och som inger hopp om mänskligheten. Ett exempel är:

 

 

Så många goda handlingar. Intressant också att se att man inte ska dra förhastade slutsatser. Till exempel så blev en bil inparkerad, men i stället för att skriva ett riktigt hatbrev och sätta på vindrutan, så blev det ett rätt trevligt meddelande. Och det visade sig att personen som parkerat in faktiskt inte sett bilen, så det var ett rent misstag. Utgå inte ifrån att människor gör saker för att jävlas eller för att de inte bryr sig!

 

Samtidigt som jag ser sådana här underbara handlingar, så blir jag bekymrad. Jag vet hur det blir i verkligheten. Överraska barnen med att tejpa upp en femkrona på varenda tuggummiautomat i affären, så är det solklart att första ungen tar varenda mynt och fixar en hög tuggummin åt sig själv. Tanken att andra också kan få ta del av glädjen finns liksom inte där. Det är Me, Myself and I som gäller idag.

 

 

Jag ser det också i mitt jobb. När jag själv gick i skolan och vi röstade fram vad vi skulle göra på Klassens dag, eller vad vi nu hade på åttiotalet, så var det - så klart - majoritetsbeslut som gällde. Vann inte mitt alternativ, så var det bara att böja sig för majoriteten och hänga med ändå. Nästa gång kanske mitt alternativ skulle komma att röstas fram! Idag är scenariot helt annorlunda. Gör vi inte det som jag vill,så vägrar jag följa med. Punkt. Det ska vara mitt val, varje gång. Oavsett hur många vi är.

 

Jag hoppas det bara är tillfälligt, för ett land fullt av egoister är dömt att gå under. Kan vi inte turas om att bestämma,så slutar det med ett samhälle fullt av enrumslägenheter, där alla sitter ensamma på sina kammare dag ut och dag in, månne rätt nöjda över att de får göra precis vad de vill, men banne mig mer isolerade och osociala än vad vi svenskar redan är idag.

 

 

Världens bästa Embla blir 10 år idag! I grand danois-mått är det en MYCKET högaktningsfull ålder och här kommer en mängd bilder med text för att visa hur fantastiska våra tio år tillsammans varit:

 

Det är bara en dryg månad kvar tills Kevin fyller tre, så när leksaksföretagets reklamblad damp ner i brevlådan, lät jag sonen bläddra igenom för att se ifall det var något speciellt som fångade hans intresse. Jag blev förvånad över vad!

 

I slutet av tidningen fanns ett barn utklätt till Pippi Långstrump och Kevin sken upp. Plötsligt sjöng han hela Pippi-sången (vilken han uppenbarligen måste ha lärt sig på dagis) och förklarade att han ääääälskar Pippi. Tack vare IT-samhället vi lever i, så fick jag snabbt och lätt upp ett avsnitt på Youtube: Pippi går till sjöss. Kevin blev så glad, ropade "Tack, mamma! Tack, mamma! Tack, mamma!" gång på gång och sträckte sig efter mig för att ge mig pussar. Och pussar fick jag sannerligen. Efter tio-femton stycken försökte jag vrida huvudet så de slabbiga pussarna träffade kinden i stället, men han lät sig inte luras, utan vred tillbaka mitt huvud, så hans frenetiska pussar träffade mina läppar igen.

 

 

Men hur slabbiga pussarna än är, hur strypt jag än blir av hans kraftfulla kramar, så önskar jag mig inget hellre på denna jord. Jag vet att tiden då ett barn överöser sina föräldrar med ömhetsbetygelser är på lånad tid, och jag ser till att ta tillvara varenda en av dem.

 

Jag älskar dig med Kevin! Precis som jag älskar Andreas och Johan, även om de sedan länge valt att ödlsa pussar och kramar på andra än sin mamma...

