emblasmatte

Eftersom det bara var jag och Amber hemma i morse, så kunde jag sova länge (även om jag släppte ut henne på en kiss i morse). Trots en lång, lugn natt, så hade migränen inte släppt sina vassa klor om mitt huvud, så det blev till att trycka i sig tabletter till frukost. Roligare start på dagen kan man ju önska sig...

Kanske är det migränen, men jag har haft svårt med uthålligheten idag. Och då pratar jag inte om någon löprunda eller annan hurtig aktivitet, utan här hemma. Tänkte att jag skulle röja upp på diskbänken i köket, men pallade bara med ett par minuter innan jag var tvungen att ta paus. Great - i den takten kommer vekligen ingenting bli gjort!

Däremot hade jag energi nog att fixa med Hundar utan Hems nyhetsbrev. Det blir tydligen något konstigt när jag klistrar in text från andra dokument/mail, och texten blir i olika typsnitt och storlekar. Fast inte på skärmen, i datorprogrammet, för där ser allt bra ut. Men när ordföranden mailar iväg brevet, så ser det helt konstigt ut. Så jag skrev om precis allting, så inget var inklistrat och lade till bilderna om igen. Hoppas det fungerar nu! Det tog några timmar, men om det blir bra, så är det väl värt det. Jag hade ju ändå ingen ork till annat...

Har inte varit iväg till kiosken och köpt telefonkort så jag lär bli tvungen att ringa från hemtelefonen i kväll. Billigt... Kostar över tio kronor minuten! Nåja, jag mår alltid bra efter att ha pratat med Ben, så det är väl värt pengarna. Inte kan man sätta ett pris på kärleken!

Åh, vad skönt det skulle vara med ett bad nu! Givetvis längtar jag väl efter det, eftersom jag inget badkar har... Skulle inte heller kunna tänka mig att åka över till Jörgen (som är borta i kväll) och smyg-låna hans. Så desperat är jag inte! Kanske man skulle åka till Fyrishov i morgon och ta in på relax-avdelningen och sitta i bastu och bada bubbelpool? Nä, bubbelpool är inte riktigt min grej. Hellre då ligga i havet utanför en av Guineas öar, i ett våg-fritt, trettiogradigt vatten med gott sällskap! Fast det är klart, Ben var inte lika sugen på att bada som jag. Suck, aldrig blir det bra!

Knappt hann jag vakna innan jag upptäckte att dunderkuren igår med dubbla treo och dubbla alvedon inte hjälpt mycket. Men eleverna skulle ha muntligt prov och för mig är det "Plikten framför allt" som gäller, så jag masade mig iväg till jobbet i morse som vanligt, om än med kisande blick.

Till lunch var lektionerna avklarade och efter lite coachning av Helenas måndagsarbete (inte för att hon behöver så mycket coachning så här sista terminen...), så drog jag iväg till massören. Okej, jag erkänner att jag svängde förbi ICA på vägen och tryckte i mig lite snabba blodsocker-produkter också... Var tveksam till hur massagen skulle gå med migrän, men det gick förvånansvärt bra, trots att jag låg ner (migränen brukar kännas mer då, när blodet kan pulsera fritt i hjärnans alla vinklar och vrår).

En timme senare smet jag in på Monopolet, randig i ansiktet efter massagestolen (ni vet, så där så man ser nyvaken ut). Undrar vad alla andra systemkunder tyckte. De trodde nog att jag tagit mig en tupplur för att sedan snabb-inhandla till kvällens partaj. Nej då, jag har ju migrän, så jag kan inte ens dricka en droppe vitt vin till middagen, men vill ha lite hemnma ifall man får gäster.

Vovvarna äter mig ur huset också, så jag fick inhandla en säck knapriga mumsbitar åt dem. Att de inte tycker det är tråkigt att äta samma mat, dag ut och dag in! Jag vet att de har betydligt sämre smaksinne än oss, men ändå. Fast vem är jag att klaga? Själv trycker jag gladeligen i mig Nutrilette med chokladsmak varje arbetsdag, vilket jag har gjort i typ fem år nu. Och inte har jag ledsnat än! (Nä, vem kan ledsna på chokladsmak??)

Det blev ingen ridning igår pga migränen. Jag har börjat fundera på om det verkligen är värt att fortsätta rida, när jag är borta oftare än jag är där. Det är ju inte billigt precis. Fast å andra sidan bryter värsta migränen oftast ut på just torsdagar i år, för det är min stressigaste arbetsdag, men nästa läsår kanske jag har lugna torsdagar.

Igår när jag åkte hem från jobbet, så spottade (av engelskans spot, inte svenskans spotta...) jag en polispikétbuss på motorvägen. Det lustiga var att den inte körde så fort som man får, så jag gasade gladeligen om den i tillåtna 120. Fast visst undrade man ifall det var en fälla av något slag... Eller om min hastighetsmätare fått spel. Fast jag blev aldrig stoppad, så allt var nog i sin ordning. 

Lyckades titta på Robinson på kvällen. Herrejösses, vad dryga de är, de tre som är i finalen. Det är ju så man har lust att strypa deras självgodhet ur dem. Jag hoppas den fjärde finalisten, som ännu inte är känd, kommer att vinna. Vem som helst förutom de tre är en mer värdig vinnare.

Nu har jag upptäckt varför folk stickar/virkar etc medan de tittar på tv. Förr har jag aldrig kunnat begripa hur man kan pyssla med annat när man inte vill titta bort en sekund. Nu, när jag är gammal och klok, så märker jag att jag själv ledsnar på programmen ganska snart och hellre sätter mig vid datorn och bara lyssnar med ett halvt öra. Om det blir intressant, så kan jag avbryta vid datorn och titta några minuter igen, men sedan återgår jag till datorn eller städningen eller vad det nu är. Ojoj, vad är nästa steg, nästa tecken på min annalkande ålderdom? Att jag vaknar före tuppen? Hm, låter totalt osannolikt i nuläget!

BBBBBLLLLLLLLLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Efter sista lektionen, så blev huvudvärken värre och värre, trots tabletter, så nu är jag riktigt dålig. HATAR denna förbannade huvudvärk! Snart säger jag upp mitt liv och emigrerar till någon Robinsonö och lever på kokosnötter resten av livet. Så länge jag slipper ha ont.

Johan var seg i morse, så jag fick studsa upp och köra honom till skolan i sista minuten. Passade på att köra vovvarna till dagis också.

Idag har jag haft värsta vilodagen. Behövs ibland... När Johan kom hem utbrast han "Va? Sover du!?" Jaa, det gjorde jag. Det behövde jag så väl. Fast oftast har jag världens knäppaste drömmar. Häromnatten drömde jag att jag tänkte att det var dags att ansa ögonbrynen, för hårstråna var typ åtta centimeter långa. Värsta mustascherna!

