emblasmatte

Oj oj, knappt hann jag tillbaka till Sverige innan huvudvärken satte fart igen. Lite molande värk, väldigt irriterande. Beror det på Sverige eller all choklad jag tryckt i mig? Har ju klarat mig i princip helt utan godis i Afrika och fick en sådan abstinens...

Barnen hade städat huset fint när jag kom, men nu har jag rört till allt igen. Måste få plats nu när jag inte har något förråd, så jag har börjat skyffla om i alla garderober. Som om jag inte har viktigare saker att göra... Har försökt få till en av kökslådorna, som jag inte lyckats med på flera månader. Gav upp (för trettioelfte gången) och nu står allt på köksgolvet. Alla mina nya halsband måste också få plats, så jag har snickrat ihop något väldigt ofint: tog en golvplanka av laminat och spikade i en hel drös spikar, som halsbanden kan sitta på. Plankan sitter nu i badrummet. Som sagt, verkligen inte snyggt, men helt funktionsdugligt! =)

Duschen, min kära lysande dusch, har sedan någon månad tillbaka sprutat överallt utom dit den ska. Givetvis har någon drulle tappat den i golvet, så det blivit en spricka och därför sitter skiten inte på som den ska. Trots duschkabinen, så är hela badrummet blött när man är färdig. Fram med kökskniven och så slet jag loss munstycket som trilskas. Nu är det ingen plastkåpa över längre, så strålarna blir inte lika många och fint strilande som förr, men det sprutar i varje fall i rätt riktning! Nåja, det mesta är en förbättring jämfört med Afrika. När vi inte hade el, så var det en extremt tunn stråle i duschen (med kallt vatten), så det tog typ 5 minuter bara att blöta ner sig. Bästa sprutten hade vi i bidén, så där tvättade jag håret flera gånger medan jag försökte glömma vad bidéer egentligen används till...

Skjuter upp alla tråkiga saker, som att rensa akvariet och skriva till Air France. Måste hinna läsa färdigt krönikorna tills på torsdag också. Har i varje fall hunnit planera första veckans lektioner. Alltid något...

Mamma varnade mig i Afrika för att köpa kläder, som verkar snygga där nere, men som man aldrig kommer att ha på sig i Sverige. Jag kontrade med att jag visst har på mig sådant i Sverige. Jag tar på mig precis vad jag vill och batikfärgade saronger kommer jag definitvt att använda - ävren nu i vintern. Får väl dra på mig termobrallor under... Nä, kläder är inget problem, jag klär mig i allt konstigt, men däremot blev tavlorna inte så bra som jag tänkt. Vid närmare titt, så visade det sig att hängarna på baksidan var avdankade kapsyler från läskburkar och dessa satt fastspikade allt annat än i mitten av tavlorna... Nu sitter fyra tavlor uppe på hallväggen och de lutar både kors och tvärs. Nåja, det får bli ett senare projekt att se till att de hänger rakt...

Måste till kisoken och köpa telefonkort också. Har ringt några gånger till Ben i Afrika på hemtelefonen, så nästa räkning lär bli rolig... not...

Nä, nu tittar silverhajen styggt på mig och kräver ett renat filter. Måste väl ta mig i kragen och göra som han vill. Eller hon. Eller vad det nu är...

3 januari:

Herregud, vilken resa vi gjorde idag!! Eftersom vi fått låna Emelies bil, så bestämde vi oss för att åka ut på landet. Sagt och gjort - vi tankade och begav oss ut på vad vi trodde skulle bli en trevlig utflykt. En stad 5-6 mil bort var vårt resmål och första milen förflöt utan några problem. Men sedan kom den första av 11 (!) kontroller. Dessa ser rätt komiska ut, då militärer eller poliser dragit ett rep rätt över vägen mitt ute i ingenstans och ska kontrollera alla fordon innan dessa får åka över (och då hissar alltså en militär eller polis ner repet, så det går att köra över). För att snöret ska synas, så har de fäst en massa plastpåsar i det... Egentligen ser vi inget vettigt alls i dessa kontroller, då de på måfå frågar efter än det ena, än det andra. Oftast tigger de pengar av bilisterna, men Ben brukar vägra genom att säga att vi inga pengar har. Jisses, tänk om den svenska militären eller polisen skulle bete sig så!

Nåja, tillbaka till den första kontrollen. En polis såg att mamma fotograferade (fast inte dem), så vi blev beordrade att ge honom kameran och följa med. Jag stannade i bilen medan mamma och Ben togs till något överhuvud, som deklamerade att det var förbjudet attt ta kort i detta land. Herregud, vaddå förbjudet? Det är egentligen något han hittat på. Men han menade att landet har många fiender (presidenten blev skjuten i huvudet för någon månad sedan och ingen vet ifall han ännu lever). Han undrade ifall mamma var en journalist som skulle skriva dåligt om landet. Ben försökte förklara men gubben vägrade lyssna. I stället satt han och skrev och skrev om vårt "brott".

Under tiden satt jag i bilen medan ett flertal tiggare kom fram. De var alla tvillingmammor som ville ha pengar till mat åt barnen. Jag satt och låtsades inte begripa någonting, för om jag hade börjat ge en person pengar, så hade jag snart haft bilen översvämmad av tiggare.

Efter 20-30 minuter kom mamma och sade att hon blivit tillsagd att gå och sätta sig i bilen, men att hon fortfarande inte visste hur det skulle gå eller om hon ens skulle få kameran tillbaka. Så jag gick till några militärer och blev hänvisad till en man som kunde lite knagglig engelska. Med hans hjälp gick jag in till kaptenen och Ben och föröskte fråga varför det var förbjudet att fotografera och att ingen någonsin sagt något om detta till oss. Dessutom verkade de tveksamma till att Ben och jag var ett par, så jag gav honom en stor puss framför ögonen på dem. Men sedan blev jag beordrad att gå och sätta mig i bilen också. Kaptenen ville inte ha ett gnälligt fruntimmer i "förhörsrummet"...

Till slut kom Ben ut till oss i bilen och bad mig följa med för att radera bilder i kameran. Men när jag visade bilderna för kaptenen, så såg han att det bara var vanliga semesterbilder och inga på militärer, poliser etc, så vi fick behålla alla kort och kameran. Men Ben fick skriva under på att vi inte skulle fototgrafera mer i detta land. Som om vi brydde ioss... Det lustiga är att han aldrig kollade våra papper för att säkerställa vår identitet!

Jaha, men nu skulle väl färden gå smidigare efter detta ofrivilliga pitstop på en timme? Nä, vid de andra kontrollerna fick vi nästan alltid visa papper på bilen, passen etc. En gång bad en militär oss visa upp att vi var vaccinerade. Vi viftade bara med våra gula foldrar och han nöjde sig med det - kollade aldrig i dem att vi verkligen fått sprutan. Dessutom är det inte hans sak att kolla vaccineringen!

Vid ytterligare en kontroll fick jag visa mitt körkort. Militären sade att det inte gällde i landet, att man som turist måste ha ett speciellt körkort. Skitsnack! Som turist kan jag åka på mitt svenska körkort i alla länder under ett par månaders tid! Men han gav sig inte och Ben och jag fick stå ute med honom och dividera. Till slut ledsnade hans kvinnliga kollega på honom, tog körkortet och alla papper ifrån honom och gav mig dem och sade att jag kunde åka. Mannen hade uppenbarligen ingen koll på reglerna och det insåg hon rätt snabbt.

När vi skulle äta vår medhavda matsäck, så stannade vi till vid ett hus och frågade om vi fick sitta där och äta. Inga problem - vi fick till och med stolar framburna. Gästvänligt folk i detta land! Innan vi skulle gå hälsade mamma på en lite pojke, som började gallskrika över att få se detta vita spöke... =)

Strax innan vårt resmål fanns en lång, smal järnbro. Inget möte, så jag började köra. Men då kom snart en taxi från andra hållet och började köra han med. Nåja, det fanns ett ställe i mitten där man kunde mötas och släppa förbi varandra, så jag var inte orolig. Men nädå - han tänkte inte låta mig passera! Han stannade front mot front, klev ur och började gapa åt mig att jag skulle backa. Återigen fick stackars Ben kliva ut och dividera på franska. Om taxibilen backade fem meter, så kunde vi köra förbi varandra. Men chauffören och hans manliga passagerare stog utanför och skrek och vägrade se det logiska - vi skulle backa, punkt slut. Annars skulle de kasta oss i sjön! Han menade att han hade företräde - fast det hade han ju inte eftersom jag börjat köra först. Rasistisk var han också för att mamma och jag var vita. Bakom taxin bildades snart en jättekö och ännu fler gapande bilister kom fram. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att backa, eftersom ingen bil fanns bakom mig, medan kön på andra sidan ringlade sig över hela bron. Men jag gav mig inte utan strid utan hasplade ur mig en rad haranger på ful svenska åt dem. Till slut kom en trevlig man gående på bron och bad mig artigt att backa. Då tyckte jag det var OK. Varför inte börja med att be artigt? Jag backade och suckade över mentaliteten hos vissa i detta land (fast i ärlighetens namn, så är det ju inte typiskt bara för detta land).

När vi väl kom till staden, så var vi så slut efter alla dessa äventyr att vi bara vände och åkte tillbaka. Med fasa såg vi framför oss att vi skulle passera alla dessa 11 kontroller igen, men till vår glädje så kunde vi bara köra rätt igenom dem utan att behöva visa papper. Militärerna och poliserna kom ihåg att de redan kollat oss, så vi kunde passera.

Det var redan mörkt när vi väl kom hem och vi somnade tidigt alla tre!


4 januari:
Eftersom vi lämnade igen bilen igår kväll, så skulle vi inte kunna göra någon större utflykt idag. Inte för att vi ville heller... Men Ben och jag gick till en målarateljé vi sett vid stora vägen. Jag shoppade fyra handmålade tavlor för 60:-!

