emblasmatte

Cha cha bloggen!
Chasse här! ;-)

Nöjd och glad efter att ha klarat av "dagen efter" sitter jag nu vid datorn och längtar efter att ringa dagens andra samtal till Afrika. Ringde direkt efter jobbet, eftersom jag inte kom fram i går kväll. Det visade sig att Ben kom hem i natt (svensk tid) och ute på vischan var det såklart ingen mottagning.



Efter morgonens utvecklingssamtal, så har jag nu på en vecka klarat av 14 stycken och har bara två kvar. Jippie! Ett till på torsdag och det sista blir efter påsk.

Lektionerna rullade på i vanlig ordning. Jag upptäckte att på två klasser var det inte en enda elev som kände till uttrycket "kors i taket" och i ena klassen visste bara en elev vad en björntjänst är. Jag insåg att jag måste bolla en hel del uttryck med elverna framöver och ska leta rätt på övningar och fakta om fraser och uttryck. Jag vet inte varför det är så här, men jag vet att även mina egna barn har ett betydligt sämre ord- och frasförråd än jag själv hade i den åldern. Pratar vi vuxna för lite med våra barn? Nu sitter de instängda på sina rum hela kvällarna med bara datorn som kamrat (och chattspråk), men på min tid umgicks man mer med föräldrarna på kvällarna, spelade sällskapsspel eller tittade på tv-program tillsammans. Jag tror faktiskt det är en bov i dramat.



Spenderade en halvtimme i massagestolen efter att - kors i taket! - ha ätit lunch idag! Det serverades pannkakor och som det stora barn jag är (dricker ju inte ens kaffe), så glufsade jag glatt i mig fem stycken i gott sällskap av ett gäng elever.

I morgon är det onsdag och det betyder ju i vanliga fall ledigt för mig. Men i morgon ska jag infinna mig i skolan klockan 0800 pigg och fräsch, laddad till tänderna med en bunt nationella engelska uppsatser under armen. Ska bli spännande att se vad mina juveler presterat! Och efter morgondagen, så är jag färdig, done, finito med de nationella proven så när som på rapporteringen. Wunderbaaaaar!

Phew! Så var då maratondagen till ända! Var på jobbet redan 7.40 (och eftersom vi nyligen ställt om klockorna, så kändes det fortfarande som 6.40). Två lektioner, en dubbelkonferens och sex (!) utvecklingssamtal senare, så kan jag sammanfatta med att nu är jag TRÖTT! Kom inte hem förrän 19.30 och insåg att om 12 timmar ska jag vara på jobbet igen.

Tack och lov hade inga barn varit hemma och ätit upp resterna, för laga mat var det sista jag ville göra när jag kom hem. Hundarna var nyätna också och gick snällt och förnöjt och lade sig i varsin soffa. Dagisfröken hälsade att Amber lär börja löpa vilken sekund som helst. Eller få mens, som en manlig hundägare envisades med att säga. Han hade säkert ingen tanke på eller kunskap om att kvinnor inte blir gravida när de blöder, medan hundar bara blir det när de blöder... Nåja, det är på tiden, då Amber är dryga 12 månader. Dags att shoppa megaförpackningar med bindor, alltså.

Det blir ju till att damma av tikskydden också. Har några svarta i garderoben. På Embla, som är svart, har man alltså inte kunnat se att hon haft skydd på sig. Man kanske skulle satsa på något flashigare? Har hittat en massa iögonfallande skydd på nätet. Men ärligt, hur kul är det för hunden att vara så här utspökad...?

Hm, det vore ju smidigast om hundrackarn kunde använda tampong... =)

Fjättrad vid min säng förbannade jag min ödeslott. Ja, så poetiskt och dramatiskt tänkte jag igår, när jag låg däckad i sängen med årets kraftigaste migränanfall. Visst hade jag väl mig själv att skylla, eftersom jag på fredagskvällen tänkte att det skulle vara gott med en gin och tonic (den första alkoholen i år?). Och visst var det gott och trevligt, men var det värt det?

Så gott som hela lördagen tillbringade jag i säng. Andreas var snäll och kom över och gick ut med Amber, men annars låg jag bara och väntade in timmarna tills jag kunde ta fyra nya värktabletter. Tur att jag varit förbi apoteket på fredagen och shoppat lös på 6 rör treo…

Eftersom jag sovit det mesta av dagen, så blev det att jag satt uppe rätt sent i natt. Spelade lite på datorn, åt lite flingor (hade i princip inte ätit något alls under hela dagen). Och till min förvåning hördes ett så välbekant, men ändå främmande ljud – smattret av regn! När regnade det sist? Måste ha varit åtskilliga månader sedan. Nu vräkte det ner och smattrade så där härligt i taket. Betyder det att våren är på gång? Den har ju tvekat så länge nu. ”Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka?”, som Karin Boye uttryckte det (nu när jag ändå är inne på den poetiska banan idag…).

Framåt tvåsnåret kröp jag ändå ner, tveksam till att jag skulle kunna falla in i drömmarnas värld. Och visst tog det lite extra tid, men somnade gjorde jag till slut i varje fall. Ända tills en myrjäkel travade runt på min hand mitt i natta! För andra gången på två veckor har de små kräken lyckats komma upp till min säng. Nog för att jag känt mig ensam i sängen lite väl länge nu, men så desperat är jag inte att jag vill dela den med insekter! Dessutom – vad händer ifall en myra kryper vid mungipan när jag sover? Kommer jag att äta upp den i sömnen? Nä fy, det vill jag inte veta!

Söndagen började inte alls bra. Migränen är kvar! När jag har ett sådant kraftigt anfall och trycker mig full med så mycket tabletter, så brukar det aldrig vara lika illa dagen efter. Men nej då, jag ska visst straffas extra mycket för fredagsgroggen. Nåväl, ytterligare tabletter senare och två timmar efter uppstigning var jag tillräckligt OK för att kunna gå ut med Amber. Tog vad jag tyckte var en långpromenad, men det var vist bara 45 minuter. Men i varje fall, bra gjort av en sjukling!

Och det är roligt att gå ut med Amber i skogen, som idag. Dels slutar jag tycka synd om mig själv och kan för en stund glömma bort all värk och alla bekymmer. Dels är det så skrattretande att se henne i full aktion. Att gå på stigen är inte hennes stil. Hon skuttar hellre i dikena eller ute i skogen. Det första hon gjorde när jag släppte henne lös när vi var framme vid skogen var att rusa ner i ett dike. Och vilken surprise! Precis som ett Kinderägg – det var en överraskning inuti. För under snötäcket hade det bildats ett par decimeter högt vattenstånd och plötsligt stod hon där och såg snopen ut med vatten långt upp på benen. Det var bara att skutta så gott det gick tillbaka upp på vägen.

Resten av promenaden var mer eller mindre likadan. Hela tiden ville hon kliva upp på snövallarna längs vägen för att speja långt in i skogen, men varje gång sjönk hon ner i den halvsmälta drivan. Och titt som tätt gjorde hon en rusning ut i snön i skogen och fick skutta precis som en känguru för att kunna ta sig framåt. Bra träning, det märktes, för efter ett tag blev skutten mindre och mindre…

 

Fredag kväll. Det hade ju varit trevligt ifall mina helgkvällar innebar trevligt umgänge, god mat och ett glas vin, lugn och ro med levande ljus. Men inte då. Ben är och förblir i landet Långtborta, uppgifterna hopar sig på hög så jag "tvingas" arbeta med Hundar utan hems hemsida, läsa igenom en bibba omdömen till måndagens alla samtal och gå igenom mailhögen.

Jag har i varje fall beställt b-vitaminer på nätet idag. Kollade först på apoteket och deras "b-vitaminsboost" bestod av tabletter med 15 mg-dos. Hrmpf! Vaddå boost? Nä, nu ska det bli andra bullar av. Hoppas jag inte får biverkningar bara, jag som lyckas med det så ofta det bara går (och inte går, för den delen...).

Idag var Helenas sista dag på jobbet. Det har varit bra och givande att ha henne hos mig i åtta veckor. Även fast hon tagit över några lektioner och därmed gett mig ett par "håltimmar", så har ju coachningen och diskussionerna med henne tagit många fler timmar, så jag tjänar ju inget på att ha lärarkandidat. Visst, en liten slant blir det i plånboken med det blir inte mer än ett par hundralappar.

Helgen då, vad händer då? Inget roligt inplanerat. Borde verkligen dammsuga, för Ambers läppar läcker som ett såll, så hundmaten hamnar verkligen överallt! Beror nog på att hon är så ivrig hela tiden, så hon står inte stilla över matskålen. Nåja, i mitt hus är inte hundhår det största bekymret, utan hundmat under strumporna. Tack och lov är det torrfoder i varje fall! Man får vara glad för det lilla...

