Har fått en ny TV helt gratis!
Pust, stånk och stön! Tänk vilken skillnad det är på att vara ledig och att jobba... Har visserligen bara hunnit med tre arbetsdagar, men är helt väck i skallen redan. Trots den ännu korta terminen, så har jag redan blivit tidsoptimist. Skulle brassa iväg till Almungeskolan på morgonen för studiedag där och enligt GPS:n skulle jag ha hela två minuter från parkeringen till mötesplatsen. "Äsch, det gasar jag in på vägen", tänkte jag, men traktorer, bilköer, slingriga vägar med konstant möte och en handfull fartkameror satte P för den idén. Nåväl, som genom ett under gled jag i varje fall in hela två minuter före utsatt tid.
Laddad med två stora burkar Red Bull, så angrep jag och kollegorna dagens uppgift. Trots intaget av koffeinchocken, så tröt energin redan 10.30. Tur det bara var en timme kvar då...
Efter intensivt arbete med mina ämneskollegor tillbaka på Sävjaskolan, så troppade alla av i rask takt. Men nu först började energidrickan göra sitt och jag var inte redo att slänga in handduken riktigt än. Satte mig att skriva ut ett hundratal sidor från en uppsjö dokument, men blev bara mer och mer stressad över att jag strax kunde bli inlarmad på jobbet, eftersom alla verkade vilja gå hem. Kastade mig ut från skolan strax innan fem, eftersom det kändes som en magisk tidsgräns.
Dagisterminen har inte börjat bra heller. Amber sköter sig inte alls och måste därför sluta. Jag behöver omplacera eller sälja henne, förhoppningsvis till någon som inte har andra hundar. Det är självfallet väldigt svårt att ta ett sådant beslut, men det är helt klart det som blir bäst för henne. Hennes enorma osäkerhet och skällighet förstärks när hon är med Embla. Har jag riktig tur hittar jag någon som kan ta hand om henne en längre tid, så hon kanske ändrar sitt beteende. Kanske finns sedan möjligheten för henne att komma åter till Embla och oss?
Efter första arbetsdagen i tisdags hände något smått otroligt. Jag åkte till El-giganten, eftersom jag fått meddelande att min tv var klar att hämta ut. Men det visade sig att den var omöjlig eller för dyr att laga, så jag skulle få hämta ut en likvärdig tv, alldeles ny, alldeles gratis! Så det blev till att knalla in, peka på en bra och få den ilastad i bilen. Great!! Nu förlåter jag företaget, för att "reparationen" drog ut så länge på tiden!
Nähä, nu är klockan 21:40 och det betyder att gamla tanter som jag själv behöver krypa ner i sängen. Annars snoozar jag minst en timme i morgon bitti och stressar i väg halvt påklädd och utan frukost i magen. Vore inte bra...
Laddad med två stora burkar Red Bull, så angrep jag och kollegorna dagens uppgift. Trots intaget av koffeinchocken, så tröt energin redan 10.30. Tur det bara var en timme kvar då...
Efter intensivt arbete med mina ämneskollegor tillbaka på Sävjaskolan, så troppade alla av i rask takt. Men nu först började energidrickan göra sitt och jag var inte redo att slänga in handduken riktigt än. Satte mig att skriva ut ett hundratal sidor från en uppsjö dokument, men blev bara mer och mer stressad över att jag strax kunde bli inlarmad på jobbet, eftersom alla verkade vilja gå hem. Kastade mig ut från skolan strax innan fem, eftersom det kändes som en magisk tidsgräns.
Dagisterminen har inte börjat bra heller. Amber sköter sig inte alls och måste därför sluta. Jag behöver omplacera eller sälja henne, förhoppningsvis till någon som inte har andra hundar. Det är självfallet väldigt svårt att ta ett sådant beslut, men det är helt klart det som blir bäst för henne. Hennes enorma osäkerhet och skällighet förstärks när hon är med Embla. Har jag riktig tur hittar jag någon som kan ta hand om henne en längre tid, så hon kanske ändrar sitt beteende. Kanske finns sedan möjligheten för henne att komma åter till Embla och oss?
Efter första arbetsdagen i tisdags hände något smått otroligt. Jag åkte till El-giganten, eftersom jag fått meddelande att min tv var klar att hämta ut. Men det visade sig att den var omöjlig eller för dyr att laga, så jag skulle få hämta ut en likvärdig tv, alldeles ny, alldeles gratis! Så det blev till att knalla in, peka på en bra och få den ilastad i bilen. Great!! Nu förlåter jag företaget, för att "reparationen" drog ut så länge på tiden!
Nähä, nu är klockan 21:40 och det betyder att gamla tanter som jag själv behöver krypa ner i sängen. Annars snoozar jag minst en timme i morgon bitti och stressar i väg halvt påklädd och utan frukost i magen. Vore inte bra...
Morgonljud
Så himla dumt. Vad hade jag trott egentligen? Hade tänkt att hundarna skulle vara på dagis idag, trots att jag är ledig, eftersom det är svårt att promenera med dem och ha en bruten hand (nåja, f.d. bruten i varje fall). Satte aldrig larmet och givetvis vaknade jag inte förrän dagisfröken ringde och undrade ifall vi skulle komma. Men eftersom jag inte skulle hinna dit inom 10 minuter, så var det lika bra att de stannar hemma.
Och eftersom det är dags att börja jobba igen i morgon, så var det ingen idé att somna om, hur gärna jag än önskade det. Försökte hålla mig vaken genom att lösa sudoku. Puckat, så klart. Det gör mig alltid supersömnig... Nä, lade mig ner med tänd lampa och även om ögonen vägrade hålla sig öppna, så försökte jag hålla hjärnan vaken genom att lyssna på alla ljud.
Ylande. Grannen är visst tillbaka från sin semester med sina tre trasselsuddar, som har en tendens att skälla stup i kvarten. De brukar dra igång mina egna hundar, så det är rätt irriterande. Det var skönt när de var bortresta även om karlns arbetsbil är smått defekt, så larmet startar i tid och otid. Det är otroligt så bortskämd man blir med tystnad när man inte bor i staden...
Därefter snurrande tvättmaskin. Jag satte på den när jag gav hundarna mat, men för vilken gång i ordningen? Jag har nog Sveriges renligaste tonåringar, med tanke på hur mycket tvätt de producerar! Nu är det bara någon maskin kvar dock, inann tvättkorgen är helt tom - säkert i flera minuter. Det får mig att tänka på de rena lakanen jag ligger emellan. De har hängt ute på tork, så de luktar lite speciellt. Gott, skulle många säga, men jag tycker faktiskt inte att utehängande tvätt luktar gott. Jag föredrar den kemiska lukten av fosfater och annat onyttigt som finns i tvättmedlet!
Regnsmatter mot taket. Mysigt! Jag har nog alltid tyckt om regnet. Har inget emot att ta hundpromenaderna när det strilar ner. En av orsakerna är att man inte möter andra ute då, och med tanke på hur irriterade mina vovvar kan vara mot andra hundar, så är det skönt att få en lugn promenad för en gångs skull. Enda nackdelen med regnet är att tvätten, som hänger överallt i huset, inte vill torka.
Åskdån i fjärran. Också mysigt! Jag tycker det är häftigt att människan, som är så duktig, ännu inte lyckats bemästra Moder Natur. Krafterna i naturen är enorma och vi har inget att sätta emot. Även om jag är lite bekymrad när åskovädret är precis över mig, eftersom jag inte vill att mina elektriska apparater ska dö, så är jag aldrig rädd för min egen säkerhet. Men i dag behäver jag inte orora mig. Åskan är långt borta.
Nästa muller. Denna gång från min mage! Alltid när jag är i en period av migrän, så blir jag så hungrig hela tiden. Knappast det iodeala för figuren! Senaste migränattacken började i förrgår kväll, och den natten kunde jag inte somna förrän 6 på morgonen. Hade jag druckit kaffe, så hade jag kanske inte varit så känslig för koffeinet i treon. Hur ska det gå att jobba om jag inte somnar förrän 6 i fortsättningen?
Nu börjar även ögonen ge med sig och så sakteliga kan jag kliva upp och få i mig lite frukost - redan klockan 9.45 - rekord för denna sommar!