Efter det gick vi till en strand Ben hört ska vara så fin. Men folk stod en bit från stranden, för en bro hade rasat på nyårsnatten, så för att komma till den fina stranden var man tvungen att simma eller gå över ett ställe där det var nästan två meter djupt med vatten. Det var nämligen flod, så de flesta stod där och väntade på ebb, så de skulle kunna gå över utan problem. Det skulle ta 10 minuter sade de. Skitsnack, sade jag till Ben. Han ville inte blöta ner sig, men jag tog av mig klänningen och simmade över i bh och cykelbyxor, liksom några andra tjejer gjorde. Väl på andra sidan kunde jag gå till stranden, men tyvärr var den inte så fin. Även här var det skräpigt och en bit ut i vattnet blev det lerbotten. Jag och en hel drös afrikaner återvände samtidigt (de hade haft någon utbildning/information, så därför slumpade det sig att jag och typ 50 till gick samtidigt). De var imponerade över att jag kunde simma, för det är inte många här som kan. Tydligen hade någon drunknat igår pga det. En kvinna menade att jag kunde simma för att jag har så korta ben... (Visst, 178 cm lång - då har man kanppast korta ben...).

På kvällen fick vi låna ett USB-minne av Emelie, så jag skulle kunna publicera på min blogg. Tyvärr var IT-caféet i närheten stängt, liksom ett vi åkte i taxi till. En grannkvinna höll på att fixa med middagen och nyfiken som Ben är, så frågade han vad det skulle bli. Kvinnan tog då fram två döda boaormar, som hon skulle göra soppa på!


5 januari:
På förmiddagen tog vi taxi till IT-stället och fick hyra världens söligaste dator i en timme. Det tog 20 minuter att logga in på bloggen, en kvart att logga in på yahoo osv. Vi hann inte mycket på denna timme, så det var tur att jag skrivit texten på datorn i huset redan, så jag bara kunde klistra in texten i bloggen!

På eftermiddagen fick vi låna en chaufför av Bens syster, så vi åkte iväg och skulle kolla ifall vi ville köpa något sista innan avfärden i morgon. Chaufför, så behändigt! Han körde i den kaotiska trafiken och när vi stannade och gick till en massa "affärer" så följde han med och bar kassarna. Dessutom gick han iväg och handlade lite, som vi ville ha. Smidigt! =) Jag köpte några saronger och en klänning och en t-shirt. Allt kostade typ 35:- styck.

Bens bror kom på besök senare. Även Emelie och henns dotter kom för att hälsa på en sista gång innan vi reste, men tyvärr kom taxin vi ringt efter strax efter hennes ankomst, så det blev ett kort besök. Med taxin åkte vi till en fin pub vi sett i närheten. Tyvärr upptäckte vi den inte förrän idag. Eftersom det bara severas öl och läsk på stans pubar och jag inte tycker om öl, så tog jag vin med mig. Det var inga problem att få dricka det där! På denna pub var det enda gången vi någonsin fått glas serverat till oss också.


6 januari:
Avresedag. Strömmen gick tidigt i natt, redan vid 1-tiden (ska egentligen ha ström till kl. 8), så det var en svettig sista natt. Med en chaufförs hjälp åkte vi till Air France och checkade in bagaget. Vi beökte också snidarverkstaden, där mamma hämtade upp sitt specialbeställda armband. Fick köpt en duk och servetter i en souvenirbutik också. Min älskling köpte en varsin statyett åt mig och mamma också.

Vi fick äta hos Bens syster och ta farväl av dem. Rama har verkligen varit snäll mot oss, som lånat ut sitt fina hus, lånat ut kläder, bjudit oss på massor med mat osv. Hon fick ett halsband av mig, som jag gjort själv i Sverige. Jag fick en träskulptur av henne. André, som är en av två studenter som bor vid huset vi huserade i och vaktar det när ingen är där, köpte en tavla som han gav mig. Så gulligt av en kille, som verkligen inte har det fett här i livet!

Vi åkte till flygplatsen på kvällen. Tack och lov hade Ticket fått tag på mig ett par dagar tidigare för att meddela att avgångstiden ändrats till två timmar tidigare. Orsaken var att vi nu skulle mellanlanda i Mali. Med militärens hjälp, han som mötte oss när vi anlände, kom vi lätt som en plätt förbi alla köer och kontroller. Det var väldigt tråkigt att säga farväl till Ben. Nu måste jag klara mig utan honom i en månad igen!

Tiden i Guinea har varit otroligt spännande och lärorik. Jag har fått se saker jag aldrig skulle få uppleva i ett annat land. Landet är fattigt, men inga folk svälter. Det finns gott om mat och landet är egentligen rikt på mineraler etc och därför skulle alla kunna ha det bra ifall infrastrukturen fungerat bättre. Trots att folk inte hade det bra materiellt, så tycker jag ändå att människorna är glada och kan ha det roligt tillsammans. Jag tycker vi lägger för stor vikt vid det materiella. Blir våra barn lyckligare av att ha 600 leksaker (genomsnittet för en 5-åring har jag för mig)? Nä, verkligen inte. Barnen leker inte med sakerna och jag vet att min yngsta son en dag när han var mindre grät, för att han hade dåligt samvete över att han inte lekte med allt han fått i julklapp. Barnen i Afrika har använt sin idérikedom och byggt bilar av konservburkar osv. Jag tror inte de är olyckligare för att de har färre leksaker! Människorna är också betydligt mer sociala än vi i Sverige är. Här hälsar man ofta på varandra utan att ringa och föranmäla att man kommer. Här behöver man inte känna sig ensam, vilket många männsikor i Sverige gör. Även jag! Folk prioriterar mat i magen och hela, rena kläder. Jag kände bara två gånger att någon luktade svett och det är imponerande med tanke på att det var runt 35 grader varje dag och folk inte har så mycket pengar. Att man bodde mindre bra verkade spela mindre roll. De såg till att ha det städat och fint och det är ju det som är det viktiga.

Jag skulle utan problem kunna tänka mig att åka tillbaka till Guinea. Fast nästa gång vill jag kunna lite franska, så man kan kommunicera mer med folket. Jag är glad över att jag gjorde resan och har upplevt min mest händelserika jul någonsin! =)

Flygresan hem gick bra, men var så klart rätt seg. Vi mellanlandade i Mali en timme för att byta ut besättningen. Vi landade i Paris vid 5.40 på morgonen, och hade knappt sovit en blund. Efter fyra timmar avgick nästa plan, det som tog oss till Arlanda. Jörgen var snäll och hämtade oss. På vår avresedag, onsdagen, så hade det varit 30 minusgrader i Uppsala läste jag i UNT. Samtidigt hade vi 46 grader i Guinea - en skillnad på 76 grader!! När vi landade var det "bara" 9 minusgrader, men det kändes riktigt kallt!

Väl hemma igen har jag tagit det lugnt och mest tvättat och sovit. Och bloggat, så klart... =) En hel del praktiskt har jag fått ta itu med också - jag fick 9000:- för lite i lön i december, (de hade dragit av min tjänstledighet dubbelt för två månader) och har fått reda till det. Bens hyra har inte kommit till oss, så jag var tvungen att ringa och fixa betalningen med den. Och inte minst så har jag fått prata engelska med en fransos på Air France och fått veta att jag måste skriva ett detaljerat brev som klagomål på att vårt bagage inte kom på tre dagar. Puh! Dessutomn var tv:n trasig, men jag har fått låna en av Jörgen. På måndag börjar jobbet igen och då sitter jag där bland alla blekfisar och kliar på mina myggbett! =) 

Nyårsafton 2009:
Vi bjöd Rama och hennes man på pannbiff med lök, brun sås, ärter och potatis till lunch. Hade köpt blåbärssylt till bröden, men det var bara jag som åt av det. Jag vet, det passade inte precis till, men var ju ändå en tvättäkta svensk smak! Mamma mådde inte alls bra och låg och sov utan att äta. Ben och jag köpte ingefära till henne och Ben ordnade en dundermedicin, som botade hennes halsonda i ett slag.

Ben körde bilen till en mekaniker i närheten. Kopplingen var nästan helt trasig och skulle kosta en hel hundralapp att laga!

På kvällen åkte Ben och jag återigen till puben med taxi. Vi drack gindrinkar och dansade disco, pratade med hans kusin + flickvän och en främmande man, som också kunde en del engelska. Jag/vi chockade dem med att berätta om hur svenska hundar har det: skitdyra veterinärräkningar, hunddagis, djurambulans etc. I hela huvudstaden finns typ tre ambulanser till hela befolkningen... Och att hundarna får sova inne tyckte de var konstigt, men de förstod det när vi påpekade hur det svenska klimatet är. Tack och lov att Ben kände ägaren! En titt på toaletten, där inget rinnande vatten fanns, var inte trevlig, men jag fick låna ägarens privata toalett där det var hyfsat rent och rinnande vatten.

Ringde och grattade Johan vid svenska tolvslaget. När klockan blev 12 i Guinea, så sade man bara "Gott nytt år" och så var det inget mer med det. Fast mamma hade sett några raketer från sitt fönster där hon satt inlåst i huset. Vi hade bara en nyckel, så vi var alltid tvungna att låsa in henne när vi gick ut, och det gick inte att öppna inifrån heller.