Tog ett par timmar med att fixa sista luckorna i köket. Att det ska ta en sådan sabla tid!! Borra nya hål, för de nya skruvarna passar inte i de förgjorda hålen, montera på beslagen felvända (såklart, jag gör ALLTID fel!), klara av trehands-uppgifter med mina enda två osv. Nu är det bara kaklet kvar och en bänkskiva, som brorsan måste såga till innan vi kan lägga den på plats. 

Betalade räkningar idag, men bara några stycken. Har ju fått för lite i lön igen plus att japanskorna inte betalat in för Bens lägenhet än. Så jag ska få 10 000:- de närmsta dagarna och får vänta med några räkningar tills dess.

Idag har det börjat snöa igen. Det ska bli tre dagars oväder, har SMHI förutspått. Om man nu kan lita på dem. Här stormar det inte alls, utan flingorna dalar så sakteliga ner och döljer hundhögarna på tomten. Det blir kul när snön smälter och man ser vad man slarvat med... Nåja, det blir säkert bra gödsning för gräsmattan. Fast med denna mängd så blir det kanske övergödning...

Tvingade ut Johan, så han fick skotta. Det gjorde han med bravur! Givetvis skottade han inte vid brevlådan, där det redan sedan jag var i Afrika är värsta snövallen, som postbilen får bestiga varje dag. Men posten kommer varje dag, så det är nog en del hästkrafter under huven på de små gula!

Har köpt telefonkort också, så jag strax kan ringa Ben. Väldigt irriterande bara att alla utlovade minuter uteblir. Igår hade jag nio minuter kvar på mitt kort, men redan efter tre bröts samtalet. Nåja, det finns ju värre problem här i livet. Även om det är svårt att se dem när man sitter med en tyst lur i handen.

Gårdagens middag bestående av en hel vitlök med lite tacofärs och makaroner visade sig vara effektivt på natten. Inte bara höll sig alla vampyrer borta, som jag misstänkt, utan den nattliga nässpray-dosen jag fått ta de senaste nätterna behövdes inte. Nu funderar jag på att helt enkelt trycka upp en klyfta i vardera näsborren i natt. Kanske funkar!?

Dagen gick rätt snabbt och lektionerna förflöt utan några problem. Det känns att man har rutin på jobbet, för jag kan föregå alla vanliga fel eleverna gör och tipsa dem, så de inte gör de klassiska misstagen. Det känns som att hela jag är proppad med kunskaper och tips, som jag vill förmedla till alla eleverna. Jag hoppas de suger åt sig så mycket de kan!

På hemvägen svängde jag förbi IKEA för att byta ut en mutter-liknande grej till sista köksstolen. Gängorna funkade inte. Den var ur gängorna, helt enkelt (hahaha). Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa en hel säck med godsaker också och mumsa i mig på väg hem...

Vovvarna har haft det bra på dagis och Amber har knappt hostat alls. Men däremot har hon nyst någa gånger, liksom några andra hundar, så det kan vara en förkylning på G ändå.

Efter en ambitiös middag - not - bestående av ugnspannkaka, så tog jag mig an den sjätte och sista köksstolen. Nu är den ihopmonterad! Dessutom satte jag på nytt tyg på fem av stolarna. Det blev jättefint! Har tvättat tyget, eftersom jag upptäckte att det färgade av sig (givetvis märkte jag inte det förrän jag hade monterat ihop en hel stol). Nu tror jag att det går bra, men personer med vita byxor bör kanske tänka sig för innan de slår sig ner i mitt kök!





Johan ringde mig på jobbet idag på eftermiddagen och jag hörde paniken i hans röst: "Mamma, internet fungerar inte!" Herregud, det var nästan så jag kastade alla uppgifter åt sidan och störtade hem. Väl hemma fick jag köra en avancerad omstart av modemet innan skiten började fungera igen. Jag drog en stor lättandens suck, för jag vill inte att internet och annat dator-aktigt går sönder när Jörgen är bortrest! Så nu kan jag sitta här och blogga som vanligt.

Jag längtar så mycket tills Ben kommer hem igen. Inte bara för att jag vill ha honom hos mig, utan för att det är så struligt att prata på telefon. Oftast får man försöka ett otal gånger innan man över huvud taget kan kopplas fram och sedan händer det rätt ofta att jag knappt hör honom. Det är jättejobbigt att försöka hålla igång ett samtal då, samtidigt som man ju inget hellre vill än prata med honom.

I morgon kommer lönen. Även denna gång har de gjort fel och dragit dubbelt, så jag får 25% för lite i lön. GGGGAAAAHHHHH! Som om man inte har räkningar att betala!? Jag har kollat en del på Arbetsförmedlingens hemsida för att se vad jag kan jobba deltid med, för att fylla ut lönekuvertet, men det är ju så himla svårt att hitta något man är kompetent till. Oavsett vad man söker, så ska man ha värsta utbildningen och avancerade kunskaperna i trettiotvå olika datorprogram man aldrig hört talas om. Nja, man kanske ska ta och utmana sig själv? Telefonförsäljare vore ju inte så svårt, så mycket som jag babblar. Nä, att söka en tysklärartjänst vore desto mer utmaning, ringrostig som man är! Eller jag vet - sushikock! Det blir ju att slå två flugor i en smäll: kock (jag som är så glad i att laga mat...) och rå fisk. Kan det bli en större utmaning? Tja, det vore att jobba på någon av ABBAs fiskfabriker då, med att rensa fisk.

Jaha, jag som trodde jag skulle störtdyka ner mellan lakanen för en timme sedan. Men nu är det i varje fall dags att ta kvällsdrinken (dvs två treo) och göra sig i ordning. Tjingeling!

I morse vet jag inte vad som tog åt mig. Men plötsligt stod jag i duschen - 10 minuter tidigare än vanligt! Därmed kom jag till jobbet tio minuter tidigare också och kunde i lugn och ro förbereda första lektionen. Om man nu kan ha lugn och ro när ens arbetsrum är centimetrar ifrån alla elever som har rast...

Plockade upp Helena i personalrummet på morgonen, min sprillans nya lärarkandidat. Eller ja, sprillans ny för mig, men hon går sista terminen, så hon är rätt självgående antar jag! Givetvis fick man lite ågren när man stod där första lektionen och hade engelska, när man vet att lärarkandidaten är från USA själv och alltså märker alla eventuella fel jag säger...

På svenskan tog jag ut eleverna en och en, för att gå igenom deras uppsatser. Senil som jag är, så hade jag glömt hälften av alla uppsatser hemma, så det blev ju inte helt lätt... Nåja, jag får ta dem i morgon i stället. Om minnet inte sviktar igen.

I stället för att rätta arbeten eller planera lektioner med Helena, så satt vi hela eftermiddagen och babblade. Så himla lika vi tänker om saker och ting! Jag är så väldigt social, så jag har lite för lätt att babbla bort tid... Fast Helena fick åka hem innan konferensen och bekanta sig med läroböckerna medan jag själv travade iväg på konferens.