Och eftersom det är dags att börja jobba igen i morgon, så var det ingen idé att somna om, hur gärna jag än önskade det. Försökte hålla mig vaken genom att lösa sudoku. Puckat, så klart. Det gör mig alltid supersömnig... Nä, lade mig ner med tänd lampa och även om ögonen vägrade hålla sig öppna, så försökte jag hålla hjärnan vaken genom att lyssna på alla ljud.
Ylande. Grannen är visst tillbaka från sin semester med sina tre trasselsuddar, som har en tendens att skälla stup i kvarten. De brukar dra igång mina egna hundar, så det är rätt irriterande. Det var skönt när de var bortresta även om karlns arbetsbil är smått defekt, så larmet startar i tid och otid. Det är otroligt så bortskämd man blir med tystnad när man inte bor i staden...
Därefter snurrande tvättmaskin. Jag satte på den när jag gav hundarna mat, men för vilken gång i ordningen? Jag har nog Sveriges renligaste tonåringar, med tanke på hur mycket tvätt de producerar! Nu är det bara någon maskin kvar dock, inann tvättkorgen är helt tom - säkert i flera minuter. Det får mig att tänka på de rena lakanen jag ligger emellan. De har hängt ute på tork, så de luktar lite speciellt. Gott, skulle många säga, men jag tycker faktiskt inte att utehängande tvätt luktar gott. Jag föredrar den kemiska lukten av fosfater och annat onyttigt som finns i tvättmedlet!
Regnsmatter mot taket. Mysigt! Jag har nog alltid tyckt om regnet. Har inget emot att ta hundpromenaderna när det strilar ner. En av orsakerna är att man inte möter andra ute då, och med tanke på hur irriterade mina vovvar kan vara mot andra hundar, så är det skönt att få en lugn promenad för en gångs skull. Enda nackdelen med regnet är att tvätten, som hänger överallt i huset, inte vill torka.
Åskdån i fjärran. Också mysigt! Jag tycker det är häftigt att människan, som är så duktig, ännu inte lyckats bemästra Moder Natur. Krafterna i naturen är enorma och vi har inget att sätta emot. Även om jag är lite bekymrad när åskovädret är precis över mig, eftersom jag inte vill att mina elektriska apparater ska dö, så är jag aldrig rädd för min egen säkerhet. Men i dag behäver jag inte orora mig. Åskan är långt borta.
Nästa muller. Denna gång från min mage! Alltid när jag är i en period av migrän, så blir jag så hungrig hela tiden. Knappast det iodeala för figuren! Senaste migränattacken började i förrgår kväll, och den natten kunde jag inte somna förrän 6 på morgonen. Hade jag druckit kaffe, så hade jag kanske inte varit så känslig för koffeinet i treon. Hur ska det gå att jobba om jag inte somnar förrän 6 i fortsättningen?
Nu börjar även ögonen ge med sig och så sakteliga kan jag kliva upp och få i mig lite frukost - redan klockan 9.45 - rekord för denna sommar!
Jag har vuxit - på längden för en gångs skull!
ÄNTLIGEN har jag fått tillbaka min dator. De lyckades rädda alla mina saker, men jag vet ännu inte hur jag ska komma åt mina mail än. Får experimentera vidare, för jag misstänker att jag har en miljard olästa...
I onsdags åkte jag till Uppsala för min massagetid. Ben tog ledigt på torsdagen så jag kunde sova i Storvreta, eftersom jag hade en läkartid på torsdagen. Skulle kolla upp hur det gått med armen sedan operationen, men läkaren ägnade mig inte mer än ett par minuter och avfärdade den enda fråga jag hann ställa innan jag ens hann ställa klart den. Känns helt klart otillfredsställande!! Fick åtminstone träffa sjukgymnasten också och fick lite svar i varje fall.
Efter lunch åkte jag tillbaka till den man jag älskar så mycket, så mycket. Känns så himla jobbigt att behöva vara ifrån honom så mycket nu när jag börjar jobba heltid. Jag måste hitta en lösning, för jag skulle bara bli deppad om vi bara kunde ha ett helgförhållande.
På fredagen var jag själv med hans döttrar och vi åkte till Kulturhusets Rum för barn. Linn fick inte ta med sig vagnen, främst för att jag tycker hon är så stor nu (drygt 4 år), så hon behöver inte åka den hela tiden. Kunde skylla på att jag hade svårt att putta en vagn uppför trapporna med en bruten hand. Allt gick så klart jättebra!
När jag var på sjukhuset och väntade på doktorn, så passade jag på att mäta mig i rummet. Enligt den skulle jag vara 179,5 cm, men eftersom jag bara är 178, så antog jag att den visade fel. Men hemma igen berättade jag det för Andreas och eftersom jag tyckt att jag varit längre än 178 när jag jämfört med andra (ex Ben), så mätte vi oss. Enligt tumstocken var Andreas 183, precis som förväntat och jag var... 179,5! Vad fasiken - när växte jag?! Eller har jag alltid varit så här lång? När mätte jag mig sist egentligen? Borde man inte krympa med åldern...?
Har till min glädje också fått en extra semesterdag! Jag var helt inställd på att börja jobba på måndag, men lyckligtvis mailade rektor ett program för studiedagarna nu innan eleverna kommer och då visade det sig att jag inte börjar förrän på tisdag. Bonus!
I onsdags åkte jag till Uppsala för min massagetid. Ben tog ledigt på torsdagen så jag kunde sova i Storvreta, eftersom jag hade en läkartid på torsdagen. Skulle kolla upp hur det gått med armen sedan operationen, men läkaren ägnade mig inte mer än ett par minuter och avfärdade den enda fråga jag hann ställa innan jag ens hann ställa klart den. Känns helt klart otillfredsställande!! Fick åtminstone träffa sjukgymnasten också och fick lite svar i varje fall.
Efter lunch åkte jag tillbaka till den man jag älskar så mycket, så mycket. Känns så himla jobbigt att behöva vara ifrån honom så mycket nu när jag börjar jobba heltid. Jag måste hitta en lösning, för jag skulle bara bli deppad om vi bara kunde ha ett helgförhållande.
På fredagen var jag själv med hans döttrar och vi åkte till Kulturhusets Rum för barn. Linn fick inte ta med sig vagnen, främst för att jag tycker hon är så stor nu (drygt 4 år), så hon behöver inte åka den hela tiden. Kunde skylla på att jag hade svårt att putta en vagn uppför trapporna med en bruten hand. Allt gick så klart jättebra!
När jag var på sjukhuset och väntade på doktorn, så passade jag på att mäta mig i rummet. Enligt den skulle jag vara 179,5 cm, men eftersom jag bara är 178, så antog jag att den visade fel. Men hemma igen berättade jag det för Andreas och eftersom jag tyckt att jag varit längre än 178 när jag jämfört med andra (ex Ben), så mätte vi oss. Enligt tumstocken var Andreas 183, precis som förväntat och jag var... 179,5! Vad fasiken - när växte jag?! Eller har jag alltid varit så här lång? När mätte jag mig sist egentligen? Borde man inte krympa med åldern...?
Har till min glädje också fått en extra semesterdag! Jag var helt inställd på att börja jobba på måndag, men lyckligtvis mailade rektor ett program för studiedagarna nu innan eleverna kommer och då visade det sig att jag inte börjar förrän på tisdag. Bonus!
Semesterns roligaste helg slutade i tragedi
Lördag morgon var det äntligen dags för denna sommars största nöje - resan till Kolmården. Vi kom inte iväg så tidigt dom vi tänkt, tyvärr, men det var ingen panik eftersom vi skulle bo på hotell och därmed hade två dagar att utforska djurparken. Det var jag, Johan, Andreas med flickvän Johanna, min mamma, Ben och hans tre barn som åkte.
Mamma hade hyrt bil enkom för detta nöje och låg efter mig på motorvägen. Givetvis var det långa vägarbeten med förhatliga köer till följd. OK att vägar måste breddas, men när inte en byggarbetare finns på plats, så är det jäkligt irriterande. Kan de inte jobba även på helger, så trafikstörningen inte blir så långvarig!? Lagom till Nyköpings kommun ringde hon upp mig och informerade om att den kommunen leder Sveriges statistik över fasttagna fortkörare, så det blev till att puttra fram i 110. Tyvärr tillbringades större delen av resan i Nyköpings kommun...
Efter att Vildmarkhotellets personal ringt två gånger när jag var ett par kilometer från dem, för att kolla så jag inte glömt bort att jag bokat dem, så kom vi äntligen fram. Och för att riktigt understryka hur saknade vi var, så lyckades de ringa mig två gånger medan jag stod och checkade in också...