När jag växte upp var negerbollar ett självklart inslag på fikabordet. Aldrig någonsin var det någon som reagerade över vad de hette. Så kom någon på att det är kränkande att kalla dem negerbollar (huruvida denna någon ens var mörkhyad är ju värt att fundera på). Nu måste man säga ”chokladbollar”, annars höjer folk ögonbrynen.

 

Enligt en artikel nyligen publicerad på Expressens webb, så har ett konditori i Skåne hamnat i blåsväder. De säljer nämligen rasistiska bakverk! Denna gång är det inte namnet som någon opponerat sig emot, utan hur de ser ut. Den främsta kritiska stämman hör till en talesperson för Afrosvenskarnas Riksförbund, och han menar att detta är smygrasism.

Blir man någonsin sjuk vid lämpligt tillfälle? På något sätt känns det som att det aldrig är lägligt. Men faktum kvarstår att ibland är det ännu mer olämpligt än vid andra tillfällen...

 

Ibland finns det saker som bara måste göras på utsatt tid. Man får bita ihop och göra det bästa såvida man inte är halvt dödssjuk. Igår fick jag ett migränanfall under elevernas muntliga prov. Det var bara tre elever kvar (de gjorde provet en och en), så jag bet ihop och gjorde färdigt lektionen. Sedan rusade jag iväg till ledningsgruppsmötet, som hade börjat fem minuter tidigare. Fokusera, Jeanette! De andra deltagarna var nästan roligt suddiga. Den flimrande regnbågen gled sakta ut i periferin. Insåg att ämnet vi pratade om just för stunden inte var högaktuellt för mig, så då passade jag på att springa till skolsyster några dörrar bort och få medicin. Tillbaka till mötet. Direkt efter det, ner till arbetslagsmötet. Bit ihop!

 

 

Nu skulle man kunna tycka att anfallet kom rätt lägligt, eftersom jag är ledig idag och skulle kunna vila ut (vilket behövs för att inte förvärra, så jag har problem i tre dagar - vilket jag iof oftast har...). Men: det går ju inte! Inte nog med att bilen skulle till verkstaden = promenad hem därifrån (och fysisk aktivitet förvärrar), så har jag personer som ska komma och titta på mitt hus, för de vill hyra ett rum av mig. Med andra ord står inte bara storstädning utan också flytt av möbler på tapeten idag. Hurra...

 

 

Nu sitter jag här, i en av många pauser jag kommer behöva, och drömmer om en hel armé. Hundra hjälpande händer som skyfflar böcker till nedervåningen, starka armar som hjälper mig flytta ner de tre stora bokhyllorna, vänliga själar som kommer med muntra tillrop. Men sedan kvicknar jag till, går under tystnad upp med väskan jag sakta fyller med tunga pärmar och böcker, för att så småningom på egen hand kränga ner bokhyllorna nerför trappen alldeles ensam. Samtidigt ber jag en bön att migränen inte förvärras. Det är INTE läge nu, tack!!

 

Eftersom källkritik ingår i mitt yrkesutövande, så är det en självklarhet för mig att inte reagera spontant när jag läser något. Jag vet att det alltid finns en story bakom rubrikerna. Jag hoppas att det är så för i princip alla andra också, men jag är osäker. För om alla kan se bakom rubrikerna, så skulle ju uppseendeväckande rubriker knappast skrivas, eller hur?

 

 

Igår var inget undantag. Expressen och Aftonbladet lever på att få folk att sätta kaffet i vrångstrupen. Nu skulle läsarna chockeras över det omänskliga beteendet på MAX hamburgerrestauranger: en anställd hade nekat tre personer att köpa kaffe, bara för att de var romer. Han sade det rätt ut också. Eller om det var en hon, spelar ingen roll. Rubrikerna lät inte dröja på sig: MAX diskriminerar romer. Som om hela kedjan står för en åsikt yttrad av en enda av de tusentals anställda!? Ska vi lägga munkavle på alla anställda, bara för att vara säkra på att ingen någonsin säger något som företaget inte står bakom? Skrämmande tanke.