Egentligen skulle jag ha gått på möte på Röda Korset på kvällen, men jag orkar bara inte. Måste ju hämta hundarna i Vattholma och sedan åka tillbaka in till stan i så fall. Migränen är inte så snäll idag heller. Nä, jag tuffade hemåt med mina älskade tjejer och fixade middag i stället. Fast jag körde snabbfix, så det blev fiskpinnar till Johan och vad jag först trodde var köttförssås och makaroner åt mig. Men när jag tinat köttfärsen, visade det sig vara tacofärs, vilket jag inte var sugen på. Vad göra? Jag tryckte helt sonika ner en hel vitlök (inte en klyfta, utan en hel vitlök) i maten. Nu skulle det bli gott! Eller? Nä, fy vad starkt det blev. Och så mycket vitlök det smakade! (Konstigt...). Nåja, fick i mig slafset och sitter nu och känner hur det riktigt osar om hela min lekamen. Garanterat inga vampyrer i mitt hus i natt! (Det gäller att se allting positivt!).

Tänker nog ta en slapparkväll idag. Har två uppsatser jag måste rätta, men annars är det lugnt. Jobbade ju flitigt i helgen, så jag tycker jag kan unna mig lite time off. Ska kika på Familjen Annorlunda och min elev Patricia. Sedan blir det en tidig kväll. För är det något jag älskar, förutom Ben och godis, så är det att SOVA! <3

Ben ringde och väckte mig idag, halv tolv. Satt nämligen uppe och rättade uppsatser igår när jag slängde en blick på klockan: halv två! Det var bara att sjasa Johan i säng och själv fösöka varva ner hjärnan och krypa ner mellan lakanen. Så dagens sovmorgon var välbehövlig, även om jag som vanligt var uppe vid 8-tiden och gav hundarna mat.

När man ser tillbaka på dagen, så är det lätt att se allt man inte hunnit göra. Men idag har jag försökt fokusera på allt jag faktiskt hunnit göra. "Gräm dig inte över det du inte hunnit göra, utan beröm dig för allt du hunnit gjort!" Fast det är himla svårt att tänka så... Nåja, jag har faktiskt hunnit med lite grann, till exempel fixa socklarna i köket. Tills jag kom till ett ställe där köksgolvet ligger i vägen, eftersom förra ägarna inte gjort ett bra jobb med golvet. Jag lade mig på golvet och sågade försiktigt, för att få bort en bit av plankan, men det tar ju en eeeennnnnooooorrrmmm tid! För att inte tala om hur BORING det är. Suck. Jag gjorde som vanligt - gav upp med alla verktyg och bråte mitt på köksgolvet. Kanske kommer någon liten tomtenisse i natt och fixar till allt? *I wish*

Svängde förbi ex-grannen också och frågade lite om fläkten. Så nu står Forden i Jörgens garage med kupévärmare. Har jag en riktig tur var fläkten bara fryst, men jag har svårt att tro att jag av alla männsikor skulle ha tur för en gångs skull... Apropå det, så läste jag om en turgubbe, som Aftonbladet (tror jag) sökte upp. De köpte 6 trisslotter åt honom och han vann på alla! Han var spelmiljonär. Tror jag det!

Har fått ett nytt beroende, något som stör min hjärna i drömmarna på natten, nämligen spelet Staries på Facebook! Tycker i och för sig att jag inte spelar så väldigt mycket, men de senaste mornarna har jag vaknat och inte kunnat somna om, för jag "spelar" i huvudet. GAH! Dags att pyssla med något annat...?

I morgon ska jag få en eller två lärarstudenter. Har ingen aning om var i sin utbildning de är, så jag vet inte ifall de kommer att vara till någon större hjälp eller ifall de är noviser, som behöver guidas hela tiden. Det märker jag! Förhoppningsvis har jag hunnit rätta alla uppsatser tills i morgon också (29 stycken!), så eleverna får respons. Dessutom har jag skrivit ett gäng omdömen inför utvecklingssamtal. Så visst har jag jobbat bra idag, även om det känns som att jag knappt gjort något (eftersom det finns ett ton saker att göra i huset).

Hämtade hem min tränings-grej också, så nu ska det bli andra bullar av! Kanske... Åt två lussebullar och chips till middag, så jag skulle nog behöva stava mig fram i arton timmar eller så för att förbränna skiten. Ingen sömn i natt här inte...

Vet inte om jag skrev det igår, men jag hämtade hem en platyfisk från Jörgens akvarium. Han hade en och jag har en (de andra har dött), så jag tyckte det var snällast ifall de får vara tillsammans. Det är tyvärr en hane och en hona, så de trivs lite väl bra i varandras sällskap och simmar tätt bredvid varandra hela tiden. Snart har jag nog en ny platy-invasion i akvariet!

Klockan hann inte ens ringa innan vovvarna krävde frukost. Sedan var det tänkt att jag skulle tillbringa helgen på häktet, men när jag tittade på Röda Korsets hemsida, så visade det sig att andra var uppsatta att gå både idag och i morgon, så det blev inget av med det. Därför kunde jag lata mig lite extra länge efter hundarna fått sköta sina morgonbestyr (läs: skitit på tomten).

Ringde Jessica framåt lunch och blev övertalad att gå till fotbollsplanen nära henne. Egentligen tänkte jag vara lat som vanligt och ta bilen, men efter hennes "Du måste skämta!" tänkte jag att jag nog behövde motionen. Så Embla och jag traskade iväg, men redan efter 14 meter kände jag att det skulle bli jobbigt pga träningsvärken i låren (ridningen i torsdags, you know...). Men det vara bara att välja mellan pest och kolera: ömmande lår eller absolut noll fettförbränning. Jag insåg snabbt att jag behövde det sistnämnda, bet ihop och stapplade vidare.

Embla och Bamse gick jättebra ihop, men min dam var ute på nya marker och var därför inte helt pigg på att springa. Snorkallt var det också. Eller ja, ok, det var bara typ tre minusgrader, men det var så in i bomben rått att det kändes som i Sibirien. Minst. Efter en massa bus, lek och knottror på hela mattes kropp, så begav vi oss hemåt igen. Återigen önskade jag att bilen hade varit där... Som en robot tog jag mig hemåt och väl inomhus funderade jag på att lägga en termometer på mina lår. Minus arton hade den säkert visat. Minst.

Det tog hela dagen att tina upp, så jag tillbringade den i soffan framför någon ny dvd-rulle. Skräckis så klart. Riktigt bra! Jag blev helt såld redan innan själva filmen startade och bara alla namn poppade upp på skärmen. Någon hade helt klart lekt med datorprogrammet åtskilliga timmar, men väldigt häftigt var det. Rullen i sig var obekant för mig (den heter Vacancy), men den var faktiskt en av de bättre jag sett! Ett par hamnar i biltrubbel i USA:s ödemark, tar in på ett ödsligt hotell och upptäcker där några videofilmer med brutala mord - som spelats in i deras rum. Snart börjar slakt-jakten på paret! Filmen får fem av fem bloddroppar!