Rummen var inte det minsta märkvärdiga, men det gör ju inget när man bara ska sova där. Första dagen hann vi med större delen av djurparken. Vi såg en massa spännande djur och speciellt roligt tycker jag det måste ha varit för Ben, som trots att han är från Afrika aldrig hade sett en levande elefant eller giraff. Även hans barn var för första gången på en "riktig" djurpark och tyckte det var spännande. Jag och mina barn, som förvisso är garvade djurparksbesökare, njöt ändå i fulla drag. Turen avslutades med att vi fick gå in i en nergrävd buss i tigerhägnet. Dyrt, men helt klart värt pengarna! Guiden hade köttbitar med sig och matade dem genom gallret, bara två decimeter ifrån oss. Vilka rejäla tassar de katterna har! Fast tandborstningen hade det visst varit lite si och så med...
På hotellet fick vi sedan tid till att utforska alla pooler. Bortsett från att några ungar halkade omkull lite då och då, så var det ett jättetrevligt ställe. Man kunde simma ut från poolen med jetström. Eftersom vi var många simkunniga, så hjälptes vi åt med Nova och Linn. Fast de hade simpuffar på armarna och klarade sig väldigt bra utan oss också. Framför allt Linn deklarerade hela tiden att hon minsann kan simma och bara gudarna vet hur många liter vatten den flickan svalde. På väg ut från omklädningsrummet lade hon av en rap á la rejäl karlakarl, vilket fick andra att börja skratta.
Vi hade snålat och tagit med oss egen mat till lunch och middag (bara hotellet kostade ändå 8.000), men på kvällen köpte de huvudvärksfria lite alkohol. Ett glas vin kostade 64 kr och en drink 108 smäckra silfverpenningar. Huga!
Nästa morgon vid frukosten, som de flesta tog för sig rejält av, då den ju var "gratis", fick mamma det oerhört tragiska beskedet att hennes mamma, min kära mormor, dött. För en månad sedan drabbades hon av stroke, men hade fått komma hem från sjukhuset och allt verkade bra. Men på morgonen hade hon hittats avliden och mamma var givetvis tvungen att åka iväg med en gång. Det kändes oerhört jobbigt att låta henne köra själv till Bålsta, norr om Stockholm, men vad annat kunde vi göra?
Dagen på djurparken förflöt sedan obekymrat, även om jag mest hela tiden tänkte på min bortgångna mormor och mammas jobbiga situation. Denna dag var det delfinuppvisning, som var lika magnifik som vanligt, Johan uttryckte till och med en önskan att få jobba som delfintränare! Vi åkte också linbana och skulle därefter till safariparken. Eftersom vi nu bara hade en bil, så fick jag köra två gånger, så alla fick sig en rundtur. Jag tyckte verkligen om safariparken! Första rundan såg vi tyvärr inga vargar, men andra varvet dök de upp, eftersom personalen precis utfodrat djuren. Björnarna sprang framnför bilen till sina bananer och andra godbitar. Kul!
Vi turades ocså om att gå på Tropicarium, eller vad det heter. Där fanns "Pippi-apor", som sprang fritt. Vi klappade dem och en satt till och med på Johannas axel och drog henne i örhängena. När allt detta var avklarat, så körde jag Ben och hans barn till tågstationen i Norrköping, en halvtimmes bilfärd bort. Ett tåg passade smidigt in, så de behövde inte vänta länge. Sedan åkte jag tillbaka till Kolmården och plockade upp de andra. Då ringde jag Ben och han kom på att han glömt sina hemnyckjar i min bil, så det blev till att svänga förbi hos honom. Därefter åkte vi förbi Knivsta och plockade upp Amber, som Johannas mamma Susann så snällt tagit hand om medan vi varit borta. Hon blev så lycklig över att se oss att hon råkade lämna ett visitkort i form av en stor, gul sjö på golvet... Amber, alltså, inte Susann.
Efter att ha lämnat av barn, hund och saker i Storvreta, så var det dags för mig att återvända till Stockholm. Jag skulle ju passa Bens barn nästa dag. Kom dit strax efter midnatt och föll snabbt i dvala efter denna långa dag.
Måndag morgon. Ben jobbade och barnen sov ända till 10, så lite utvilad blev jag ju. Efter att vi gjort oss i ordning, en procedur som tog två timmar (jag hade glömt hur långsamt allt går med småttingar!), så åkte vi till Barnadiset, en "lekstuga" för barn. "Hur gamla är barnen?" undrade hon i kassan, eftersom det högre priset börjar gälla vid 4 år. "6 och 3" svarade snåla jag (Linn är 4), varpå Nova började säga "Men hon är inte...". Kassörskan måste ha hört, men jag låtsades som att det regnade.
Till min stora förvåning, så ropade någon på mig efter en timme eller så. Det var min gamla klasskamrat Jenny! Världen är bra liten ibland... Satt och pratade med henne tills Barnadiset stängde.
På kvällen åkte Nova och Linn till sin mamma, så på tisdagen var jag och Simon ensamma. Vi passade på att åka till Heron City. Har aldrig varit där, men tyckte om det! Först bowlade vi och jag lyckades få 142 på min andra serie. That's it! Nästa gång vi ska bowla med jobbet, så ska jag tjuvträna en halvtimme innan, så jag är uppvärmd...
Sedan åt vi (delade en portion grekiskt) och rullade upp till biosalongerna. Vi såg Trollkarlens Lärling med Nicholas Cage och den var bra. Den får 4 av 5 vattenmeloner. Helt klart bättre än filmen Prestige, som vi såg i går. Den var så seg, så Ben snarkade mest hela tiden och bara upplösningen på slutet gjorde att den får 2 av 5 i betyg.
Resten av veckan är fullspäckad med barnpassning, massage, läkarbesök med röntgen av den brutna handleden, förberedelse inför jobbet som börjar på måndag osv. Måste hämta ut den lagade datorn också och snart kommer jag att kunna lägga upp bilder från Kolmården på Facebook. Många foton blev det under helgen!
Tjingeling så länge!
Mamma hade hyrt bil enkom för detta nöje och låg efter mig på motorvägen. Givetvis var det långa vägarbeten med förhatliga köer till följd. OK att vägar måste breddas, men när inte en byggarbetare finns på plats, så är det jäkligt irriterande. Kan de inte jobba även på helger, så trafikstörningen inte blir så långvarig!? Lagom till Nyköpings kommun ringde hon upp mig och informerade om att den kommunen leder Sveriges statistik över fasttagna fortkörare, så det blev till att puttra fram i 110. Tyvärr tillbringades större delen av resan i Nyköpings kommun...
Efter att Vildmarkhotellets personal ringt två gånger när jag var ett par kilometer från dem, för att kolla så jag inte glömt bort att jag bokat dem, så kom vi äntligen fram. Och för att riktigt understryka hur saknade vi var, så lyckades de ringa mig två gånger medan jag stod och checkade in också...
Rummen var inte det minsta märkvärdiga, men det gör ju inget när man bara ska sova där. Första dagen hann vi med större delen av djurparken. Vi såg en massa spännande djur och speciellt roligt tycker jag det måste ha varit för Ben, som trots att han är från Afrika aldrig hade sett en levande elefant eller giraff. Även hans barn var för första gången på en "riktig" djurpark och tyckte det var spännande. Jag och mina barn, som förvisso är garvade djurparksbesökare, njöt ändå i fulla drag. Turen avslutades med att vi fick gå in i en nergrävd buss i tigerhägnet. Dyrt, men helt klart värt pengarna! Guiden hade köttbitar med sig och matade dem genom gallret, bara två decimeter ifrån oss. Vilka rejäla tassar de katterna har! Fast tandborstningen hade det visst varit lite si och så med...
På hotellet fick vi sedan tid till att utforska alla pooler. Bortsett från att några ungar halkade omkull lite då och då, så var det ett jättetrevligt ställe. Man kunde simma ut från poolen med jetström. Eftersom vi var många simkunniga, så hjälptes vi åt med Nova och Linn. Fast de hade simpuffar på armarna och klarade sig väldigt bra utan oss också. Framför allt Linn deklarerade hela tiden att hon minsann kan simma och bara gudarna vet hur många liter vatten den flickan svalde. På väg ut från omklädningsrummet lade hon av en rap á la rejäl karlakarl, vilket fick andra att börja skratta.