Lönen har ju kommit, och som kommunalanställd fick jag givetvis lönen senare än majoriteten av befolkningen, men återigen stämmer det inte. Visst, lönespecifikationen är rätt obegriplig som den är (fattar inte varför det ska vara så svårt att skriva klart och tydligt!), men jag har fått avdrag för tjänsteledighet utan lön i två dagar. För vaddå?? Jag jobbade ju de dagarna! Måste ringa om det. Ringer varenda månad som det är nu. Trist att det inte ska kunna fungera! Allt fungerade bra tills vi bytte lönesystem vid årsskiftet. Suck. Man har ju lite annat att göra om dagarna, liksom.

På måndag ska vi ha extra lång konferens fick jag veta idag. What!? Bara så där. Ska alltså jobba från 7.45 till... Ja, vad blir det? 18.30? Herregud, med 6 utvecklingssamtal den dagen, så kommer jag att vara helt väck i skallen. Det hade ju varit bra att få veta det tidigare, för då hade jag inte bokat in så många samtal den dagen. Och dagis, hur löser jag det? Dagis stänger 18.00. Jippie...

Nä, just nu känns det som en rejäl "down"-period. Det är så mycket av allt, så jag glömmer saker hela tiden. Som att skicka jourhemskontraktet till föreningen. Skulle jag gjort för en vecka sedan. Eller gå med eleverna på teater. Eller hur man spelar på pianot (det var faktiskt läskigt, att sitta vid pianot och inte komma ihåg vilka tangenter jag skulle trycka på). Ja, helt klart är jag för stressad just nu. Jag behöver VERKLIGEN påsklov!!

Nu har jag bestämt det. Nu är våren här. Visst, ingen sol idag och massor med snö ute, men kjolen åkte på i varje fall i morse. Till det en ny t-shirt med texten "Love is in the air". Det hade ju varit kul att spara den tills Ben var på väg hem och bokstavligen var i luften, men det dröjer ju hundra år, så det var lika bra att ta på sig tröjan innan jag växt ur den...

Idag hade min lärarkandidat sina sista lektioner, så det var HELT uteslutet att vara sjuk idag. Skulle "inspektera" ett av hennes pass, för att skriva ett omdöme till lärarhögskolan. Dessutom bjöd hon på chocolate chip cookies, så det var klart man pluggade till huvudet med tabletter i morse igen för att kunna vara på jobbet!

Dagen gick fort, det brukar den göra när man har lektioner i ett. Hann ändå med ett kortare massagepass i stolen i personalrummet. Kopieringsapparaten hade jag dessutom strykit medhårs, så den var snäll hela dagen också. Vilket i och för sig kanske inte uppskattas av mina nior nästa vecka, för nu har jag kopierat upp deras härliga litteraturhistorieprov!

Två busiga flickor plockades upp och kördes hem, alldeles nöjda över att ha fått vara på dagis idag igen (de åkte aldrig dit igår). Nu sussar de så sött i en varsin soffa, vilket gör att övriga familjen är förpassad till andra aktiviteter än tv-tittande...

Andreas och Johanna ska sova hos mig i natt, så då blev det till att krysta fram en bra middag. Man kan ju inte äta bullar till middag när andra är hemma... Det blev kycklingfiléer i ugn med ris, tillräckligt mycket för att det ska räcka till middag i morgon också. Yes! Då slipper jag laga mat i morr'n!

Ingen ridning blir det för min del i kväll. Tyvärr. Men jag är ju ännu inte bra, även om det redan känns bättre av att ha övergett nya medicinen. Ska skicka efter B-vitaminer på nätet också (det är för låga doser i hälsokostaffären i Gränby), för migrän KAN lindras av höga doser B2-vitaminer. Hade jag köpt B-vitaminer på apoteket, så hade jag behövt 26-27 tabletter om dagen. Med de från hälsokostaffären hade det behövts 8-16 tabletter om dagen, men med de från nätet behövs bara 4 stycken. Klar skillnad! Har jag riktig tur, så bättrar hårkvaliteten till sig också. Är trött på min risbuske, som aldrig vill växa. Fast jag tänker inte göra som Ben, som har rakat av sig hela skiten. Herregud, på sätt och vis hoppas jag att det dröjer innan han kommer hem igen, så håret hinner växa ut igen. Det finns vissa män som ser sexiga och bra ut när de är skalliga, men Ben hör inte till den kategorin... 

Jaha, eftersom jag inte är och rider, så har jag ett par timmar att slå ihjäl. Ska väl inte vara så svårt, när man har åtskilliga bokrecensioner att läsa... Fast jag tror nog jag drar några repor på roulettebordet på nätet i stället. Nästan lika spännande som recensionerna! =)

Jag vet inte ifall jag ska klassas som ett medicinskt underverk eller ett missfoster. När jag bytte medicin, så trodde läkaren inte att jag skulle få några biverkningar alls. Men givetvis kom de som ett brev på posten och jag har mått pyton idag med. Pratade med läkaren idag, så nu ska jag slippa dessa tabletter i varje fall. Det är så typiskt mig att få alla möjliga - och omöjliga - biverkningar. Jag kan inte ens använda vanlig nässpray, för då börjar jag blöda näsblod. Nä, småbarnsdosen är det enda min kran klarar av! Och när jag opererade min handled för ett par år sedan, så var det en dag-operation. Med andra ord skulle jag få åka hem på eftermiddagen. Mmm, visst... Jag började kalva som den värsta tonåringen på sin första brakfylla och fullkomligt grön i ansiktet (ja, bokstavligen!!) fick jag läggas in på en avdelning i stället. Man kanske skulle ställa sin unika lekamen till förfogande som labbråtta?

På grund av dagens skitmående, så fick jag ställa in tre saker: Ambers vattentrask på djursjukhuset, lunch med tjejgänget (som jag längtat så efter!) och anstaltsbesök på kvällskvisten (såg jag också fram emot!). Jag ringde till Åby och sade att jag var sjuk, och kvinnan i Centralvakten antecknade och sade att jag skulle krya på mig. Ett par timmar senare ringde Gunilla dit och då hade de inte hört att Röda Korset inte skulle komma. Har de ingen kommunikation på bygget?? Nåja, Gunilla ställde upp och åkte dit med Ann-Britt, så mitt samvete kunde få lite ro i varje fall.

Mitt blåmärke har ändrat färg nu också, som sig bör. Det här är en av de finare färgerna under ett blåmärkes livstid, tycker jag... Jag kommer ihåg när Embla var runt året och jag lämnade henne på dagis. Hon hoppade upp med framtassarna mot mig och råkade få en av sina tänder i huden precis vid ena ögat på mig. Oj, så det blödde! Det blev ett tjusigt blåmärke då också, men så där runt ögat ser det mer ut som en blåtira. Inte så tjusigt och inte kul att vara make till en blåtirad kvinna, då vissa tror sig veta varifrån den kommer. Dessutom var det obekvämt att ha ett plåster precis under ögonfransarna. Det var klurigt att blinka...

Det blev som jag trodde. När Amber sprang in i mig på promenaden i förrgår, så resulterade det i värsta blåmärket vid sidan av knät. Inte snyggt och väldigt ömt. Tur ändå att det inte är sommar och man ska gå barbent! Fast det gör jag ju ändå aldrig på sommaren heller...


 
Idag började jag med mina utvecklingssamtal. Givetvis hann ett värsta migränanfall sätta igång, så nu sitter jag här hemma med ett kraftigt pulserande huvud och oroar mig inför morgondagens tre utvecklingssamtal. Dessutom är det extremt mycket att läsa igenom inför varje samtal. Jag ska ha 16 stycken före påsklovet och bunten jag ska plöja igenom är inte rolig! Jag menar, förutom den så har jag ju mina ordinarie lektioner + förhör + alla nationella prov, omdömesskrivningar etc.

Det papperslösa samhället? Jo, tjena....

Jag har funderat en del kring euro, närmare bestämt uttalet av det. I övriga Europa verkar man uttala det som i just ordet "Europa" (åtminstone det engelska uttalet): juro. Men i Sverige ska vi kalla valutan evro. Varför? Vi säger ju inte Evropa. I många andra fall, så anammar vi ett engelskt uttal, så det hade ju inte precis varit konstigt ifall vi gjorde det här också.

Att engelskan kommer in mer och mer i Sverige är kanske mest tydligt i filmvärlden. Idag får filmerna sällan svenska namn, utan behåller sina engelska. "Twilight" och "New Moon" är populära filmer och på TV tittar många på "Desperate Housewives", "Grey's Anatomy" etc. Jag vet inte varför serierna/filmerna inte kan få svenska namn längre. Det är ju inte kul för den som har svårt med engelskan, menar jag.