Andreas ringde innan middagen och ville ha skjuts hem från pizzerian. Lägligt, tyckte jag och beställde åt mig och Johan också. Men jag får ta och sluta köpa färdigmat och skitsaker på ICA hela tiden. Måste åka och storhandla en gång i månaden och sedan skicka ungarna att komplettera med mjölk, bröd etc. Det håller inte att köpa så mycket strunt som jag gör.

Att pengar försvinner illa kvickt är ju allmänt känt (?). Men igår funderade jag på hundförsäkringarna. Jag betalar tolv tusen - varje år! Herregud, så mycket skulle jag säkerligen inte spendera om djuren vore oförsäkrade, trots brutna tår och allt. Känns ju förbenat dyrt.

Damen som vill köpa Forden har ringt ett par gånger, men jag har inte velat svara. Bosse på gatan har inte varit hemma, så jag har inte kunnat fråga honom om fläkten, så det känns bara jobbigt. Hon frågar alltid en massa saker som jag inte kan (vad var fel på senaste besiktningen? till exempel). Jörgen är bortrest just nu, så jag har ingen tillgång till alla gamla besiktningsprotokoll mm.

Måste köpa öljästtabletter. Alla naglar går av och håret har ju inte växt på 28 år typ. Jag får väl göra som afrikanskorna och investera i en peruk eller två... Nä, jag testar nog tabletterna! Min kropp lär knappast protestera över ytterligare en morgondos (förutom tre olika mediciner äter jag algtabletter mot plack, omega 3-tabletter och vitaminer samt - för ofta - två treo).

Torsdagskväll, ridning, närmare bestämt hoppning. Would I survive? Två månader sedan jag red sist och det var lektionen då jag störtade i backen och tappade andan. Att man inte tränat musklerna på ett tag märktes och det i kombination med nervositeten att återigen hoppa gjorde att det var med spaghettiben som jag red fram mot hindrena. Men Lola var en snäll dam, som utan problem såg till att jag flög över alla hinder utan minsta antydan till incident. Tack, Lola! Flera gånger tänkte jag att jag kanske skulle säga att jag inte ville hoppa mer, att jag ville avsluta lektionen med flaggan i topp, men varje gång utmande jag mig själv och fortsatte. 

Idag var det bara halvdag för mig, vilket är skönt. Första passet är vi dessutom två lärare och denna gång var det många som ville ha min hjälp, så jag kände mig väldigt nyttig idag!

Efter en halvtimmes djup massage i stolen, så for jag raskt till stan för en läkarträff. Men till min förvåning så var tiden inställd, för läkaren var sjuk. Herregud, läkare kan väl inte bli sjuka!? =)

Nåja, det gav mig mer tid till att gräva fram Forden. En kvinna ringde och ville köpa den, så hon tänkte komma kl. 17 idag. Gräva, gräva, skotta, starta... Jo! Skrället startade faktiskt på tredje försöket, efter att ha stått oanvänd genom hela dunder-istiden! Det var säkert två månader sedan någon körde den sist. Glad i hågen drog jag iväg på en provtur, tills jag kom på att bilen är avställd och inte får köras. Med svansen mellan benen puttrade jag tillbaka till garageuppfarten. Hade också upptäckt att fläkten inte alls fungerar, något den gjorde sist. Skit! Om den inte fungerar, så vill ingen ha bilen. Inte för den summa jag vill ha i varje fall. Bytte säkring, men det hjälpte inte, trots att säkringen var sönder. Det var bara att ringa kvinnan och krypa till korset. Jag ska se ifall en bilkunnig granne kan åtgärda problemet, så jag kan sälja bilen i helgen.

Idag har jag funderat en del på orättvisor. Egentligen är det ju inte rättvist att alla bilister måste hålla samma hastighet. Vi är ju alla olika bra på att köra, har t.ex. olika bra reaktionstider och våra bilar är i olika bra skick också. Om jag kör 110 på motorvägen, så kan jag fortfarande vara en mycket bättre och säkrare bilist än vad en viss person som ligger i 100 är. Fast jag fattar ju att det skulle vara omöjligt med individuella fartgränser. Men orättvist är det i varje fall... Likadant är det nästan överallt om man börjar tänka efter. I skolan har eleverna ett antal betygskriterier att nå upp till. Men alla utvecklas inte lika snabbt, vissa knäcker exemeplvis språkkoden senare än andra, och därför har vissa inte möjlighet att nå upp till de högre kriterierna bara för att de inte utvecklats lika snabbt som andra. Även här skulle det vara omöjligt med specialkriterier för de som ligger efter i utvecklingen, men det är ju en intressant tanke. Och på restauranger - varför får alla lika stor portion? Vissa blir mätta av lite, medan andra har liksom ett hål i magsäcken. Kanske skulle restaurangerna sälja maten i vikt i stället, så alla kunde ta precis så mycket de vill. Detta har ju redan införts i klädaffärer. De som vill ha större storlekar får betala dyrare för samma plagg, eftersom det gått åt mer tyg. Och nu vill Air France att tunga människor ska betala mer. Inte så konstigt egentligen, eftersom man får betala mer om man har tungt bagage, oavsett vad man som resenär väger. En lättviktare till person borde ju få ha tyngre bagage om det ska vara någon rättvisa!

Nä, livet är orättvist, det är bara att konstatera. Och det är väldigt svårt att göra något åt det. Men jag har inga större problem att acceptera det, för jag vet att ibland gynnas jag och ibland missgynnas jag. Det jämnar nog ut sig i slutändan!

Nu är det ÄNTLIGEN fredag och en helg närmare till att jag får träffa Ben. Lovely! Ska glutta på Let's Dance (fast det blir väl bara med ett halvt öga som vanligt). Helgen ska jag tillbringa på stans båda häkten och framför elevuppsatser. Mycket att göra, som vanligt. I kväll ska Johan och jag äta tillsammans med Andreas och hans flickvän Johanna. Även om vi bor på skilda håll några dagar, så är det trevligt att kunna dinera ihop. Extra trevligt blir det om jag slipper laga maten... =)

Kom på att jag har några bilder i mobilen också, så här kommer några till från Guinea!

 

 

Veterinären från djursjukhuset ringde mig idag och pratade in ett meddelande på mitt mobilsvar. Den tå som röntgades igår och enligt teknikern och veterinären var bruten igen visade sig vid närmare titt av henne och andra experter egentligen vara helt läkt! Hm... Mitt förtroende för svensk veterinärvården sjönk drastiskt! Nåja, det är ju skönt att Amber slipper opereras eller amputeras, men hon måste gå hos sjukgymnasten för att lära sig gå rätt igen (hon vinklar ut tassen, som hon hade så ont i förut).

Torsdag är jobba-häcken-av-mig-dag. Min lunch är på pappret 20 minuter, men eftersom det tar en stund att komma iväg från en lektion, och tid att förbereda nästa, så blir det bara 10 minuter - i bästa fall. Hann skyffla in lite ris á la Malta i varje fall. Ja, jag vet, jag borde inte äta det varje dag...