 

Idag var det fortsättning på tragedin med den åttaåriga flickan, som misshandlats till döds av sina släktingar. Pappan undrar: -Varför har ingen ringt och gett oss dödsbeskedet!? Nu ska vi tycka det är ytterligare ett fel som begåtts av svenska myndigheter, eftersom de dröjt två dagar med att informera familjen om att deras dotter dödats. Suck. Det står till och med i artikeln att sådana här besked lämnar man inte på telefon, och att det är polisen i landet där de bor som ska leverera informationen. Så har någon i Sverige ens begått fel när det gäller att lämna besked? Nä, i så fall ska polisen i hemlandet kritiseras!

 

Kritiken mot socialtjänsten i ovan nämnda fall tycker jag spontant inte är helt självklar heller. Den hade inte följt upp en anmälan om att ett barn befunnit sig ensam i trappuppgången. Jag skulle nog vilja veta mer kring vad som sagts i den anmälan innan jag kan tycka att fel begåtts, för jag undrar hur många "småsaker" som anmäls in och när man prioriterar skulle en sådan information lätt hamna i botten av högen. Vem vet hur många "grova" saker som rapporteras in, som måste lösas akut först? Det är lätt att döma, men innan man har all fakta på bordet, så ska man vara försikitg.

 

"Tog heroin och sålde sex - när hon var 14. Henne söde skakade en hel värld" läser jag idag. Jasså? En hel värld? Skulle fjortonåriga prostituerade som går på droger vara något unikt? Tänk i hur många länder småbarn säljs som sexslavar, som prostituerar sig för att försörja familjen, småbarn som sniffar varje dag... Allt är relativt. Det är ALLTID hemskt när barn inte får vara barn, men bara för att något känns chockerande i vår västerländska kultur, så betyder det inte att hela världen chockas...

 

Ordets makt är stor. Men det är vi åhörare/läsare som avgör exakt hur stor den makten blir. Var källkritisk!

Livet i Sverige är inte gjort för att man som ensamstående mamma ska bo i ett stort radhus, så jag har två val. Antingen flyttar jag till något mindre, billigare. Jag får ner hyran ungefär 2.500:- om jag byter ner mig till en lägenhetstrea. Just nu känns en flytt alldeles för jobbig, eftersom det bara är två år sedan jag flyttade hit och jag ännu minns allt jobb det innebar. Det är ju sjukt hur mycket prylar man har och inte vill slänga bort – utifall att…

Så då återstår alternativ två – att hyra ut ett av mina rum. Egentligen inga problem, eftersom arbetsrummet (=det största sovrummet) står helt orört, liksom badrummet på övervåningen. Men visst tar det emot att behöva husera en främmande människa.

Nu är dock annonsen utlagd på Blocket. Jag har egentligen bara ett enda krav (förutom att man betalar i tid osv) och det är att man är rätt tyst på kvällarna, så inte Kevin väcks. Nu återstår att se hur många som är intresserade. En kille har redan mailat, men jag väntar lite till och så får jag försöka avgöra vem som verkar trevligast att bo med.

Tusen och en frågor cirkulerar i huvudet när man bestämt sig för att ta emot en inneboende. Kommer personen att kunna vara hyfsat tyst? Kommer hen att hjälpa till med städning av gemensamma utrymmen/slänga sopor etc? Hur mycket skafferiplats behöver hen? Vill hen ha blommorna i sitt möblerade rum? Behöver hen en garderob med stång att hänga kläder på? Kommer hen att acceptera att jag ibland har för mycket huvudvärk för att direkt plocka upp varenda pinal som Kevin släpat fram?

Jag försöker dock se det hela positivt. Att ha en främling hemma behöver ju inte betyda problem och oro. Det kan ju bli riktigt trevligt att ha lite vuxensällskap ibland! Och inte minst – det gör att jag kan bo kvar i mitt fina radhus med tomt.