En som inte begriper de engelska titlarna, men å andra sidan inte hade fattat de svenska heller, stötte jag på igår. På väg hem från hunddagis stod en bil nersladdad i diket vid en åker och en kille gick utanför. Jag vevade ner rutan och frågade om han fått hjälp, eftersom jag precis mött en bil, så den kanske var på väg efter bärgningshjälp. Men killen kunde inte svenska och inte ett enda ord engelska heller. Och hur lätt är det då att kommunicera, när man dessutom är stressad över att ens hundar har fått damp i bilen...? "Tractor" försökte jag och pekade på bondgården bredvid. Han knatade ditåt, men om han begripit något låter jag vara osagt. Varför åker man till ett land där man inte kan ett ord och inte heller kan något annat internationellt språk, som man kan kommunicera på? (Jag misstänker att han var från ett öststatsland)

Tänk så många dilemman vi konfronteras med varenda dag. Visst, bara småsaker, men det är ändå sådant som tar upp vår tid och energi. Idag funderade jag till exempel en hel del över ifall jag skulle köra om plogbilen, som låg i 50 på 90-väg och då få en osäker körning eftersom snön vräkte ner, eller om jag skulle ligga kvar i långsam hastighet, men då få en bekväm körning. Det slutade i detta fall med att plogbilen tog beslutet åt mig, för han stannde till, så vi bilister skulle köra om. Varje dag är full av dilemman. Vilken middag? Ska jag ringa en kompis jag inte hört av mig till på ett tag? Ska jag städa eller spela på datorn? Vilket I-landsproblem!



Mitt i värsta busvädret åkte jag upp till Österbybruk för att inspektera/skriva kontrakt med ett blivande jourhem. Allt var verkligen vitt ute - kraftig nederbörd och det blåste ordentligt så snön yrde. Jag försökte ligga i de futtiga hjulspår som fanns, men de hamnade ofta över mittremsan, som var räfflad. Som att åka på en tvättbräda, alltså!

På kvällspromenaden skulle Amber busa som vanligt, vilket fick till följd att hon hoppade in i mitt knä. Satan i gatan, vad ont! Nu får jag säkert värsta feta blåmärket. Tänk att hundarna inte får blåmärken. Eller får de det, bara att pälsen skymmer? Nja, mina hundar är ju korthåriga, så det borde synas på vissa ställen ändå. Alltså så verkar det som att de inte får blåmärken. Varför inte? Viktiga funderingar att ta upp min dyra tid med...

Nu har jag två maraton-veckor framför mig, för nu börjar utvecklingssamtalen. 16 stycken ska genomföras, vilket gör att jag åker till skolan på min lediga dag för att hinna med. Nuförtiden får alla elever på vår skola med sig rejäla omdömen hem innan samtalen, så de är väl förberedda. Då slipper jag som lärare sitta och läsa hur det går i de olika ämnena. Det är inte det samtalet ska fokusera på. Det gör att det är lättare att hålla tiden också (30 minuter). Förr kunde man dra över ordentligt, vilket orsakade krockar, som var besvärliga.

Johan har kommit hit med en värsting-förkylning, så nu fasar jag för att han ska smitta ner mig också. Jag har haft den ena förkylningen efter den andra hela tiden och har nog inte mycket till motståndskraft. Förr blev jag typ aldrig sjuk, men nu lyckas jag snappa upp varenda liten virusbacill som helst.

Dripp, dropp... En hel del plusgrader och sol på det gör att snön smälter rasande fort. Jag ser redan en hel del gräsmatta på tomten! Var ute ett tag idag för att ta igen mina synder. Hundarna har ju rastats på tomten efter måltiderna (de ska ej ta promenad inom minst en timme efter maten p.g.a. risk för magomvridning, som leder till snabb död). När det varit fyrtiotolv ton snö ute, så har man inte varit pigg på att stövla ut och plocka upp med en gång, så idag fick jag fylla inte mindre än tre ICA-kassar. *skäms* Kan meddela att skit väger bly också!

Amber och jag tog en längre promenad vid lunchtid. Skönt att gå i solen, men fasiken vad irriterad jag blir på hundägare som inte plockar upp efter sina vovvar! Överallt låg skit längs med gångbanan, så jag inte ens kunde låta min hund gå och nosa i kanten med risk för att hon skulle trampa i all skit och ta med sig den in i huset.



Fick plufsa iväg med båda vovvarna innan ICA stängde också. Det är ju lördag och då måste man ha lördagsgodis! Riktigt klafsigt är det ute, men jag orkar inte ta stövlarna som är typ tre nummer för stora. I affären upptäckte jag New Moon, så jag impulshandlade den också. Johan och jag tänkte se den till middagen, men han ångrade sig när han insåg att jag ju inte har någon otuggad fjärkontroll längre och att vi därmed skulle vara tvungna att se filmen textad på danska.

I morgon ska jag till Österbybruk för att inspektera ett blivande jourhem. Alla måste ju kontrolleras först, så vi vet att hundarna kommer att få det bra. Det är lättast att åka på helgen, för nästa vecka drar alla utvecklingssamtal igång och då blir det fullt upp!

Efter tre långa veckor var det äntligen dags för MASSAGE! Vanligtvis går jag varannan vecka, men nu hade det dragit ut på tiden, samtidigt som jag haft mycket jobb att göra, så axlar, rygg och käkar var ovanligt spända. Hade kunnat ligga där på britsen i flera timmar (jag blir alltid masserad i en timme). Nu dröjer det ända till påsklovet innan det är dags nästa gång.

Idag är jag ensam hemma, så när som på Amber, men hon ligger bara och snarkar i sovrummet. Det är inte riktigt bra för mitt välmående att vara solokvist så mycket, för jag slarvar med maten. Först hade jag tänkt äta ett gäng äppelmunkar till middag, men efter ett par stycken stod sockret mig upp i halsen och det slutade med att jag åt en pirog till middag. Inte mycket bättre, precis, speciellt som jag inte åt något riktigt till lunch heller... (Ja du, Kicki, du är duktig och går ner i vikt, men här hemma har jag tryckt in vågen så långt i hörnet som möjligt, för att slippa bli påmind om mina dagliga nederlag).

Oh my God, så jag gäspar. Skulle nog kunna få in en fotboll utan större besvär. Det var apropå det roligt att se dagisägarens grand danois idag springa runt och leka med en bamseboll i hårdplast. Det var precis som att han försökte få grepp om den med tänderna hela tiden, men det var så klart omöjligt. Fast han gav inte upp, utan sprang runt, runt med bollen framför munnen hela tiden. Nog för att envishet är bra, men när ska man ge upp egentligen? Själv ger jag upp efter 3 minuter mest hela tiden. Spelar några minuter på datorn, städar sedan i sovrummet i några minuter, röjer på diskbänken några minuter, tillbaka till datorn igen... Inget blir slutfört, allt blir bara påbörjat. Man kanske skulle bli en sådan där munk, som inget äger mer än ett orange lakan. Inte en massa prylar att fixa med hela tiden. Praktiskt. Men kallt på vintern.



Vintern är ju förresten på väg bort, bort, bort. Det var knappt jag kom upp på min egen garageuppfart p.g.a. modden. Men om bilen står hela helgen, så hoppas jag allt smält bort till på måndag, när jag måste köra igen. Ve och fasa ifall det fryser på igen bara! Då blir det som att köra på ett rivjärn. Hundarna lämnas på dagis shaken, not stirred.

En hel helg, helt fri. Inget inbokat. Inga häkten, hundar utan hem, födelsedagskalas eller vad det nu kan vara. Tänk om jag dessutom hade haft ett 9-5-jobb, då hade jag inte ens behövt rätta och skriva omdömen i helgen. Nåja, ser jag till att jobba flitigt nu, så är jag förhoppningsvis rätt fri från arbetsuppgifter när Ben kommer (fast tyvärr vet jag att det inte är sant - jag jobbar varenda helg!!). För jag hoppas verkligen han kommer snart.

Halv ett i natt var det dags att krypa till sängs, lagom tills jag avslutat rättningen av det sista nationella provet. Givetvis gick det som förväntat när man försöker sova direkt efter timslångt intensivt arbete: det var omöjligt. Klockan var närmare halv två innan jag vaggades in i drömmarnas värld.



Trots det kom jag upp tidigare än vanligt, till mina fiskars förtjusning. Nu fanns nämligen tid att rensa akvariepumparna innan jag for till jobbet och därmed slapp de ligga vid ytan och flämta. Amber var som alla andra människoungdomar väldans nyfiken, och hennes mankhöjd bidrog till att det var lätt att stå bredvid matte vid diskbänken och lukta på det konstiga. Tidigare hade hon också inspekterat duschen, efter att jag var färdig där. När det sörplade i avloppet, så blev hon så nyfiken och tittade så där gulligt med huvudet på sned. Men det var också läskigt, och baktassarna vågade sig inte in i badrummet. De stod kvar utanför, så ett tag blev hon väääldigt lång, när hon ville komma ganska nära avloppet i duschen för att titta. Benen var böjda och hade jag sagt "pip", så hade hon studsat en meter upp i luften!

Helena var sjuk idag, så jag fick snabb-improvisera hennes lektioner. Men man är ju van, så det var inga problem. Nä, större problem vållade det att elever varit frånvarande vid provmoment tidigare, och nu skulle jag se till att det i olika grupprum skrevs prov för glatta livet, alla med olika starttid och med olika stopptider, som var viktiga att hålla. PUH!!

