emblasmatte

Framåt lunch hade frukosten hunnit smälta tillräckligt i stora hundmagar, så vi åkte till skogen. Givetvis inte plogat, så jag fick pulsa iväg på den breda skogsvägen. Bredvid (i början) går skidpåret i Storvreta och alla som susade eller stakade sig förbi fångade hundarnas intresse. Helst av allt ville Amber springa efter dem, men jag höll henne kopplad. Så småningom kunde jag släppa dem lösa och det kändes tryggt med all snö, så Amber inte förtar sig så här första gången okopplad sedan tån bröts. Oj, vad de busade! Embla, som är väldigt dominant av sig, jagade mest Amber och tryckte ner henne i snömassorna. Men om Amber tyckte det blev för mycket och pep till, så slutade hon genast. Hon är bara så stor och stark och förstår inte vilket muskelpaket hon är!

Efter en stund gick vi hem igen. Fast i ärlighetens namn ska jag erkänna att det var hundarna som var ute och gick med mig. Som jag längtade efter att ha en pulka spänd bakom dem!

Sedan har vi tagit det lugnt allihopa. Jag har haft huvudvärk i tre dygn och visst är det bättre, men ännu inte helt bra. Så jag vilade ett tag.

Förresten, på förmiddagen när hundarna var ute på tomten, så började de skälla. Som vanligt. Men när jag skulle ropa in dem, så kom bara Embla. Det visade sig att Amber hoppat över grinden och kutat ut på gatan. Hon måste ha sett en hund. Men hon kom i varje fall till ytterdörren, så vi kunde ta in henne den vägen. Måste jag bygga höga murar, som värsta fortet!?

Till sist vill jag påpeka det farliga i att anteckna sig för långa prenumerationer. Följande brevdialog visar på hur det kan gå:

Bästa Migränklubben,
Härmed önskar jag säga upp mitt medlemskap med omedelbar verkan.

Vänliga hälsningar

Jeanette, medlemsnr: 1978240

  

Bästa Jeanette,
Enligt våra noteringar har du antecknat dig för ett livstidsabbonemang och kan därmed inte säga upp prenumerationen.

Vänligen,
Migränklubben

 

Bästa, bästa Migränklubben,
Jag vet att jag råkade kryssa i ”livstidsprenumeration”, men jag har ångrat mig och önskar säga upp medlemskapet med en gång. Orsaken är bl.a. sviktande ekonomi, då karensdagar inte gynnar min plånbok.

Med vänlig hälsning,
Jeanette

 

Kära kund,
Då vi erfarit att Ni försökt manipulera abbonemanget med hjälp av akupunktur, immigran, mindfulness och diverse andra mer eller mindre suspekta metoder, så avslår vi er anhållan om att avsluta prenumerationen.

Vänligen,
Migränklubben

Eftersom det bara var jag och Amber hemma i morse, så kunde jag sova länge (även om jag släppte ut henne på en kiss i morse). Trots en lång, lugn natt, så hade migränen inte släppt sina vassa klor om mitt huvud, så det blev till att trycka i sig tabletter till frukost. Roligare start på dagen kan man ju önska sig...

Kanske är det migränen, men jag har haft svårt med uthålligheten idag. Och då pratar jag inte om någon löprunda eller annan hurtig aktivitet, utan här hemma. Tänkte att jag skulle röja upp på diskbänken i köket, men pallade bara med ett par minuter innan jag var tvungen att ta paus. Great - i den takten kommer vekligen ingenting bli gjort!

Däremot hade jag energi nog att fixa med Hundar utan Hems nyhetsbrev. Det blir tydligen något konstigt när jag klistrar in text från andra dokument/mail, och texten blir i olika typsnitt och storlekar. Fast inte på skärmen, i datorprogrammet, för där ser allt bra ut. Men när ordföranden mailar iväg brevet, så ser det helt konstigt ut. Så jag skrev om precis allting, så inget var inklistrat och lade till bilderna om igen. Hoppas det fungerar nu! Det tog några timmar, men om det blir bra, så är det väl värt det. Jag hade ju ändå ingen ork till annat...

Har inte varit iväg till kiosken och köpt telefonkort så jag lär bli tvungen att ringa från hemtelefonen i kväll. Billigt... Kostar över tio kronor minuten! Nåja, jag mår alltid bra efter att ha pratat med Ben, så det är väl värt pengarna. Inte kan man sätta ett pris på kärleken!

Åh, vad skönt det skulle vara med ett bad nu! Givetvis längtar jag väl efter det, eftersom jag inget badkar har... Skulle inte heller kunna tänka mig att åka över till Jörgen (som är borta i kväll) och smyg-låna hans. Så desperat är jag inte! Kanske man skulle åka till Fyrishov i morgon och ta in på relax-avdelningen och sitta i bastu och bada bubbelpool? Nä, bubbelpool är inte riktigt min grej. Hellre då ligga i havet utanför en av Guineas öar, i ett våg-fritt, trettiogradigt vatten med gott sällskap! Fast det är klart, Ben var inte lika sugen på att bada som jag. Suck, aldrig blir det bra!

Knappt hann jag vakna innan jag upptäckte att dunderkuren igår med dubbla treo och dubbla alvedon inte hjälpt mycket. Men eleverna skulle ha muntligt prov och för mig är det "Plikten framför allt" som gäller, så jag masade mig iväg till jobbet i morse som vanligt, om än med kisande blick.

Till lunch var lektionerna avklarade och efter lite coachning av Helenas måndagsarbete (inte för att hon behöver så mycket coachning så här sista terminen...), så drog jag iväg till massören. Okej, jag erkänner att jag svängde förbi ICA på vägen och tryckte i mig lite snabba blodsocker-produkter också... Var tveksam till hur massagen skulle gå med migrän, men det gick förvånansvärt bra, trots att jag låg ner (migränen brukar kännas mer då, när blodet kan pulsera fritt i hjärnans alla vinklar och vrår).

En timme senare smet jag in på Monopolet, randig i ansiktet efter massagestolen (ni vet, så där så man ser nyvaken ut). Undrar vad alla andra systemkunder tyckte. De trodde nog att jag tagit mig en tupplur för att sedan snabb-inhandla till kvällens partaj. Nej då, jag har ju migrän, så jag kan inte ens dricka en droppe vitt vin till middagen, men vill ha lite hemnma ifall man får gäster.

Vovvarna äter mig ur huset också, så jag fick inhandla en säck knapriga mumsbitar åt dem. Att de inte tycker det är tråkigt att äta samma mat, dag ut och dag in! Jag vet att de har betydligt sämre smaksinne än oss, men ändå. Fast vem är jag att klaga? Själv trycker jag gladeligen i mig Nutrilette med chokladsmak varje arbetsdag, vilket jag har gjort i typ fem år nu. Och inte har jag ledsnat än! (Nä, vem kan ledsna på chokladsmak??)

Det blev ingen ridning igår pga migränen. Jag har börjat fundera på om det verkligen är värt att fortsätta rida, när jag är borta oftare än jag är där. Det är ju inte billigt precis. Fast å andra sidan bryter värsta migränen oftast ut på just torsdagar i år, för det är min stressigaste arbetsdag, men nästa läsår kanske jag har lugna torsdagar.

Igår när jag åkte hem från jobbet, så spottade (av engelskans spot, inte svenskans spotta...) jag en polispikétbuss på motorvägen. Det lustiga var att den inte körde så fort som man får, så jag gasade gladeligen om den i tillåtna 120. Fast visst undrade man ifall det var en fälla av något slag... Eller om min hastighetsmätare fått spel. Fast jag blev aldrig stoppad, så allt var nog i sin ordning. 

Lyckades titta på Robinson på kvällen. Herrejösses, vad dryga de är, de tre som är i finalen. Det är ju så man har lust att strypa deras självgodhet ur dem. Jag hoppas den fjärde finalisten, som ännu inte är känd, kommer att vinna. Vem som helst förutom de tre är en mer värdig vinnare.

Nu har jag upptäckt varför folk stickar/virkar etc medan de tittar på tv. Förr har jag aldrig kunnat begripa hur man kan pyssla med annat när man inte vill titta bort en sekund. Nu, när jag är gammal och klok, så märker jag att jag själv ledsnar på programmen ganska snart och hellre sätter mig vid datorn och bara lyssnar med ett halvt öra. Om det blir intressant, så kan jag avbryta vid datorn och titta några minuter igen, men sedan återgår jag till datorn eller städningen eller vad det nu är. Ojoj, vad är nästa steg, nästa tecken på min annalkande ålderdom? Att jag vaknar före tuppen? Hm, låter totalt osannolikt i nuläget!

BBBBBLLLLLLLLLÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ! Efter sista lektionen, så blev huvudvärken värre och värre, trots tabletter, så nu är jag riktigt dålig. HATAR denna förbannade huvudvärk! Snart säger jag upp mitt liv och emigrerar till någon Robinsonö och lever på kokosnötter resten av livet. Så länge jag slipper ha ont.

Johan var seg i morse, så jag fick studsa upp och köra honom till skolan i sista minuten. Passade på att köra vovvarna till dagis också.

Idag har jag haft värsta vilodagen. Behövs ibland... När Johan kom hem utbrast han "Va? Sover du!?" Jaa, det gjorde jag. Det behövde jag så väl. Fast oftast har jag världens knäppaste drömmar. Häromnatten drömde jag att jag tänkte att det var dags att ansa ögonbrynen, för hårstråna var typ åtta centimeter långa. Värsta mustascherna!

Tog ett par timmar med att fixa sista luckorna i köket. Att det ska ta en sådan sabla tid!! Borra nya hål, för de nya skruvarna passar inte i de förgjorda hålen, montera på beslagen felvända (såklart, jag gör ALLTID fel!), klara av trehands-uppgifter med mina enda två osv. Nu är det bara kaklet kvar och en bänkskiva, som brorsan måste såga till innan vi kan lägga den på plats. 

Betalade räkningar idag, men bara några stycken. Har ju fått för lite i lön igen plus att japanskorna inte betalat in för Bens lägenhet än. Så jag ska få 10 000:- de närmsta dagarna och får vänta med några räkningar tills dess.

Idag har det börjat snöa igen. Det ska bli tre dagars oväder, har SMHI förutspått. Om man nu kan lita på dem. Här stormar det inte alls, utan flingorna dalar så sakteliga ner och döljer hundhögarna på tomten. Det blir kul när snön smälter och man ser vad man slarvat med... Nåja, det blir säkert bra gödsning för gräsmattan. Fast med denna mängd så blir det kanske övergödning...

Tvingade ut Johan, så han fick skotta. Det gjorde han med bravur! Givetvis skottade han inte vid brevlådan, där det redan sedan jag var i Afrika är värsta snövallen, som postbilen får bestiga varje dag. Men posten kommer varje dag, så det är nog en del hästkrafter under huven på de små gula!

Har köpt telefonkort också, så jag strax kan ringa Ben. Väldigt irriterande bara att alla utlovade minuter uteblir. Igår hade jag nio minuter kvar på mitt kort, men redan efter tre bröts samtalet. Nåja, det finns ju värre problem här i livet. Även om det är svårt att se dem när man sitter med en tyst lur i handen.

Gårdagens middag bestående av en hel vitlök med lite tacofärs och makaroner visade sig vara effektivt på natten. Inte bara höll sig alla vampyrer borta, som jag misstänkt, utan den nattliga nässpray-dosen jag fått ta de senaste nätterna behövdes inte. Nu funderar jag på att helt enkelt trycka upp en klyfta i vardera näsborren i natt. Kanske funkar!?

Dagen gick rätt snabbt och lektionerna förflöt utan några problem. Det känns att man har rutin på jobbet, för jag kan föregå alla vanliga fel eleverna gör och tipsa dem, så de inte gör de klassiska misstagen. Det känns som att hela jag är proppad med kunskaper och tips, som jag vill förmedla till alla eleverna. Jag hoppas de suger åt sig så mycket de kan!