Har funderat en del på samband, som är en slump, men som ändå väcker tanke. Ben, till exempel. Hans efternamn betyder tydligen Fisk på arabiska. Och i vilket stjärntecken är han född? Fiskarna, så klart! Och vad äter man allra mest i hans hemland? Fisk! Lustigt bara att jag, som hatar fisk, älskar denna fisk-man...! Sedan har jag också reagerat på min och mammas adress. Vi bor båda på nummer 4 och vi har båda postnummer som slutar på 34. Livet är fullt av samband och jag vet att det inte är något speciellt med det. Det är bara en slump och det allra mesta i vår vardag har ju inget samband. Men det är ändå kul att se likheterna. Och förundras.

Tick tack, klockan går. Bara tre timmar kvar tills det är dags att åka iväg till ridningen. Och denna gång tror jag minsann i mig att det kommer att fungera! Typiskt att det är hoppning, bara... Hoppas jag får en riktigt liten häst, så det inte är så långt till marken ifall jag trillar av. Fast å andra sidan är det ju att be om att hästen ska kollapsa om jag ska tvinga en liten pålle att bära alla mina kilon. Hästkraken kommer att störta rakt genom hindrena, för den kommer inte orka att hoppa över, hur gärna den än vill... Nä, det är nog bara superlim som hjälper. Stor häst, superlim i sadeln och sedan be en bön att den inte trillar omkull, så jag blir mosad. Äsch, varför klagar jag? Det är väl ändå BRA om jag trillar av (tänk positivt nu, Jeanette!) för då glömmer jag nog att jag har huvudvärk. En kollega tycker förresten att det är jättekonstigt att jag jämt har ont i huvudet. Han menar på att det måste vara fantomsmärtor. Men mig lurar han inte - jag har gjort en hjärnröntgen, så jag - till skillnad från de flesta andra - är helt säker på att jag har en hjärna!

Det är sådan tur att jag är ledig en dag i veckan , så jag hinner med allt! ;-)

Efter morgonpromenaden, så åkte jag med 57 kilo tunga Amber till veterinären. De tog röntgenbilder av tassen för att se hur det gått med läkningen. Förra gången, i skiftet nov/dec, så hade läkningen precis påbörjats. Till allas stora förvåning, så hade det gått bakåt, så frakturen såg ut precis som om den var ny! Fast i så fall hade ju Amber börjat halta igen, så allt är bara jättekonstigt. Hur som helst så ska veterinären prata med specialister och sedan blir det troligen operation. I bästa fall går det att sätta in ett stift (som jag bad om redan i oktober...) men i värsta fall kan halva tån behöva amputeras. Stackars lilla gumman!

Givetvis tar det hundra år hos veterinären. Men när jag suttit drygt en halvtimme i väntrummet efter att ha träffat veterinären och bara skulle vänta på att få betala, så blev jag smått irriterad och gick fram och frågade om inte Ambers räkning var klar snart. Och se - det var den! Undrar hur länge jag satt i onödan...

Körde hem yrvädret igen, kastade i mig lunch och körde tillbaka in till stan för att gå till doktorn. Denna gång hade mina blodvärden gått åt rätt håll. Men eftersom jag fortfarande är sjukt trött, så ökade vi medicindosen i alla fall. Nya blodprover om två månader.

Därefter svängde jag förbi Röda Korset för att fotograferas. Alla frivilliga medarbetare ska visst göra det, så jag passade på när jag ändå var i närheten. Fram med smilbanden och så KLICK, så kom jag på att jag glömde dra in magen. Men den kom knappt med på kortet, så det gjorde tack och lov inte så mycket...

I morgon är det ridning igen - kommer migränen att stoppa mig ännu en gång!? Jag har inlett förhandlingar med hjärnan om att vänta tills på fredag, men jag vet inte ifall den går med på det. Jag har ju i och för sig alltid ont i huvudet, men så länge det inte är kraftig, pulserande värk så fungerar det att jobba och rida. Självklart är det inte optimalt, men vad ska man göra? Amputera? Elchocker? Botox har jag läst ska funka. Kan ju testa det när rynkorna kommer. Slå två flugor i en smäll, liksom.

Idag när jag kört ett antal mil, så funderade jag en del på polisen. Vanliga polisbilar brukar man ju ganska lätt upptäcka i god tid, men så finns det sådana där rackare, som kör civila bilar. Ibland ser man dem på motorvägen när de stoppat någon fartdåre. Min fundering idag var: Att jag aldrig åkt fast för fortkörning vet jag. Men hur många gånger har jag NÄSTAN åkt fast? Alltså, när man kört för fort och en civil polisbil bestämt sig för att jag kör lite för långsamt för att de ska vilja röja sin identitet. Att de hellre väntar på någon som kör lite snabbare, typ sumpa-körkortet-snabbt, och så låter de mig köra vidare fast det går lite för fort. Viktiga tankar i livet...

Efter att ha vilat en liten stund är jag fortfarande tröttare än en sengångare. Skulle nog behöva gå i ide ett halvår eller så... Åtminstone tills Ben kommer hem igen!

Och vilket trevligt mottagande man fick när man kom hem! Brevlådan var nästan full - sju räkningar kom på en och samma dag. Jippie... Inte blev man rik på trisslotterna som kom i lådan heller, även om jag vann ovanligt mycket (50 + 25 kronor). Bara 25:- back denna gång!

Har ingen ork eller energi att greja med belysning, kökslådor, disk eller gardinstänger heller. Det vore ju totalt ocharmigt ifall hela huset var tipp-topp försöker jag intala mig själv. Men det går inte så bra med Operation Övertalning...

Det här med telefonkort är ju en bra idé. Då ringer man inte för mer än man vet om, även om de alltid luras. "You've got 82 minutes" förkunnar den datoriserade kvinnorösten, men i själva verket är man glad ifall det blir 25. Men ett annat problem är när man inte ringer upp hela summan på kortet. Ska jag då börja med det gamla kortet, prata i de 3-4 minuter som är kvar och sedan, när det bryts, ringa upp med det nya telefonkortet? Skulle ju kunna vara en tanke om det inte vore så förbenat svårt att komma fram. Man kan ju få försöka 30 gånger innan man kommer fram och då är det ju inte kul att behöva ringa upp efter ett par minuter igen och få göra 30 nya försök. Ett annat alternativ är att jag ringer tills det tar slut, och så är samtalet färdigt. Men det fungerar inte alls, tycker jag, för jag vill ju avsluta med puss-fraserna... Så nu börjar telefonkorten samlas på hög. Vad göra?

Vilka mobbare! I mitt akvarium simmar just nu en palettciklid med ena ögat halvt ut-poppat. De andra fiskarna ger sig nämligen på honom. Attans så ojuste! Och inte kan han ringa BRIS eller Friends heller. Nä, han får snällt simma runt där och ta skydd bäst han kan. Eller så köper jag ett till akvarium och låter honom simma där i stället... De är ju syskon och släkt allihopa (alla palettciklider), så de bör ju vara sams! Men nädå, slåss om systrarna gör de, incestfiskarna!