Var tvungen att vila ett tag efter middagen, eftersom jag tagit en hysteriskt tröttande åksjuketablett idag. Men när jag låg där som bäst i sängen och trynade, så kändes det som "myrkrypningar" runt halsbandet. Jag viftade med handen och känslan försvann, men bara för ett tiotal sekunder. Sedan kom det åter. Jaha, inte nog med att nya medicinen ger mig illamående och magont, nu ska jag ha myrkrypningar också. Men efter en sisådär 15 minuter insåg jag att det faktiskt var en lite myra som kutade omkring på mig! Vafalls!? Vet inte det lilla otyget att det är vinter fortfarande och att han bör ligga i dvala i husgrunden eller nåt?

I går lyckades jag med konsstycket att komma fram till Ben på första försöket. What!? Skulle jag slippa ringa 47 gånger, eller skulle samtalet snart brytas? Men nä då, kors i taket, samtalet höll hela tiden ut. Mirakel inträffar fortfarande!! Vi får se ifall lyckan står sig även i kväll. Då får jag väl springa till kiosken och köpa en lott...

Några timmar. Mer än så behövdes inte för att rätta 54 nationella prov i engelska. Visserligen är det lätträttade prov (antingen rätt eller fel och inte direkt några bedömningsfrågor), men varje prov är på en mängd sidor, så det tar ju lite tid ändå. Just nu har jag tagit paus från att lyssna på elevernas muntliga prov också, som de spelat in på band. 9 grupper har spelat in och de pratar i snitt i 20-30 minuter. Det blir några timmar... Enda fördelen med att sitta och lyssna igenom alla band är att jag får gjort en del här hemma. Medan jag lyssnar har jag passat på att sy igen några hål i byxor och duntofflor och rensat bland en massa papper och sorterat i olika högar. Så vad ska jag göra resterade avlyssningstid...?



Har sovit en del idag också. Blir alltid väck i hela kroppen flera dagar efter att jag tagit åksjuketablett. Begriper inte hur olika det kan vara, för Andreas är alltid opåverkad när han tar dem medan jag knappt hinner in till Uppsala innan jag ligger som en klubbad säl i bilsätet på långresorna...

Idag kopplade jag in några extra hjärnceller innan jag släppte ut Amber på tomten. Nu får det nämligen vara slutrymt! Eftersom exet inte lyckats hitta löplinan, så gjorde jag det nästbästa: satte ihop båda kopplena i varandra. I stället för att knyta änden runt altanstolpen, så satte jag fast kopplet i en sele, som jag enkelt satte runt stolpen. Skitsmart ju! Jag fick säkert vara stolt i 80-90 sekunder över min uppfinning, när ett hunddagis hade promenad precis utanför tomten. Amber och Embla skällde och rusade dit. Selen höll inte ens en bråkdel av en sekund och stoppade inte Amber det minsta, så hon for som ett jehu över häcken, men blev till sin förvåning utskälld av kvinnan som gick med ett gäng hundar. Men sedan skrattade hon för fullt, när hon insåg att Amber var alldeles ofarlig och väldigt feg, för hon var ju sååå söt. Det var kanske lika bra att selen gick sönder (hur trodde jag att ett plastspänne skulle kunna hålla emot 60 kilo muskler?), för annars hade garanterat hela altanen brakat ihop, sådan kraft som det var!

Embla är en klok, gammal dam. Så här på onsdagsmorgonen, när matte ju inte ska upp till jobbet utan bara ropar på Johan när hennes väckarklocka ringer, så begriper Embla att det är Johan som ska ge dem mat. Så hon stod vid hans säng och gnällde i morse i stället, Embla som annars kör huvudet i min armhåla, ger mig en blöt puss och gnäller högt och ljudligt för att berätta att maten minsann inte kan vänta en sekund till! Rätt paff blev hon dock när maten hälldes upp och det var en annan sort än vanligt (för Purina Pro Plan inte klarar av att leverera mat till Sveriges djuraffärer). Misstroget stod hon där och bara tittade. Amber däremot slukade maten. Det brukar vara precis ombytta roller! Men min matglada dam klarade inte av att hålla sig ifrån matskålen mer än 20 minuter.

Nä, nu kan jag nog inte med gott samvete hålla mig ifrån bandspelaren längre. Allt måste avlyssnas och omdömen skrivas A.S.A.P.! Vissa av oss måste ju slita för brödfödan, till skillnad från vissa Hollywoodfruar, som får ett eget checkhäfte varje månad... Så det blir till att krypa upp i sängen med ett sudoku i ena handen, som jag slött löser medan elevernas ljuva stämmor fyller rummet denna "lediga" dag!

Oj, vad helgerna alltid försvinner fort. Måndag morgon klockan 6.00, när väckarklockan obönhörligt sliter mig ur mina drömmar, önskar man att man vore pensionär. Fast det är klart, då kliver man väl upp klockan 6 självmant, utan väckarklocka...

Studiedag på jobbet, alltså klart lugnare ljudvolym. Men jag är så less på allt det politiska i skolvärlden, som man som lärare dras med i. Det ska skrivas handlingsplaner (och ALLA måste vara med), matriser, man ska diskutera om hur de kommunala skolorna ska kunna stå sig mot de privata, politikerna tror att om de byter namn på hela organisationen, så blir allt säkert bättre (så nu är det inte skolområden, utan affärsområden - jo det är sant!). Att som chef byta till att kallas divisionschef kommer knappast locka elever, utan bara kosta en massa onödiga pengar när nya visitkort ska tryckas (liksom alla andra trycksaker), nya loggor ska utformas o.s.v. Nä, jag tycker hela organisationen drivs fel. Jag tycker inte att ALLA ska behöva ta del av, arbeta med och ge respons på precis allting. Det är väl alltid mer effektivt att de som är intresserade gör grovjobbet, som man sedan presenterar för de andra? Jag skulle göra ett mycket bättre jobb ifall jag fick fokusera på någon enstaka sak, inte delta i allt.

Det går mode i skolans värld, precis som inom alla andra yrkesgrupper. Politikerna kräver att vi ska arbeta med demokrati i skolan, så att eleverna blir delaktiga i så mycket som möjligt. Men om man frågar dem, så är det inte alls det de är intresserade av! Herregud, det är inte jag heller intresserad av ju! Jag tycker det är så sorgligt, att det yrke jag i grunden älskar så mycket, har blivit totalt förstört av våra styrande. Jag har aldrig hört politikerna säga positiva saker till oss, utan det är bara ordrar om köpstopp, måste fixa ekonomin, se till så att alla elever når målen utan att vi får resurser (omfördela!) o.s.v. Det känns som att vad man än gör, så blir de aldrig nöjda.

Nä, nu har jag spytt tillräckligt med galla! En annan, som jag trodde skulle spy idag, var Amber. Idag var vi till sjukgymnasten och vattentrasken och denna gång drack hon faktisk vatten i trasken, klorvatten. Jag fick veta att det kan göra så hundarna kräks, så jag förväntade mig nästan en pizza eller två i bagaget på hemvägen. Men hon har visst stålmage, damen! Nu snusar hon sött i soffan med Embla, båda alldeles utmattade psykiskt av att ha varit på djursjukhuset. Embla är helt extrem när vi går där. Johan höll i Embla och jag i Amber, men Embla gnydde, pep och skulle prompt gå två millimeter ifrån mig hela tiden. Så himla "mammig", trots sina nästan 6 år! Hon satt och gnydde som en skadeskjuten tax när Amber och jag sprang i korridoren för att visa sjukgymnasten hur hon trampade. Det var knappt Johan kunde hålla i henne.



"Hello Africa" sjöng Doktor Alban för ett x antal år sedan. Mm, men det är jäkligt svårt att komma fram till Afrika! Oftast får jag ringa mellan 30 och 50 gåpnger innan jag kommer fram. Sedan bryts det ibland och man får ringa om. 30 - 50 gånger igen... men på senaste tiden har det inträffat en ny företeelse: mitt under vårt samtal, så försvinner Ben och i stället pratar jag med en främmande person, som givetvis bara kan franska. Efter kanske 10 sekunder, så kommer Ben tillbaka på tråden och den mystiska personen är väck. Har hänt flera gånger! Påminner lite om 80-talets heta linje, när man inte hade en aning om vem man pratade med. Själv kallade jag mig alltid Pia och jag var alltid några år äldre än jag var på riktigt. Fast lite knäpp heta linjen blir det ju när folk får prata med en svenska som inte fattar någon franska eller afrikanska.



I morgon är det nationella prov i svenska. Undrar om jag har sagt det till eleverna!? Min lärarkandidat har ju fått ha eleverna själv de senaste gångerna, så de kanske inte vet något. Inte för att det gör så jättestor skillnad, för de kan ändå inte plugga till det och de får inte ha med sig matsäck eller nåt. Men ändå. Usch, nu kommer jag väl inte kunna sova i natt. Som om saken skulle bli bättre av det...