På hemvägen svängde jag förbi IKEA för att byta ut en mutter-liknande grej till sista köksstolen. Gängorna funkade inte. Den var ur gängorna, helt enkelt (hahaha). Givetvis kunde jag inte låta bli att köpa en hel säck med godsaker också och mumsa i mig på väg hem...

Vovvarna har haft det bra på dagis och Amber har knappt hostat alls. Men däremot har hon nyst någa gånger, liksom några andra hundar, så det kan vara en förkylning på G ändå.

Efter en ambitiös middag - not - bestående av ugnspannkaka, så tog jag mig an den sjätte och sista köksstolen. Nu är den ihopmonterad! Dessutom satte jag på nytt tyg på fem av stolarna. Det blev jättefint! Har tvättat tyget, eftersom jag upptäckte att det färgade av sig (givetvis märkte jag inte det förrän jag hade monterat ihop en hel stol). Nu tror jag att det går bra, men personer med vita byxor bör kanske tänka sig för innan de slår sig ner i mitt kök!





Johan ringde mig på jobbet idag på eftermiddagen och jag hörde paniken i hans röst: "Mamma, internet fungerar inte!" Herregud, det var nästan så jag kastade alla uppgifter åt sidan och störtade hem. Väl hemma fick jag köra en avancerad omstart av modemet innan skiten började fungera igen. Jag drog en stor lättandens suck, för jag vill inte att internet och annat dator-aktigt går sönder när Jörgen är bortrest! Så nu kan jag sitta här och blogga som vanligt.

Jag längtar så mycket tills Ben kommer hem igen. Inte bara för att jag vill ha honom hos mig, utan för att det är så struligt att prata på telefon. Oftast får man försöka ett otal gånger innan man över huvud taget kan kopplas fram och sedan händer det rätt ofta att jag knappt hör honom. Det är jättejobbigt att försöka hålla igång ett samtal då, samtidigt som man ju inget hellre vill än prata med honom.

I morgon kommer lönen. Även denna gång har de gjort fel och dragit dubbelt, så jag får 25% för lite i lön. GGGGAAAAHHHHH! Som om man inte har räkningar att betala!? Jag har kollat en del på Arbetsförmedlingens hemsida för att se vad jag kan jobba deltid med, för att fylla ut lönekuvertet, men det är ju så himla svårt att hitta något man är kompetent till. Oavsett vad man söker, så ska man ha värsta utbildningen och avancerade kunskaperna i trettiotvå olika datorprogram man aldrig hört talas om. Nja, man kanske ska ta och utmana sig själv? Telefonförsäljare vore ju inte så svårt, så mycket som jag babblar. Nä, att söka en tysklärartjänst vore desto mer utmaning, ringrostig som man är! Eller jag vet - sushikock! Det blir ju att slå två flugor i en smäll: kock (jag som är så glad i att laga mat...) och rå fisk. Kan det bli en större utmaning? Tja, det vore att jobba på någon av ABBAs fiskfabriker då, med att rensa fisk.

Jaha, jag som trodde jag skulle störtdyka ner mellan lakanen för en timme sedan. Men nu är det i varje fall dags att ta kvällsdrinken (dvs två treo) och göra sig i ordning. Tjingeling!

I morse vet jag inte vad som tog åt mig. Men plötsligt stod jag i duschen - 10 minuter tidigare än vanligt! Därmed kom jag till jobbet tio minuter tidigare också och kunde i lugn och ro förbereda första lektionen. Om man nu kan ha lugn och ro när ens arbetsrum är centimetrar ifrån alla elever som har rast...

Plockade upp Helena i personalrummet på morgonen, min sprillans nya lärarkandidat. Eller ja, sprillans ny för mig, men hon går sista terminen, så hon är rätt självgående antar jag! Givetvis fick man lite ågren när man stod där första lektionen och hade engelska, när man vet att lärarkandidaten är från USA själv och alltså märker alla eventuella fel jag säger...

På svenskan tog jag ut eleverna en och en, för att gå igenom deras uppsatser. Senil som jag är, så hade jag glömt hälften av alla uppsatser hemma, så det blev ju inte helt lätt... Nåja, jag får ta dem i morgon i stället. Om minnet inte sviktar igen.

I stället för att rätta arbeten eller planera lektioner med Helena, så satt vi hela eftermiddagen och babblade. Så himla lika vi tänker om saker och ting! Jag är så väldigt social, så jag har lite för lätt att babbla bort tid... Fast Helena fick åka hem innan konferensen och bekanta sig med läroböckerna medan jag själv travade iväg på konferens.

Egentligen skulle jag ha gått på möte på Röda Korset på kvällen, men jag orkar bara inte. Måste ju hämta hundarna i Vattholma och sedan åka tillbaka in till stan i så fall. Migränen är inte så snäll idag heller. Nä, jag tuffade hemåt med mina älskade tjejer och fixade middag i stället. Fast jag körde snabbfix, så det blev fiskpinnar till Johan och vad jag först trodde var köttförssås och makaroner åt mig. Men när jag tinat köttfärsen, visade det sig vara tacofärs, vilket jag inte var sugen på. Vad göra? Jag tryckte helt sonika ner en hel vitlök (inte en klyfta, utan en hel vitlök) i maten. Nu skulle det bli gott! Eller? Nä, fy vad starkt det blev. Och så mycket vitlök det smakade! (Konstigt...). Nåja, fick i mig slafset och sitter nu och känner hur det riktigt osar om hela min lekamen. Garanterat inga vampyrer i mitt hus i natt! (Det gäller att se allting positivt!).

Tänker nog ta en slapparkväll idag. Har två uppsatser jag måste rätta, men annars är det lugnt. Jobbade ju flitigt i helgen, så jag tycker jag kan unna mig lite time off. Ska kika på Familjen Annorlunda och min elev Patricia. Sedan blir det en tidig kväll. För är det något jag älskar, förutom Ben och godis, så är det att SOVA! <3

Ben ringde och väckte mig idag, halv tolv. Satt nämligen uppe och rättade uppsatser igår när jag slängde en blick på klockan: halv två! Det var bara att sjasa Johan i säng och själv fösöka varva ner hjärnan och krypa ner mellan lakanen. Så dagens sovmorgon var välbehövlig, även om jag som vanligt var uppe vid 8-tiden och gav hundarna mat.

När man ser tillbaka på dagen, så är det lätt att se allt man inte hunnit göra. Men idag har jag försökt fokusera på allt jag faktiskt hunnit göra. "Gräm dig inte över det du inte hunnit göra, utan beröm dig för allt du hunnit gjort!" Fast det är himla svårt att tänka så... Nåja, jag har faktiskt hunnit med lite grann, till exempel fixa socklarna i köket. Tills jag kom till ett ställe där köksgolvet ligger i vägen, eftersom förra ägarna inte gjort ett bra jobb med golvet. Jag lade mig på golvet och sågade försiktigt, för att få bort en bit av plankan, men det tar ju en eeeennnnnooooorrrmmm tid! För att inte tala om hur BORING det är. Suck. Jag gjorde som vanligt - gav upp med alla verktyg och bråte mitt på köksgolvet. Kanske kommer någon liten tomtenisse i natt och fixar till allt? *I wish*

Svängde förbi ex-grannen också och frågade lite om fläkten. Så nu står Forden i Jörgens garage med kupévärmare. Har jag en riktig tur var fläkten bara fryst, men jag har svårt att tro att jag av alla männsikor skulle ha tur för en gångs skull... Apropå det, så läste jag om en turgubbe, som Aftonbladet (tror jag) sökte upp. De köpte 6 trisslotter åt honom och han vann på alla! Han var spelmiljonär. Tror jag det!

Har fått ett nytt beroende, något som stör min hjärna i drömmarna på natten, nämligen spelet Staries på Facebook! Tycker i och för sig att jag inte spelar så väldigt mycket, men de senaste mornarna har jag vaknat och inte kunnat somna om, för jag "spelar" i huvudet. GAH! Dags att pyssla med något annat...?

I morgon ska jag få en eller två lärarstudenter. Har ingen aning om var i sin utbildning de är, så jag vet inte ifall de kommer att vara till någon större hjälp eller ifall de är noviser, som behöver guidas hela tiden. Det märker jag! Förhoppningsvis har jag hunnit rätta alla uppsatser tills i morgon också (29 stycken!), så eleverna får respons. Dessutom har jag skrivit ett gäng omdömen inför utvecklingssamtal. Så visst har jag jobbat bra idag, även om det känns som att jag knappt gjort något (eftersom det finns ett ton saker att göra i huset).

Hämtade hem min tränings-grej också, så nu ska det bli andra bullar av! Kanske... Åt två lussebullar och chips till middag, så jag skulle nog behöva stava mig fram i arton timmar eller så för att förbränna skiten. Ingen sömn i natt här inte...

Vet inte om jag skrev det igår, men jag hämtade hem en platyfisk från Jörgens akvarium. Han hade en och jag har en (de andra har dött), så jag tyckte det var snällast ifall de får vara tillsammans. Det är tyvärr en hane och en hona, så de trivs lite väl bra i varandras sällskap och simmar tätt bredvid varandra hela tiden. Snart har jag nog en ny platy-invasion i akvariet!

Klockan hann inte ens ringa innan vovvarna krävde frukost. Sedan var det tänkt att jag skulle tillbringa helgen på häktet, men när jag tittade på Röda Korsets hemsida, så visade det sig att andra var uppsatta att gå både idag och i morgon, så det blev inget av med det. Därför kunde jag lata mig lite extra länge efter hundarna fått sköta sina morgonbestyr (läs: skitit på tomten).

Ringde Jessica framåt lunch och blev övertalad att gå till fotbollsplanen nära henne. Egentligen tänkte jag vara lat som vanligt och ta bilen, men efter hennes "Du måste skämta!" tänkte jag att jag nog behövde motionen. Så Embla och jag traskade iväg, men redan efter 14 meter kände jag att det skulle bli jobbigt pga träningsvärken i låren (ridningen i torsdags, you know...). Men det vara bara att välja mellan pest och kolera: ömmande lår eller absolut noll fettförbränning. Jag insåg snabbt att jag behövde det sistnämnda, bet ihop och stapplade vidare.

Embla och Bamse gick jättebra ihop, men min dam var ute på nya marker och var därför inte helt pigg på att springa. Snorkallt var det också. Eller ja, ok, det var bara typ tre minusgrader, men det var så in i bomben rått att det kändes som i Sibirien. Minst. Efter en massa bus, lek och knottror på hela mattes kropp, så begav vi oss hemåt igen. Återigen önskade jag att bilen hade varit där... Som en robot tog jag mig hemåt och väl inomhus funderade jag på att lägga en termometer på mina lår. Minus arton hade den säkert visat. Minst.

Det tog hela dagen att tina upp, så jag tillbringade den i soffan framför någon ny dvd-rulle. Skräckis så klart. Riktigt bra! Jag blev helt såld redan innan själva filmen startade och bara alla namn poppade upp på skärmen. Någon hade helt klart lekt med datorprogrammet åtskilliga timmar, men väldigt häftigt var det. Rullen i sig var obekant för mig (den heter Vacancy), men den var faktiskt en av de bättre jag sett! Ett par hamnar i biltrubbel i USA:s ödemark, tar in på ett ödsligt hotell och upptäcker där några videofilmer med brutala mord - som spelats in i deras rum. Snart börjar slakt-jakten på paret! Filmen får fem av fem bloddroppar!