Nä, nu ska jag nog krypa upp i soffan med en skål full med ris á la Malta igen. Kommer aldrig klara mig utan alla godsaker här i livet, framför allt choklad. Ja, jag älskar ju choklad så mycket, så jag skaffade mig en alldeles egen chokladman!  =)

Måndag igen. Kommer i framtiden att innebära många heldagar för mig. Först jobb från 8.30 till 17, sedan möten på Mary Kay eller Röda Korset allt som oftast. Inte hemma förrän framåt 22-tiden. PUH! Just nu blir jag alldeles slut efter MK-mötena, för det är så mycket nytt för mig. Men när man kommer in i lunken, så är det nog inte ansträngande med att ha möten sent på kvällarna.

Måndag morgon, trött och seg så klart. Upptäcker att ena klassen inte har någon lärare på mentorstiden, men garvad som man är, så tar man snabbt kommandot och vakar som en hök över två klasser samtidigt som ska läsa i en halvtimme. Med öppna dörrar tjoade jag någon gång in till niorna att "jag hör er, men det ska vara knäpptyst!" och efter det var det verkligen knäpptyst i båda klasserna. Jag trivs verkligen med alla mina tre klasser!!

På håltimmen slöade jag först en halvtimme i massagestolen. Eller slöade och slöade - jag valde programmet "djup massage", men den enda effekten jag kände var parkinson-liknande. Herregud, mer än halva programmet bestod av tvättmaskinscentrifugering! Nåja, nyskakad åkte jag sedan in till centrum och tappades på ett helt rör blod. Alltid mörkare än jag tänkt mig. På filmer är det mer ketchupfärg, tycker jag... Vi får se på onsdag ifall värdet denna gång gått i rätt riktning (konstigt vore det verkligen annars!).

Slarvade på hemvägen och svängde förbi "Donken". Nåja, valde juice i stället för läsk och lade till en påse minimorötter (ville inte skippa pommesen denna gång), så lite OK var det. 

Efter jobbet gled jag in på Bauhaus och spanade in kakel till köket. Hittade en bra färg (hoppas jag) i form av enkla, beiga plattor. Passar mig färgmässigt, för jag vill inte ha vitt. Det blir så sterilt. Strax under tusenlappen kommer det nog att gå på. Inte farligt med tanke på vad allt annat kostat, men boring med utgifter när kassan tryter!

Parkerade utanför möteslokalen och skuttade över till baksätet, där jag snabbt drog av mig byxorna. Bökade och stökade en stund, men klev ur bilen numer iklädd kjol och strumpbyxor - dress code! Shit, jag bytte bara om i baksätet - tänk sådana som pysslar med mer än så - hur får de plats!? Och fönstrena immade igen på nolltid, vilket i och för sig var bra, så folk slapp se min blekvita lekamen ifall de skulle råka gå förbi.

På kvällskvisten åkte jag hem till exet för att lämna prylar till sonen och stötte då på exmaken. Trodde inte han skulle vara hemma. Han berättade att han åker till Frankrike på onsdag. När jag påpekade att det är trevligt att få veta sådant med lite mer framförhållning, så menade han att han redan sagt det till mig. As if! Som om jag skulle glömma en sådan sak! Nä, det var något jag kunde blir lite sur över under vårt äktenskap också - att han trodde att han berättat saker för mig, men inte hade gjort det. Nåja, turligt nog har jag inget stort inplanerat denna period, men nästa gång kanske jag har det och då vore det trist att få veta med kort varsel. Dessutom hade jag inte bokat upp häktet både lördag och söndag ifall jag vetat om resan.

Som vanligt avslutade jag kvällen på bästa sätt - med ett samtal till Afrika! Har inte hunnit köpa telefonkort, så det blir en dyr telefonräkning nästa gång, men det är verkligen värt det för att få prata med honom. Ingen gör mig så lycklig som han just nu!

Vaknade väldigt tidigt i morse, för att jag mådde illa. Helt spyfärdig och blek om nosen (solbrännan var som bortblåst) tillbringade jag en stund på toan, men utan att lyckas få upp något. Har mått rätt risigt hela dagen, men det har känts lite bättre efter en åksjuketablett på eftermidagen mot illamåendet. Troliogtvis är det ingen vinterkräksjuka, eftersom jag inte lyckats kräkas, utan "bara" migrän-illamående. Som om det vore bättre...

Trots att jag mått pyton, så har jag fått en hel del gjort här hemma. Har till exempel lyckats få upp en gardinstång i mitt rum. Fast allt tar bra mycket längre tid än planerat. I detta fall hade jag ingen borrmaskin, så jag fick med hammare och spik göra hål i väggen till pluggen. Det hade ju varit så mycket smidigare om jag ägt en borrmaskin! Sedan håller jag på att montera de sista lådorna i köket. Givetvis var skruvdragaren urladdad, så just nu ligger allt i en röra och väntar medan jag laddar batteriet. Både på skruvdragaren och på mig... Att hitta alla skruvar är heller inte lätt. IKEA skickar ju bara med exakt rätt antal och nu efter två ton skruvande, så hittar jag inte ett par stycken. Så mycket enklare det hade varit, ifall man fått med några extra när man ändå köper ett helt kök!

Håller samtidigt på att rensa bland den sista röran (har två flyttkartonger med "diverse papper och annat smått och gott"). Givetvis har jag staplat upp en massa högar både i vardagsrummet och sovrummet innan jag ledsnade och började med något annat. Det är så typiskt mig att inte slutföra...

Har också varit flitig på nätet och kommit ikapp med Hundar utan Hems hemsida och dessutom börjat skriva på månadsbrevet för januari! Därtill har jag skrivit en hel sida på mitt överklagande till Försäkringskassan. Jösses, jag borde vara krasslig oftare! ;-)

Nu gick det inte längre. Suget efter att tugga sönder blev för stort och när jag och sönerna åkte till Stockholm, så passade Amber på att frenetiskt tugga sönder en fjärrkontroll, två dvd-filmer (inklusive fodral), en tejprulle med hållare, en sudokutidning, ett otal pennor och fyrtioåtta miljarder hundbajspåsar (utan innehåll, tack och lov!). Lagom fin röra när man kom hem... Lyckligtvis var tv:n inställd på tv4, så jag kunde se Robinson i varje fall, men hur jag sedan ska lyckas zappa är en gåta. Måste väl köpa nya fjärrkontroller. Som jag sagt tidigare, Amber är en VÄLDIGT dyr hund!!

Innan jag åkte till hufvudstaden, så tog jag båda jyckarna på promenad i närområdet. Det mörks att Amber varit förpassad till tomten i tre månader nu, för hon springer verkligen hysteriskt i zick-zack framför fötterna på mig och Embla hela tiden. Allt vill hon se, allt vill hon lukta på. Mötte en boxer och Amber skällde till max. Embla tänkte också göra det, men när jag fräste åt Amber att vara tyst, så tog gamlingen sitt förnuft till fånga. Likaså när vi gick förbi en tomt, där en hund sprang lös ute (bakom staket). Amber vägrade sluta skälla, trots att jag tänkte att om jag stannar en stund, så hon får se att hunden inte är farlig. Till slut kom ägaren ut och jag lät mina damer nosa på den ettårige killen. Amber och han blev (såklart) döförtjusta i varandra. Att hon ska skälla så dant i början!