Tja, det var väl inte så himla illa pinkat, gårdagens gissning? Salem kom tvåa, säkert bland annat för att han ledde efter första omgången. Då tänker alla Anna-fans att de måste tokrösta för att hon ska ha en chans, medan Salem-anhängarna tänker att han sitter rätt säkert och därmed låter bli att rösta. Enkel psykologi. Ola däremot, stackarn, såg helt knäckt ut när sista poängen gick till Anna och han därmed var helt utan röster av svenska folket. Nåja, han var lite väl skrikig för att gå hem i radhusen i mellanmjölkens land.

Igår besökte jag ena häktet. Kände mig lite krasslig, men åkte ändå. Hade bara två samtal, men det första tog två timmar och det andra en, så det blev till att sitta väldigt länge ändå. Mycket uppskattat att jag kom och pratade, dels för att fördriva tiden som segar sig där inne, dels för att ge råd och stöd. Som vanligt bjöd Kriminalvården på fika, men denna gång måste det varit någon PRAO eller något, som tinat bullar säkert 45 minuter i mikron. Men hungrig som jag var tvingade jag i mig bull-skorpan medan den ena av de intagna gav upp efter ett par tuggor när han höll på att sätta i halsen.



Idag skulle jag besökt det andra häktet och jag gick upp i god tid innan jag skulle ringa dit. Men plötsligt drabbades jag av en värsting-illamåendeattack och fick slänga mig ner i sängen. Det var antingen det eller stanna upp några sekunder till och behöva spy... Det finns två orsaker som kan ha förorsakat illamåendet: migrän eller bytet av mediciner. Jag misstänker en blandning. Det slutade i varje fall med att jag fått ta en åksjuketablett idag för att över huvud taget kunna kliva upp ur sängen. Med andra ord fick jag ställa in häktesbesöket. Synd, men jag kan ju inte sitta där med en papperskorg i ena handen och vattenglas i andra och spy mellan kommentarerna...

Eftersom jag varit sängliggande en stor del av dagen, så har jag passat på att läsa Sandor /slash/ Ida. Mina sjuor läser boken, så jag måste ju läsa i förväg och förbereda frågor. Boken är bra, men väldigt svart eller vit. Antingen älskar Ida sin mamma eller så hatar hon henne. Det är aldrig mitt emellan, till exempel.



Blev så himla sugen på thai-mat också. Lövbiff i sojasås med lökbitar... Åh! Lövbiffen hade jag redan tagit ut ur frysen, men vad tänkte jag på sedan? Som om jag har några riktiga ingredienser!? Som om maten skulle smaka thai, bara för att jag lyckades få till en gryta som såg ut som den goda på Restaurang Java? Pyttsan. Jag gjorde det bästa av vad jag hade och i stället för den vita kryddan, vad det nu är, så tog jag det vitaste jag hade: vitpeppar. Kanske inte så typiskt asiatiskt... Men grytan dög, helt klart. Och det var väl kanske det viktigaste. Vitlök fixar alltid till smaken också.

Amber, Pamber, min busunge, fortsätter ställa till med problem. Återigen hoppade hon äver hela häcken och staketet när det gick en hund på gångbanan. Tanten var givetvis arg på mig och menade att jag inte får släppa ut hunden när den inte håller sig på tomten. Jag vet ju att hon har rätt, men påpekade att hunden brutit tån och faktiskt knappt får ta någon promenad och därför behöver gå ut på tomten. Men jag skäms för hennes beteende. Och jag förstår att folk blir arga. Att de inte blir än mer arga beror nog på chocken när det flyger ut en jättehund alldeles skällande. De blir säkert vansinnigt arga 10 minuter senare. Det skulle jag bli i varje fall.

Så har den då kommit, en av årets mest älsk-hatade finaler - melodifestivalen. Och hur kommer det gå då? Jag har som vanligt inte kunnat låta bli att spekulera och analysera årets bidrag!

För ovanlighetens skull är 6 av 10 bidrag ballader. Det gör att sannolikheten att en ballad vinner överväger lite. Men jag är ändå inte alls säker på det. Jag tror helt enkelt inte att det finns tillräckligt många balladälskare ute i landet och de som finns har sex bidrag att lägga sina röster på. Utav balladerna tycker jag personligen att Darin är bäst. Andreas Johnsons, Peter Jöbacks och Jessicas låtar är intetsägande, Annas sångröst gör mig skakig (hennes darrande röst gör att jag får en sorts panikkänsla över att jag drabbats av akuta hörselproblem) och Salem al Fakirs låt tycker jag bara inte om. Jag vet att den är populär, men inte alls min stil.

Kvar återstår 4 upptempolåtar. Sådant tycker jag om (vilket eleverna, exmake och andra kan intyga, som hör lång väg när jag kommer körandes...). Utav dessa tror jag Pernilla Wahlgrens bidrag går sämst. Den är för gammalmodig. Timoteijs låt borde vara en vinnare i Europa om man tänker på vilka låtar som vunnit de senaste åren. Stilen och musikinstrumenten går helt klart hem där! Däremot tror jag inte svenskarna röstar fram dem, bland annat för att det är en okänd grupp (tyvärr är svenskarna sångare-fixerade). Sverige har inte så många bra placeringar i den europeiska finalen det senste årtiondet eller så, vilket beror på att vår musiksmak glidit iväg från européernas.

Två bidrag kvar, alltså: Olas och Saades. Båda tycker jag är bra, men jag tror Olas vinner pga att han är mer känd. Trots hans fula frisyr... Fast Saades tycker jag nog är lite bättre.

Så, en sammanfattning då: Timoteijs bidrag skulle klara sig bäst i den europeiska finalen. Balladerna överväger i år, men får starkt motstånd av Ola och Saade. Som slutsegrare står... hm... hm... Salem al Fakir? 

Tjoho, fredag igen! Det är alltid lika härligt när det blir lite ledigt. Förutom att det betyder att man blivit en vecka äldre...

Har haft en bra, men intensiv dag på jobbet. Det finns ALLTID eftersläntrare vad gäller prov, omprov o.s.v., som man måste ta itu med samtidigt som man har ordinarie lektion. Dert är ett trist stressmomnet, men det är ju rätt ofrånkomligt.

Jag vet inte hur många djuraffärer jag besökte idag på min desperata jakt efter hundmat. Både exet och jag har slut samtidigt, och "vår" affär skulle få in mat idag, men leverantören har skjutit på leveransen. Så vad göra? Låta hundarna leva på leverpastej tills på tisdag (då skulle de må!)? Knappast billigt med tanke på att de äter 3-4 liter mat om dagen. Eller köpa en annan sort? Risk för VÄLDIGT mjuka högar att plocka upp. Nä, Annika på hunddagis fick helt enkelt lämna tillbaka matsäcken från dagis, så vi klarar oss över helgen. Tur att det fanns mat kvar där i varje fall!

Tittade med ett halvt öga på Let's Dance. Skulle precis kolla upp resultatet på Aftonbladet när det är som vanligt: det står en massa trams om programmet, men inte vem som åkt ut! "Läsarna tycker Willy borde ha åkt ut". Jaha, men vem gjorde det då??? Det krävdes ett besök på TV4:s hemsida för besked. Skittidningar!

När jag ändå var inne på kvällstidningen, så såg jag en artikel om en man, som brutit foten och väntat i tre månader på operation. Hans ben ser fullkomligt vanskapt ut. Herregud, det måste ju ha börjat läka igen sådär snett! Kan man inte ens få operera sig när man brutit något, ja, vad krävs då? Hoppas jag inte står på näsan nu när det börjar bli halt när tö varvas med minusgrader!

Jag funderar på att skriva en insändare igen. Det var rätt länge sedan sist! Uppsalas säkert gnälligaste gubbe har varit framme på insändarsidan igen. Han brukar få gå obemärkt förbi, för folk bryr sig inte så mycket om hans gnäll, men nu är jag less på honom. Man når längre här i världen om man är positiv och säger bra saker i stället!

Nu är det dags att sova. Jag får återkomma i morgon, med en rykande färsk analys av finalisternas chanser i melodifestivalen! =)

Jag kunde bara inte låta bli. Som lärare i svenska kräks jag över att se skylten "Kronans droghandel", när det är mediciner det handlar om. Så när det var min tur vid disken igår, så förkunnade jag högt och tydligt att jag ville köpa ett par gram amfetamin. Biträdet tittade bara snett på mig, troligen för att hon inte gjorde någon koppling till vad hennes affär hette, så det blev bara så där lagom pinsamt. Medan hon knappade in mina alvedon muttrade jag något om "Ja men, ni är ju en droghandel...". Jag har märkt att det är många i läkemedelsbranschen, företrädedvis läkare, som inte alls fattar min humor. Det är liksom inte ens lönt att testa längre.



Nu har det ju töat i ett par dagar. Innan hade jag funderat på att tvätta bilen, men eftersom det varit minus, så har jag inte velat ha en sjö på garageuppfarten som snabbt skulle frysa till värsta isbanan. Men i och med töandet, så har jag upptäckt att jag inte alls behöver tvätta bilen längre. Det är bara att gasa på i alla gigantiska pölar på vägarna, så blir bilen tvättad - alldeles gratis! Fast man får inte vara så kräsen med resultatet...