Andreas ringde innan middagen och ville ha skjuts hem från pizzerian. Lägligt, tyckte jag och beställde åt mig och Johan också. Men jag får ta och sluta köpa färdigmat och skitsaker på ICA hela tiden. Måste åka och storhandla en gång i månaden och sedan skicka ungarna att komplettera med mjölk, bröd etc. Det håller inte att köpa så mycket strunt som jag gör.

Att pengar försvinner illa kvickt är ju allmänt känt (?). Men igår funderade jag på hundförsäkringarna. Jag betalar tolv tusen - varje år! Herregud, så mycket skulle jag säkerligen inte spendera om djuren vore oförsäkrade, trots brutna tår och allt. Känns ju förbenat dyrt.

Damen som vill köpa Forden har ringt ett par gånger, men jag har inte velat svara. Bosse på gatan har inte varit hemma, så jag har inte kunnat fråga honom om fläkten, så det känns bara jobbigt. Hon frågar alltid en massa saker som jag inte kan (vad var fel på senaste besiktningen? till exempel). Jörgen är bortrest just nu, så jag har ingen tillgång till alla gamla besiktningsprotokoll mm.

Måste köpa öljästtabletter. Alla naglar går av och håret har ju inte växt på 28 år typ. Jag får väl göra som afrikanskorna och investera i en peruk eller två... Nä, jag testar nog tabletterna! Min kropp lär knappast protestera över ytterligare en morgondos (förutom tre olika mediciner äter jag algtabletter mot plack, omega 3-tabletter och vitaminer samt - för ofta - två treo).

Torsdagskväll, ridning, närmare bestämt hoppning. Would I survive? Två månader sedan jag red sist och det var lektionen då jag störtade i backen och tappade andan. Att man inte tränat musklerna på ett tag märktes och det i kombination med nervositeten att återigen hoppa gjorde att det var med spaghettiben som jag red fram mot hindrena. Men Lola var en snäll dam, som utan problem såg till att jag flög över alla hinder utan minsta antydan till incident. Tack, Lola! Flera gånger tänkte jag att jag kanske skulle säga att jag inte ville hoppa mer, att jag ville avsluta lektionen med flaggan i topp, men varje gång utmande jag mig själv och fortsatte. 

Idag var det bara halvdag för mig, vilket är skönt. Första passet är vi dessutom två lärare och denna gång var det många som ville ha min hjälp, så jag kände mig väldigt nyttig idag!

Efter en halvtimmes djup massage i stolen, så for jag raskt till stan för en läkarträff. Men till min förvåning så var tiden inställd, för läkaren var sjuk. Herregud, läkare kan väl inte bli sjuka!? =)

Nåja, det gav mig mer tid till att gräva fram Forden. En kvinna ringde och ville köpa den, så hon tänkte komma kl. 17 idag. Gräva, gräva, skotta, starta... Jo! Skrället startade faktiskt på tredje försöket, efter att ha stått oanvänd genom hela dunder-istiden! Det var säkert två månader sedan någon körde den sist. Glad i hågen drog jag iväg på en provtur, tills jag kom på att bilen är avställd och inte får köras. Med svansen mellan benen puttrade jag tillbaka till garageuppfarten. Hade också upptäckt att fläkten inte alls fungerar, något den gjorde sist. Skit! Om den inte fungerar, så vill ingen ha bilen. Inte för den summa jag vill ha i varje fall. Bytte säkring, men det hjälpte inte, trots att säkringen var sönder. Det var bara att ringa kvinnan och krypa till korset. Jag ska se ifall en bilkunnig granne kan åtgärda problemet, så jag kan sälja bilen i helgen.

Idag har jag funderat en del på orättvisor. Egentligen är det ju inte rättvist att alla bilister måste hålla samma hastighet. Vi är ju alla olika bra på att köra, har t.ex. olika bra reaktionstider och våra bilar är i olika bra skick också. Om jag kör 110 på motorvägen, så kan jag fortfarande vara en mycket bättre och säkrare bilist än vad en viss person som ligger i 100 är. Fast jag fattar ju att det skulle vara omöjligt med individuella fartgränser. Men orättvist är det i varje fall... Likadant är det nästan överallt om man börjar tänka efter. I skolan har eleverna ett antal betygskriterier att nå upp till. Men alla utvecklas inte lika snabbt, vissa knäcker exemeplvis språkkoden senare än andra, och därför har vissa inte möjlighet att nå upp till de högre kriterierna bara för att de inte utvecklats lika snabbt som andra. Även här skulle det vara omöjligt med specialkriterier för de som ligger efter i utvecklingen, men det är ju en intressant tanke. Och på restauranger - varför får alla lika stor portion? Vissa blir mätta av lite, medan andra har liksom ett hål i magsäcken. Kanske skulle restaurangerna sälja maten i vikt i stället, så alla kunde ta precis så mycket de vill. Detta har ju redan införts i klädaffärer. De som vill ha större storlekar får betala dyrare för samma plagg, eftersom det gått åt mer tyg. Och nu vill Air France att tunga människor ska betala mer. Inte så konstigt egentligen, eftersom man får betala mer om man har tungt bagage, oavsett vad man som resenär väger. En lättviktare till person borde ju få ha tyngre bagage om det ska vara någon rättvisa!

Nä, livet är orättvist, det är bara att konstatera. Och det är väldigt svårt att göra något åt det. Men jag har inga större problem att acceptera det, för jag vet att ibland gynnas jag och ibland missgynnas jag. Det jämnar nog ut sig i slutändan!

Nu är det ÄNTLIGEN fredag och en helg närmare till att jag får träffa Ben. Lovely! Ska glutta på Let's Dance (fast det blir väl bara med ett halvt öga som vanligt). Helgen ska jag tillbringa på stans båda häkten och framför elevuppsatser. Mycket att göra, som vanligt. I kväll ska Johan och jag äta tillsammans med Andreas och hans flickvän Johanna. Även om vi bor på skilda håll några dagar, så är det trevligt att kunna dinera ihop. Extra trevligt blir det om jag slipper laga maten... =)

Kom på att jag har några bilder i mobilen också, så här kommer några till från Guinea!

 

 

Veterinären från djursjukhuset ringde mig idag och pratade in ett meddelande på mitt mobilsvar. Den tå som röntgades igår och enligt teknikern och veterinären var bruten igen visade sig vid närmare titt av henne och andra experter egentligen vara helt läkt! Hm... Mitt förtroende för svensk veterinärvården sjönk drastiskt! Nåja, det är ju skönt att Amber slipper opereras eller amputeras, men hon måste gå hos sjukgymnasten för att lära sig gå rätt igen (hon vinklar ut tassen, som hon hade så ont i förut).

Torsdag är jobba-häcken-av-mig-dag. Min lunch är på pappret 20 minuter, men eftersom det tar en stund att komma iväg från en lektion, och tid att förbereda nästa, så blir det bara 10 minuter - i bästa fall. Hann skyffla in lite ris á la Malta i varje fall. Ja, jag vet, jag borde inte äta det varje dag...

Har funderat en del på samband, som är en slump, men som ändå väcker tanke. Ben, till exempel. Hans efternamn betyder tydligen Fisk på arabiska. Och i vilket stjärntecken är han född? Fiskarna, så klart! Och vad äter man allra mest i hans hemland? Fisk! Lustigt bara att jag, som hatar fisk, älskar denna fisk-man...! Sedan har jag också reagerat på min och mammas adress. Vi bor båda på nummer 4 och vi har båda postnummer som slutar på 34. Livet är fullt av samband och jag vet att det inte är något speciellt med det. Det är bara en slump och det allra mesta i vår vardag har ju inget samband. Men det är ändå kul att se likheterna. Och förundras.

Tick tack, klockan går. Bara tre timmar kvar tills det är dags att åka iväg till ridningen. Och denna gång tror jag minsann i mig att det kommer att fungera! Typiskt att det är hoppning, bara... Hoppas jag får en riktigt liten häst, så det inte är så långt till marken ifall jag trillar av. Fast å andra sidan är det ju att be om att hästen ska kollapsa om jag ska tvinga en liten pålle att bära alla mina kilon. Hästkraken kommer att störta rakt genom hindrena, för den kommer inte orka att hoppa över, hur gärna den än vill... Nä, det är nog bara superlim som hjälper. Stor häst, superlim i sadeln och sedan be en bön att den inte trillar omkull, så jag blir mosad. Äsch, varför klagar jag? Det är väl ändå BRA om jag trillar av (tänk positivt nu, Jeanette!) för då glömmer jag nog att jag har huvudvärk. En kollega tycker förresten att det är jättekonstigt att jag jämt har ont i huvudet. Han menar på att det måste vara fantomsmärtor. Men mig lurar han inte - jag har gjort en hjärnröntgen, så jag - till skillnad från de flesta andra - är helt säker på att jag har en hjärna!

Det är sådan tur att jag är ledig en dag i veckan , så jag hinner med allt! ;-)

Efter morgonpromenaden, så åkte jag med 57 kilo tunga Amber till veterinären. De tog röntgenbilder av tassen för att se hur det gått med läkningen. Förra gången, i skiftet nov/dec, så hade läkningen precis påbörjats. Till allas stora förvåning, så hade det gått bakåt, så frakturen såg ut precis som om den var ny! Fast i så fall hade ju Amber börjat halta igen, så allt är bara jättekonstigt. Hur som helst så ska veterinären prata med specialister och sedan blir det troligen operation. I bästa fall går det att sätta in ett stift (som jag bad om redan i oktober...) men i värsta fall kan halva tån behöva amputeras. Stackars lilla gumman!

Givetvis tar det hundra år hos veterinären. Men när jag suttit drygt en halvtimme i väntrummet efter att ha träffat veterinären och bara skulle vänta på att få betala, så blev jag smått irriterad och gick fram och frågade om inte Ambers räkning var klar snart. Och se - det var den! Undrar hur länge jag satt i onödan...

Körde hem yrvädret igen, kastade i mig lunch och körde tillbaka in till stan för att gå till doktorn. Denna gång hade mina blodvärden gått åt rätt håll. Men eftersom jag fortfarande är sjukt trött, så ökade vi medicindosen i alla fall. Nya blodprover om två månader.

Därefter svängde jag förbi Röda Korset för att fotograferas. Alla frivilliga medarbetare ska visst göra det, så jag passade på när jag ändå var i närheten. Fram med smilbanden och så KLICK, så kom jag på att jag glömde dra in magen. Men den kom knappt med på kortet, så det gjorde tack och lov inte så mycket...

I morgon är det ridning igen - kommer migränen att stoppa mig ännu en gång!? Jag har inlett förhandlingar med hjärnan om att vänta tills på fredag, men jag vet inte ifall den går med på det. Jag har ju i och för sig alltid ont i huvudet, men så länge det inte är kraftig, pulserande värk så fungerar det att jobba och rida. Självklart är det inte optimalt, men vad ska man göra? Amputera? Elchocker? Botox har jag läst ska funka. Kan ju testa det när rynkorna kommer. Slå två flugor i en smäll, liksom.

Idag när jag kört ett antal mil, så funderade jag en del på polisen. Vanliga polisbilar brukar man ju ganska lätt upptäcka i god tid, men så finns det sådana där rackare, som kör civila bilar. Ibland ser man dem på motorvägen när de stoppat någon fartdåre. Min fundering idag var: Att jag aldrig åkt fast för fortkörning vet jag. Men hur många gånger har jag NÄSTAN åkt fast? Alltså, när man kört för fort och en civil polisbil bestämt sig för att jag kör lite för långsamt för att de ska vilja röja sin identitet. Att de hellre väntar på någon som kör lite snabbare, typ sumpa-körkortet-snabbt, och så låter de mig köra vidare fast det går lite för fort. Viktiga tankar i livet...

Efter att ha vilat en liten stund är jag fortfarande tröttare än en sengångare. Skulle nog behöva gå i ide ett halvår eller så... Åtminstone tills Ben kommer hem igen!