När vi åkte hem så delade vi taxi med Bens kusin + flickvän. Vi fick sitta alla 4 i baksätet i den trånga bilen, eftersom en annan kusin satt i framsätet bredvid föraren. Jisses vad trångt i en liten renault! Jag var tvungen att säga till Ben "Hoppas din kusin inte har något emot att jag håller honom på knäet"... Det hade han inte, men däremot var kusinen tämligen upprörd över att främlingen på puben hade pratat så mycket med mig, som ju är en upptagen kvinna. Fast för Ben spelade det ingen roll, han förstår att mannen bara var nytfiken och tyckte det var kul att prtata med en från ett annat land (jag var den enda vita i hela området bland pubarna/discona). Men kusinen hade svårt att smälta det.

Ja, kulturen är helt annorlunda i Guinea. Ben och jag pussades öppet, men jag såg aldrig någon annan som gjorde det. Väldigt få håller ens varandra i handen. En berusad man kom också fram till Ben och sade att han hade respekt för honom, för att han var med en vit kvinna...

På väg hem i taxin, så belv vi stoppade av militärer två gånger och fick visa id-papper. Sedan var det bara att köra vidare. Vad de vill med sina kontroller begriper jag inte. När vi väl kom hem var klocklan redan halv tre på natten, men jag hade en trevlig nyårsnatt i varje fall! Hela kvällen, med taxi och drinkar, kostade oss hundra svenska kronor...



1 januari 2010, grattis Johan 14 år!
Idag gick Ben för att hämta bilen, men det visade sig vara ett större fel än väntat, så vi är utan bil ett tag till. Mamma och jag tillbringade dagen i lugn och ro i huset, medan Ben stressade iväg med mekanikern i en taxi till stan, för att få tag på reservdelar. Tyvärr var det stängt eftersom det var röd dag idag. På väg hem krockade hans taxi också, men lyckligtvis blev ingen skadad, utan det var bara bilen som fick lite skador. När Ben äntligen kom hem vid 19.30 på kvällen, så var vi alla tre vrålhungriga och Ben hade köpt en nyslaktad höna + lite ingredienser, som vi lagade till. Rätt segt, men det gick ner!

En flicka och hennes två syskon har blivit väldigt påträngande. De kommer och tigger kakor, knackar på dörren och när man öppnar, så kliver de bara in och sätter sig på golvet i vardagsrummet. Nu har Ben sagt till flickan och hennes mamma att hon inte får komma dit mer. Det respekterade hon, så vi såg inte henne mer förrän vi åkte till flygplatsen den 6:e.


2 januari:

Tyvärr kunde vi inte få hjälp med bilen av Rama, för hon och sonen är sjuka och har fått åka till sjukhuset. Sonen har visat sig ha början på Tyfoid-feber och fick dropp! Lyckligtvis kunde han åka hem efter det.

På förmiddagen åkte vi taxi för att handla mat, men det var stört omöjligt att hitta en affär, där smör etc stod i kylen. Antalet affärer över huvudtaget är pyttelitet. Oftast säljer folk det mesta i små skjul eller - oftast - på en träbänk vid vägkanten. Försäljare finns precis över allt. Men vi västerlänningar vill ha lite "lyxigare" mat, såsom ost, juice, te och kaffe till frukost, så vi får uppsöka någon liten supermarekt där sådant finns. Oftast är det libaneser som ägare dessa butiker. Där går det att handla köttt också, för på marknaderna vill vi verkligen inte köpa sådant! Köttet hänger i 35-gradig värme med en massa flugor på sig. Garanterad magsjuka om man äter det och inte är van! Det är därför vi ätit så lite kött under vår vistelse i Guinea. Ett par gånger har det blivit nyslaktad höna till mat, för då är ju köttet fortfarande fräscht. Tonfiskburkar har det också blivit några (fast inte för min del, så klart!).

På väg hem stannade vi vid en pizzeria. Vi hade hyrt taxin i en timm,e, för 30:- och pizzorna kostade 20:- styck. Tyvärr var de helt smaklösa och tråkiga, men man blev mätt i varje fall.
 
Bens väninna Emelie var snäll och lånade ut sin bil till oss under lördag eftermiddag och hela söndagen. Med den åkte vi till stranden. Det var en massa festligeheter där - DJ, liveband på kvällen mm. Jag tvingade med Ben att bada. Nog för att man är uttittad som vit i klänning, men vit i badddräkt blir ännu mer uttittad! Fast till vår förvåning fanns det ytterligare fyra vita på stranden (alla män).

Försökte köpa en klänning på vägen hem, men det är ju skitsvårt att hitta något som passar. I detta land är 99% av befolkningen smal... (Ingen svälter dock, utan de ser alla friska och sunda ut). Flera gånger har män beundrande kommenterat till Ben "Åh, vilken kraftig kvinna du har!". Här är det positivt att vara kraftig, men som svensk blir man ju inte glad över att få höra att man är tjock...

På kvällen tog jag en urindrivande tablett. Jag dricker rätt mycket, svettas masssor men kissar sällan. Det gör att all resterande vätska har samlats i fötterna/underbenen. Det ser ut som om fötterna är gjorda av ballonger...

Resan ner till Guinea var väldigt nervös, mer nervös än den borde vara. Incheckningen tog väldigt lång tid, så vi förstod tidigt att planet inte skulle avgå i tid. Väl ombord blev vi sittandes rätt länge innan  planet började rulla. Men då luktade det bränt, så planet var tvunget att repareras och skulle det inte fungera, så skulle resan ställas in helt. Lyckligtvis fungerade det och tre timmar försenade anlände vi till Paris. En timme kvar innan nästa flyg skulle gå – tur att vi inte blev mer sena, för då hade vi inte hunnit med Guinea-flyget. Och planen till Guinea går bara varannan dag, och jag hade inte lust att spendera hela semesterkassan på hotell i Paris…

 

Vi landade sent på kvällen (även parisplanet var försenat, men bara en timme) och hettan som slog emot oss var överväldigande.

 

Vi möttes inte av Ben, som jag hoppats, utan av en militär som frågade ifall vi var Jeanette och Yvonne. Han kunde ingen engelska, men vi förstod att han ville att vi skulle ge honom våra bagagelappar. Sedan följde vi efter honom, utan att veta vad som hände eller ens ifall han var en ärlig människa utsänd av Ben… Nåväl, till slut togs vi till VIP-rummet och där väntade min älskling på oss. Tyvärr kom inte vårt bagage förrän drygt tre dagar senare – tydligen lamnade det inte Arlanda förrän tre dagar efter oss. Flygplatsen ska få sig ett samtal när vi kommer tillbaka…

 

De första dagarna fick vi låna kläder av Bens syster, så vi såg nästan ut som infödda afrikaner. Bortsett från att vi var vita då… Nästa gång jag reser kommer jag helt klart att packa andra saker i mitt handbagage. Nu fick jag inga mediciner på flera dagar och ett extra par underkläder hade varit trevligt (även om Bens syster hjälpte oss på den fronten också).

 

De första dagarna shoppade vi lite. Men vi upptäckte snabbt att eftersom det nästan inte finns några vita alls här nere, så vill ALLA sälja sina prylar till oss. Man blir helt omringad! Faktum är att jag nog ser fler albinos än vita här. Varje dag ser man kanske 3-4 albinos och 2-3 vita. Jag vet inte varför det är så många albinos här; i Sverige har jag bara sett en enda på alla mina 39 år. Vita kallas i varje fall för Foti och det hör man folk ofta säga bakom ryggen på oss eller rätt ut: Bon jour, Foti! Då svarar jag Bon jour, Fore! Som betyder goddag, svarta människa! Utittad blir man I varje fall och då menar jag totalt utstirrad!

 

Julafton förflöt utan att något speciellt hände. Jag hade köpt glitter, som vi satte i ett barrträd på baksidan, men maten blev allt annat än julig! Vi ringde hem till våra barn i varje fall och även om vi inte kunde prata länge, så var det mysigt att få höra deras röster.

 

 

 

 

 

 

Juldagen blev ett riktigt äventyr! Vi åkte iväg till hamnen, för vidare färd till ön Room. I hamnen skulle papper skrivas på och flytvästar hyras, samtidigt som vi var väldigt påpassade av en tiggare. Sådana finns det tyvärr alltför gott om i detta land. Många av dem är handikappade och en av de värre vi hittills sett var en man med hopskrumpna ben, som rullade (som kullerbyttor) för att ta sig fram. Att han tiggde vid en vältrafikerad väg gjorde inte saken bättre precis.

 

Nåväl, när vi äntligen skulle gå till båten, så blev vi stoppade av “tullen”. De ville se våra biljetter och papper. Tydligen ska turister ha tillstånd av immigrationsmyndigheten eller liknande, men vi tyckte att våra pass dög, som ju innehöll visum och därmed bevisade att vi får vistas i landet. Den kvinnliga kaptenen var mycket förbannad och Ben + alla inblandade i vår båtfärd + hon diskuterade livligt på franska medan jag och mamma satt och svettades i våra flytvästar. Efter något telefonsamtal typ 20 minuter senare kunde vi i alla fall få åka iväg. För att komma till båten fick vi kliva över flera andra båtar – en balansakt som heter duga!

 

Nästan en timme senare var vi framme på ön Room. Då hade vi passerat åtskilliga rostiga vrak, där folk tidvis bor när de håller på att montera ner delar av vraken för att ta tillvara på dem.

 

En inspektion av “hotellet” gjorde att vi tyckte att det var Ok att bo där. Vi hyrde ett rum med dubbelsängar i våning för cirka 100 kronor. Billigt för tre personer! Det visade sig dock ha låg standard för oss västerlänningar, vilket vi inte upptäckte förrän senare. Toaletten var i golvnivå, så man fick stå på huk när man skulle uträtta sina behov.Men det är ju alltid spännande att prova på nya saker… =) Rinnande vatten fanns inte, så man fick hälla vatten i toaletten när man “spolade” och avloppsröret mynnade ut bland klipporna 15 meter bort… Duschen bestod av att man öste vatten ur en massa kar över sig. Rumstempererat vatten, så klart. Här kunde man inte bestämma temperaturen själv!