När jag skulle plocka upp Johan hos Jörgen, så mötte jag Pernilla, som var ute med Kasper och Love, Emblas två favoritflattar! Jag parkerade och ropade på dem. Hundarna blev så glada att de slet sig från Pernilla och rusade till mig och överöste mig med pussar och kramar! Sååå mysigt! Och att de så snabbt kände igen mig även på håll! Kasper inspekterade genast min bil och hade hoppats att Embla var däri, men tyvärr fick han inte leka med henne idag.

Sedan for vi till Syster Yster i Stockholm. Både hennes son Vincent, min son Johan och vår bror Peder hade alla fyllt år nyligen, så det blev till att byta en hel del presenter. Dessutom var det några eftersläntrande julklappar kvar att dela ut. Fikade ett halvt ton, bland annat två olika morotstårtor, och någon timme senare tryckte vi oss fulla med tacos. Dagens sjöblöta hund-pussar byttes ut mot sjöblöta systerson-pussar. Han är så himla gó, Vincent (3 år nu). Synd att vi inte träffas oftare!

Nu sitter jag här och försöker fundera ut hur man kan förvandla varje dygn till att innehålla 30 timmar. Skulle vara praktiskt! Eller trolla så att man aldrig behövde sova. Så mycket jag skulle få gjort! Men tills dess är det bara att bita ihop, sluta blogga och börja skriva på det där förbenade överklagandet till Försäkringskassan. Jag ger mig aldrig utan strid!

(Har märkt att rubriker av detta slag lockar klart fler läsare...) =)

Mådde bättre än förväntat i morse, så därför blev det jobbet. Har bara två lektioner på fredagar, så man kan bita ihop den stunden. Onödigt att ta en hel karensdag när man bara jobbar till lunch också.

Mellan lektionerna tryckte jag i mig en fruktsallad och till lunch blev det ris á la Malta. Åh, så gott! Har verkligen saknat ris á la maltan. Den är typ det bästa med hela julen... Dessutom har jag fått tag på ett gäng svinigt goda apelsiner - söta som socker, precis i min smak! När jag kom hem, så blev det pepparkakor och lussebullar till middag. I love my life! Nädå, jag kommer bittert att ångra mina matvanor när jag får ont i magen och ont i huvudet om en stund... Men det är ju ett senare problem. Själv lever jag i nuet, på order från kursledarna! ;-)

Ringde och bokade veterinärtid också. Det blir precis på håret att denna kostnad kommer att räknas in i den 100-dagarsperiod, under vilken man bara betalar självrisken en gång. Snart blir det till att öppna stora pengapungen igen. Ni vet, den jag inte har.

Svängde förbi blodprovsmottagningen efter jobbet. Misstänkte att de hade lunchstängt mellan 12 och 13, så jag kom 13.10. Tjena, då hade de precis stängt och transporten med alla prover hade redan åkt. Snopet fick jag lomma därifrån utan en smärre blodbrist; denna får vi ta på måndag i stället.

Därefter blev det ett kärt återbesök - Ingalill, you really make my day! Aaahhh, så välbehövligt med en timmes massage! Dyrt, men en liten lyx jag unnar mig två gånger i månaden. Jag har gått hos henne i ett par års tid nu. Allt började med att jag ledsnade på att aldrig få massage eller liknande i julklapp, så jag gick och köpte ett presentkort, slog in det och gav det till mig själv. Från "Tomten". Oj, så glad och överraskad jag blev den julen. Tänk att Tomten visste precis vad jag ville ha! =) 

I kväll är det Let's Dance, ett av flera slötittarprogram jag brukar glo på. Många fascineras över hur bra de kan dansa efter så kort tid, men själv fascineras jag mest över hur tusan de klarar av att dansa i högklackat! Själv klarar jag max fem minuter i högklackat, om jag får stå stilla vill säga. Fast den dans jag egentligen tycker är häftigast och maffigast är ändå Riverdance. Så jäkla häftigt! Minns att jag såg den för första gången på en TV i ett köpcentrum i USA 1997 och jag hade svårt att gå därifrån. Så när det kom Riverdance till Globen, så var jag givetvis där. Släpade med mig Jörgen, för inte tusan tänkte jag våga köra själv i stora staden (Guineas djungeltrafik är rena barnleken jämfört med Stockholm!).  Är ännu så mäkta imponerad av denna dansstil. Att titta på, knappast att utöva själv. Har man ett hyfsat stort behag, så skumpar det alldeles för mycket för att vara skojigt! (Annat än för åskådaren, alltså)

Fredag... Åh, så skönt! Fast det hade ju såklart varit roligare ifall Ben varit här. Eller om jag varit där... Nu får jag nöja mig med att ringa, vilket vi gör varje dag. Dyrt, men det är det värt! Love my Darling, ju!

Undrar hur många gånger jag haft grammatikgenomgång med elever. Varje årskurs i svenska, ordklasser och satslära. Och liksom tidigare gånger, så gäller det att få eleverna intresserade. När jag nyligen hade genomgång med mina åttor och vi hade substantivets genus, så fick eleverna leta könsorgan på stolar och bord i klassrummet. Det fanns givetvis inga detta år heller, vilket gjorde att stolar och bord antingen måste vara neutrum eller reale. Vad gör man inte för att få eleverna att komma ihåg...?

Annars har det varit en pest-dag idag. Vaknade redan i natt och kände att migränen var på väg, värre än vanligt. Dessutom värkte magen som attan i morse, så jag höll på att stanna hemma. Migrän OCH magont, nä fy! Fast eftersom jag lever efter devisen "Plikten framför allt!", så tvingade jag iväg mig fullproopad med värktabletter. Hur ska ungarna annars lära sig något, om inte fröken är där!? Så jag kämpade på hela dagen, men på eftermiddagen var det rätt kört, så eleverna fick sluta en halvtimme tidigare, eftersom huvudvärken blev för kraftig. Fast som det verkar så kommer jag få det svårt att jobba i morgon. Men då är det bara en lektion som blir lärarlös och det är bättre än dagens heldag!

Och eftersom det pulserar innanför pannbenet, så blir det ingen ridning idag heller. Herregud, har inte ridit på evigheter! Detta blir fjärde gången i rad som jag missar. Eller blir det femte? Saknar hästarna! Och skulle dessutom verkligen behöva motionen. Får väl försöka krångla hit min motionsgrej, som ännu står kvar hos Jörgen. Får väl köra ett morgonpass varje dag innan skolan. Hur många gånger har jag inte sagt det...? Fast nu är jag rätt less på min livsstil, som bara förorsakar huvudvärk och magont varenda dag, så nu kanske jag är lite mer motiverad. Eller inte. Suck, jag vet inte...