Och vilket trevligt mottagande man fick när man kom hem! Brevlådan var nästan full - sju räkningar kom på en och samma dag. Jippie... Inte blev man rik på trisslotterna som kom i lådan heller, även om jag vann ovanligt mycket (50 + 25 kronor). Bara 25:- back denna gång!

Har ingen ork eller energi att greja med belysning, kökslådor, disk eller gardinstänger heller. Det vore ju totalt ocharmigt ifall hela huset var tipp-topp försöker jag intala mig själv. Men det går inte så bra med Operation Övertalning...

Det här med telefonkort är ju en bra idé. Då ringer man inte för mer än man vet om, även om de alltid luras. "You've got 82 minutes" förkunnar den datoriserade kvinnorösten, men i själva verket är man glad ifall det blir 25. Men ett annat problem är när man inte ringer upp hela summan på kortet. Ska jag då börja med det gamla kortet, prata i de 3-4 minuter som är kvar och sedan, när det bryts, ringa upp med det nya telefonkortet? Skulle ju kunna vara en tanke om det inte vore så förbenat svårt att komma fram. Man kan ju få försöka 30 gånger innan man kommer fram och då är det ju inte kul att behöva ringa upp efter ett par minuter igen och få göra 30 nya försök. Ett annat alternativ är att jag ringer tills det tar slut, och så är samtalet färdigt. Men det fungerar inte alls, tycker jag, för jag vill ju avsluta med puss-fraserna... Så nu börjar telefonkorten samlas på hög. Vad göra?

Vilka mobbare! I mitt akvarium simmar just nu en palettciklid med ena ögat halvt ut-poppat. De andra fiskarna ger sig nämligen på honom. Attans så ojuste! Och inte kan han ringa BRIS eller Friends heller. Nä, han får snällt simma runt där och ta skydd bäst han kan. Eller så köper jag ett till akvarium och låter honom simma där i stället... De är ju syskon och släkt allihopa (alla palettciklider), så de bör ju vara sams! Men nädå, slåss om systrarna gör de, incestfiskarna!

Nä, nu ska jag nog krypa upp i soffan med en skål full med ris á la Malta igen. Kommer aldrig klara mig utan alla godsaker här i livet, framför allt choklad. Ja, jag älskar ju choklad så mycket, så jag skaffade mig en alldeles egen chokladman!  =)

Måndag igen. Kommer i framtiden att innebära många heldagar för mig. Först jobb från 8.30 till 17, sedan möten på Mary Kay eller Röda Korset allt som oftast. Inte hemma förrän framåt 22-tiden. PUH! Just nu blir jag alldeles slut efter MK-mötena, för det är så mycket nytt för mig. Men när man kommer in i lunken, så är det nog inte ansträngande med att ha möten sent på kvällarna.

Måndag morgon, trött och seg så klart. Upptäcker att ena klassen inte har någon lärare på mentorstiden, men garvad som man är, så tar man snabbt kommandot och vakar som en hök över två klasser samtidigt som ska läsa i en halvtimme. Med öppna dörrar tjoade jag någon gång in till niorna att "jag hör er, men det ska vara knäpptyst!" och efter det var det verkligen knäpptyst i båda klasserna. Jag trivs verkligen med alla mina tre klasser!!

På håltimmen slöade jag först en halvtimme i massagestolen. Eller slöade och slöade - jag valde programmet "djup massage", men den enda effekten jag kände var parkinson-liknande. Herregud, mer än halva programmet bestod av tvättmaskinscentrifugering! Nåja, nyskakad åkte jag sedan in till centrum och tappades på ett helt rör blod. Alltid mörkare än jag tänkt mig. På filmer är det mer ketchupfärg, tycker jag... Vi får se på onsdag ifall värdet denna gång gått i rätt riktning (konstigt vore det verkligen annars!).

Slarvade på hemvägen och svängde förbi "Donken". Nåja, valde juice i stället för läsk och lade till en påse minimorötter (ville inte skippa pommesen denna gång), så lite OK var det. 

Efter jobbet gled jag in på Bauhaus och spanade in kakel till köket. Hittade en bra färg (hoppas jag) i form av enkla, beiga plattor. Passar mig färgmässigt, för jag vill inte ha vitt. Det blir så sterilt. Strax under tusenlappen kommer det nog att gå på. Inte farligt med tanke på vad allt annat kostat, men boring med utgifter när kassan tryter!

Parkerade utanför möteslokalen och skuttade över till baksätet, där jag snabbt drog av mig byxorna. Bökade och stökade en stund, men klev ur bilen numer iklädd kjol och strumpbyxor - dress code! Shit, jag bytte bara om i baksätet - tänk sådana som pysslar med mer än så - hur får de plats!? Och fönstrena immade igen på nolltid, vilket i och för sig var bra, så folk slapp se min blekvita lekamen ifall de skulle råka gå förbi.

På kvällskvisten åkte jag hem till exet för att lämna prylar till sonen och stötte då på exmaken. Trodde inte han skulle vara hemma. Han berättade att han åker till Frankrike på onsdag. När jag påpekade att det är trevligt att få veta sådant med lite mer framförhållning, så menade han att han redan sagt det till mig. As if! Som om jag skulle glömma en sådan sak! Nä, det var något jag kunde blir lite sur över under vårt äktenskap också - att han trodde att han berättat saker för mig, men inte hade gjort det. Nåja, turligt nog har jag inget stort inplanerat denna period, men nästa gång kanske jag har det och då vore det trist att få veta med kort varsel. Dessutom hade jag inte bokat upp häktet både lördag och söndag ifall jag vetat om resan.

Som vanligt avslutade jag kvällen på bästa sätt - med ett samtal till Afrika! Har inte hunnit köpa telefonkort, så det blir en dyr telefonräkning nästa gång, men det är verkligen värt det för att få prata med honom. Ingen gör mig så lycklig som han just nu!

Vaknade väldigt tidigt i morse, för att jag mådde illa. Helt spyfärdig och blek om nosen (solbrännan var som bortblåst) tillbringade jag en stund på toan, men utan att lyckas få upp något. Har mått rätt risigt hela dagen, men det har känts lite bättre efter en åksjuketablett på eftermidagen mot illamåendet. Troliogtvis är det ingen vinterkräksjuka, eftersom jag inte lyckats kräkas, utan "bara" migrän-illamående. Som om det vore bättre...

Trots att jag mått pyton, så har jag fått en hel del gjort här hemma. Har till exempel lyckats få upp en gardinstång i mitt rum. Fast allt tar bra mycket längre tid än planerat. I detta fall hade jag ingen borrmaskin, så jag fick med hammare och spik göra hål i väggen till pluggen. Det hade ju varit så mycket smidigare om jag ägt en borrmaskin! Sedan håller jag på att montera de sista lådorna i köket. Givetvis var skruvdragaren urladdad, så just nu ligger allt i en röra och väntar medan jag laddar batteriet. Både på skruvdragaren och på mig... Att hitta alla skruvar är heller inte lätt. IKEA skickar ju bara med exakt rätt antal och nu efter två ton skruvande, så hittar jag inte ett par stycken. Så mycket enklare det hade varit, ifall man fått med några extra när man ändå köper ett helt kök!

Håller samtidigt på att rensa bland den sista röran (har två flyttkartonger med "diverse papper och annat smått och gott"). Givetvis har jag staplat upp en massa högar både i vardagsrummet och sovrummet innan jag ledsnade och började med något annat. Det är så typiskt mig att inte slutföra...

Har också varit flitig på nätet och kommit ikapp med Hundar utan Hems hemsida och dessutom börjat skriva på månadsbrevet för januari! Därtill har jag skrivit en hel sida på mitt överklagande till Försäkringskassan. Jösses, jag borde vara krasslig oftare! ;-)

Nu gick det inte längre. Suget efter att tugga sönder blev för stort och när jag och sönerna åkte till Stockholm, så passade Amber på att frenetiskt tugga sönder en fjärrkontroll, två dvd-filmer (inklusive fodral), en tejprulle med hållare, en sudokutidning, ett otal pennor och fyrtioåtta miljarder hundbajspåsar (utan innehåll, tack och lov!). Lagom fin röra när man kom hem... Lyckligtvis var tv:n inställd på tv4, så jag kunde se Robinson i varje fall, men hur jag sedan ska lyckas zappa är en gåta. Måste väl köpa nya fjärrkontroller. Som jag sagt tidigare, Amber är en VÄLDIGT dyr hund!!

Innan jag åkte till hufvudstaden, så tog jag båda jyckarna på promenad i närområdet. Det mörks att Amber varit förpassad till tomten i tre månader nu, för hon springer verkligen hysteriskt i zick-zack framför fötterna på mig och Embla hela tiden. Allt vill hon se, allt vill hon lukta på. Mötte en boxer och Amber skällde till max. Embla tänkte också göra det, men när jag fräste åt Amber att vara tyst, så tog gamlingen sitt förnuft till fånga. Likaså när vi gick förbi en tomt, där en hund sprang lös ute (bakom staket). Amber vägrade sluta skälla, trots att jag tänkte att om jag stannar en stund, så hon får se att hunden inte är farlig. Till slut kom ägaren ut och jag lät mina damer nosa på den ettårige killen. Amber och han blev (såklart) döförtjusta i varandra. Att hon ska skälla så dant i början!

När jag skulle plocka upp Johan hos Jörgen, så mötte jag Pernilla, som var ute med Kasper och Love, Emblas två favoritflattar! Jag parkerade och ropade på dem. Hundarna blev så glada att de slet sig från Pernilla och rusade till mig och överöste mig med pussar och kramar! Sååå mysigt! Och att de så snabbt kände igen mig även på håll! Kasper inspekterade genast min bil och hade hoppats att Embla var däri, men tyvärr fick han inte leka med henne idag.

Sedan for vi till Syster Yster i Stockholm. Både hennes son Vincent, min son Johan och vår bror Peder hade alla fyllt år nyligen, så det blev till att byta en hel del presenter. Dessutom var det några eftersläntrande julklappar kvar att dela ut. Fikade ett halvt ton, bland annat två olika morotstårtor, och någon timme senare tryckte vi oss fulla med tacos. Dagens sjöblöta hund-pussar byttes ut mot sjöblöta systerson-pussar. Han är så himla gó, Vincent (3 år nu). Synd att vi inte träffas oftare!

Nu sitter jag här och försöker fundera ut hur man kan förvandla varje dygn till att innehålla 30 timmar. Skulle vara praktiskt! Eller trolla så att man aldrig behövde sova. Så mycket jag skulle få gjort! Men tills dess är det bara att bita ihop, sluta blogga och börja skriva på det där förbenade överklagandet till Försäkringskassan. Jag ger mig aldrig utan strid!

(Har märkt att rubriker av detta slag lockar klart fler läsare...) =)

Mådde bättre än förväntat i morse, så därför blev det jobbet. Har bara två lektioner på fredagar, så man kan bita ihop den stunden. Onödigt att ta en hel karensdag när man bara jobbar till lunch också.

Mellan lektionerna tryckte jag i mig en fruktsallad och till lunch blev det ris á la Malta. Åh, så gott! Har verkligen saknat ris á la maltan. Den är typ det bästa med hela julen... Dessutom har jag fått tag på ett gäng svinigt goda apelsiner - söta som socker, precis i min smak! När jag kom hem, så blev det pepparkakor och lussebullar till middag. I love my life! Nädå, jag kommer bittert att ångra mina matvanor när jag får ont i magen och ont i huvudet om en stund... Men det är ju ett senare problem. Själv lever jag i nuet, på order från kursledarna! ;-)

Ringde och bokade veterinärtid också. Det blir precis på håret att denna kostnad kommer att räknas in i den 100-dagarsperiod, under vilken man bara betalar självrisken en gång. Snart blir det till att öppna stora pengapungen igen. Ni vet, den jag inte har.