 

I vårt rum fanns en takfläkt till vår glädje. Men glädjen blev kortvarig. Det visade sig att “hotellet” (som bara hade 3 rum till uthyrning) fick elen från solenergi, så på natten lade fläkten av. Det var stört omöjligt att sova där. Vi dröp av svett och jag mådde illa av annalkande värmeslag. Ben öppnade fönstret, men det gjorde ingen skillnad. Så klockan 1 på natten flyttade vi ut våra madrasser på terrassen och sov under stjärnhimlen. Även om det är minst 25 grader på natten, så kom en och en annan svag bris ibland och svalkade. Fast det var inte lätt att sova ute heller. Trots madrasserna var det lite hårt att ligga, havets vågor slog med kraft mot klipporna och andra människor (inklusive Ben) festade på terrassen till klockan 2 på natten. Lyckligtvis gick inte solen upp förrän vid 7-tiden, så lite sömn fick vi i varje fall.

 

Första dagen på Room tillbringade vi på öns enö sida. Det var så sjukt varmt i vattnet där – garanterat 30 grader! Inga vågor, strålande sol och väldigt lite folk. En paradisstrand!

 

Andra dagen, efter den jobbiga natten, gick vi till en strand på andra sidan ön. Där var det vågor, lika varmt i vattnet och inga männiksor alls. Där låg också öns dyraste “hotell” – de hyr ut bungalows för 50 euro per natt! Men pga det politiska läget i landet, så finns nästan inga tursiter alls i hela landet nu. Fast jag såg ändå fler vita människor på denna ö än jag sett I hela huvudstaden!

 

När vi skulle åka hem, så kom vår “taxi-båt” två timmar för sent, så vi fick skippa att åka och besöka ytterligare en av öarna, där det finns ett gammalt fängelse.

 

När vi kom tillbaka till hamnen och återigen balanserat över en massa andra båtar, så fick vi åka “bush-taxi”. Så kul att prova på lite inhemskt! Det finns lika många taxibilar som privata bilar här. De är alltid gula och oftast i halvrisigt skick. Fast helrisiga taxibilar finns också! De ligger alltid i högerfilen och kan utan förvarning och utan blinkers stanna till vid kanten för att plocka upp/släppa av passagerare. Dessa står överallt längs kanten av vägen och viftar på taxibilar. Vanligt folk har nämligen inte råd med bil, så därför åker “alla” taxi här. Vår taxifärd på 5 minuter kostade motsvarande 3 kronor. Lite skillnad jämfört med Sverige…

 

Här nere har de ingen bilbesiktning, det är helt uppenbart. Vissa bilar är rullande vrak, så rostiga och ihopknycklade så det är obegripligt att de går att köra. Fast rätt ofta så blir bilarna stående i trafiken för att de gått sönder, vilket inte är så konstigt men jobbigt för oss övriga trafikanter. Ibland har folk värstinglass på taken också.  Inte sällan ser man skåpbilar eller lastbilar där folk står utanför och håller i sig medan fordonet kör. Livsfarligt!

 

Längs alla vägar, inklusive motorvägen, finns alltid massor med folk. I högerkant står alla som väntar på taxi och i båda kanterna finns folk som ska korsa vägen. Detta gör de genom att springa när det blir en pyttelucka i trafiken – även om bilarna har hög fart. Dessutom finns alla – oftast barn – som säljer en massa produkter så fort det blir köer. De går mellan filerna och håller upp sina produkter till försäljning. Oftast är det telefonkort, men bomullstops, näsdukar, insektsspray, popcorn, dvd-filmer, cd-skivor, frukt och frön är också vanligt. De säljer precis allting! Livsfarligt att gå där bland bilarna eller att korsa gatorna där, men folk bryr sig inte.

 

Att bilarna kör mer eller mindre utan trafikregler gör ju inte sakne bättre. Antalet filer beror på hur många bilar man kan klämma in i bredd. Omkörningar på höger sida är minst lika vanligt som korrekta omkörningar. Blinkers används väldigt sällan. Närt man är i en rondell, så har man väjningsplikt!! Livsfarligt för en intet ont anande europé…

 

Jag kör bil varje dag här. Vi har fått låna en av Bens snälla syster Rama. Och oj, vad jag kör ! Jag tar seden dit jag kommer och kör lika galet som alla andra…

 

Måndag 28 december 2009 :

Igår hade vi rena zoo:et här. Först en stor spindel i köket, sedan en kackerlacka som envisades med att springa emot oss när vi skulle fota den (och mamma och jag sprang snabbt därifrån då…) och sist men inte minst en mus. Det har jag sett flera kvällar utan att säga något åt min rått-rädda mamma, men denna missade hon inte. Annars är det mest ödlor här. Och på ön såg vi många fladdermöss.

 

Idag åkte vi till stan. Först åt vi hos Rama, sedan växlade vi pengar på stan. För 100 euro får man nästan 900 000 guineanska franc, så det är lätt att vara miljonär här… Vi besökte en skulpterarverkstad och mamma måttbeställde ett armband hon tyckte om.

 

På vägen hem svängde vi förbi stranden. Det var ganska mycket folk + en DJ som spelade hög musik. Sångaren från förra gången var också där och förärade oss med en till sång.

 

Hemma hade en granne en sjuk 6-månadersbebis. Troligtvis var det tänder på gång, men hon fick en alvdeon av mig och blev tydligen bra, för pappan kom till oss med bebisen nästa dag och tackade så mycket för medicinen.

 

Tisdag 29 dec :

Idag åkte vi till en jättestor marknad i Medina. Vi shoppade bland annat tyg att klä om mina köksstolar med för 100 kronor, väskor för 35-45 kronor styck, halsband, deodoranter (5 kr styck), parfym etc. Ben blev också bestulen på en kamera.

 

Onsdag 30 dec:

Vi gjorde återbesök hos skulptörerna, men mammas armband var ett riktigt hafsverk och hon krävde att de gör om det ifall hon ska köpa det. Jag lyckades alldeles själv pruta till mig en elefantstaty för 160 kronor. Det är gjort i ett trämaterial, som är svart varvat med lite vitt i. Skitsnyggt! När vi var på stan shoppade vi också ingredienser så vi kan tillaga en svensk middag. Rama vill gärna att vi bjuder på något svenskrt, vilket är klurigt i ett land där svenska ingredienser/kryddor/tillbehör inte går att få tag på.

 

När vi kom hem blev mamma dålig. Magen hennes var inte glad och så började en dunderförkylning bryta ut.

 

På kvällen åkte Ben och jag “bush-taxi” I en sjukt galen bilfärd till en pub, där Ben känner ägaren, Alfa. Vi var där en timme innan vi åkte hem igen, denna gång med en betydligt lugnare chaufför.

Sitter pa ett internetcafe med varldens mest langsamma dator. Dessutom sitter tangenterna pa fel plats; sa jag maste till exempel trycka q nar jag ska mena bokstaven a; sa jag kommer bara att skriva kort.

Det ar riktigt hett har i Guinea. Det ar kvavt och minst trettio grader varje dag. Dessutom har vart bagage annu inte kommit. Det lamnade inte Arlanda forran i morse - tva dygn forsent och kommer att skickas via Barcelona - Marrakech och hit. Bens syster har lanat ut lite klader at oss; sa vi gar i riktiga afrikanska klader till mangas fortjusning. 

Jag har kort en hel del bil och det finns verkligen inga trafikregler har. Folk kor om pa bada sidor och massor med manniskor springer mellan alla bilar - aven pa motorvagen. Det finns nog fler taxibilar an vanliga bilar och dessa kan plotsligt stanna for att plocka upp passagerare; som star overallt. Ofta sitter fyra personer i baksatena pa dessa sma bilar. Det ar en riktig djungel pa vagarna, men det har gatt bra att kora i varje fall.

Det finns massor med fattiga manniskor har och bara nagra fa har chans att leva bra.

Idag var vi till en underbar strand, men eftersom vi inte fatt vaskorna an, sa hade vi inga badklader. Vattnet var dock riktigt varmt, sa jag langtar efter att fa bada. En sangare kom till oss och sjong en sang om mig och mamma. Som tqck fick han ett par tusen... Fast det ar bara vart ett par kronor i svensk valuta...

Vi kallas Foti har, vilket betyder viting. Dessa tva dagar har jag bara sett ett par andra vita manniskor, sa vi blir valdigt uttittade. Idag stirrade en pojke pa mig med varldens ogon, som om han sett ett spoke. Nar jag halsade pa franska, sa tog det tva hela sekunder innan hans ansikte sprack upp i ett stort leende...

Nu ar min tid nastan slut: Hoppas ni alla har en vit fin jul. Hittar inget utropstecken pa denna skitdator...

Här står jag i som tusan, så inte har jag kommit ihåg att det visst är fjärde advent och att sista ljuset i staken ska tändas... Kommer fortfarande på både det ena och det andra som jag måste packa, så vem vet hur det slutar? Ena resväskan är proppfull och den andra nästan full, så tungt blir det. men det är inte bara saker som ska packas, det måste ordnas en hel del också. Räkningar ska betalas, listor skrivas över telefonnummer etc, Sara ska instrueras i hur man lägger tassbandage (redag gjort i och för sig), klor ska klippas och ben ska rakas (det sistnämnda gäller mig, INTE hundarna!) =). PUH! Jag blir nog inte färdig förrän vid midnatt, jag som hade behövt en tidig kväll.