Det finns en sak jag nog hatar mer än annat när det gäller läraryrket: vissa föräldrar. De allra flesta är helt OK, även om jag tyvärr ser att alldeles för få föräldrar ser till att barnen sköter skolan på bästa sätt: att det pluggas till läxor och prov eller att man tar igen sådant man ligger efter med. Så många ungdomar klarar inte av det på egen hand (det finns ju en anledning till varför man inte anses vara vuxen förrän man är 18). Jag själv hör till den kategorin föräldrar, tyvärr. Jag hade kunnat pusha mina egna barn mera, kontrollerat och krävt mer studietid hemma, så jag vet att många av oss säkert sitter med dåligt samvete. Faktum kvarstår dock.

Sedan finns det en väldigt liten klick föräldrar, som inte förstår det här med att hur deras barn är hemma inte alls betyder att deras barn är likadana i en grupp med 30 andra jämnåriga. Man kan vara from som ett lamm hemma, men i klassrummet ska man vara Balla Allan. Även om man är naiv som förälder, så är det ju bra ifall man tror på läraren när vederbörande på utvecklingssamtalen rapporterar om hur ungdomen är, men det är det inte alla föräldrar som gör. Det är fel på oss lärare, för hemma är ju Pelle så snäll och söt och rar och lugn och…. Mm, men om mamma eller pappa behagade sätta sin fot i klassrummet en halv skoldag, så skulle nog mamma eller pappa bli tämligen förvånade! (För trots att alla skärper till sig om det kommer in en förälder, så glömmer de bort sig vid vissa tillfällen). Under mina 17 år har en förälder kommit på besök på högstadiet en eller två gånger!! Besöket varade max en lektion. Klart som korvspad att många föräldrar inte har en aning om hur ungdomar beter sig i större grupper.

En del föräldrar väljer att bara lyssna när ens barn kommer hem och säger något, sedan skickar föräldern iväg ett väldigt argt mail och anklagar läraren för saker som ska ha hänt. Jäpp, hände mig nyss. Mitt svar till föräldern blev två A4-sidor långt, där jag detaljerat berättade om vad som hände på lektionen och där framkom en hel del information, som eleven själv inte berättat hemma.

 

Nu väntar jag med spänning. Jag känner inte denna förälder, så det kan gå åt två håll: antingen blir föräldern rosenrasande och väljer att ändå inte tro på mig och vad jag berättat om hur ungdomen uppfört sig, eller så skäms föräldern och ber (i bästa fall) om ursäkt. För jag var noga med att poängtera i mailet att det är bra att man hör av sig när man tycker något verkar tokigt, men man måste ju höra alla inblandade innan man börjar anklaga någon!

Och visst kanske jag inte skulle skriva allt. Man grubblar: var allt professionellt uttryckt? Är det bra att skriva när man när upprörd när man återupplever att man blev kränkt dagen innan? En del kommer säga nej, men jag är inte en person som sticker under stol med vad jag känner i vissa situationer. Om någon anklagar mig på detta sätt, så kommer jag att svara med besked. Vill föräldern välja att bli förbannad över mitt svar, så fortsätter jag att ta striden. Jag ska faktiskt inte behöva ta skit bara för att jag har det yrke jag har. Jag ska inte behöva sopa under mattan för att våra ”kunder” ska vara nöjda. Det skulle utan tvekan orsaka att jag låg sömnlös på nätterna, och jag vill inte, TÄNKER INTE offra min hälsa, bara för att jag ska låta ”kunderna” tycka att de kan säga/göra vad de vill.

Lyckligtvis är de få, de föräldrar som inte accepterar det en lärare säger. Det har bara varit en handfull genom åren (kan nog räkna på ena handens fingrar!). Så jag hoppas att även denna förälder förstår efter mitt långa mail, så jag inte behöver börja räkna även på andra handens fingrar snart…

Och du som förälder: tänk på att det alltid finns minst två versioner av allt du hör. Undersök först. Kritisera sedan om det behövs! Men glöm inte: lärare är också människor. Vi har också känslor.