Svängde förbi blodprovsmottagningen efter jobbet. Misstänkte att de hade lunchstängt mellan 12 och 13, så jag kom 13.10. Tjena, då hade de precis stängt och transporten med alla prover hade redan åkt. Snopet fick jag lomma därifrån utan en smärre blodbrist; denna får vi ta på måndag i stället.

Därefter blev det ett kärt återbesök - Ingalill, you really make my day! Aaahhh, så välbehövligt med en timmes massage! Dyrt, men en liten lyx jag unnar mig två gånger i månaden. Jag har gått hos henne i ett par års tid nu. Allt började med att jag ledsnade på att aldrig få massage eller liknande i julklapp, så jag gick och köpte ett presentkort, slog in det och gav det till mig själv. Från "Tomten". Oj, så glad och överraskad jag blev den julen. Tänk att Tomten visste precis vad jag ville ha! =) 

I kväll är det Let's Dance, ett av flera slötittarprogram jag brukar glo på. Många fascineras över hur bra de kan dansa efter så kort tid, men själv fascineras jag mest över hur tusan de klarar av att dansa i högklackat! Själv klarar jag max fem minuter i högklackat, om jag får stå stilla vill säga. Fast den dans jag egentligen tycker är häftigast och maffigast är ändå Riverdance. Så jäkla häftigt! Minns att jag såg den för första gången på en TV i ett köpcentrum i USA 1997 och jag hade svårt att gå därifrån. Så när det kom Riverdance till Globen, så var jag givetvis där. Släpade med mig Jörgen, för inte tusan tänkte jag våga köra själv i stora staden (Guineas djungeltrafik är rena barnleken jämfört med Stockholm!).  Är ännu så mäkta imponerad av denna dansstil. Att titta på, knappast att utöva själv. Har man ett hyfsat stort behag, så skumpar det alldeles för mycket för att vara skojigt! (Annat än för åskådaren, alltså)

Fredag... Åh, så skönt! Fast det hade ju såklart varit roligare ifall Ben varit här. Eller om jag varit där... Nu får jag nöja mig med att ringa, vilket vi gör varje dag. Dyrt, men det är det värt! Love my Darling, ju!

Undrar hur många gånger jag haft grammatikgenomgång med elever. Varje årskurs i svenska, ordklasser och satslära. Och liksom tidigare gånger, så gäller det att få eleverna intresserade. När jag nyligen hade genomgång med mina åttor och vi hade substantivets genus, så fick eleverna leta könsorgan på stolar och bord i klassrummet. Det fanns givetvis inga detta år heller, vilket gjorde att stolar och bord antingen måste vara neutrum eller reale. Vad gör man inte för att få eleverna att komma ihåg...?

Annars har det varit en pest-dag idag. Vaknade redan i natt och kände att migränen var på väg, värre än vanligt. Dessutom värkte magen som attan i morse, så jag höll på att stanna hemma. Migrän OCH magont, nä fy! Fast eftersom jag lever efter devisen "Plikten framför allt!", så tvingade jag iväg mig fullproopad med värktabletter. Hur ska ungarna annars lära sig något, om inte fröken är där!? Så jag kämpade på hela dagen, men på eftermiddagen var det rätt kört, så eleverna fick sluta en halvtimme tidigare, eftersom huvudvärken blev för kraftig. Fast som det verkar så kommer jag få det svårt att jobba i morgon. Men då är det bara en lektion som blir lärarlös och det är bättre än dagens heldag!

Och eftersom det pulserar innanför pannbenet, så blir det ingen ridning idag heller. Herregud, har inte ridit på evigheter! Detta blir fjärde gången i rad som jag missar. Eller blir det femte? Saknar hästarna! Och skulle dessutom verkligen behöva motionen. Får väl försöka krångla hit min motionsgrej, som ännu står kvar hos Jörgen. Får väl köra ett morgonpass varje dag innan skolan. Hur många gånger har jag inte sagt det...? Fast nu är jag rätt less på min livsstil, som bara förorsakar huvudvärk och magont varenda dag, så nu kanske jag är lite mer motiverad. Eller inte. Suck, jag vet inte...

Fick köpt present till brorsan idag efter jobbet (med all migrän...), så nu har jag alla paket klara till båda mina söner samt brorsan och systersönerna. De har ju inte blivit firade av mig eftersom jag var borta hela julen + deras födelsedagar.

Efter flera dagars osunt leverne (okej, 30 års osunt leverne...), så fixade jag till en fruktsallad till middag. Det är ju bara för gott! Men det spelar ingen roll att jag äter tills äpplen och apelsiner står ut genom öronen, sötsuget finns kvar, så jag var tvungen att avrunda med ett gäng pepparkakor och o'boy...

Min första lediga dag denna termin, bortsett från lovdagarna då. Givetvis firade jag med att sova till typ 11.30 (även om jag såg till att sonen kom upp vid 7.30 så han hann till skolan). Har inte gjort mycket vettigt alls idag, men lite rättande och planerande har jag i varje fall hunnit med. Och så tog jag vovvarna och knatade till vårdcentralen eftersom stor-sonen skulle lämna blodprov där för att kolla upp sviterna efter hjärtsäcksinflammationen. Han hade så klart inte tagit med sig etiketterna till provrören, så jag fick gå dit med dem. Amber verkligen älskar att gå på promenad, hon som varit förpassad till tomten i flera månaders tid. Ett skavsår på sidan av tassen började blöda på promenaden eftersom hon skuttar ut bland snö och is. Annars syns det inte så mycket av den brutna tån, bortsett från att hon har fel vinkel på tassen. Den pekar utåt, som en följd av två månaders bandage och ömma skavsår.

Idag är barnen hos sin pappa, så jag är ensamma med hundarna. Det är både skönt och tråkigt att vara ensam. Skönt för att jag slipper tänka på ordentlig middag och tjata om slarviga barn och tråkigt för att det ju aldrig är kul att vara ensam. Fast jag har ju alltid minst en hund hemma, som jag kan krama och prata med precis så mycket jag vill.

I går kom förresten Bens hyra med posten. Snacka om seg eftersändning!! Tyvärr har vi fått ett annat problem också - pappa postade tre kuvert före jul med presentkort på HM. Dessa har aldrig kommit fram (två var till mina söner), men nu har det upptäckts att två av korten använts till att handla för i HM-butiken i Norrtälje. Det ena kortet är slut, det andra finns det 300:- kvar på. Det tragiska i sammanhanget är att HM kan spåra korten och alltså se att de använts, men inte spärra. I detta datoriserade samhälle!? Det borde ju vara lätt som en plätt om man anstränger sig. Dessutom blir man inte ersatt, vilket jag i och för sig kan förstå. Många skulle kunna luras annars. Men spärra borde det ju gå att göra! Då hade pappa kunnat spärra dem så fort vi märkte att de inte kom fram och så hade han kanske kunnat få behålla den summa som var kvar på korten. Brorsan, som jobbar på HM, håller på att efterforska lite. Har vi tur har idioten som stulit korten dragit sitt bonuskort eller betalat summan över med eget bankkort. Då får vi veta vem det är.

Idag ringde ännu en på min Ford. Återigen en som absolut inte kunde tänka sig att betala 10.000:- för den. Suck. Det är inte mycket pengar för en bra bil. Men jag ger mig inte. Hellre fixar jag till den så den är tipp-topp eller ger den till Andreas. Eller skänker den till någon taxichaufför i Guinea. Där skulle min gamla Ford ses som ett kap, värd en förmögenhet (i deras valuta i varje fall)! Nä, gamla Bettan får stå kvar på Jörgens garageuppfart, översnöad och halvt bortglömd.

Igår var det första arbetsdagen efter ledigheten. Hann jobba säkert en hel timme innan migränflimmer startade och jag fick trycka i mig tabetter för att förhindra en mastodont-attack. Mådde ändå pyton på eftermiddagen. När man är gravid och mår pyton, så står man ut för att man får ut något gott av allt. Men migränillamående? Vad för roligt blir det av det!?

Information, utbildning i datasalen som var busenkel (jag hjälpte snabbt mina kollegor eftersom jag snappade upp programmen med en gång), konferens. Sedan hem och göra taco medan illamåendet gungade framför ögonen. Fast senare på kvällen mådde jag mycket bättre. Kan det kanske bero på att jag fick prata med Älsklingen...?

Idag var första skoldagen för eleverna. Jag började terminen med att komma en kvart för sent, för snäll som jag är försökte jag dra en bil ur det snöiga diket. Tyvärr var det snorhalt och en stor fyrhjulsdriven bil som kom och hjälpte till lyckades först inte heller, utan stod och spann på stället. Men så småningom gick det och kvinnan var räddad från att stå i sjutton minusgrader och vänta på bärgare ute på vischan.

Allra första dagen efter lovet, läsning direkt på morgonen, ingen lärare. Hur många satt och läste när jag väl kom tror ni? Fast vad spekar det för roll så här första dagen? Lika bra att de får prata av sig, så de inte gör det på lektionerna i stället! =) Annars har lektionerna flutit på bra och eleverna har skött sig väldigt bra för att vara första skoldagen, men gud, vad seg jag var på eftermiddagen! Hade kunnat skicka hem eleverna ett par timmar tidigare, bara för att få vila själv!

Både igår och idag hade jag sarong från Guinea på mig. Åkte givetvis i byxor eftersom det är eskimå-kyla utanför, men bytte om på jobbet. Till min fasa upptäckte jag dock att de båda strumpbyxorna jag tagit med mig är modell "lagom tjock men annars för dvärgar"! Herre min Je - vad göra? Gå med strumpbyxor á la tonårshäng mellan benen (ingen ser ju för kjolen, men jag KÄNNER det ju!) eller gå utan strumpbyxor (trots Afrika så är benen lika vita som ett stomatol-leende) och riskera pruttljud från sandalerna (tro mig - i skolans värld skulle jag snabbt få mindre käcka smeknamn!)? Nä, för en gångs skull hade jag tur och hade ett par oöppnade nylonstrumpor i knälängd liggandes mellan klassiker och ordklasser i bokhyllan, och de var ju bättre än ingenting. Knästrumpor it was! 

Lyssnade på radion idag och hörde att det är/blir kallast i mellansverige. Söderut blir det mellan en och tio minus, norrut mellan tre och tio minus. Här i mitten blir det kallast: mellan tio och tjugo minus. Kung Bore vägrar släppa sitt grepp om oss frusna mitt-bor! Fast personligen gör det mig ingenting. Jag har ju missat nästan tre veckors kyla och snö, så jag tycker det är kul. Synd man inte kan göra snöbollar bara, så jag kan kasta på barnen. Får väl mulla dem i stället *skratt*

Nähä, måste väl agera "bra mamma" och göra middag idag igen. Boring! Min mage är inte glad på mig, troligtvis för att den chockades med fjorton kilo sött när jag kom hem från Afrika plus en näve treo. Inte bra det heller. Nu måste jag väl ge den lite vettig mat som plåster på såren.  

Oj oj, knappt hann jag tillbaka till Sverige innan huvudvärken satte fart igen. Lite molande värk, väldigt irriterande. Beror det på Sverige eller all choklad jag tryckt i mig? Har ju klarat mig i princip helt utan godis i Afrika och fick en sådan abstinens...