Nu är det exakt ett dygn kvar till beräknad landning i Conakry. 24 timmar kvar bara innan jag får träffa Ben. Och prova på ett helt annorlunda liv, där man får samsas om elen vissa timmar, där strömmen går titt som tätt, där man kanske inte har varmvatten i duschen, där människor lever i misär... Ja, det kommer att bli något jag aldrig upplevt förr, men jag ser med spänning fram emot det. Det är ju en sak att leva så i knappa tre veckor jämfört med att bo där för alltid. Kanske uppskattar jag vårt bekväma svenssonliv mer efter resan. Eller så längtar jag tillbaka till det stressfria livet i Guinea...

PANG - nu small tv:n till och blev svart igen. Jäkla skitprylar, som inte håller! Undrar vad mer som kommer att vara ur funktion när jag kommer hem igen.

Skottade snö i morse, men det vägde typ ingenting. Jag hade kunnat blåst bort snön från uppfarten ifall jag velat, men grannarna skulle nog tycka jag var knäpp om jag lade mig på knä och försökte...



Nä, nu har jag inte tid att blogga mer, även om det är roligt. Måste ordna med allt innan resan.

Ha en underbar, vit jul allihopa och tänk på mig i hettan bland palmer och fladdermöss! 

Nedräkningen pågår för fullt! Nu är det bara 33,5 timmar kvar tills planet ska flyga! Fast med tanke på att vintern slagit till (13 minusgrader idag), så kan man ju inte vara säker på att planen avgår som de ska. Fasan vore ifall vi missar Guinea-planet i Frankrike, eftersom planen bara går typ varannan dag...

Har packat det mesta. Tror jag... Lär väl komma på hundra saker jag glömt när jag står på Arlanda. Nåja, så länge pass och vaccinationsintyget kommer med, så bör det mesta kunna lösa sig. Ben och en militär kommer att möta oss på flygplatsen, så jag hoppas vi kommer igenom tull och sådant utan problem. Eller drar vi till oss misstankar för att vi är vita? Kanske ska de totalundersöka resväskorna och mamma och mig...? Äsch, det märker vi väl. =)

För snart en vecka sedan skickade jag årets julkort. Denna gång blev det foton på vovvarna, som jag laminerade och postade utan kuvert. Kunde inte bestämma mig för vilken av bilderna jag skulle välja, så jag skickade två olika varianter.



Jag lade till text på korten innan jag skickade dem och en röd ram på andra kortet också.

I morgon måste jag rensa akvariet, klippa hundarnas klor och en massa annat. Fullt upp in i det sista! Kanske är lika bra det, så jag får annat att tänka på än den läskiga resan.

Idag fick Amber följa med till Konsum på kvällen. Det är längre än de tio minuter hon får promenera, men stackarn behöver ju få komma ut! Det märks att hon hållits inne länge, för hon är hispig när man är ute och skäller på folk och hundar överallt. Nu var det inte mycket folk ute på kvällen i kylan, men ett par hundar var i närheten. Embla håller sig lugn, men inte Amber.

Var över till Marianne på förmiddagen och hämtade mina egengjorda glashalssmycken. Resultaten blev helt OK, även om ett halsband inte blev lika fint som jag trott.
 

... är jag! Igår blev jag inte omkörd en enda gång på motorvägen, vare sig till eller från jobbet. Jag hade helt enkelt patent på vänsterfilen och gled om alla, som körde försiktigt pga snön. Men nu var ju väglaget helt OK, så jag hade inga problem alls och låg bara strax över tillåten hastighet. Ändå blev jag aldrig ikappåkt. Jag och min förbenade tävlingsinstinkt...

Det blev ingen avslutande ridning för mig igår pga huvudvärk. I stället tog jag en treo och lade mig extra tidigt. Kanske lika bra att inte riskera liv och lem igen, eftersom det var hoppning igen. Vi minns väl alla hur oakrobatisk jag var sist vi hoppade? Kiropraktorn har ännu inte fått rätsida på alla kotor...

På fredagar slutar jag redan strax före 13, så jag åkte in till stan och uträttade en massa ärenden - köpte några julklappar, inhandlade halva apoteket, prutade till mig extrapris på sex tröjor på Dressman, växlade till mig några euro och köpte ett gäng ficklampor. Här ska vi inte behöva sitta i mörker! I stället kan vi sitta med varsin ficklampa och lysa på varandra... *asg*

Har börjat packa också. Man kan ju tro att jag ska flytta ner... Eller att man inte har tvättmaskiner i Afrika. Två stora resväskor har jag och de är fyllda till 2/3 med kläder enbart. Sedan har jag ett halvt ton mediciner, plåster etc. Har delat upp allt, så hälften av allt ligger i varje väska. På så vis står jag inte panikslagen om ena resväskan försvinner. Nu ska jag bara fixa fram Nutrilette och svenska tidningar, så jag kan sysselsätta mig där nere om det blir långtråkigt. Ska pula ner några spel också. Inte för att Ben tycker om att spela, men jag och mamma kan ju alltid göra det. Under tiden kan Ben ta sitt spjut och bege sig iväg på lejonjakt eller vad man nu gör där nere. *fniss* (Nädå, det finns inga lejon där!).

I morse när jag vaknade hade jag väldigt ont i en tand, sådär som jag kan få när jag gnisslat extremt mycket. Tanden har extremt svårt för beröring - kan inte ens tugga marshmallows. Men tyvärr har inte det släppt efter ett par timmar, så jag är livrädd att det ska bli ordentlig tandvärk. Usel tajming i så fall!! Ska man gå akut i helgen (kan man betala med pantflaskor?)  eller hoppas på att hitta någon bushdoktor som kan klubba mig i huvudet innan han drar ut tanden? (Nä fy, sådana fördomar jag sprider!) =)

Nu tryter orken, så det blir nog till att sätta på en skräckrulle. Köpte ett gäng filmer idag. Synd bara att tv:n är spec och stänger av sig själv efter ett tag. Kanske blir en extra skrämseleffekt...?

Onsdag, Bens dag. Fast nu är ju inte Ben här, så onsdag = vilodag. Och visst blev det sovmorgon när klockan inte ringde förrän klockan 7 i morse...

Var till doktorn med min fot, som gjort ont i tre månader. Har ledsnat på att det aldrig blir bra. Och doktorn visste precis vad det är, efter att ha klämt och känt både på fötterna och benhinnorna. Främre fotvalvet har glidit ner. Jaha, kan kroppsdelar börja glida...? Nåväl, det är enkelt fixat med ett skoinlägg med en bula precis där valvet behöver lyftas upp, menade han. Inhandlade ett direkt efter läkarbesöket, bara för att upptäcka att det gör ont när bulan trycker under foten, så jag haltar mer med inlägget än utan...

Fick handlat lite också. Inte alls så mycket som jag velat, men nu har jag ordnat så sista köksstolen ska gå att montera ihop, så sista handtaget kan monteras fast i köket, så sista lådan kan sättas på plats. Nu gäller det bara att ha ork och tid till att fixa det också.

Efter middagen åkte jag till Marianne och fick leka i hennes verkstad. Hon har en ateljé med en massa av sina glasföremål och man blir ju sugen på att köpa hem alltihopa! Och i verkstaden... Tänk om jag kunde ha en sådan själv! Massor med glas i en mängd olika färger och mönster. Jag lyckades knåpa ihop fyra hängsmycken. Just nu är de i ugnen och på lördag ska jag hämta dem. Det går aldrig att helt och hållet förutse resultatet, så det är med spänning jag väntar på att lördagen ska komma!

Var hos Marianne i nästan fyra timmar, så det blir till att krypa i säng med en gång nu. Bara två arbetsdagar kvar denna termin! Det ska bli sååååå skönt med lov!

Yes! När jag slog upp mina små blå (nja, mina ögon är ju egentligen gröna...), så stoltserade vyn från fönstret med ett tjockt lager vitt puder. Drygt en decimeter hade kommit under natten och alltjämt strömmade flingorna ner från skyn. Amber hade redan förberetts genom att det redan funnits ett väldigt tunt snötäcke, så trots att det är hennes livs första vinter, så tog hon allt med ro. Båda jyckarna roade sig mest med att äta snön.

Efter en stadig (hrm) frukost bestående av tre torra rostade smörgåsar, så skyndade jag iväg till dagis med hundarna. Givetvis var det halt ute och givetvis borde jag ha åkt iväg tidigare än vanligt, men det är ju bara stört omöjligt att komma upp i tid om mornarna... När vattholmaavfarten närmade sig bromsade jag och bromsade jag och bromsade jag. Bilen stannade åtskilliga meter efter korsningen, men jag fann mig snabbt och backade tillbaka på 90-vägen. Ingen bil syntes till, så manövern gick bra och det blev till att ha mer framförhållning resten av färden.

Eleverna har fått veta sina betyg av mig, men även andra lärare har delgett dem deras efterlängtade (eller hatade?) terminsprestationer. Det var rätt intressant att höra dem diskutera efter hemkunskapen, för de (som hördes) framhöll hur de "bara" fått VG pga en enda mindre bra lektion på terminen, hur de ska höja sitt G till ett MVG nästa termin etc. Jag måste ta ett snack med dem angående betygskriterier i allmänhet och att man inte kan nå MVG bara genom att anstränga sig lite. I nästan alla ämnen krävs en analysförmåga för att nå det toppresultatet, så jag vill inte att de ska ha falska förhoppningar. Även de praktiska ämnena är idag väldigt teoretiska.

Just nu skulle jag egentligen sitta på Berns och ha det supertrevligt med Ulrika och de andra Mary Kay-arna. Men det blir ju inte alltid som man vill, så här sitter jag hemma vid datorn i stället. Synd, då jag redan betalat 200 kr för biljetten och hade sett fram emot att få unna mig en sväng till Stockholm. Hade till och med störtat iväg och köpt en kjol igår ju!