I morse läste jag UNT lite mer noggrannare än vanligt, efetrsom jag var tvungen att stanna hemma från jobbet idag. Migränen var fruktansvärd och till råga på allt hade väl något virus satt sig på balanssinnet. I tidningen fanns i varje fall en artikel om att unga som har tv på rummet blir klart överviktiga, medan barn med dator på rummet inte alls visar sådana tendenser. Konstigt. Men i varje fall ett bra argument ifall mina ungdomar börjar tjata om en varsin tv!

På nästa sida kunde man läsa om kinesiska myndigheter. Där kan man visst säga vad som helst utan att bli stämd. Två kvinnor har för första gången blivit uttagna till att bli taikonauter (rymdfarare), men det var nödvändigt att de var gifta, för dessa är "fysisikt och mentalt mer mogna än ogifta"! Herregud, vad baserar de den kunskapen på? I Sverige hade det blivit ramaskri ifall någon vågat yttra dessa ord.

Ett par sidor senare står det om Storbritanniens Fritzl - en man som fått 9 barn med sina två döttrar. Myndigheterna har nu bett om ursäkt för att man inte ingripit tidigare (fast nu är ju kvinnorna vuxna, eftersom övergreppen pågått i 25 år). Undrar hur man skulle ta en sådan ursäkt. Jag menar, det är väl inga problem att yttra en ursäkt å någon annans vägnar? Det är ju ungefär som att be om ursäkt utan att mena det. Det måste ju vara rätt person som ber om ursäkt!

På väg hem från dagis mötte jag en bil med hundbur i bagaget. Jag satt och reflekterade över att jag inte kan ha en sådan till mina bjässar och över hur olämpligt det egentligen är att ha baksätet nerfällt, eftersom hundarna kan flyga som projektiler vid en olycka. Knappt hann jag tänka färdigt innan skräckscenariot nästan blev verklighet! Jag färdades bakom en bil på 90-väg, när den bilen plötsligt tvärbromsade och stannade - mitt i filen! Han blev skraj över att en mötande bilist körde om trots möte, men att stanna på vägen!? Det fanns ju inga avtagsvägar, eftersom det var åkrar på bägge sidorna och jag var inte direkt beredd på att en bil utan förvarning tvärbromsar mitt på vägen, så jag fick givetvis ställa mig på bromsen. Jag kunde ju inte köra om pga möte, så det var med skräck jag kunde tacka min goda stjärna att jag fick stopp på min bil - med skrikande däck (tack och lov var det torrt på vägbanan) - bara någon meter bakom honom. Inte förrän strax efter insåg jag i helhet hur nära en krock jag varit och det var med skakande ben jag klev ur bilen på min garageuppfart.

Jag var till en ny läkare idag. Suck, vad jag avskyr att dra hela sjukdomshistorien om igen! Idag var det extra viktigt, för datorsystemet hade kraschat, så hon kunde inte läsa i min journal (som säkert går under öknamnet "Jeanettes bibel" vid det här laget, med tanke på hur tjock den måste vara!). Jag har hämtat ut en ny medicin och så har jag fått rådet att börja äta kraftiga doser B-vitamin (400 mg om dagen, men på apoteket säljs de bara i 15 mg-doser), vilket kan ha bra effekt på migrän. Efter att ha provat på allt och ingenting, så är jag så klart villig att prova även detta. Någon gång kanske jag har turen att träffa på en metod som hjälper mig! B-vitamin har heller inga bieffekter och är ofarligt. Det enda man märker av är att kisset blir knallgult. Men det tror jag att jag står ut med... =)



Innan jag åkte till läkaren, så funderade jag på det här med parkering/bilåkande/bussåkande. Vad blir egentligen billigast? Att åka buss hemifrån, två biljetter, är ju inte helt billigt plus att man måste ta tidsaspekten i betänkande. På orten där jag bor går ju inte bussarna stup i kvarten precis... Så, om jag nu tar bilen, blir det billigare att parkera utanför stadskärnan? Jag vet ett ställe där det är gratis att parkera, men då blir det väldigt långt att gå. Parkerar man LITE närmare, så är avgiften billigare än att parkera mitt i smeten, men då måste jag ju parkera längre tid, så det jämnar väl ut sig? Prisskillnaden är nämligen inte så stor. Så det slutade med att jag tog det bekvämaste alternativet och parkerade precis vid Kungsgatan, på en liten undanskymd parkering som nästan alltid är halvtom och där det kostar 25:- i timmen.



Idag upptäckte jag det, som jag borde ha märkt för länge sedan. I mitt stora akvarium har jag ju ett gäng fiskar som simmar, och störst av dem alla är min diskus, en plattfisk som glider fram likt ett slagskepp. Men den är borta! Med tanke på dess storlek, så kan den inte precis gömma sig bland grönsakerna på botten, så den måste vara ganska gestorben. Död, alltså. Kanske i samband med att kvicksilvret läckte ut. Den hade ju varit risig länge och jag tyckte synd om den, så den har det säkert mycket bättre nu. (Konstigt uttryck egentligen, för hur kan man ha det bättre, när man inte längre kan känna efter hur man har det?) När jag tänker efter, så var det ganska länge sedan jag såg den. Fy på mig, så lite jag bryr mig om firrarna!

Apropå telefonförsäljarjobbet, så har jag nu insett det larviga i att rata jopbbet pga timlönen. Grundlönen var visserligen bara 50:- i timmen, men sedan fick man betalt per vara man sålde och det skulle generera åtminstone 50:- till i timmen. Ännu mer ifall man är en duktig försäljare. Så av ren nyfikenhet så räknade jag ut vad jag tjänar som lärare. 137:- i timmen! Aldrig övertid eller OB-tillägg. Aldrig chans att jobba lite extra om man vill ha lite mer cash. Ja men, vi har ju sommarlov, det är ju en lyx. Eller? Nä, många inser inte att vi lärare inte har lika långa sommarlov som eleverna. Vi har minst ett par veckor mindre. Dessutom jobbar jag en del av sommaren med att göra nya prov etc, så mitt sommarlov blir inte längre än vanliga arbetares semester. Sedan har vi ett par lov till per år (fast höstlovet innebär alltid tre dagars arbete och bara två dagars ledighet för oss). Dessutom måste man ta med i beräkningen att lärare arbetar 45 timmar i veckan på en heltid. Vi har alltså lätt arbetat in den tiden redan. Så alla som tror att det är glassigt med alla lov, får se till att tänka om! Och att fem års univeritetsstudier i kombination med ett otroligt viktigt jobb, där man inte sällan kritiseras av föräldrar ifall det går dåligt för deras barn eller kritiseras av politiker etc för att eleverna inte presterar mer än de gör (vilket ju beror på kassa resurser från politikerna...) inte ger mer än 137:- i timmen tycker jag är hårresande. Vi lärare är flata som inte höjer rösten och protesterar!

Så har då redan två arbetsdagar denna vecka tillryggalagts. Det är så underbart - och verkligen ett andningshål - att vara ledig på onsdagar! Visserligen finns det mycket skoljobb att arbeta med då ändå, men det är lugn och ro här hemma och jag kan ta pauser när jag vill.

Igår skyndade jag iväg på min håltimme för att gå på anställningsintervju. Det visade sig inte vara vad jag trodde, så trots att jag erbjöds jobbet, så tackade jag nej. Det gällde att vara telefonförsäljare för Atlas Guld, stod det i annonsen. Jag har alltid tänkt att jag ALDRIG ska bli telefonförsäljare, men när det var ett guldsmedsföretag, så tänkte jag att med sådana prylar, så kanske det kunde vara lite intressant. Det visade sig att det bara var samma ägare som guldsmedsföretaget. Här gällde det att sälja strumpor, kalsonger, Omega 3 osv. Nä, det i kombination med lönen och antalet timmar de vill man ska jobba (mer än jag tänkt mig) samt att det mest var en massa finniga tonåringar som satt och jobbade, gjorde att jag kände mig helt "off" med mina 39 år och lärarexamen i handen... Jag får söka vidare efter något, men de jobb som verkar roliga annonseras ju aldrig ut. Jag kan tänka mig att jobba deltid i någon affär, till exempel.

Ben har pratat ut med sin syster och hon kommer stötta honom ekonomiskt mm framöver, så han kan slutföra sina projekt nere i Afrika. Samtidigt som jag är glad för honom, så känns det väldigt tråkigt, för det betyder att det tar ännu längre tid innan han kommer hem. Det har redan gått över 4 månader, hur ska jag orka 1-2 månader till??

Igår blev det som vanligt några mil i bilen, men denna gång fanns det en massa spännande ovanligheter att beskåda längs min färd i och runt Uppsala. Mitt på gamla E4:an genom Uppsala stod en skåpbil rejält uppkörd i snövallen bredvid vägen. Hur lyckas man med ett sådant konststycke mitt på värsta raksträckan? Nära Gnistarondellen lockades jag av två personer, som försökte åka skidor med hjälp av fallskärmar. Fast de heter säkert något annat, men i mina ögon var det fallskärmar. Det verkade inte gå så jättebra. Skärmarna kom upp i luften, men så värst mycket glid under skidorna såg jag inte till, där jag lyckades med bravaden att köra bil, svänga och fota samtidigt. (Men så är jag ju kvinna också, och har därmed en fantastisk simultankapacitet!)