Vi hade snålat och tagit med oss egen mat till lunch och middag (bara hotellet kostade ändå 8.000), men på kvällen köpte de huvudvärksfria lite alkohol. Ett glas vin kostade 64 kr och en drink 108 smäckra silfverpenningar. Huga!
Nästa morgon vid frukosten, som de flesta tog för sig rejält av, då den ju var "gratis", fick mamma det oerhört tragiska beskedet att hennes mamma, min kära mormor, dött. För en månad sedan drabbades hon av stroke, men hade fått komma hem från sjukhuset och allt verkade bra. Men på morgonen hade hon hittats avliden och mamma var givetvis tvungen att åka iväg med en gång. Det kändes oerhört jobbigt att låta henne köra själv till Bålsta, norr om Stockholm, men vad annat kunde vi göra?
Dagen på djurparken förflöt sedan obekymrat, även om jag mest hela tiden tänkte på min bortgångna mormor och mammas jobbiga situation. Denna dag var det delfinuppvisning, som var lika magnifik som vanligt, Johan uttryckte till och med en önskan att få jobba som delfintränare! Vi åkte också linbana och skulle därefter till safariparken. Eftersom vi nu bara hade en bil, så fick jag köra två gånger, så alla fick sig en rundtur. Jag tyckte verkligen om safariparken! Första rundan såg vi tyvärr inga vargar, men andra varvet dök de upp, eftersom personalen precis utfodrat djuren. Björnarna sprang framnför bilen till sina bananer och andra godbitar. Kul!
Vi turades ocså om att gå på Tropicarium, eller vad det heter. Där fanns "Pippi-apor", som sprang fritt. Vi klappade dem och en satt till och med på Johannas axel och drog henne i örhängena. När allt detta var avklarat, så körde jag Ben och hans barn till tågstationen i Norrköping, en halvtimmes bilfärd bort. Ett tåg passade smidigt in, så de behövde inte vänta länge. Sedan åkte jag tillbaka till Kolmården och plockade upp de andra. Då ringde jag Ben och han kom på att han glömt sina hemnyckjar i min bil, så det blev till att svänga förbi hos honom. Därefter åkte vi förbi Knivsta och plockade upp Amber, som Johannas mamma Susann så snällt tagit hand om medan vi varit borta. Hon blev så lycklig över att se oss att hon råkade lämna ett visitkort i form av en stor, gul sjö på golvet... Amber, alltså, inte Susann.
Efter att ha lämnat av barn, hund och saker i Storvreta, så var det dags för mig att återvända till Stockholm. Jag skulle ju passa Bens barn nästa dag. Kom dit strax efter midnatt och föll snabbt i dvala efter denna långa dag.
Måndag morgon. Ben jobbade och barnen sov ända till 10, så lite utvilad blev jag ju. Efter att vi gjort oss i ordning, en procedur som tog två timmar (jag hade glömt hur långsamt allt går med småttingar!), så åkte vi till Barnadiset, en "lekstuga" för barn. "Hur gamla är barnen?" undrade hon i kassan, eftersom det högre priset börjar gälla vid 4 år. "6 och 3" svarade snåla jag (Linn är 4), varpå Nova började säga "Men hon är inte...". Kassörskan måste ha hört, men jag låtsades som att det regnade.
Till min stora förvåning, så ropade någon på mig efter en timme eller så. Det var min gamla klasskamrat Jenny! Världen är bra liten ibland... Satt och pratade med henne tills Barnadiset stängde.
På kvällen åkte Nova och Linn till sin mamma, så på tisdagen var jag och Simon ensamma. Vi passade på att åka till Heron City. Har aldrig varit där, men tyckte om det! Först bowlade vi och jag lyckades få 142 på min andra serie. That's it! Nästa gång vi ska bowla med jobbet, så ska jag tjuvträna en halvtimme innan, så jag är uppvärmd...
Sedan åt vi (delade en portion grekiskt) och rullade upp till biosalongerna. Vi såg Trollkarlens Lärling med Nicholas Cage och den var bra. Den får 4 av 5 vattenmeloner. Helt klart bättre än filmen Prestige, som vi såg i går. Den var så seg, så Ben snarkade mest hela tiden och bara upplösningen på slutet gjorde att den får 2 av 5 i betyg.
Resten av veckan är fullspäckad med barnpassning, massage, läkarbesök med röntgen av den brutna handleden, förberedelse inför jobbet som börjar på måndag osv. Måste hämta ut den lagade datorn också och snart kommer jag att kunna lägga upp bilder från Kolmården på Facebook. Många foton blev det under helgen!
Tjingeling så länge!
Äntligen nytt jobb!
Efter miljarders jobbansökningar, så har Ben äntligen fått jobb! Inget glamoröst precis, för han jobbar typ inom hemtjänsten, men det är ett riktigt jobb och ingen praktik. Så nu går det flera dagar mellan våra träffar, vilket är rätt trist men ett nödvändigt ont.
Bens sista helg som arbetslös tillbringade vi i Stockholm. Ingen kunde passa Amber, så hon fick följa med. Det gjorde att vi blev väldigt begränsade i vad vi kunde göra, men det blev promenader både i city och i natursköna Fagersjö. När vi var vid slottet, så ropade en busschaufför på oss. Det visade sig vara min morbror! Han hade en busslast ryssar inne på slottet, så vi fick oss en pratstund.
Annars var stadsturen inte det roligaste för Amber. Tunnelbanan var läskig och allt myller av människor var inte heller roligt. Men jag tror ändå att det är bra social träning för henne. I en galleria ville två 3-försäljare klappa henne och det tillät hon utan problem. Hon satte sig till och med under deras lilla bord intill den ena försäljaren medan han klappade henne. Inne på H&M skulle vi åka hiss (rulltrappa vågar jag mig inte på med henne), men plötsligt stannade hissen. Det gick varken att åka upp eller ner. Pinsamt, hade vi fastnat och skulle behöva ringa på hjälp? Hur skulle jag kunna klättra ut med en bruten arm? Och hur skulle Amber klara av att klättra ifall de sänkte ner en stege? Nåja, jag behövde inte uppleva det, för det visade sig vara en nödspärr som slagit till för att Amber satt för nära kanten. Så när hon flyttat på rumpan, så gick det bra att åka vidare.
När jag och Amber kom ner till Sthlm, så hade Ben Ma på besök. Det är en rottweiler-blandras. Amber, orolig som hon är, skällde ut henne, trots att vi möttes på gården och inte i lägenheten. Det gjorde att Ma inte var förtjust i yrvädret och morrade varje gång Amber kom för nära. De behövde bara vara i varandras närhet en halvtimme eller så, för sedan kom Eva-Britt och hämtade Ma och Amber kunde pusta ut...
Denna veckas två första dagar har varit intensiva, trots att jag sovit till minst 11. Har sorterat årets alla papper, gjort en massa läxförhör (Andreas har hjälpt mig också) och städat en massa. Idag lämnade jag in datorn (1400:- kommer det att kosta, bara för att skitmaskinen föreslog att jag skulle radera en systemfil). Usch, har inte råd med alla dessa utgifter! Trasig tv, trasig dator, trasig bil. Räkningar för närmare 20.000:-. Jag tjänar ju inte ens så mycket!
Grand danois på H&M
Tänk vilken tur att man kommer så bra överens med sitt ex! Till grillningen igår tänkte Ben och jag dricka vin. Jag trodde jag hade en oöppnad vintetra, men den var visst öppnad sedan... stenåldern, av smaken att döma. Nä, rävgift förgyller knappast middagen, så jag åkte hem till det bortresta exet och lånade en oöppnad tetra. Givetvis ringde jag och kollade med honom om det var ok, och det var inga problem. Bra krut i det vinet, tror jag, med tanke på de skratt-attacker jag fick på hundpromenaden senare på kvällen...