Fick köpt present till brorsan idag efter jobbet (med all migrän...), så nu har jag alla paket klara till båda mina söner samt brorsan och systersönerna. De har ju inte blivit firade av mig eftersom jag var borta hela julen + deras födelsedagar.

Efter flera dagars osunt leverne (okej, 30 års osunt leverne...), så fixade jag till en fruktsallad till middag. Det är ju bara för gott! Men det spelar ingen roll att jag äter tills äpplen och apelsiner står ut genom öronen, sötsuget finns kvar, så jag var tvungen att avrunda med ett gäng pepparkakor och o'boy...

Min första lediga dag denna termin, bortsett från lovdagarna då. Givetvis firade jag med att sova till typ 11.30 (även om jag såg till att sonen kom upp vid 7.30 så han hann till skolan). Har inte gjort mycket vettigt alls idag, men lite rättande och planerande har jag i varje fall hunnit med. Och så tog jag vovvarna och knatade till vårdcentralen eftersom stor-sonen skulle lämna blodprov där för att kolla upp sviterna efter hjärtsäcksinflammationen. Han hade så klart inte tagit med sig etiketterna till provrören, så jag fick gå dit med dem. Amber verkligen älskar att gå på promenad, hon som varit förpassad till tomten i flera månaders tid. Ett skavsår på sidan av tassen började blöda på promenaden eftersom hon skuttar ut bland snö och is. Annars syns det inte så mycket av den brutna tån, bortsett från att hon har fel vinkel på tassen. Den pekar utåt, som en följd av två månaders bandage och ömma skavsår.

Idag är barnen hos sin pappa, så jag är ensamma med hundarna. Det är både skönt och tråkigt att vara ensam. Skönt för att jag slipper tänka på ordentlig middag och tjata om slarviga barn och tråkigt för att det ju aldrig är kul att vara ensam. Fast jag har ju alltid minst en hund hemma, som jag kan krama och prata med precis så mycket jag vill.

I går kom förresten Bens hyra med posten. Snacka om seg eftersändning!! Tyvärr har vi fått ett annat problem också - pappa postade tre kuvert före jul med presentkort på HM. Dessa har aldrig kommit fram (två var till mina söner), men nu har det upptäckts att två av korten använts till att handla för i HM-butiken i Norrtälje. Det ena kortet är slut, det andra finns det 300:- kvar på. Det tragiska i sammanhanget är att HM kan spåra korten och alltså se att de använts, men inte spärra. I detta datoriserade samhälle!? Det borde ju vara lätt som en plätt om man anstränger sig. Dessutom blir man inte ersatt, vilket jag i och för sig kan förstå. Många skulle kunna luras annars. Men spärra borde det ju gå att göra! Då hade pappa kunnat spärra dem så fort vi märkte att de inte kom fram och så hade han kanske kunnat få behålla den summa som var kvar på korten. Brorsan, som jobbar på HM, håller på att efterforska lite. Har vi tur har idioten som stulit korten dragit sitt bonuskort eller betalat summan över med eget bankkort. Då får vi veta vem det är.

Idag ringde ännu en på min Ford. Återigen en som absolut inte kunde tänka sig att betala 10.000:- för den. Suck. Det är inte mycket pengar för en bra bil. Men jag ger mig inte. Hellre fixar jag till den så den är tipp-topp eller ger den till Andreas. Eller skänker den till någon taxichaufför i Guinea. Där skulle min gamla Ford ses som ett kap, värd en förmögenhet (i deras valuta i varje fall)! Nä, gamla Bettan får stå kvar på Jörgens garageuppfart, översnöad och halvt bortglömd.

Igår var det första arbetsdagen efter ledigheten. Hann jobba säkert en hel timme innan migränflimmer startade och jag fick trycka i mig tabetter för att förhindra en mastodont-attack. Mådde ändå pyton på eftermiddagen. När man är gravid och mår pyton, så står man ut för att man får ut något gott av allt. Men migränillamående? Vad för roligt blir det av det!?

Information, utbildning i datasalen som var busenkel (jag hjälpte snabbt mina kollegor eftersom jag snappade upp programmen med en gång), konferens. Sedan hem och göra taco medan illamåendet gungade framför ögonen. Fast senare på kvällen mådde jag mycket bättre. Kan det kanske bero på att jag fick prata med Älsklingen...?

Idag var första skoldagen för eleverna. Jag började terminen med att komma en kvart för sent, för snäll som jag är försökte jag dra en bil ur det snöiga diket. Tyvärr var det snorhalt och en stor fyrhjulsdriven bil som kom och hjälpte till lyckades först inte heller, utan stod och spann på stället. Men så småningom gick det och kvinnan var räddad från att stå i sjutton minusgrader och vänta på bärgare ute på vischan.

Allra första dagen efter lovet, läsning direkt på morgonen, ingen lärare. Hur många satt och läste när jag väl kom tror ni? Fast vad spekar det för roll så här första dagen? Lika bra att de får prata av sig, så de inte gör det på lektionerna i stället! =) Annars har lektionerna flutit på bra och eleverna har skött sig väldigt bra för att vara första skoldagen, men gud, vad seg jag var på eftermiddagen! Hade kunnat skicka hem eleverna ett par timmar tidigare, bara för att få vila själv!

Både igår och idag hade jag sarong från Guinea på mig. Åkte givetvis i byxor eftersom det är eskimå-kyla utanför, men bytte om på jobbet. Till min fasa upptäckte jag dock att de båda strumpbyxorna jag tagit med mig är modell "lagom tjock men annars för dvärgar"! Herre min Je - vad göra? Gå med strumpbyxor á la tonårshäng mellan benen (ingen ser ju för kjolen, men jag KÄNNER det ju!) eller gå utan strumpbyxor (trots Afrika så är benen lika vita som ett stomatol-leende) och riskera pruttljud från sandalerna (tro mig - i skolans värld skulle jag snabbt få mindre käcka smeknamn!)? Nä, för en gångs skull hade jag tur och hade ett par oöppnade nylonstrumpor i knälängd liggandes mellan klassiker och ordklasser i bokhyllan, och de var ju bättre än ingenting. Knästrumpor it was! 

Lyssnade på radion idag och hörde att det är/blir kallast i mellansverige. Söderut blir det mellan en och tio minus, norrut mellan tre och tio minus. Här i mitten blir det kallast: mellan tio och tjugo minus. Kung Bore vägrar släppa sitt grepp om oss frusna mitt-bor! Fast personligen gör det mig ingenting. Jag har ju missat nästan tre veckors kyla och snö, så jag tycker det är kul. Synd man inte kan göra snöbollar bara, så jag kan kasta på barnen. Får väl mulla dem i stället *skratt*

Nähä, måste väl agera "bra mamma" och göra middag idag igen. Boring! Min mage är inte glad på mig, troligtvis för att den chockades med fjorton kilo sött när jag kom hem från Afrika plus en näve treo. Inte bra det heller. Nu måste jag väl ge den lite vettig mat som plåster på såren.