Amber är verkligen en ståtlig dam nu, trots att hon inte är fullvuxen än. Johan och jag mätte båda vovvarna på eftermiddagen och med lite lockande godis, så de sträckte på sig, så visade det sig att Embla är 84 cm i mankhöjd och Amber hela 86 cm! Med huvudena är de alltså över en meter höga! Båda väger runt 60 kilo, men eftersom Amber ska bredda på sig det närmsta halvåret i varje fall, så kommer hon att bli en stor och tung dam. Men oavsett, så är de - och kommer förbli - mina knähundar. De är så hiskeligt gosiga jämt!

Idag fick jag frisk luft så det räcker och blir över! I nästan två timmar fick Amber busa av sig med Bamse ute i snön. Han märkte dock att hon ska till att löpa snart (fast efter tidag kommer han inte att märka något sådant, för då ryker kulorna...) och försökte rida på henne några gånger. Men då fräste hon till som tusan. Annat är det om ett par veckor, då kommer hon att BE hantikarna bestiga henne...



Efter att ha chockat kroppen med så mycket nyttigt, så kunde jag unna mig att sitta stilla hemma resten av dagen. Fast inte för att dega (även om det hade varit lockande!) utan för att rätta förhör, sammanställa resultaten på de nationella proven, skriva omdömen osv. Har jobbat resten av dagen och det är tungt för huvudet. Men vad göra, när det är en typisk arbetstopp vid denna tidpunkt på året?

Sedan kom Jörgen över med både hund och son. Och genast försvann den trevliga atmosfären här hemma. Att Johan kom märktes inte, för han bosatte sig vid sin dator med en gång, men Embla intog soffan bara ett par meter ifrån mig och ligger och fiser så jag håller på att dö. Det är värsta gaskammaren här hemma! Det är vid sådana här tillfällen man verkligen saknar att det inte finns ventilation i huset. Kan ju inte precis ställa upp dörren och vädra heller...

En del människor passar på att bara andas genom munnen när det luktar illa. Och visst, det fungerar ju rätt bra och luktar inte så mycket då. Men jag har väldigt svårt att vilja dra ner stanken genom munnen, så den kan förpesta mina smaklökar. Nä, då plågar jag mig hellre genom att dra in allt genom näsan.

Trots att kvicksilvertermometern läckt ut sitt otrevliga innehåll i akvariet, så verkar det som att alla firrar klarade sig med blotta förskräckelsen. Nu för tiden är det ett himla svassande kring palettciklid-hannen. Jag har för många könsmogna honor i akvariet, som gärna vill pussa på honom... Sedan att de är syskon allihopa skiter de fullständigt i. Annat är det med den unga kvinna som vaknade mitt i natten och upptäckte att hennes pojkvän hade sex med sin syster hemma hos dem. Syskonen rikserar fängelse upp till ett år för incest. Fast för mig är det obegripligt att syskon vill ha sex med varandra över huvud taget. Den stackars kvinnan kan inte bara äcklas över det hela och gå vidare i sitt liv, för strax föder hon deras gemensamma barn. Stackarn! Här räcker det inte med att han varit otrogen...

Och apropå sådant, så är det intressant att leta sig in bakom fördomar och försöka se klart på saker och ting i stället för att utgå att saker och ting är på ett sätt som man inte tycker om. I många muslimska länder kan ju en man ha flera fruar till exempel. Och det kändes ju som ett förtryck, tyckte jag. Men när man får veta mer kring fenomenet och bland annat får veta att kvinnor inte bör ha sex så länge de ammar (och det kan de ju göra i några år!), så får man lite bättre förståelse för att män vill ha fler fruar. Samtidigt har jag fått veta att det inte är en helt lätt ekvation att ha fler fruar, för varje kvinna vill ha sitt eget hus, där hon och hennes familj kan bo. Sedan är det upp till mannen att åka runt till fruarna och bo ett tag på vardera stället, alternativt ha ett eget hus, dit fruarna turas om att komma. Det gäller att ha gott om pengar, alltså! Eller som i fallet med Bens pappa, som har en till fru. Det var för att hjälpa henne när hon blev änka. I Afrika har de ju inte samma sociala system som vi har här. Där går man under ifall man inte kan försörja sig. Så det som började som en negativ fördom har nu slutat som en mer positiv syn på företeelsen med flera fruar. Även om jag själv i grund och botten aldrig skulle kunna vara en av flera kvinnor!

Min vana trogen såg jag till att få en rejäl sovmorgon. Inte förrän klockan 13 masade jag mig upp, förvånad över att klockan faktiskt var så mycket.

Idag har jag haft en hund på besök hemma hos mig. Det är en man som vill lämna över sin hund till Hundar utan Hem, så jag skulle utvärdera den och se ifall det var en godkänd kandidat. Vi vill ju inte omplacera aggressiva eller farliga hundar! Hunden var helt OK, men inte helt väldresserad precis. Hon löpte också, vilket nästa hundbesök märkte. För efter utvärderingen, så åkte jag hem till Jessica, så hon fick skriva på adoptionspapper. Och gissa om hennes nyligen könsmogna hund märkte att jag luktade löp! Han var som klistrad på mina fötter (jag hade säkert trampat i lite blod här hemma), gnydde och ville para sig med mig... Inte ens godis dög när jag nu luktade så gott. Nåväl, när jag träffar honom i morgon måste jag se till att ha bytt byxor också.

Melodifestivalen fortsatte med Andra Chansen idag. Och var tusan var alla tonåringar i kväll, undrar jag!? De bra, rockigare låtarna röstades snabbt bort till förmån för Orsa spelmän etc. Helt klart pensionärernas afton vid telefonerna! Egentligen vet jag inte varför jag bryr mig, för Sverige lyckas oftast inte så bra i den europeiska finalen ändå. Vår musiksmak går liksom inte hem på Balkan och i Europas alla hörn.

 

Jobbar på som vanligt här hemma. Konstigt att vi lärare inte har OB-tillägg när en stor del av vårt arbete ligger på helger, kvällar och lov! En heltidstjänst är 35 timmar på skolan + 10 timmar hemma varje vecka. Dessa tio timmar ligger ju oftast på obekväm arbetstid. Men får man något extra för det? Nä, 5 år på universitetet och 12 år i yrket, så tjänar man inte ens 25.000:- i månaden. Man känner sig inte uppskattad i samhället när lång utbildning inte har lönat sig ekonomiskt.

Äntligen fredag! Trots att jag längtar mycket efter Ben, så går dagarna fasligt snabbt. Kanske för att de oftast är fullspäckade med aktiviteter…?

På väg hem från jobbet igår, så hade polisen flygande kontroll. Dessa brukar vara bra och strategiskt placerade, men denna kontroll var på en mindre bra plats. Strax efter en rondell i Sävja stod poliserna och radade upp bilarna. Det gjorde att eventuella rattfyllerister (för det var uppenbarligen sådana de letade efter) enkelt hann upptäcka dem i god tid för att dra ett extra varv i rondellen och svänga åt vilket annat håll som helst utom dit där polisen stod. Det hade behövt vara en redigt berusad bilist för att åka fast i en sådan kontroll!

För tredje gången i rad (kors i taket, peppar peppar och allt sådant…) så lyckades jag åka iväg till ridningen. Fast det var hoppning. Jag fick Goliath igen, stor, trygg och stabil. Men hur snälla hästarna ändå är, så kan det hända att man trillar av. Ett litet för stort skutt, för att hästen kommer lite fel in på hindret, så kan man flyga all världens väg, likt en trapetsartist. Vi hoppade en kort bana och turades om, så det blev bara att vi hoppade två gånger var, men det räckte helt klart för mig! Efter varje runda slog hjärtat som en stånghammare i bröstet, munnen var hemsökt av en sandstorm och paniken nästan lös ur ögonen på mig. Men jag tog mig över! Det vara bara Olivia som höll på att flyga över hästen när den plötsligt stannade vid hindret, men hon satt lyckligtvis kvar. Visst är det gott med tårta, som man måste bjuda på om man trillar av, men det gör oftast ont att ramla av, så det önskar jag ingen.

Det känns som att jag har helt klart mer kontroll och pli på muskelpaketen i stallet än på Amber. Igår rymde hon igen, trots att jag bommat för stället i häcken där det är en liten öppning. Hon skällde våldsamt (liksom Embla) ute på tomten när det gick förbi två kvinnor med hund och hoppade sedan över. När jag fått på mig stövlar och sprungit ut, så hade Amber redan sprungit runt till framsidan igen, men de två kvinnorna var faktiskt vettskrämda. Jag tycker det är himmelens pinsamt och vet inte hur jag ska få fason på Amber. Annika på dagiset klagar också på henne – hon drar som tusan i kopplet, skäller på allt och alla och har återigen börjat tugga i sig inventarierna på dagis. Nu ska hon få vara utan Embla i helgen, för hon blir inte lite kaxig när hon är ensam. Och så blir det drillning som gäller.