Idag har jag köpt flygbiljetterna till Guinea i varje fall, åt mig och mamma. På måndag morgon ska vi åka, långt före soluppgången. Det blir till att gå upp mitt i natta... Längtar så efter Ben! Vet inte hur jag skulle stått ut om jag inte åkt ner nu. Brorsan tyckte jag skulle skicka vykort, men jag undrar ifall det ens finns vykort att köpa. Guinea är ju inget turistland. Jaja, i värsta fall får jag väl själv rita något med Afrikamotiv och posta till honom! ;-) Vågar inte fråga Ben heller. Han måste tro att jag är puckad med vissa av mina frågor. Som att jag skulle tro att det bara är nakna infödingar med spjut som springer omkring där nere och bara kan säga "UGH!"... (Förresten var det väl indianerna som sade "UGH"?)

I morgon ska jag iväg och köpa några julklappar. Har ju inte köpt en enda än, jag som brukar vara typ färdig vid det här laget... Har ingen aning om vad jag ska köpa heller. Nu har jag i varje fall ringt Marianne, en f.d. ridkompis, som jag köpt flera glashalsband av och ska få komma över till henne i morgon och göra ett par smycken jag kan ta med mig till Afrika och ge i present till Bens syster och mamma. Ska bli jättekul! Hoppas bara att smyckena blir OK, så de inte ser anskrämligt dagis-aktiga ut, nybörjare som jag är. Men jag har ju Marianne till hjälp, så det ska nog bli fint!

I morgon är det dags för ännu en malariatablett också. Skönt att jag sluppit biverkningar! Tog koleravaccin idag igen (dos två), så nu hoppas jag att magen inte ska bli alltför ledsen av den afrikanska maten. Men eftersom de mest äter fisk därnere, så lär jag mest sitta och skaka nutrilette...

Nä, dags för en lussebulle! Med tanke på att jag lär får årets bantningskur under jullovet, så är det väl läge att se till att det finns lite att ta av...? (Jag råkade skriva kullovet först, och det lät som en bra synonym!) :D

För första gången i mitt numer 39-åriga liv, så vaknade jag en födelsedag utan att få frukost på sängen. Barnen var hos sin pappa, så det var bara jag och hundarna hemma. Och inte hade de vett att sjunga för matte på morgonen! Nä, inte ens fick man snooza så länge man ville, utan blöta nosar trycktes upp i armhålor och blöta tungor slickade mig i ansiktet, allt för att vovvarna skulle få SIN frukost serverad!

På kursen var det avslutning. Så fort jag kom dit blev jag gratulerad och en av deltagarna hade till och med köpt kakor dagen till ära! Jag hade dessutom bakat morotskaka och kursledarna bjöd på lussekatter, så det blev ett stort fika! När klockan slog 12, så var det för en gångs skull inte snabba fötter iväg. Ingen ville resa sig upp och ta första steget till att gå. Vi ville helt enkelt inte skiljas efter att ha haft 12 mycket trevliga måndagar tillsammans!

Det är många som förundras över att jag kan gå i mina ecco-sandaler så här länge. Jag har dem alltid på mig ända tills snön kommer, eftersom jag tycker det är smidigt att bara glida i dem när jag ska iväg. Men på Kungsgatan idag såg jag en man som gick i shorts, trots att det var nollgradigt ute! Han såg inte ett dugg besvärad ut, men jag undrade i mitt stilla sinne ifall han förlorat något vad eller bara har en extrem kroppstemperatur.
 
Tillbaka på jobbet, så låg det en present på min plats. Kerstin hade fixat en chokladkaka i födelsedagspresent! Och jag som älskar choklad... =) På konferensen blev det mest till att träna på avslutningspjäsen, som vi ska uppföra till elevernas jubel (misstänker jag). Tyvärr är jag ju inte med denna gång, men jag ska tänka på dem och deras strålande insatser när jag sitter på planet ner till Guinea!

Fick ett sms av Ulrika, som skrev att det är dress code som gäller på Berns i morgon. Jisses! Jag som inte hunnit skaffa en knälång, strikt, svart kjol! Rush iväg på håltimmen och hittade en på Lindex. Köpte ett par tunna tunikor på Kappahl också, eftersom jag mest har svart hemma och det bär man inte gärna i den tropiska hettan...

Den allra bästa födelsedagspresenten var av det lite mer udda slaget. När jag kom hem, så hade mitt pass med visum kommit åter från ambassaden i Tyskland! En sten föll från mina axlar, för det har varit tungt och påfrestande att oroa sig över ifall passet/visumet skulle hinna komma innan planerad avfärd. Vi har inte köpt biljetterna än pga oron, men nu kan jag alltså köpa dem i morgon!

Lyxade till middagen idag med att köpa hem pizzor. Eller ja, lyx och lyx... För mig är det i varje fall lyxigt att inte behöva stå vid spisen själv. Och ungarna blev mäkta glada. Själv lyckades jag för en gångs skull trycka i mig en hel pizza. Nu är jag så mätt att jag inte orkar fira med morotstårta och lussebullar...

Och jag har hittat julstämning nu! Den fanns riktigt nära - en f.d. gammal granne har återupplivat sitt julpynt och fixat till trädgården a´la USA till åtminstone min glädje. Ahhhh, det finns hopp om julen! :D

Inte ens två veckor kvar till jul, men var tusan har julkänslan gömt sig?? Visst beror en del på att jag själv bara har ett par advensstakar uppsatta hemma (hittar ju inte gardinstängerna, så julgardinerna kommer inte upp...) och att jag inte går och shoppar klappar i julmusikerande affärer på stan, men moder Natur hjälper ju inte till med att lägga ett gnistrande vitt täcke över landskapet heller. Säga vad man vill om USA, men där kan de i varje fall pynta till jul!

http://www.youtube.com/watch?v=szLmAPW39uE

Jag har alltid velat åka till USA i december, men ännu har jag inte gjort det. När jag var där sist, i början av oktober för ett par år sedan, hade ett par stora varuhus fullt med pyntade granar (och här i Sverige klagar vi när julpyntet kommer fram i november...) men det är ju inte samma sak. I år blir det till att fira i Guinea och där är det mest muslimer, så någon julstämning kommer jag inte att få över huvud taget, misstänker jag.

Idag har jag haft en del av släkten över, som firat min födelsedag i förskott. Fyller ju imorgon... Framför allt en av presenterna blir användbar snabbare än kvickt, då krokarna i hallen rasade ner. Det är nämligen en fristående klädhängare! Fick cd-skivor, handdukar, bestick, smycke, tröja och lite annat. Barnens present väntar jag med att öppna tills i morgon, så jag i varje fall får ett paket på rikitga dagen! Blir spännande att se vad det är i paketet, med tanke på att de glömde ta med sig min önskelista när de åkte till stan med sin pappa igår... Jag avböjde i varje fall äldsta sonens förslag om att han skulle sova hos mig i natt, så han kunda gratta mig i morgon bitti. Det är ändå jag som måste upp tidigast, så det blir bara bökigt för honom om han ska väcka mig med frukost på sängen i morgon. Dessutom klarar jag mig ifrån hans skönsång med en sådan där härlig nyvaken stämma. Man vill ju inte starta fördelsedagen med migrän.. =)

Amber är verkligen otursförföljd. Idag när hon gick ut för att kissa på tomten (observera betoningen - hon kissade inte på den röda gubben som kommer med klapparna!), så skrek hon till och kom inrusande. När jag tog av henne den vattentäta strumpan, så hade bandaget i princip trillat av. Alltså måste hon ha fastnat någonstans eller liknande, så det slitits av, och det gjorde så klart ont i hennes tass. Fast jag begriper inte vad det är som kan ha gjoprt henne illa på min lilla tomt? Nåväl, jullovets hundproblem är löst i varje fall! Jörgen (exet) tar med sig båda hundarna ner till Småland för att fira jul och när han kommer tillbaka, så ska en f.d. granntjej bo i mitt hus och passa henne till nyår. Sedan tar Jörgen över igen över nyåret och när Andreas (sonen) kommer den 1:a, så tar han hand om Amber tills jag kommer tillbaka. Lite krångligt, kanske, men helt genomförbart. Skönt! Ett problem ur världen. Bara sjuttiotolv kvar...

Nähä, nu ska jag baka en morotstårta och bjuda på i morgon. Är sista gången på kursen och då är det lämpligt att det sammanfaller med min födelsedag! Jag har en tendens att vara uppe länge, igår bakade jag till 23-tiden, för att senare ställa mig och tapetsera färdigt köket till kl. 01. Man kanske skulle byta till ett natt-jobb? :D

Idag var en sådan där dag, då man bara inte vill kliva upp ur sängen. Seg i hela kroppen, seg i huvudet, ingen lust att ta tag i allt arbete jag visste låg framför mig idag. Amber fick visserligen frukost och kisspaus vid 9, men sedan störtade jag i säng igen och klev inte upp förrän 13.30. Visst, många soltimmar belv det ju inte, men det är ju ändå igenmulet vareviga dag, så vad missade jag?

Trots den sena starten på dagen, så har jag varit effektiv. Har bakat mockarutor, morotstårta och lussebullar till exempel. Tyvärr blev det mesta fiasko. Ugnen är lite speciell har jag märkt, så havla plåten med mockarutor var inte färdig, utan var en kladdig sörja, så det blev inte så många rutor som jag hade tänkt... Morotstårtan glömde jag bort i ugnen, eftersom jag stötte på Jessica och jourhemshunden Bamse när jag åkte hem från Jörgen (hade åkt iväg en snabbis för att lämna av Andreas medicin). Så tårtan var nog inne 10 minuter för länge. Att jag inte hade ströbröd gjorde också sitt till, och kakan blev rätt trasig. Men den kanske är god i varje fall... Bullarnas deg var kladdig och ville inte bli rätt, men resultatet blev bra och gott i varje fall. 55 bullar blev det (skulle bli 90, men jag gör så stora). Nu är det bara 53 kvar... =)



Jag har spacklat färdigt i köket och ska snart sätta upp de sista kökstapeterna. Måste få en paus först bara... Ville också sätta upp gardinstängerna i vardagsrummet eftersom det kommer gäster i morgon, men jag kan inte begripa vart gardinstängerna har tagit vägen! Väggfästena hittar jag inte heller. Så det är bara att fet-glömma mina röda lysande julgardiner!