Efter att nya värmerekord slagits titt som tätt, så kom nu äntligen lite regn på förmiddagen. Jag trodde inte det skulle bli så farligt, så Ben och jag åkte in till stan med vovvarna. Lite socialträning är precis vad haren behöver! Men trots att hon var rädd, så höll hon sig inte nära mig hela tiden, utan drog som tusan i kopplet. Många imponerades över hundarna och kommentarerna haglade om "vilka stora hundar!", men många var också rädda och tryckte sig mot väggarna när vi kom. Äntligen fick jag också chans att uttnyttja H&M:s policy om att inte ha en massa förbud. För säkerhets skull fick Ben stå en bit ifrån affären med hundarna medan jag gick in och frågade om hundar är tillåtna. "Jadå, bara du har uppsikt på hunden". Nema problema. Så vi knallade in med våra två grandisar, åkte hiss ner till klädesavdelningen, jag tog ett par kort och sedan gick vi ut igen. Jag tror inte det var en tillfällighet att medarbetare plötsligt skulle greja med kläder bredvid oss. De höll nog råkoll, så det inte skulle dreglas på deras varor...
Sedan strosade vi i regnet utan paraplyn längs med en brun Fyriså, njöt knappast av utsikten över änderna som tampades med kebabkartonger och annat skräp. Lyssnade till... en kille som stod över kanten till ån och slängde ur sig några kaskadspyor uppströms (nu ville jag inte titta i vattnet mer). Till slut blev det hemfärd via min glas-sponsor (McD, alltså) och två mentalt trötta hundar kunde lastas ur på hemmaplan igen.
Ben åkte hem på eftermiddagen, men vi blir bara ifrån varandra ett dygn, innan jag kan återförenas med honom i Sthlm. Det ger mig lite mer tid till att röja här hemma. Hela onsdagen, fram tills Ben kom vid middagstid, röjde jag som en tok här hemma. Nu är det välstädat överallt, men fortfarande behövs gardeober, lådor etc rensas, så det ska jag ägna mig åt i kväll, tror jag. Fast det har inte varit lätt och smärtfritt. Dels har jag den brutna handleden, som bara får belastas med ett kilo, dels har jag fått ett insektsbett på ringfingret på den friska handen, och är svullen på hela fingret och störe delen av handen... Nåja, det är inte bara tvååringar som lever efter devisen "Kan själv!", det gör jag med.
1 år med Kärleken!
Igår var det dags att fira att det var exakt ett år sedan Ben och jag träffades första gången och inledde vårt passionerade förhållande. Jag åkte ner till honom efter lunch och på eftermiddagen drog vi in till stan (Stockholm) med en grogg redan i magen. Det är ju så dyrt ute! Eftersom jag var hungrig, så började vi på Creperiet, där Ben jobbat. Vi åt en varsin gallette och delade på en flaska rosévin. Personalen var så snäll och sade att huset bjöd, så de fick gott om dricks i stället. Sedan traskade vi till Medborgarplatsen och Kvarnens uteservering, där Kim jobbar. Ben drack ett par öl, men jag tog det lugnt med två läsk och ett gäng jordnötter, som jag kastade ner i luftstrupen. Hostattack utan dess like följde därpå och röd i ansiktet och med tårar i ögonen försökte jag förmedla till Kärleken att det inte alls hjälper med att dricka. Nåväl, det slutade bra och senare drog vi vidare. Nu skulle jag testa kändisställena!
Först ut på önskelistan stod Café Opera. Vi passerade Kungsträdgården där det var ett himla drag bland Frälsningsarméns deltagare från hela världen. Häftig musik, men knappast kändistätt. Väl framme vid Caféet var det stendött. Jag tittade i varje fall in och insåg att bara ett glas vatten säkert kostar 100 pix. Nä, där ville jag inte vara. Vi tog då våra apostlahästar och besökte Sturecompagniet. Men vi kom bara till entrén, för det var stängt av någon oklar anledning. Ingen lapp fanns. Besvikna gick vi då till East på andra sidan Stureplan. Suck, bara 20-åringar och rätt dött där med... Nä, det blev en tur till Gamla Stan i stället, där det är tätt mellan de små pubarna. Även om det regnat lite när vi var på Kvarnen, så hade det nu blivit varmt igen oc h jag ville sitta ute. Vi gick in på en irländsk pub och Ben vägrade prata engelska med servitrisen (som fattade utmärkt ändå), men när vi skulle gå ut blev vi stoppade av vakten. Efter 22 får man inte sitta ute. Så det blev till att sitta inne i värmen, men ett band spelade så det var rätt trevligt ändå. För att undersöka utslängningsfaktorn testade vi lite äkta fjortis-hångel, men ingen släpade ut oss. Så efter groggen/ölen fick vi ta oss ut alldeles själva. Vid det laget insåg vi att vi inte är 18 och kan partaja till 3-snåret, så vi tog tunnelbanan hem. Utekvällen då jag skulle göra alla kändisställen slutade med... pubhångel och bästa draget hos Frälsningsarmén. Nåja, det får duga! =)
Utanför Bens hus undersökte ett rådjur hela gården. Mysigt! Fast hon var feg, så vi kom aldrig nära, trots att vi försökte...
Ja, och nu är det söndag och jag är hemma igen. Våldgästar yngsta sonens dator, så jag kan blogga lite. Min är fortfarande helt väck.
Först ut på önskelistan stod Café Opera. Vi passerade Kungsträdgården där det var ett himla drag bland Frälsningsarméns deltagare från hela världen. Häftig musik, men knappast kändistätt. Väl framme vid Caféet var det stendött. Jag tittade i varje fall in och insåg att bara ett glas vatten säkert kostar 100 pix. Nä, där ville jag inte vara. Vi tog då våra apostlahästar och besökte Sturecompagniet. Men vi kom bara till entrén, för det var stängt av någon oklar anledning. Ingen lapp fanns. Besvikna gick vi då till East på andra sidan Stureplan. Suck, bara 20-åringar och rätt dött där med... Nä, det blev en tur till Gamla Stan i stället, där det är tätt mellan de små pubarna. Även om det regnat lite när vi var på Kvarnen, så hade det nu blivit varmt igen oc h jag ville sitta ute. Vi gick in på en irländsk pub och Ben vägrade prata engelska med servitrisen (som fattade utmärkt ändå), men när vi skulle gå ut blev vi stoppade av vakten. Efter 22 får man inte sitta ute. Så det blev till att sitta inne i värmen, men ett band spelade så det var rätt trevligt ändå. För att undersöka utslängningsfaktorn testade vi lite äkta fjortis-hångel, men ingen släpade ut oss. Så efter groggen/ölen fick vi ta oss ut alldeles själva. Vid det laget insåg vi att vi inte är 18 och kan partaja till 3-snåret, så vi tog tunnelbanan hem. Utekvällen då jag skulle göra alla kändisställen slutade med... pubhångel och bästa draget hos Frälsningsarmén. Nåja, det får duga! =)
Utanför Bens hus undersökte ett rådjur hela gården. Mysigt! Fast hon var feg, så vi kom aldrig nära, trots att vi försökte...
Ja, och nu är det söndag och jag är hemma igen. Våldgästar yngsta sonens dator, så jag kan blogga lite. Min är fortfarande helt väck.
Kraschad dator
Skrivet 12 juli:
Söndag är ingen helgdag, så jag och gossarna mina skulle åka till Fjärilshuset i Stockholm med Ben och hans töser. Nu blev det inte riktigt som vi tänkt oss... Andreas passade på att skaffa sig en matförgiftning på krogen på lördagskvällen och Johan ångrade sig när han insåg att han behövde kliva upp redan klockan 10.00. Nä, så tidigt gick absolut inte, så jag fick inte med mig någon. Men eftersom planerna redan var gjorda och flickorna såg fram emot att äntligen få komma till Fjärilshuset igen, så åkte jag ner själv.
Sist jag var där, så höll jag på att avlida av den tropiska värmen inomhus. Denna dag visade det sig dock att det var svalare där inne än utomhus. Stora karpfiskar försökte svälja våra fingrar, bamsefjärilar satte sig på Bens skor hela tiden (och skrämde flickorna när de flög för nära), sköldpaddorna försvann plötsligt (stulna??) och blommorna blommade med sina vackraste färger. Efteråt hade vi picknick i parken, där det fläktade skönt i skuggan under de stora träden. Men när det är så himla varmt, så är man inte hungrig och den gedigna matsäcken packades ner nästan lika stor som innan vi fikade.
Nu har det gått ytterligare några dagar. Min dator har valt att krevera. Det är nämligen fullt på hårddisken, så datorn föreslog ett gäng filer jag kunde ta bort. OK, tyckte jag. Men sedan gick den inte att starta igen, för en av dessa filer var visst en viktig systemfil. Suck. Visst var det smidigre i det datorlösa samhället?