Barnen hade städat huset fint när jag kom, men nu har jag rört till allt igen. Måste få plats nu när jag inte har något förråd, så jag har börjat skyffla om i alla garderober. Som om jag inte har viktigare saker att göra... Har försökt få till en av kökslådorna, som jag inte lyckats med på flera månader. Gav upp (för trettioelfte gången) och nu står allt på köksgolvet. Alla mina nya halsband måste också få plats, så jag har snickrat ihop något väldigt ofint: tog en golvplanka av laminat och spikade i en hel drös spikar, som halsbanden kan sitta på. Plankan sitter nu i badrummet. Som sagt, verkligen inte snyggt, men helt funktionsdugligt! =)

Duschen, min kära lysande dusch, har sedan någon månad tillbaka sprutat överallt utom dit den ska. Givetvis har någon drulle tappat den i golvet, så det blivit en spricka och därför sitter skiten inte på som den ska. Trots duschkabinen, så är hela badrummet blött när man är färdig. Fram med kökskniven och så slet jag loss munstycket som trilskas. Nu är det ingen plastkåpa över längre, så strålarna blir inte lika många och fint strilande som förr, men det sprutar i varje fall i rätt riktning! Nåja, det mesta är en förbättring jämfört med Afrika. När vi inte hade el, så var det en extremt tunn stråle i duschen (med kallt vatten), så det tog typ 5 minuter bara att blöta ner sig. Bästa sprutten hade vi i bidén, så där tvättade jag håret flera gånger medan jag försökte glömma vad bidéer egentligen används till...

Skjuter upp alla tråkiga saker, som att rensa akvariet och skriva till Air France. Måste hinna läsa färdigt krönikorna tills på torsdag också. Har i varje fall hunnit planera första veckans lektioner. Alltid något...

Mamma varnade mig i Afrika för att köpa kläder, som verkar snygga där nere, men som man aldrig kommer att ha på sig i Sverige. Jag kontrade med att jag visst har på mig sådant i Sverige. Jag tar på mig precis vad jag vill och batikfärgade saronger kommer jag definitvt att använda - ävren nu i vintern. Får väl dra på mig termobrallor under... Nä, kläder är inget problem, jag klär mig i allt konstigt, men däremot blev tavlorna inte så bra som jag tänkt. Vid närmare titt, så visade det sig att hängarna på baksidan var avdankade kapsyler från läskburkar och dessa satt fastspikade allt annat än i mitten av tavlorna... Nu sitter fyra tavlor uppe på hallväggen och de lutar både kors och tvärs. Nåja, det får bli ett senare projekt att se till att de hänger rakt...

Måste till kisoken och köpa telefonkort också. Har ringt några gånger till Ben i Afrika på hemtelefonen, så nästa räkning lär bli rolig... not...

Nä, nu tittar silverhajen styggt på mig och kräver ett renat filter. Måste väl ta mig i kragen och göra som han vill. Eller hon. Eller vad det nu är...

3 januari:

Herregud, vilken resa vi gjorde idag!! Eftersom vi fått låna Emelies bil, så bestämde vi oss för att åka ut på landet. Sagt och gjort - vi tankade och begav oss ut på vad vi trodde skulle bli en trevlig utflykt. En stad 5-6 mil bort var vårt resmål och första milen förflöt utan några problem. Men sedan kom den första av 11 (!) kontroller. Dessa ser rätt komiska ut, då militärer eller poliser dragit ett rep rätt över vägen mitt ute i ingenstans och ska kontrollera alla fordon innan dessa får åka över (och då hissar alltså en militär eller polis ner repet, så det går att köra över). För att snöret ska synas, så har de fäst en massa plastpåsar i det... Egentligen ser vi inget vettigt alls i dessa kontroller, då de på måfå frågar efter än det ena, än det andra. Oftast tigger de pengar av bilisterna, men Ben brukar vägra genom att säga att vi inga pengar har. Jisses, tänk om den svenska militären eller polisen skulle bete sig så!

Nåja, tillbaka till den första kontrollen. En polis såg att mamma fotograferade (fast inte dem), så vi blev beordrade att ge honom kameran och följa med. Jag stannade i bilen medan mamma och Ben togs till något överhuvud, som deklamerade att det var förbjudet attt ta kort i detta land. Herregud, vaddå förbjudet? Det är egentligen något han hittat på. Men han menade att landet har många fiender (presidenten blev skjuten i huvudet för någon månad sedan och ingen vet ifall han ännu lever). Han undrade ifall mamma var en journalist som skulle skriva dåligt om landet. Ben försökte förklara men gubben vägrade lyssna. I stället satt han och skrev och skrev om vårt "brott".

Under tiden satt jag i bilen medan ett flertal tiggare kom fram. De var alla tvillingmammor som ville ha pengar till mat åt barnen. Jag satt och låtsades inte begripa någonting, för om jag hade börjat ge en person pengar, så hade jag snart haft bilen översvämmad av tiggare.

Efter 20-30 minuter kom mamma och sade att hon blivit tillsagd att gå och sätta sig i bilen, men att hon fortfarande inte visste hur det skulle gå eller om hon ens skulle få kameran tillbaka. Så jag gick till några militärer och blev hänvisad till en man som kunde lite knagglig engelska. Med hans hjälp gick jag in till kaptenen och Ben och föröskte fråga varför det var förbjudet att fotografera och att ingen någonsin sagt något om detta till oss. Dessutom verkade de tveksamma till att Ben och jag var ett par, så jag gav honom en stor puss framför ögonen på dem. Men sedan blev jag beordrad att gå och sätta mig i bilen också. Kaptenen ville inte ha ett gnälligt fruntimmer i "förhörsrummet"...

Till slut kom Ben ut till oss i bilen och bad mig följa med för att radera bilder i kameran. Men när jag visade bilderna för kaptenen, så såg han att det bara var vanliga semesterbilder och inga på militärer, poliser etc, så vi fick behålla alla kort och kameran. Men Ben fick skriva under på att vi inte skulle fototgrafera mer i detta land. Som om vi brydde ioss... Det lustiga är att han aldrig kollade våra papper för att säkerställa vår identitet!

Jaha, men nu skulle väl färden gå smidigare efter detta ofrivilliga pitstop på en timme? Nä, vid de andra kontrollerna fick vi nästan alltid visa papper på bilen, passen etc. En gång bad en militär oss visa upp att vi var vaccinerade. Vi viftade bara med våra gula foldrar och han nöjde sig med det - kollade aldrig i dem att vi verkligen fått sprutan. Dessutom är det inte hans sak att kolla vaccineringen!

Vid ytterligare en kontroll fick jag visa mitt körkort. Militären sade att det inte gällde i landet, att man som turist måste ha ett speciellt körkort. Skitsnack! Som turist kan jag åka på mitt svenska körkort i alla länder under ett par månaders tid! Men han gav sig inte och Ben och jag fick stå ute med honom och dividera. Till slut ledsnade hans kvinnliga kollega på honom, tog körkortet och alla papper ifrån honom och gav mig dem och sade att jag kunde åka. Mannen hade uppenbarligen ingen koll på reglerna och det insåg hon rätt snabbt.

När vi skulle äta vår medhavda matsäck, så stannade vi till vid ett hus och frågade om vi fick sitta där och äta. Inga problem - vi fick till och med stolar framburna. Gästvänligt folk i detta land! Innan vi skulle gå hälsade mamma på en lite pojke, som började gallskrika över att få se detta vita spöke... =)

Strax innan vårt resmål fanns en lång, smal järnbro. Inget möte, så jag började köra. Men då kom snart en taxi från andra hållet och började köra han med. Nåja, det fanns ett ställe i mitten där man kunde mötas och släppa förbi varandra, så jag var inte orolig. Men nädå - han tänkte inte låta mig passera! Han stannade front mot front, klev ur och började gapa åt mig att jag skulle backa. Återigen fick stackars Ben kliva ut och dividera på franska. Om taxibilen backade fem meter, så kunde vi köra förbi varandra. Men chauffören och hans manliga passagerare stog utanför och skrek och vägrade se det logiska - vi skulle backa, punkt slut. Annars skulle de kasta oss i sjön! Han menade att han hade företräde - fast det hade han ju inte eftersom jag börjat köra först. Rasistisk var han också för att mamma och jag var vita. Bakom taxin bildades snart en jättekö och ännu fler gapande bilister kom fram. Jag insåg att jag skulle vara tvungen att backa, eftersom ingen bil fanns bakom mig, medan kön på andra sidan ringlade sig över hela bron. Men jag gav mig inte utan strid utan hasplade ur mig en rad haranger på ful svenska åt dem. Till slut kom en trevlig man gående på bron och bad mig artigt att backa. Då tyckte jag det var OK. Varför inte börja med att be artigt? Jag backade och suckade över mentaliteten hos vissa i detta land (fast i ärlighetens namn, så är det ju inte typiskt bara för detta land).

När vi väl kom till staden, så var vi så slut efter alla dessa äventyr att vi bara vände och åkte tillbaka. Med fasa såg vi framför oss att vi skulle passera alla dessa 11 kontroller igen, men till vår glädje så kunde vi bara köra rätt igenom dem utan att behöva visa papper. Militärerna och poliserna kom ihåg att de redan kollat oss, så vi kunde passera.

Det var redan mörkt när vi väl kom hem och vi somnade tidigt alla tre!


4 januari:
Eftersom vi lämnade igen bilen igår kväll, så skulle vi inte kunna göra någon större utflykt idag. Inte för att vi ville heller... Men Ben och jag gick till en målarateljé vi sett vid stora vägen. Jag shoppade fyra handmålade tavlor för 60:-!

Efter det gick vi till en strand Ben hört ska vara så fin. Men folk stod en bit från stranden, för en bro hade rasat på nyårsnatten, så för att komma till den fina stranden var man tvungen att simma eller gå över ett ställe där det var nästan två meter djupt med vatten. Det var nämligen flod, så de flesta stod där och väntade på ebb, så de skulle kunna gå över utan problem. Det skulle ta 10 minuter sade de. Skitsnack, sade jag till Ben. Han ville inte blöta ner sig, men jag tog av mig klänningen och simmade över i bh och cykelbyxor, liksom några andra tjejer gjorde. Väl på andra sidan kunde jag gå till stranden, men tyvärr var den inte så fin. Även här var det skräpigt och en bit ut i vattnet blev det lerbotten. Jag och en hel drös afrikaner återvände samtidigt (de hade haft någon utbildning/information, så därför slumpade det sig att jag och typ 50 till gick samtidigt). De var imponerade över att jag kunde simma, för det är inte många här som kan. Tydligen hade någon drunknat igår pga det. En kvinna menade att jag kunde simma för att jag har så korta ben... (Visst, 178 cm lång - då har man kanppast korta ben...).

På kvällen fick vi låna ett USB-minne av Emelie, så jag skulle kunna publicera på min blogg. Tyvärr var IT-caféet i närheten stängt, liksom ett vi åkte i taxi till. En grannkvinna höll på att fixa med middagen och nyfiken som Ben är, så frågade han vad det skulle bli. Kvinnan tog då fram två döda boaormar, som hon skulle göra soppa på!


5 januari:
På förmiddagen tog vi taxi till IT-stället och fick hyra världens söligaste dator i en timme. Det tog 20 minuter att logga in på bloggen, en kvart att logga in på yahoo osv. Vi hann inte mycket på denna timme, så det var tur att jag skrivit texten på datorn i huset redan, så jag bara kunde klistra in texten i bloggen!

På eftermiddagen fick vi låna en chaufför av Bens syster, så vi åkte iväg och skulle kolla ifall vi ville köpa något sista innan avfärden i morgon. Chaufför, så behändigt! Han körde i den kaotiska trafiken och när vi stannade och gick till en massa "affärer" så följde han med och bar kassarna. Dessutom gick han iväg och handlade lite, som vi ville ha. Smidigt! =) Jag köpte några saronger och en klänning och en t-shirt. Allt kostade typ 35:- styck.