Jag har också hunnit rätta hälften av alla bokrecensioner, på en och samma dag. Min förhoppning är att eleverna får dem på måndag. Måste bli färdig med dem, eftersom betygen ska sättas nästa vecka!

I natt ska Amber få sova bredvid mig i sängen. På Bens plats... Hade hellre haft min älskling där, men nu tyckte sjukgymnasten att jag skulle låta Amber vara utan bandaget under en eller ett par timmar, till exempel när jag tittar på tv. Vadå, min tv är ju paj! Så det får bli på natten i stället. Om hon ligger bredvid mig märker jag ifall hon vill ställa sig upp. Förhoppningen är att hennes skavsår kommer att läka mycket snabbare ifall hon får lufta såren.

Sådär. Nu har jag haft min paus! Dags att börja tapetsera. Min vana trogen lär jag väl klippa för korta våder först för att sedan lyckas få till skrynkliga tapeter, som lossar i kanterna. Vänta bara, så ska vi se ifall jag har rätt eller inte...

Dagen börjde rätt bra. Det var ju lucia på skolan och jag har alltid tyckt om att se på luciatåget. Fast först var det pyssel, spel och mys med eleverna på morgonen och de skötte sig verkligen exemplariskt! Det var väldigt roligt att göra något extra kul med dem. Luciatåget var fint, så det var trevligt också.

Amber fick besöka sjukgymnasten på eftermiddagen och det gick väl bra. Fast två månaders haltande har satt sina spår: det friska benet har flera centimeter tjockare omkrets tack vare musklerna, som saknas på det sjuka benet. Jag hade med både Amber och Embla och vi fick många leenden av förbipasserande i väntrummet. Amber skötte sig exemplariskt hos veterinären också.

Men på eftermiddagen vände det. Det är bara mina absurda tankar som ställer till det, min känsla av att inte duga till. Det är jobbigt när det blir så, men inget jag kan ändra på. Jag vet att tankarna inte stämmer, att jag duger som jag är, att jag är en bra människa, men ibland känns allt bara skit.

Hade problem att prata med Ben också. Det tog många sekunder innan mitt tal nådde honom, så det blev väldigt konstigt. Och ibland hörde jag knappt vad han sade. Synd, jag som hade behövt hans stöd en tid som denna.

Och inte kan jag se på Idol. Lyckades väl få se 20 minuter innan tv:n stängde av sig själv. Frustrerande att bara ha en tv, jag som alltid varit van att ha tre! Dessutom har jag skaffat ett bra abonnemang, så jag har en massa filmkanaler. Men till vilken nytta nu...?

Nä, den här dagen får vi allt ta och gräva ner och glömma bort snabbare än snabbast. Ny dag i morgon och förhoppningsvis gladare tankar i huvudet!

Igår fick jag veta att min Volvo nu var lagad. Jippie! Det var termostaten som pajat. En ny kostade 175:- och det hade ju varit billigt, men nu måste man ju betala för arbetet också, så slutnotan hamnade på nästan tusenlappen. Urk! Nåväl, Gutti var snäll och skjutsade mig till verkstaden så jag kunde köra hem bilen. Å inte behövde jag "moona" heller, till skillnad från hans tidigare passagerare... =) Tur var väl det, för i min ålder får man nog bara ryggskott av sådana akrobatiska övningar.

Huset har fullt av framtida projekt och igår tog jag tag i ett av dem. Bredvid tvättmaskinen i badrummet finns en stor outnyttjad yta med vattenavläsningsgrejen på golvet (som inte går att flytta). Jag mätte och konstaterade att bordet på altanen skulle passa perfekt (med några millimeter tillgodo)! Herregud, ibland har man tur! Baxade in bordet över tvättmaskinen och in bakom duschkabinen (återigen barbamamma-armar), bara för att konstatera att jag mäter som en kratta. Typ två decimeter fel blev det... Så min otur har inte släppt sitt argsinta grepp om mig! Nåväl, jag är inte den som ger upp så lätt. Fram med sågklingan och WWWIIIIEEEHHHH, så sågade jag bort två decimeter av bordet. Givetvis trillade det omkull, så jag fick spika fast benen igen. Snyggt? Nja, personligt i varje fall. Och helt funktionsdugligt!



Idag är det Nobeldagen och det firar vi traditionsenligt på min skola genom Novelldagen. Eleverna har skrivit noveller i olika kategorier, som de tävlar med. Tog på mig röda sammetsklänningen, strumpbyxor (tur jag inte är den frusna typen så här mitt i december!) och högklackat. Stod ut med skorna tills efter lunch, sedan åkte de illa kvickt av. Prisutdelningen i samlingssalen gick rätt bra och jag var den första som skulle läsa upp vinnare, i kategorin Kärlek. Höll i mikrofonen medan jag ritschade upp kuvertet och det lät högt i högtalarna, ungefär som om jag släppte världens brakare... Kuvertet var nästan ointagligt också, men till slut fick vinnaren sitt pris. Sedan var det till att vingla ner för de pinnsmala trappstegen i mina högklackade skor. Inget platt fall, i varje fall!

Sådana här speciella skoldagar är alltid trevliga, men väldigt påfrestande för oss lärare. Vi får ingen paus, för medan eleverna har rast, så ska vi hämta servetter, dukar etc, servera maten (det blir alltid extra god mat en sådan här dag, men det finns ju inte obegränsat med mat), se till så eleverna slutar leka med värmeljusen osv osv osv. Trevligt - absolut!, jobbigt - ja, huvudvärken kom vid lunchtid.

Igår vaccinerade sig mamma och då fick hon veta att man absolut inte skulle ta sprutan mot svininfluensan samtidigt som mot gula febern. Det måste vara 4 veckor emellen dem, för de tar ut varandra eller nå't. Hm, vilken "vaccinatör" har rätt!? Är jag egentligen ovaccinerad nu?

Idag kom min biljett till Mary Kays event på Berns på tisdag. Ulrika säger att det ska vara jättebra, så jag hoppas på det. Fast bara att få komma iväg och göra något kul är ju guld värt. Jag är ju ledig dagen efter också, så jag kan ju vara uppe sent utan att oroa mig för orken nästa dag. Kanske jag till och med kan ta ett litet glas vin till maten??? Det får vara en lite försenad födelsedagspresent åt mig själv, eftersom jag fyller år dagen innan.

Ja, på måndag blir jag alltså ett år äldre. Fast jag känner mig yngre än för ett år sedan! 39 år blir jag, så nästa år fyller jag jämnt. Tror inte jag vill fira det. Vill egentligen inte ens fira mig i år heller, bortsett från att det är så trevligt med kalas eftersom man då får träffa alla nära och kära! Däremot känns det tråkigt att jag missar Johans 14-årsdag den första januari. Jag får ringa ett långt samtal till honom som kompensation! Som om det skulle vara uppskattat - ringa och störa mitt i en datormatch... =)

Dagens fundering: Om bara ett nummer behövs (118 100), varför finns då 118 118 också? 

Försov mig i morse och vaknade inte förrän 10 minuter efter att första lektionen hade börjat. Visserligen skulle jag vara hemma idag pga migränen, men skulle ju givetvis ha ringt tidigare, så eleverna fått sina uppgifter i tid. Johan kom så klart för sent till skolan han med.

Hade ett kiropraktorbesök på eftermiddagen, som jag åkte till i varje fall. När jag kommenterade min troliga inflammation i foten, som inte ger med sig, så drog och knäckte han i den också. Tvivlar på att det kommer att hjälpa... Nåja, jag fick åtminstone 20 sekunders ytterligare behandling för min femhundring! Eftersom vaccinationsbyrån bara ligger ett stenkast bort, så gick jag in dit också för att ta mitt resevaccin. Fick en spruta mot Hepatit A, en mot gula febern och i nästa arm fick jag mot svininfluensan. När vi ändå var igång, tänkte jag... Dessutom fick jag ett drick-vaccin mot kolera. Och i morgon är det dags för nästa malariatablett, så min kropp är/blir fullproppad med nya spännande medel... 

Andreas hade möjlighet att ta vaccin mot svininfluensan på skolan idag, men jag ringde och kollade med hjärtläkaren för säkerhets skull. Han avrådde från sprutan tills nya tester har genomförts framöver.

Min otur fortsätter förfölja mig. Banken tycker jag tjänar för dåligt för att bevilja ytterligare 100000:-. Herregud, mitt hus kostar bara 3500:- i månaden i lån/amortering, så hur mycket måste man tjäna för att få låna lite till? Nä, det blir till att söka fler jobb. 125% arbete blir nog lagom...

Självklart så fungerar inte min färgskrivare heller. Eller jo, det går att skriva ut provsidor, som blir jättefina. Men signalen mellan dator och skrivare fungerar bara inte. Åtminstone inte till färgskrivaren. När jag kopplar sladdarna till den svart-vita skrivaren så går det utmärkt, men med färgen så tar det tvärstopp. Fick åka till Jörgen och trixa innan jag kom in på hans dator och lyckades skriva ut bilder i färg, som jag kunde skicka med visumansökan. Hur krångligt kan det vara!? Nåväl här på bilden syns i varje fall min nya hårfärg. Eller nygamla, kanske man ska skriva. Fick till ett foto till slut, där jag inte såg vansinnigt gräslig ut. Kom fram till att det blev mycket bättre när jag tog med blixt, så lite rätt hade jag förut när jag påpekade att det måste vara kameran det är fel på, inte motivet! =)



Å ingen julstämning har man fått. Shoppar ju inte i affärerna och snön lyser med sin frånvaro. Har två hyacinter hemma, men det är ju stört omöjligt att få tag på en starkt doftande hyacint idag. När man var mindre, så luktade det i hela huset när man kom hem från skolan. Så mysigt! Förknippar verkligen julen med den lukten, men nu får man sitta med näsan i blomman om man vill känna något. Det var bättre förr...