Idag, den 16 juli, åkte jag, sönerna, Johanna och hennes syster Bellan till min käraste lillebror, som fyllde år igår. Han vågar knappt erkänna att det är 28, så han hävdar att det minsann bara är 22... Han valde att ge bort en önskelista, samma till alla, och givetvis prickade jag och syrran in samma present... Det är som vanligt runt 30 grader varmt, så det var svettigt på kalaset, men all glass svalkade gott. Hundarna var med och fick spendera tiden på balkongen, vilket de var tämligen missnöjda med, trots att de hade sällskap hela tiden. Embla gnydde som en liten valp varje gång hon såg mig genom det öppna fönstret.
Efter kalaset körde jag ungdomarna till Gröna Lund. Tack och lov för GPS! Själv åkte jag och vovvarna hem till Ben och tillbringade eftermiddagen/kvällen där, tills barnen ringer och vill hem. Passar på att sitta vid datorn också eftersom min inte går att få ordning på.
Har i varje fall lämnat in min platt-tv till Elgiganten för reparation. Den har varit paj i 7 månader nu! Jag trodde jag skulle få betala en massa för att laga den, eftersom exet inte hittar kvittot, men när jag ringde, så fanns köpet registrerat i deras datorer, så det verkar som att jag kan få det på garantin (beroende på vad för fel det är).
Söndag är ingen helgdag, så jag och gossarna mina skulle åka till Fjärilshuset i Stockholm med Ben och hans töser. Nu blev det inte riktigt som vi tänkt oss... Andreas passade på att skaffa sig en matförgiftning på krogen på lördagskvällen och Johan ångrade sig när han insåg att han behövde kliva upp redan klockan 10.00. Nä, så tidigt gick absolut inte, så jag fick inte med mig någon. Men eftersom planerna redan var gjorda och flickorna såg fram emot att äntligen få komma till Fjärilshuset igen, så åkte jag ner själv.
Sist jag var där, så höll jag på att avlida av den tropiska värmen inomhus. Denna dag visade det sig dock att det var svalare där inne än utomhus. Stora karpfiskar försökte svälja våra fingrar, bamsefjärilar satte sig på Bens skor hela tiden (och skrämde flickorna när de flög för nära), sköldpaddorna försvann plötsligt (stulna??) och blommorna blommade med sina vackraste färger. Efteråt hade vi picknick i parken, där det fläktade skönt i skuggan under de stora träden. Men när det är så himla varmt, så är man inte hungrig och den gedigna matsäcken packades ner nästan lika stor som innan vi fikade.
Nu har det gått ytterligare några dagar. Min dator har valt att krevera. Det är nämligen fullt på hårddisken, så datorn föreslog ett gäng filer jag kunde ta bort. OK, tyckte jag. Men sedan gick den inte att starta igen, för en av dessa filer var visst en viktig systemfil. Suck. Visst var det smidigre i det datorlösa samhället?
Idag, den 16 juli, åkte jag, sönerna, Johanna och hennes syster Bellan till min käraste lillebror, som fyllde år igår. Han vågar knappt erkänna att det är 28, så han hävdar att det minsann bara är 22... Han valde att ge bort en önskelista, samma till alla, och givetvis prickade jag och syrran in samma present... Det är som vanligt runt 30 grader varmt, så det var svettigt på kalaset, men all glass svalkade gott. Hundarna var med och fick spendera tiden på balkongen, vilket de var tämligen missnöjda med, trots att de hade sällskap hela tiden. Embla gnydde som en liten valp varje gång hon såg mig genom det öppna fönstret.
Efter kalaset körde jag ungdomarna till Gröna Lund. Tack och lov för GPS! Själv åkte jag och vovvarna hem till Ben och tillbringade eftermiddagen/kvällen där, tills barnen ringer och vill hem. Passar på att sitta vid datorn också eftersom min inte går att få ordning på.
Har i varje fall lämnat in min platt-tv till Elgiganten för reparation. Den har varit paj i 7 månader nu! Jag trodde jag skulle få betala en massa för att laga den, eftersom exet inte hittar kvittot, men när jag ringde, så fanns köpet registrerat i deras datorer, så det verkar som att jag kan få det på garantin (beroende på vad för fel det är).
Bad i pool, vid strand och hundbad därtill!
Puh! Det är en sådär 78 grader ute för tjugotolfte dagen i rad och jag börjar undra varför denna bastuvärme ännu inte gjort att jag gått ner i vikt. Någon nytta kan väl hettan göra??
I går var jag nere i Stockholm och Ben, jag och flickorna åkte till Flatenbadet. Det visade sig vara en lätt match att simma med ena handen i luften, så jag lyckades hålla plåstret över operationssåret torrt. Det är en av de saker jag tycker är tristast med Uppsala - möjligheten att bada. Det finns inte många männsikor som vågar doppa sig i Fyrisåns diarrébruna vatten och alternativet är att åka långt. Till Fjällnora en sådär tre mil utanför staden samlas en stor del av uppsalaborna på somrarna, trots att badplatsen är liten. I Stockholm finns ett otal badplatser och många, långa fina sandstränder. 
Efter det svalkande doppet var det dags att grilla. Till en början fick vi oönskat sällskap av en alkis som pratade för sig själv hela tiden, men till slut kunde han nog läsa våra tankar och avlägsnade sig. Nova och Linn roade sig med att ta hela mobilen full med kort och videofilmer i väntan på käket. Efteråt begav jag mig av hemåt igen.
Idag har jag mest läst. Har redan läst ut de två romaner, som jag funderar på att använda mig av i svenskundervisningen i höst. Finns ju inte mycket annat att göra när man är handikappad... På eftermiddagen tog jag med mig Amber till Fyrisån och mötte upp med Jessica och Bamse. Hundarna busade och plaskade runt ett bra tag innan tröttheten slog till. Amber fick simma en gång, men det var inte frivilligt. Hon skulle ju bara jaga en fågel... Stackars Embla fick stanna hemma, eftersom jag inte vågar gå med två hundar när armen är bruten.
Uteblivna bögar
Eftersom jag inte klarar mig i fyra dagar utan Kärleken, så åkte jag ner till honom idag efter att jag lämnat hundarna på dagis. Pling, plong på dörren och så fick han sig en surprise när jag stod där i förmiddags! Lyckligtvis hade han ingen hemlig Kerstin i sängkammaren... Vi tog en långpromenad vid vattnet till Tantolunden. Första gången jag var där, tror jag, men var var alla bögar??? Tydligen hänger de bara där under Pride-veckan. =)
Längs med vår "strandpromenad" såg vi allsköns vattenfåglar med ungar. En art hade väldigt roliga fötter, inte alls vanliga simhudsfossingar. Den var förhållandevis tam också och kom ända fram till oss för att tigga mat. Tur den inte vågade hela vägen fram, för då kanske Ben hade norpat den och fixat kvällsmiddag på den... XD Hans matvanor är nämligen inte likadana som mina. Han äter gärna lammhuvud, medan jag skulle avlida om jag ens skulle peta på ett kokt sådant. Men jag älskar honom ändå!
På kvällen, tillbaka i Storvreta, ringde jag mormor, som nu legat en och en halv vecka på sjukhus. Det var trevligt som vanligt att prata med henne! Hon tror dock att hon blir kvar i varje fall en vecka till. Hon drabbades av en stroke, som satt sig på synen. Ska se ifall jag kan åka och hälsa på henne någon dag. Andeas vill gärna följa med, så jag får ta det en dag när han är här i så fall.
När jag bläddrade igenom mina mobilbilder upptäckte jag att jag inte lagt upp foton på syrrans födelsedagstårta! Hon fyllde i juni och hade en Twilight-tårta. Syrran roffade snabbt åt sig Edwards huvud, medan hennes son Vincent ville ha Bella. Vi andra fick dela på resterande kroppsdelar... =)
Till sist en random-bild, som jag tagit i Stockholm på någon promenad under Love-veckan med Ben. Den passar bra, så här nästan på 1-årsdagen!