Igår snöade det igen. Som om vi inte fått tillräckligt… Har upptäckt att min registreringsskylt på bilen försetts med ett centimetertjockt pansar av is. Ganska snyggt, om jag får säga det själv. Fast jag tror inte farbror polisen blir glad av att inte kunna läsa av skyltarna…

Fredagen tillbringade jag hemma hos en kollega, där vi var tre stycken som samrättade nationella uppsatser. Oj, vilket jobb! Vi hann bara hälften och då satt vi från 8.45 till 15 med bara en kort lunch på plats. Vi måste hitta fler tider nästa vecka, då vi kan rätta resterande.

En från Hundar utan Hem ringde och undrade om jag akut kunde fixa fram ett jourhemskontrakt till en som snart skulle åka förbi Uppsala, på sin väg till ett jourhem i Knivsta. Det slutade med att Jörgen (min exmake) fick skriva ut det på sitt jobb och åka med det till mig, och sedan kunde jag åka och möta ”kuriren”. Det var återigen hunden jag placerade i måndags, gulleplutten Brody.

Å nu sitter jag här, med falukorv och godis i magen, bra musik i öronen och en längtan efter att få sätta på en ny dvd. Men eftersom Amber tuggat sönder fjärrkontrollen, så går det inte att välja språk och jag orkar inte anstränga mig och lyssna ordentligt, framför allt inte när filmen delvis utspelas i Spanien. Visst, jag har läst spanske i tre år på gymnasiet, men jag är totalt VÄRDELÖS på spanska! Kan knappt ett ord längre… Fast jag begriper verkligen inte varför det inte finns några funktioner till på själva dvd-spelaren. Även dekodrar och liknande kräver att man har en fungerande fjärrkontroll. Varför? Jag tycker det är helt orimligt att man ska bli helt strandsatt bara för att en sketen fjärris går sönder. Att köpa ny kostar dessutom skjortan. Det fick vi erfara för ett par år sedan, när vi tog med vår Boxer till Uddevalla, men glömde ta med fjärrkontrollen. Det kostade 700:- att köpa en ny, billig (!), eftersom det inte finns en endaste knapp på dekodern så man kan klicka fram kanalerna (varför inte???).

Efter bara fem timmars sömn var det till att studsa up, äta och se till så hundarna kom till dagis. Sedan återstod ju en del städning, som jag hoppade över i går/natt...

Klockan 9 startade ett mastodontpass, då jag och två av mina kollegor började rätta nationella prov. Det är vansinnigt så lång tid det tar! Trots att vi alla rätta majoriteten av läsförståelsen hemma, och bara en så där 4 frågor återstod, så tog det oss hela dagen. Oftast fick vi läsa svaren flera gånger för att komma fram till en bra bedömning. Men när allt var klart kände vi oss nöjda och vi var tämligen överens!



Anita och UC stannade kvar hos mig och rättade vidare medan jag åkte till farbror doktorn. Jag fick en 25%-ig sjukskrivning, men fågan är ifall Försäkringskassan behagar bry sig. Men jag kan inte annat än prova. Det går verkligen inte att arbeta 100%, jag får sådan ångest och oro bara jag tänker på att jag måste jobba mer, när jag ju känner att jag inte klarar av det. Ändå ska jag på anställningsintervju på fredag, som telefonförsäljare för en guldsmed. Jag måste ju överleva...

Klev upp som vanligt i morse och var på väg in i duschen när jag började må riktigt illa. Det var bara att krypa ner i sängen och sjukanmäla sig. Illamående och kallsvettningar är till och med så jag låter bli att gå till jobbet... Min snälla lärarkandidat ryckte in och tog flera av mina lektioner. Tack Helena! Var dock tvungen att köra hundarna till dagis, eftersom jag definitivt inte kan gå ut med dem när jag mår så här. Det är en värsting-migrän som ligger och lurar och ställer till med allt det här. Fasiken, kan de inte komma på ett botemedel snart???



Annars är det fascinerande så oumbärlig man tror man är på jobbet. Hur ska eleverna klara sig när jag inte är där!? Vem ska nu lära dem alla livsvisdom och sprida essentiella kunskaper i svenska och engelska? Som om min frånvaro någon enstaka dag skulle göra någon skillnad i slutändan... Fast jag tycker verkligen att jag lär dem något nytt varje dag. Men å andra sidan lär de sig garanterat saker även dagar när jag inte är närvarande. Eller...? =)

Så idag har det verkligen inte hänt något spännande här hemma. Har sovit, vilat och sovit mera.

Fick en ren lyckoträff när jag zappade (för att ha en ursäkt att låta bli att fortsätta städa). Desperate housewives började precis - det hade jag glömt! Älskar verkligen den serien! Men jag blev allt rätt beviken. Hela avsnittet bestod av att olika personer funderade på hur deras liv skulle kunnat vara. Jag saknade de klockrena kommentarerna, dråpliga situationerna och de minnsvärda scenerna som brukar känneteckna serien.

Nu sitter jag här med en "grogg" av två treo citrus och försöker göra "viktiga" saker (återigen för att slippa städa). I morgon kommer två kollegor hit och ska rätta nationella prov med mig, så lite anständigt måste det ju se ut hemma. Fast jag är ju som jag är, så jag storstädar. Har dammsugit under hundsängarna, dammat bokhyllan i sonens rum och annat helt onödigt. Vi ska ju inte precis sitta i sonens rum och rätta... Som vanligt kör jag slut på mig på onödiga saker, så nu när köket, badrummet och vardagsrummet är kvar, så finns inte mycket ork kvar. Klassiskt...



Nej, jag tror bestämt att jag bara orkar spela lite på Facebook nu. Det blir man aldrig för trött för! Jag får väl kliva upp klockan 4 i morgon bitti och feja färdigt. Som vanligt, alltså. XD

Sällan har jag haft så stressat som idag. Uppe tidigare än vanligt för att hinna handla på ICA innan jobbet. Det var ju jag som skulle ha fikat på konferensen. Hade lektioner på förmiddagen, for sedan och hämtade hundarna och körde dem till sjukgymnasten på djursjukhuset.

 

Lämnade hundarna hemma (det är 3 mil enkel resa hela tiden...) och körde snabbt ner till Stockholm. Vilket snöoväder det var! Bilen sladdade när man kom ut i modden, så det var riktigt läskigt några gånger. Väl framme i Bens lägenhet, så lämnade japanskorna över hans lägenhet till mig och därefter kom två killar, som var intresserade av att hyra. De tog lägenheten på stående fot och vi skrev kontrakt och jag gasade hemåt igen. Körde sonen och flickvännen till tåtet innan jag bestämde mig för att jag inte pallar med Mary Kay-mötet. Men då blev det kris hos Hundar utan Hem, så jag fick åka in till stan igen för att sköta kontraktsskrivning för en hund, som skulle byta jourhemsfamilj. Supergullig vovve, en amstaff-blandning som gav mig miljarder pussar. Hade man råd, tid, plats och armar så skulle jag adoptera 50 vovvar. De är så fantastiska, så goa och alltid glada!



Nu sitter jag hemma, alldeles slut, med migrän, illamående, magont och yrsel. Vad annat kunde man förvänta sig...?



Det finns mycket som irriterar mig i trafiken och en sak är alla mitten-filare. Närmare Stockholm blir det trefiligt och en del bilister "parkerar" sig i mittenfilen, oavsett vilken hastighet de håller. Att ingen ligger i högerfilen spelar ingen roll, de blockerar ett helt körfält så vi som vill köra om bara har vänsterfilen att tillgå. Ytterst osmidigt! Polisen jagar gärna fortkörare och andra trafikövertädare, men mitten-bilisterna borde också få en åthutning om att de bör använda högerfilen i första hand.

Som den hemma-polis jag leker att jag är, så kan jag också yttra mig om cyklande barn i trafiken. Knappast någon vanlig syn så här i snöstormarnas tid, men ändå... Jag  har för vana att aldrig stanna och släppa dem över gatan. Hemskt? Egoistiskt? Nä, jag värnar bara om de små krabaternas liv! För om de lär sig att "alla" bilister släpper förbi dem, fast de har väjningsplikt, så finns ju risken att de cyklar ut framför en bilist, som inte stannar. Bättre då att lära dem att de ska vänta tills det är bilfritt.

Nähäpp, nu ska jag fylla i ett grattiskort till mormor. Hon har namnsdag på onsdag och för ett par år sedan köpte jag ett kort med hennes namn på, som man ska skicka vid namnsdag. Men jag har alltid glömt det, tills nu. Sedan blir det nog en tidig kväll (om 22-tiden räknas som tidigt...), för det behöver jag nog om jag ska orka med morgondagen också. Goder natt, allesammans!