Bens bror kom på besök senare. Även Emelie och henns dotter kom för att hälsa på en sista gång innan vi reste, men tyvärr kom taxin vi ringt efter strax efter hennes ankomst, så det blev ett kort besök. Med taxin åkte vi till en fin pub vi sett i närheten. Tyvärr upptäckte vi den inte förrän idag. Eftersom det bara severas öl och läsk på stans pubar och jag inte tycker om öl, så tog jag vin med mig. Det var inga problem att få dricka det där! På denna pub var det enda gången vi någonsin fått glas serverat till oss också.


6 januari:
Avresedag. Strömmen gick tidigt i natt, redan vid 1-tiden (ska egentligen ha ström till kl. 8), så det var en svettig sista natt. Med en chaufförs hjälp åkte vi till Air France och checkade in bagaget. Vi beökte också snidarverkstaden, där mamma hämtade upp sitt specialbeställda armband. Fick köpt en duk och servetter i en souvenirbutik också. Min älskling köpte en varsin statyett åt mig och mamma också.

Vi fick äta hos Bens syster och ta farväl av dem. Rama har verkligen varit snäll mot oss, som lånat ut sitt fina hus, lånat ut kläder, bjudit oss på massor med mat osv. Hon fick ett halsband av mig, som jag gjort själv i Sverige. Jag fick en träskulptur av henne. André, som är en av två studenter som bor vid huset vi huserade i och vaktar det när ingen är där, köpte en tavla som han gav mig. Så gulligt av en kille, som verkligen inte har det fett här i livet!

Vi åkte till flygplatsen på kvällen. Tack och lov hade Ticket fått tag på mig ett par dagar tidigare för att meddela att avgångstiden ändrats till två timmar tidigare. Orsaken var att vi nu skulle mellanlanda i Mali. Med militärens hjälp, han som mötte oss när vi anlände, kom vi lätt som en plätt förbi alla köer och kontroller. Det var väldigt tråkigt att säga farväl till Ben. Nu måste jag klara mig utan honom i en månad igen!

Tiden i Guinea har varit otroligt spännande och lärorik. Jag har fått se saker jag aldrig skulle få uppleva i ett annat land. Landet är fattigt, men inga folk svälter. Det finns gott om mat och landet är egentligen rikt på mineraler etc och därför skulle alla kunna ha det bra ifall infrastrukturen fungerat bättre. Trots att folk inte hade det bra materiellt, så tycker jag ändå att människorna är glada och kan ha det roligt tillsammans. Jag tycker vi lägger för stor vikt vid det materiella. Blir våra barn lyckligare av att ha 600 leksaker (genomsnittet för en 5-åring har jag för mig)? Nä, verkligen inte. Barnen leker inte med sakerna och jag vet att min yngsta son en dag när han var mindre grät, för att han hade dåligt samvete över att han inte lekte med allt han fått i julklapp. Barnen i Afrika har använt sin idérikedom och byggt bilar av konservburkar osv. Jag tror inte de är olyckligare för att de har färre leksaker! Människorna är också betydligt mer sociala än vi i Sverige är. Här hälsar man ofta på varandra utan att ringa och föranmäla att man kommer. Här behöver man inte känna sig ensam, vilket många männsikor i Sverige gör. Även jag! Folk prioriterar mat i magen och hela, rena kläder. Jag kände bara två gånger att någon luktade svett och det är imponerande med tanke på att det var runt 35 grader varje dag och folk inte har så mycket pengar. Att man bodde mindre bra verkade spela mindre roll. De såg till att ha det städat och fint och det är ju det som är det viktiga.

Jag skulle utan problem kunna tänka mig att åka tillbaka till Guinea. Fast nästa gång vill jag kunna lite franska, så man kan kommunicera mer med folket. Jag är glad över att jag gjorde resan och har upplevt min mest händelserika jul någonsin! =)

Flygresan hem gick bra, men var så klart rätt seg. Vi mellanlandade i Mali en timme för att byta ut besättningen. Vi landade i Paris vid 5.40 på morgonen, och hade knappt sovit en blund. Efter fyra timmar avgick nästa plan, det som tog oss till Arlanda. Jörgen var snäll och hämtade oss. På vår avresedag, onsdagen, så hade det varit 30 minusgrader i Uppsala läste jag i UNT. Samtidigt hade vi 46 grader i Guinea - en skillnad på 76 grader!! När vi landade var det "bara" 9 minusgrader, men det kändes riktigt kallt!

Väl hemma igen har jag tagit det lugnt och mest tvättat och sovit. Och bloggat, så klart... =) En hel del praktiskt har jag fått ta itu med också - jag fick 9000:- för lite i lön i december, (de hade dragit av min tjänstledighet dubbelt för två månader) och har fått reda till det. Bens hyra har inte kommit till oss, så jag var tvungen att ringa och fixa betalningen med den. Och inte minst så har jag fått prata engelska med en fransos på Air France och fått veta att jag måste skriva ett detaljerat brev som klagomål på att vårt bagage inte kom på tre dagar. Puh! Dessutomn var tv:n trasig, men jag har fått låna en av Jörgen. På måndag börjar jobbet igen och då sitter jag där bland alla blekfisar och kliar på mina myggbett! =) 

Nyårsafton 2009:
Vi bjöd Rama och hennes man på pannbiff med lök, brun sås, ärter och potatis till lunch. Hade köpt blåbärssylt till bröden, men det var bara jag som åt av det. Jag vet, det passade inte precis till, men var ju ändå en tvättäkta svensk smak! Mamma mådde inte alls bra och låg och sov utan att äta. Ben och jag köpte ingefära till henne och Ben ordnade en dundermedicin, som botade hennes halsonda i ett slag.

Ben körde bilen till en mekaniker i närheten. Kopplingen var nästan helt trasig och skulle kosta en hel hundralapp att laga!

På kvällen åkte Ben och jag återigen till puben med taxi. Vi drack gindrinkar och dansade disco, pratade med hans kusin + flickvän och en främmande man, som också kunde en del engelska. Jag/vi chockade dem med att berätta om hur svenska hundar har det: skitdyra veterinärräkningar, hunddagis, djurambulans etc. I hela huvudstaden finns typ tre ambulanser till hela befolkningen... Och att hundarna får sova inne tyckte de var konstigt, men de förstod det när vi påpekade hur det svenska klimatet är. Tack och lov att Ben kände ägaren! En titt på toaletten, där inget rinnande vatten fanns, var inte trevlig, men jag fick låna ägarens privata toalett där det var hyfsat rent och rinnande vatten.

Ringde och grattade Johan vid svenska tolvslaget. När klockan blev 12 i Guinea, så sade man bara "Gott nytt år" och så var det inget mer med det. Fast mamma hade sett några raketer från sitt fönster där hon satt inlåst i huset. Vi hade bara en nyckel, så vi var alltid tvungna att låsa in henne när vi gick ut, och det gick inte att öppna inifrån heller.

När vi åkte hem så delade vi taxi med Bens kusin + flickvän. Vi fick sitta alla 4 i baksätet i den trånga bilen, eftersom en annan kusin satt i framsätet bredvid föraren. Jisses vad trångt i en liten renault! Jag var tvungen att säga till Ben "Hoppas din kusin inte har något emot att jag håller honom på knäet"... Det hade han inte, men däremot var kusinen tämligen upprörd över att främlingen på puben hade pratat så mycket med mig, som ju är en upptagen kvinna. Fast för Ben spelade det ingen roll, han förstår att mannen bara var nytfiken och tyckte det var kul att prtata med en från ett annat land (jag var den enda vita i hela området bland pubarna/discona). Men kusinen hade svårt att smälta det.

Ja, kulturen är helt annorlunda i Guinea. Ben och jag pussades öppet, men jag såg aldrig någon annan som gjorde det. Väldigt få håller ens varandra i handen. En berusad man kom också fram till Ben och sade att han hade respekt för honom, för att han var med en vit kvinna...

På väg hem i taxin, så belv vi stoppade av militärer två gånger och fick visa id-papper. Sedan var det bara att köra vidare. Vad de vill med sina kontroller begriper jag inte. När vi väl kom hem var klocklan redan halv tre på natten, men jag hade en trevlig nyårsnatt i varje fall! Hela kvällen, med taxi och drinkar, kostade oss hundra svenska kronor...



1 januari 2010, grattis Johan 14 år!
Idag gick Ben för att hämta bilen, men det visade sig vara ett större fel än väntat, så vi är utan bil ett tag till. Mamma och jag tillbringade dagen i lugn och ro i huset, medan Ben stressade iväg med mekanikern i en taxi till stan, för att få tag på reservdelar. Tyvärr var det stängt eftersom det var röd dag idag. På väg hem krockade hans taxi också, men lyckligtvis blev ingen skadad, utan det var bara bilen som fick lite skador. När Ben äntligen kom hem vid 19.30 på kvällen, så var vi alla tre vrålhungriga och Ben hade köpt en nyslaktad höna + lite ingredienser, som vi lagade till. Rätt segt, men det gick ner!

En flicka och hennes två syskon har blivit väldigt påträngande. De kommer och tigger kakor, knackar på dörren och när man öppnar, så kliver de bara in och sätter sig på golvet i vardagsrummet. Nu har Ben sagt till flickan och hennes mamma att hon inte får komma dit mer. Det respekterade hon, så vi såg inte henne mer förrän vi åkte till flygplatsen den 6:e.


2 januari:

Tyvärr kunde vi inte få hjälp med bilen av Rama, för hon och sonen är sjuka och har fått åka till sjukhuset. Sonen har visat sig ha början på Tyfoid-feber och fick dropp! Lyckligtvis kunde han åka hem efter det.

På förmiddagen åkte vi taxi för att handla mat, men det var stört omöjligt att hitta en affär, där smör etc stod i kylen. Antalet affärer över huvudtaget är pyttelitet. Oftast säljer folk det mesta i små skjul eller - oftast - på en träbänk vid vägkanten. Försäljare finns precis över allt. Men vi västerlänningar vill ha lite "lyxigare" mat, såsom ost, juice, te och kaffe till frukost, så vi får uppsöka någon liten supermarekt där sådant finns. Oftast är det libaneser som ägare dessa butiker. Där går det att handla köttt också, för på marknaderna vill vi verkligen inte köpa sådant! Köttet hänger i 35-gradig värme med en massa flugor på sig. Garanterad magsjuka om man äter det och inte är van! Det är därför vi ätit så lite kött under vår vistelse i Guinea. Ett par gånger har det blivit nyslaktad höna till mat, för då är ju köttet fortfarande fräscht. Tonfiskburkar har det också blivit några (fast inte för min del, så klart!).

På väg hem stannade vi vid en pizzeria. Vi hade hyrt taxin i en timm,e, för 30:- och pizzorna kostade 20:- styck. Tyvärr var de helt smaklösa och tråkiga, men man blev mätt i varje fall.
 
Bens väninna Emelie var snäll och lånade ut sin bil till oss under lördag eftermiddag och hela söndagen. Med den åkte vi till stranden. Det var en massa festligeheter där - DJ, liveband på kvällen mm. Jag tvingade med Ben att bada. Nog för att man är uttittad som vit i klänning, men vit i badddräkt blir ännu mer uttittad! Fast till vår förvåning fanns det ytterligare fyra vita på stranden (alla män).

Försökte köpa en klänning på vägen hem, men det är ju skitsvårt att hitta något som passar. I detta land är 99% av befolkningen smal... (Ingen svälter dock, utan de ser alla friska och sunda ut). Flera gånger har män beundrande kommenterat till Ben "Åh, vilken kraftig kvinna du har!". Här är det positivt att vara kraftig, men som svensk blir man ju inte glad över att få höra att man är tjock...

På kvällen tog jag en urindrivande tablett. Jag dricker rätt mycket, svettas masssor men kissar sällan. Det gör att all resterande vätska har samlats i fötterna/underbenen. Det ser ut som om fötterna är gjorda av ballonger...