Köpt grisen i säcken
Efter att ha besökt Rusta i helgen, så kom jag givetvis hem med godis. Fast det finns inte så mycket som är riktigt gott längre, mest en massa lågbudgetgodis som smakar konstigt. Men nostalgins stjärna började lysa när jag såg en burk Fruit Drops, som jag ofta köpt på resor utomlands. En sådan blev det till mig, medan barnen fick två ton lakritsgrodor. Med snålvattnet rinnande i mungiporna öppnade jag så min burk, redo att smaska på allsköns goda karameller. Men till min enorma besvikelse, så visade det sig att jag verkligen köpt grisen i säcken. För regnbågens alla färger fanns definitivt inte i min burk! Det var nästan uteslutande bara två färger på godisarna och givetvis var det de två äckligaste smakerna. Förlåt, minst goda ska man ju säga. Så nu sitter jag här med besvikelsen och bannar mig att jag inte köpte en stor glasburk med karameller i stället, där innehållet tydligt syns. Nåja, får väl bli nästa gång.
I lördags hämtade vi ju poolen hos exet, och på söndagen var det dags att fylla det sista. Men då fungerade inte gängorna på delen som sätts på kranen, så Andreas fick ragga runt hos grannarna och fick till slut låna en sådan. Nu står poolen färdig, men hur länge det dröjer innan någon vågar bada bland isflaken vet jag inte.
I samma veva har det blivit något knas här hemma. I köket fungerar vattnet som det ska, men i badrummet kommer bara lite halvljummet vatten. Så vid duschandet de senaste två dagarna har det blivit gratis operasång, i ett försök att förtränga att temperaturen inte varit den behagligaste. Spelar ingen roll att det är hett ute - jag vill inte duscha kallt ändå! Jag får väl vrida på lite grejer i varmvattenberedaren och se vad som händer. Just my luck, så oteknisk som jag är!
Rullgardinerna är äntligen uppe i varje fall! Ben och jag hjälptes åt och återigen bevisade jag att jag är en teoretisk människa, inte praktisk. För när vi hade satt upp en stor rullgardin och skulle sätta en mindre bredvid, så fick den inte plats. Två alternativ fanns då att göra: Riva väggen till köket eller montera ner den stora och flytta den längre åt sidan. Nåja, även om jag är opraktisk, så blir det rätt i slutändan. Den allra sista (fjärde) rullgardinen skulle dock krångla. Gipsväggen gjorde att pluggen gladeligen snurrade runt när vi skulle skruva i skruven, så det slutade med att jag fick spackla för att se ifall det blev bättre. Det blev det inte, så jag fick göra nya hål. Varför ska saker gå smidigt, när de kan krångla i stället?
Ungdomarna var oerhört aktiva i den tropiska hettan. Bland annat fick de för sig att altanen skulle skuras (väggar och tak), och nu lyser den bländande vit som ett Hollywood-leende igen. Trädgården är iordninggjord så när som på rabatterna, vilka jag ska få hjälp med av min kära mor. Ben har verkligen gjort ett hästjobb!
Till min enormt stora glädje, så har vi i helgen kunnat se hundar på håll utan att Amber börjat skälla. Jag är nästan i chocktillstånd! Känner hon månne på sig att jag köpt ett antiskäll-halsband? Det finns hopp i varje fall!
Efter en rätt dålig natt pga ont i den brutna armen, troligtvis pga att jag överansträngt den igår + inte tagit värkmediciner på ett dygn, så gick jag upp tidigt och körde vovvarna till dagis. Om en vecka stänger dagiset för sommaren i fyra veckor. Hur ska tjejerna klara sig utan allt bus? De älskar verkligen att åka dit. I morse sade jag bara "Okej då, brudar", så rusade de till ytterdörren. Det känns bra att lämna dem när de är så positiva!
I lördags hämtade vi ju poolen hos exet, och på söndagen var det dags att fylla det sista. Men då fungerade inte gängorna på delen som sätts på kranen, så Andreas fick ragga runt hos grannarna och fick till slut låna en sådan. Nu står poolen färdig, men hur länge det dröjer innan någon vågar bada bland isflaken vet jag inte.
I samma veva har det blivit något knas här hemma. I köket fungerar vattnet som det ska, men i badrummet kommer bara lite halvljummet vatten. Så vid duschandet de senaste två dagarna har det blivit gratis operasång, i ett försök att förtränga att temperaturen inte varit den behagligaste. Spelar ingen roll att det är hett ute - jag vill inte duscha kallt ändå! Jag får väl vrida på lite grejer i varmvattenberedaren och se vad som händer. Just my luck, så oteknisk som jag är!
Rullgardinerna är äntligen uppe i varje fall! Ben och jag hjälptes åt och återigen bevisade jag att jag är en teoretisk människa, inte praktisk. För när vi hade satt upp en stor rullgardin och skulle sätta en mindre bredvid, så fick den inte plats. Två alternativ fanns då att göra: Riva väggen till köket eller montera ner den stora och flytta den längre åt sidan. Nåja, även om jag är opraktisk, så blir det rätt i slutändan. Den allra sista (fjärde) rullgardinen skulle dock krångla. Gipsväggen gjorde att pluggen gladeligen snurrade runt när vi skulle skruva i skruven, så det slutade med att jag fick spackla för att se ifall det blev bättre. Det blev det inte, så jag fick göra nya hål. Varför ska saker gå smidigt, när de kan krångla i stället?
Ungdomarna var oerhört aktiva i den tropiska hettan. Bland annat fick de för sig att altanen skulle skuras (väggar och tak), och nu lyser den bländande vit som ett Hollywood-leende igen. Trädgården är iordninggjord så när som på rabatterna, vilka jag ska få hjälp med av min kära mor. Ben har verkligen gjort ett hästjobb!
Till min enormt stora glädje, så har vi i helgen kunnat se hundar på håll utan att Amber börjat skälla. Jag är nästan i chocktillstånd! Känner hon månne på sig att jag köpt ett antiskäll-halsband? Det finns hopp i varje fall!
Efter en rätt dålig natt pga ont i den brutna armen, troligtvis pga att jag överansträngt den igår + inte tagit värkmediciner på ett dygn, så gick jag upp tidigt och körde vovvarna till dagis. Om en vecka stänger dagiset för sommaren i fyra veckor. Hur ska tjejerna klara sig utan allt bus? De älskar verkligen att åka dit. I morse sade jag bara "Okej då, brudar", så rusade de till ytterdörren. Det känns bra att lämna dem när de är så positiva!
Pinsamt okunnig igen...
Tanken var att jag skulle få upp rullgardinerna idag, så man kan titta på skräckfilmer i mörker. Men ödet ville annorlunda... Andreas tyckte bestämt att vi skulle hämta poolen hos hans pappa och det tog ju inte alltför lång tid. Problemet var att min kran på utsidan av huset inte fungerar. Inte ens efter hjälp av två grannar (karlar, så klart), så nådde vi någon lösning. Vi monterade bort, skruvade på en mängd kranar och provade allt möjligt, utan lycka. Till slut åkte jag och Johanna till Bauhaus och köpte en "koppling", så slangen går att sätta på kökskranen. Så nu håller poolen på att fyllas, men 10 000 liter tar ett tag. Det blir definitivt inte klart idag!
Passade att köpa en barnpool till hundarna. Jag vet sedan tidigare att Embla varit omöjlig att få ner i andra pooler, men Amber är ju glad i vatten. Till min förvåning blev det precis tvärtom. Embla klev gladeligen i och svalkade tassarna, medan Amber behövde en hel del övertalning. Den 32-gradiga värmen är jobbig för håriga!
När det är så här varmt är det svårt att finna motivation till att göra något kul. Man har inte lust att gå ut på krogen och vara dyblöt av svett innan man ens kommit fram. Att dansa därtill är ju helt uteslutet! Nä, det blir nog ännu en lugn hemmakväll med Ben och ungarna.
Armen hänger med fortfarande. När jag hållit igång för mycket gör det lite ont, men jag försöker se till att använda den hela tiden i varje fall. Tummen är jättesvår att böja på och att vrida armen, vilket jag råkar göra ibland, är vansinnigt plågsamt. På onsdag ska jag ta bort stygnen och det känns läskigt. Inte att ta själva stygnen, men att vara utan stödbandage. Det känns som att jag inte kommer att klara att staga upp handen ( trots att jag egentligen borde klara det extra bra nu när en platta är inopererad). Kommer inte våga röra alls på armen i början!
Förlåt, jag ljög. Jag tycker det är skithemskt att ta stygnen också! Kommer ihåg när jag gjorde det efter gallstensoperationen. Pep som en liten bebis. Kan man kanske kleta på lite emla-salva innan man åker dit...? Som jag gjorde innan tatueringen. Fast jag tog bort allt innan jag kom in till tatueraren, för jag ville inte visa vilken mes jag är.