Efter kursen idag mitt på dagen, hade jag hoppats hinna både med Forex och vaccinering, men det sistnämnda var bara att glömma. Stressade tillbaka till skolan och kom 5 minuter för sent till min fasa, eftersom jag visste att rektor skulle vara med i klassrummet. Pga förseningen hade jag heller inte hunnit kopiera upp materialet åt eleverna och ville inte gå iväg heller när rektor satt där. Hon såg butter ut och tittade på klockan när jag kom, men jag kommenterade att jag kom från kursen, så förhoppningsvis var det ok. Däremot hade visst inte alla elever upptäckt henne, för en av dem frågade mig varför rektor var så sur när hon häslade på dem förra lektionen, varpå en kamrat kommenterade "Hon sitter här...". Nåja, han tog det riktigt bra och fick ett svar, som jag egentligen inte tror var svar på frågan.

Nåväl, lektionen flöt på rätt uselt, eftersom jag fick frångå alla planer när jag inte hunnit kopiera. Min otur förföljer mig...

När jag stressade tillbaka till skolan, så körde jag om en buss på en 70-sträcka och kom upp i 100, för att det var möte lite längre fram. Strax efter blinkar blåljusen bakom mig och flashar med hellyset. Attans, mitt livs första böter, tänkte jag och grämde mig över att vara så stressad att jag kört så fort. Men blåljusen visade sig tillhöra en ambulans, så jag pustade verkligen ut. Skönt att man kan få NÅGON tur någon gång!! (Fast ambulansen åkte till min skola, så det var ju inte så bra i slutändan ändå).

Men inte höll turen i sig. Väl hemma ringde jag Nordea för att höra varför jag inte fått besked om banklånet jag ansökt om. Då visar det sig att ansökan inte finns med i systemet! Ändå har jag fått kreditupplysning för några veckor sedan, så mitt ärende måste ha försvunnit någon gång efter det. Skandal! Här sitter jag och hoppas på renoveringspengar och så förvinner min ansökan! Trasig tv, trasig bil, inga pengar. What else can go wrong!? Nu kommer väl planet störta också. Just my luck, liksom...

Andreas ska sova hos flickvännen idag och har tydligen mått sämre idag än igår. Jag hoppas verkligen inte det blir så illa att han måste till sjukhuset igen! Fast Johannas mamma jobbar på sjukhuset, så han är i tryggare händer hemma hos dem än hos mig.

Amber har kissat inne på dagis flera gånger idag också. Hon har inte gjort en enda olycka på hela helgen,s å det verkar som att hon kissar på sig när hon blir ivirg. Ett tecken på löp? Hoppas inte! Då blir det ännu svårare att få någon att ta henne över julhelgen. Som det ser ut nu, så kan en kompis till dagsifröken ta hand om Amber över julen. Hon har en egen GD, som Amber lekt med, så det är ju lite tryggare när hon inte är bland främlingar. Men börjar damen löpa, så vill nog inte kompisen ha hand om henne, eftersom hon själv har en hane.

En gång i tiden när jag kände mig rik och glad, så beställde jag en massa från en dörrförsäljare som sålde för WWF. Idag ringde han på igen med varorna och ville ha betalt. Givetvis tog han varken kort eller check (dagens ungdomar...), så det blev till att skrapa ihop alla pengar jag hittade. En massa mynt blev det, men de 444 kronorna hamnade till slut i hans ficka och jag fick mina prylar. Typiskt nog var det inte en enda julklapp. Har ännu inte köpt en enda! Det känns fortfarande som att det är långt till jul, men det är det ju inte!

Kom på att man ska ha passfoton med när man skickar in för visum, så mamma gasade iväg i full rulle in till Stockholm (några mil) för att ta kort och skickade dem till mig på en brevlåda med sen tömning. Allt för att jag så snabbt som möjligt ska kunna ansöka om visum, för det är verkligen på håret att vi hinner få passen innan vi åker! Åh, att jag alltid är så sen med allt!

Kom precis på att jag skulle ha bjudit ridkompisarna på tårta i torsdags, efetrsom jag veckan innan trillat av hästen. Nu kom allt på skam, då jag fick åka till akuten med sonen, så jag har ju ett bra skäl, men stackars de som satt i stallet en halvtimme tidigare och väntade...

Idag ledsnade jag på att göra allt själv hemma, så jag skrev en nästan A4-lång sida med uppgifter som helst skulle bli gjorda idag. Och se på tusan, det mesta är redan gjort! Barnen har arbetat och bockat av, sporrade av att se hur uppgifterna minskar på pappret. Själv höll jag på i 6-7 timmar tror jag utan paus (bortsett från duschen), så jag var alldeles slut efter det! Ändå finna en hel del kvar att göra...

Och olyckorna fortsätter. Nu är det TV:n som ibland bara dör. Typiskt! Skulle behöva vinna på lotto för att fixa allt som pajar.

Nu är det bara två veckor kvar i skolan innan jullovet! Jisses, så välbehövligt det kommer att bli! Hade ju ingen semester alls i somras, eftersom jag packade ner, flyttade, packade upp och renoverade. Nu ska jag få min välförtjänta ledighet! Har redan satt 25% av alla betyg jag ska sätta till jul, sådet känns som att jag har rätt bra koll på läget i varje fall.

Men nu ska jag dammsuga. Ingen rast, ingen ro... =)

Jaha , så var det dags för en "down"-period i livet då. Just nu blir det motgång på motgång och jag hoppas verkligen det vänder snart. Som jag skrev igår, så ligger Andreas på hjärtintensiven. Det är absolut ingen fara med honom eller så, men han måste ligga inne för observation minst ett dygn till. Hälsade på honom direkt efter jobbet idag (slutade vid lunch). Hans rumskamrat har visat sig vara mycket trevligare nu. När sköterskorna kom på eftermiddagen och sade att de fått tag på ett enkelrum åt honom så sade han faktiskt ifrån, och förklarade att han ville vara kvar med grabben, för det var så trevligt! Han och Andreas har tillbringat timmar med att prata. Mannen har faktiskt ett mindre trevligt svenskt rekord: ingen annan svensk har lyckats överleva så många hjärtinfarkter som han (8 st)! Han är på tredje plats i Europa. Också ett sätt att nå berömmelse... =)

Bilen har pajat, men går att köra. Men hur länge till? Symbolen för katalysatorn (?) lyser och motorn blir aldrig varm oavsett hur länge jag kör (tempen är i botten hela tiden) och när man stannar, så snurrar fläkten ett tag, precis som heta sommardagar. Det luktar bränt också. Som om jag har råd med dyra bilreparationer just nu...

När jag hämtade hundarna idag, så berättade fröken att Amber kissat inne tre gånger idag och varit stissig och uppspelt på ett ovanligt sätt. Herregud, vad är det nu? Det ENDA positiva med att hon skulle bli sjuk nu, i stället för om ett par månader, är att hon är mitt i en försäkringsperiod, så jag slipper en till självrisk. Men stackars gumman, vad kan det vara?

Därtill har jag hysteriskt mycket att rätta. Måste sitta uppe länge på nätterna resten av terminen, och det är verkligen ingen överdrift. Att sälja Mary Kay måste jag skjuta på framtiden, för det går helt enkelt inte att göra det också nu. Ändå är jag så puckad att jag ger eleverna fler uppgifter jag måste rätta... Idag har jag haft lite "panik-lektion". Eftersom jag hade Andreas i tankarna, så hade jag inte planerat dagens lektioner, mer än att jag snabbt gick igenom i huvudet vad de höll på med. Bara det att svensklektionens planering tog slut efter 20 minuter och vad skulle jag nu fylla resterande 40 minuter med?? Snabb tankeverksamhet, och så krystade jag fram en uppgift åt dem. Men ingen protesterade eller märkte ens att jag inte förberett den. Nåväl, har man varit lärare i några år, så blir man bra på att undervisa enligt trestegs-metoden. Det är när man bestämmer lektionens innehåll tre steg före katedern... =)

Dessutom kommer mamma och lillebror i morgon och hjälper mig här hemma. Då vill man snygga till lite innan, så de inte behöver komma in i värsta röran. Gäller att lyckas slita Johan från datorn bara, så han kan hjälpa till.

Nåväl, för att tröst mig mitt i all denna enorma stress som jag upplever nu, så köpte jag en film på ICA: Ice Age 3! Ville se den på bio, men det blev aldrig av, så nu har jag köpt den i varje fall.

Nä, när det är så här tungt, så längtar jag så enormt mycket efter Ben. Att få någon att hålla om, att ligga bredvid och bara leva i nuet med utan tankar på alla måsten är inte bara något jag skulle må bra av, jag tror verkligen jag behöver det mer än någonsin. Att det precis blivit lite oroligt i landet igen kommer inte att stoppa mig från att åka. Jag behöver komma bort från det hysteriska liv jag lever just nu. Att bara få ligga på en strand, gå på inhemska marknader, uppleva ett spännande nytt djurliv... Klart bättre än att knapa magsårspiller!!

Dagens fundering: Hur väl måste man känna en kvinna för att påpeka att hon har mascara på ögonlocken? Irriterar när man pratar med någon, men samtidigt är man feg (=dum), som inte vågar säga till!