Resan ner till Guinea var väldigt nervös, mer nervös än den borde vara. Incheckningen tog väldigt lång tid, så vi förstod tidigt att planet inte skulle avgå i tid. Väl ombord blev vi sittandes rätt länge innan  planet började rulla. Men då luktade det bränt, så planet var tvunget att repareras och skulle det inte fungera, så skulle resan ställas in helt. Lyckligtvis fungerade det och tre timmar försenade anlände vi till Paris. En timme kvar innan nästa flyg skulle gå – tur att vi inte blev mer sena, för då hade vi inte hunnit med Guinea-flyget. Och planen till Guinea går bara varannan dag, och jag hade inte lust att spendera hela semesterkassan på hotell i Paris…

 

Vi landade sent på kvällen (även parisplanet var försenat, men bara en timme) och hettan som slog emot oss var överväldigande.

 

Vi möttes inte av Ben, som jag hoppats, utan av en militär som frågade ifall vi var Jeanette och Yvonne. Han kunde ingen engelska, men vi förstod att han ville att vi skulle ge honom våra bagagelappar. Sedan följde vi efter honom, utan att veta vad som hände eller ens ifall han var en ärlig människa utsänd av Ben… Nåväl, till slut togs vi till VIP-rummet och där väntade min älskling på oss. Tyvärr kom inte vårt bagage förrän drygt tre dagar senare – tydligen lamnade det inte Arlanda förrän tre dagar efter oss. Flygplatsen ska få sig ett samtal när vi kommer tillbaka…

 

De första dagarna fick vi låna kläder av Bens syster, så vi såg nästan ut som infödda afrikaner. Bortsett från att vi var vita då… Nästa gång jag reser kommer jag helt klart att packa andra saker i mitt handbagage. Nu fick jag inga mediciner på flera dagar och ett extra par underkläder hade varit trevligt (även om Bens syster hjälpte oss på den fronten också).

 

De första dagarna shoppade vi lite. Men vi upptäckte snabbt att eftersom det nästan inte finns några vita alls här nere, så vill ALLA sälja sina prylar till oss. Man blir helt omringad! Faktum är att jag nog ser fler albinos än vita här. Varje dag ser man kanske 3-4 albinos och 2-3 vita. Jag vet inte varför det är så många albinos här; i Sverige har jag bara sett en enda på alla mina 39 år. Vita kallas i varje fall för Foti och det hör man folk ofta säga bakom ryggen på oss eller rätt ut: Bon jour, Foti! Då svarar jag Bon jour, Fore! Som betyder goddag, svarta människa! Utittad blir man I varje fall och då menar jag totalt utstirrad!

 

Julafton förflöt utan att något speciellt hände. Jag hade köpt glitter, som vi satte i ett barrträd på baksidan, men maten blev allt annat än julig! Vi ringde hem till våra barn i varje fall och även om vi inte kunde prata länge, så var det mysigt att få höra deras röster.

 

 

 

 

 

 

Juldagen blev ett riktigt äventyr! Vi åkte iväg till hamnen, för vidare färd till ön Room. I hamnen skulle papper skrivas på och flytvästar hyras, samtidigt som vi var väldigt påpassade av en tiggare. Sådana finns det tyvärr alltför gott om i detta land. Många av dem är handikappade och en av de värre vi hittills sett var en man med hopskrumpna ben, som rullade (som kullerbyttor) för att ta sig fram. Att han tiggde vid en vältrafikerad väg gjorde inte saken bättre precis.

 

Nåväl, när vi äntligen skulle gå till båten, så blev vi stoppade av “tullen”. De ville se våra biljetter och papper. Tydligen ska turister ha tillstånd av immigrationsmyndigheten eller liknande, men vi tyckte att våra pass dög, som ju innehöll visum och därmed bevisade att vi får vistas i landet. Den kvinnliga kaptenen var mycket förbannad och Ben + alla inblandade i vår båtfärd + hon diskuterade livligt på franska medan jag och mamma satt och svettades i våra flytvästar. Efter något telefonsamtal typ 20 minuter senare kunde vi i alla fall få åka iväg. För att komma till båten fick vi kliva över flera andra båtar – en balansakt som heter duga!

 

Nästan en timme senare var vi framme på ön Room. Då hade vi passerat åtskilliga rostiga vrak, där folk tidvis bor när de håller på att montera ner delar av vraken för att ta tillvara på dem.

 

En inspektion av “hotellet” gjorde att vi tyckte att det var Ok att bo där. Vi hyrde ett rum med dubbelsängar i våning för cirka 100 kronor. Billigt för tre personer! Det visade sig dock ha låg standard för oss västerlänningar, vilket vi inte upptäckte förrän senare. Toaletten var i golvnivå, så man fick stå på huk när man skulle uträtta sina behov.Men det är ju alltid spännande att prova på nya saker… =) Rinnande vatten fanns inte, så man fick hälla vatten i toaletten när man “spolade” och avloppsröret mynnade ut bland klipporna 15 meter bort… Duschen bestod av att man öste vatten ur en massa kar över sig. Rumstempererat vatten, så klart. Här kunde man inte bestämma temperaturen själv!

 

I vårt rum fanns en takfläkt till vår glädje. Men glädjen blev kortvarig. Det visade sig att “hotellet” (som bara hade 3 rum till uthyrning) fick elen från solenergi, så på natten lade fläkten av. Det var stört omöjligt att sova där. Vi dröp av svett och jag mådde illa av annalkande värmeslag. Ben öppnade fönstret, men det gjorde ingen skillnad. Så klockan 1 på natten flyttade vi ut våra madrasser på terrassen och sov under stjärnhimlen. Även om det är minst 25 grader på natten, så kom en och en annan svag bris ibland och svalkade. Fast det var inte lätt att sova ute heller. Trots madrasserna var det lite hårt att ligga, havets vågor slog med kraft mot klipporna och andra människor (inklusive Ben) festade på terrassen till klockan 2 på natten. Lyckligtvis gick inte solen upp förrän vid 7-tiden, så lite sömn fick vi i varje fall.

 

Första dagen på Room tillbringade vi på öns enö sida. Det var så sjukt varmt i vattnet där – garanterat 30 grader! Inga vågor, strålande sol och väldigt lite folk. En paradisstrand!

 

Andra dagen, efter den jobbiga natten, gick vi till en strand på andra sidan ön. Där var det vågor, lika varmt i vattnet och inga männiksor alls. Där låg också öns dyraste “hotell” – de hyr ut bungalows för 50 euro per natt! Men pga det politiska läget i landet, så finns nästan inga tursiter alls i hela landet nu. Fast jag såg ändå fler vita människor på denna ö än jag sett I hela huvudstaden!

 

När vi skulle åka hem, så kom vår “taxi-båt” två timmar för sent, så vi fick skippa att åka och besöka ytterligare en av öarna, där det finns ett gammalt fängelse.

 

När vi kom tillbaka till hamnen och återigen balanserat över en massa andra båtar, så fick vi åka “bush-taxi”. Så kul att prova på lite inhemskt! Det finns lika många taxibilar som privata bilar här. De är alltid gula och oftast i halvrisigt skick. Fast helrisiga taxibilar finns också! De ligger alltid i högerfilen och kan utan förvarning och utan blinkers stanna till vid kanten för att plocka upp/släppa av passagerare. Dessa står överallt längs kanten av vägen och viftar på taxibilar. Vanligt folk har nämligen inte råd med bil, så därför åker “alla” taxi här. Vår taxifärd på 5 minuter kostade motsvarande 3 kronor. Lite skillnad jämfört med Sverige…

 

Här nere har de ingen bilbesiktning, det är helt uppenbart. Vissa bilar är rullande vrak, så rostiga och ihopknycklade så det är obegripligt att de går att köra. Fast rätt ofta så blir bilarna stående i trafiken för att de gått sönder, vilket inte är så konstigt men jobbigt för oss övriga trafikanter. Ibland har folk värstinglass på taken också.  Inte sällan ser man skåpbilar eller lastbilar där folk står utanför och håller i sig medan fordonet kör. Livsfarligt!

 

Längs alla vägar, inklusive motorvägen, finns alltid massor med folk. I högerkant står alla som väntar på taxi och i båda kanterna finns folk som ska korsa vägen. Detta gör de genom att springa när det blir en pyttelucka i trafiken – även om bilarna har hög fart. Dessutom finns alla – oftast barn – som säljer en massa produkter så fort det blir köer. De går mellan filerna och håller upp sina produkter till försäljning. Oftast är det telefonkort, men bomullstops, näsdukar, insektsspray, popcorn, dvd-filmer, cd-skivor, frukt och frön är också vanligt. De säljer precis allting! Livsfarligt att gå där bland bilarna eller att korsa gatorna där, men folk bryr sig inte.

 

Att bilarna kör mer eller mindre utan trafikregler gör ju inte sakne bättre. Antalet filer beror på hur många bilar man kan klämma in i bredd. Omkörningar på höger sida är minst lika vanligt som korrekta omkörningar. Blinkers används väldigt sällan. Närt man är i en rondell, så har man väjningsplikt!! Livsfarligt för en intet ont anande europé…

 

Jag kör bil varje dag här. Vi har fått låna en av Bens snälla syster Rama. Och oj, vad jag kör ! Jag tar seden dit jag kommer och kör lika galet som alla andra…

 

Måndag 28 december 2009 :

Igår hade vi rena zoo:et här. Först en stor spindel i köket, sedan en kackerlacka som envisades med att springa emot oss när vi skulle fota den (och mamma och jag sprang snabbt därifrån då…) och sist men inte minst en mus. Det har jag sett flera kvällar utan att säga något åt min rått-rädda mamma, men denna missade hon inte. Annars är det mest ödlor här. Och på ön såg vi många fladdermöss.

 

Idag åkte vi till stan. Först åt vi hos Rama, sedan växlade vi pengar på stan. För 100 euro får man nästan 900 000 guineanska franc, så det är lätt att vara miljonär här… Vi besökte en skulpterarverkstad och mamma måttbeställde ett armband hon tyckte om.

 

På vägen hem svängde vi förbi stranden. Det var ganska mycket folk + en DJ som spelade hög musik. Sångaren från förra gången var också där och förärade oss med en till sång.

 

Hemma hade en granne en sjuk 6-månadersbebis. Troligtvis var det tänder på gång, men hon fick en alvdeon av mig och blev tydligen bra, för pappan kom till oss med bebisen nästa dag och tackade så mycket för medicinen.

 

Tisdag 29 dec :

Idag åkte vi till en jättestor marknad i Medina. Vi shoppade bland annat tyg att klä om mina köksstolar med för 100 kronor, väskor för 35-45 kronor styck, halsband, deodoranter (5 kr styck), parfym etc. Ben blev också bestulen på en kamera.

 

Onsdag 30 dec:

Vi gjorde återbesök hos skulptörerna, men mammas armband var ett riktigt hafsverk och hon krävde att de gör om det ifall hon ska köpa det. Jag lyckades alldeles själv pruta till mig en elefantstaty för 160 kronor. Det är gjort i ett trämaterial, som är svart varvat med lite vitt i. Skitsnyggt! När vi var på stan shoppade vi också ingredienser så vi kan tillaga en svensk middag. Rama vill gärna att vi bjuder på något svenskrt, vilket är klurigt i ett land där svenska ingredienser/kryddor/tillbehör inte går att få tag på.

 

När vi kom hem blev mamma dålig. Magen hennes var inte glad och så började en dunderförkylning bryta ut.

 

På kvällen åkte Ben och jag “bush-taxi” I en sjukt galen bilfärd till en pub, där Ben känner ägaren, Alfa. Vi var där en timme innan vi åkte hem igen, denna gång med en betydligt lugnare chaufför.