Passade att köpa en barnpool till hundarna. Jag vet sedan tidigare att Embla varit omöjlig att få ner i andra pooler, men Amber är ju glad i vatten. Till min förvåning blev det precis tvärtom. Embla klev gladeligen i och svalkade tassarna, medan Amber behövde en hel del övertalning. Den 32-gradiga värmen är jobbig för håriga!
När det är så här varmt är det svårt att finna motivation till att göra något kul. Man har inte lust att gå ut på krogen och vara dyblöt av svett innan man ens kommit fram. Att dansa därtill är ju helt uteslutet! Nä, det blir nog ännu en lugn hemmakväll med Ben och ungarna.
Armen hänger med fortfarande. När jag hållit igång för mycket gör det lite ont, men jag försöker se till att använda den hela tiden i varje fall. Tummen är jättesvår att böja på och att vrida armen, vilket jag råkar göra ibland, är vansinnigt plågsamt. På onsdag ska jag ta bort stygnen och det känns läskigt. Inte att ta själva stygnen, men att vara utan stödbandage. Det känns som att jag inte kommer att klara att staga upp handen ( trots att jag egentligen borde klara det extra bra nu när en platta är inopererad). Kommer inte våga röra alls på armen i början!
Förlåt, jag ljög. Jag tycker det är skithemskt att ta stygnen också! Kommer ihåg när jag gjorde det efter gallstensoperationen. Pep som en liten bebis. Kan man kanske kleta på lite emla-salva innan man åker dit...? Som jag gjorde innan tatueringen. Fast jag tog bort allt innan jag kom in till tatueraren, för jag ville inte visa vilken mes jag är.
Skall väck??
Idag har jag varit en riktig slavdrivare! Ben framför allt har fått slita med att massakera det höga gräset på tomten och ungarna har städat på garageuppfarten, satt upp myggnät, gått ut med hundarna och lite andra saker. Själv vågade jag mig upp på pallen igen, på den ödesdigra platsen där jag bröt armen. Inga nya olyckor denna gång!
Hämtade Johan också. Nu ska han vara hos mig i princip hela juli. Fast förhoppningsvis kan Jörgen offra några dagar av sin julisemester och hitta på något med barnen. Jag själv är ju väldigt begränsad med bara en duglig arm.
Nu är det nya tider på gång! Har inhandlat ett anti-skäll-halsband åt den blå damen. Senast idag började hon skälla för fullt på en cyklist. Halsbandet kostade över 1200:-, så jag hoppas verkligen att det gör nytta nu! Passade på att köpa en påse full med tuggben, tjurmuskler och annat smaskigt. Hann knappt innanför dörren innan vovvarna dök ner i kassen och ville ha varsin godbit.
Dessutom har jag dammat av min gamla bakmaskin. Minns inte alls hur man gör, men jag hällde i allt och tryckte på start-knappen och håller tummarna för att det blir bröd om en stund. Eller stund och stund... Tre timmar verkar det som att det ska ta. Så nu ser jag fram en smaskig, nybakad kvällsmacka!
Det finns mnassor kvar att göra i morgon - 4 rullgardiner ska upp, liksom ett par gardiner och en gardinstång och köket ska kaklas. Hm, undrar ifall Ben åker hem i morgon bitti om jag avslöjar det...
Hämtade Johan också. Nu ska han vara hos mig i princip hela juli. Fast förhoppningsvis kan Jörgen offra några dagar av sin julisemester och hitta på något med barnen. Jag själv är ju väldigt begränsad med bara en duglig arm.
Nu är det nya tider på gång! Har inhandlat ett anti-skäll-halsband åt den blå damen. Senast idag började hon skälla för fullt på en cyklist. Halsbandet kostade över 1200:-, så jag hoppas verkligen att det gör nytta nu! Passade på att köpa en påse full med tuggben, tjurmuskler och annat smaskigt. Hann knappt innanför dörren innan vovvarna dök ner i kassen och ville ha varsin godbit.
Dessutom har jag dammat av min gamla bakmaskin. Minns inte alls hur man gör, men jag hällde i allt och tryckte på start-knappen och håller tummarna för att det blir bröd om en stund. Eller stund och stund... Tre timmar verkar det som att det ska ta. Så nu ser jag fram en smaskig, nybakad kvällsmacka!
Det finns mnassor kvar att göra i morgon - 4 rullgardiner ska upp, liksom ett par gardiner och en gardinstång och köket ska kaklas. Hm, undrar ifall Ben åker hem i morgon bitti om jag avslöjar det...
Ett stort steg i förhållandet
I måndags var jag iväg till distrikssköterskan för att byta bandage. Allt såg jättefint ut (fast rätt läskigt...), men det nya bandaget blev för hårt, så jag fick snart vansinnigt ont. Så fort jag kommit hem, så lättade jag lite på det, men smärtan bestod tyvärr ändå.
Typiskt nog så behövde jag verkligen sömnen kommande natt, för natten före hade jag inte somnat förrän efter 6.00. Helt sjukt, jag som brukar kunna somna på stört, mitt i solljus och allt. Nu gick jag i stället upp klockan 2.00 för att arbeta om ett måldokument till 1800-talsklassiker, som mina 8:or ska arbeta med nästa läsår. Efter det blev det till att betala räkningarna. Inte tusan blev man trött efter den traumatiska upplevelsen och 3.23 kunde jag konstatera att den första kvittrande fågeln lät göra sin stämma hörd. Kråkfåglarna däremot är riktiga sjusovare och började inte kraxa förrän nästan ett par timmar senare. Vid det magiska klockslaget 3.33 kom tidningen (tidigare än jag trott!) och jag upptäckte att jag uppenbarligen alltid sussar sött trots att tidningsbudet har rätt hög volym på stereon.
Efter bara en timmes sömn var jag tvungen att gå upp för att göra Amber redo inför dagis. Efter det lyckades jag sova ytterligare en timme bara.
Så trots måndagens smärta, så tog sömnbristen lite ut sin rätt och jag fick i varje fall några timmars sömn. Tisdagen började med att jag körde vovvarna till dagis, tack vare att fröken lovat att skjutsa hem dem på eftermiddagen. Tack, Annika! Det behövde Amber, som var så understimulerad efter helgens korta promenader och mattes oförmåga att leka. Därefter åkte jag till Ben. Bekymrad som jag var över att sova i hans trånga bäddsoffa med min brutna arm, så for vi sta till IKEA och köpte en 120-säng. Till vår fasa, så ville den inte få plats i bilen... Det var dock inte mycket som fattades, så vi tog av emballaget och tryckte på för kung och fosterland (nåja, Ben fick sköta tryckandet, då jag som handikappad var rätt oduglig på den fronten). Till slut fick vi betalt för mödan och sängen kom hem. Där hoppade Ben på en sommararbetande vaktmästare, som inte vågade göra annat än bära upp sängen till lägenheten... Så nu har jag fått sova riktigt mjukt och skönt hos Ben. Äntligen! *fniss*
Idag vaknade Kärleken och var alldeles förkyld; täppt och tung i huvudet. Jag gjorde vad jag kunde för att underhålla stackaren (vi vet ju alla hur sjuka förkylda män är!), men efter middagen var jag tvungen att återvända till Storvreta. Nu får han klara sig själv (med döttrarna) typ ett dygn, innan han kan komma till mig. Längtar redan! <3
Ja, idag tog vi ett stort steg i vårt förhållande. Vi gick båda in på e-kontakt och raderade våra profiler. Med andra ord känner vi oss trygga med varann och vill inte ha en massa flirtar från höger och vänster. Vi har bara ögon för varandra... (hur många har nu kräkts över denna klyscha?)
Typiskt nog så behövde jag verkligen sömnen kommande natt, för natten före hade jag inte somnat förrän efter 6.00. Helt sjukt, jag som brukar kunna somna på stört, mitt i solljus och allt. Nu gick jag i stället upp klockan 2.00 för att arbeta om ett måldokument till 1800-talsklassiker, som mina 8:or ska arbeta med nästa läsår. Efter det blev det till att betala räkningarna. Inte tusan blev man trött efter den traumatiska upplevelsen och 3.23 kunde jag konstatera att den första kvittrande fågeln lät göra sin stämma hörd. Kråkfåglarna däremot är riktiga sjusovare och började inte kraxa förrän nästan ett par timmar senare. Vid det magiska klockslaget 3.33 kom tidningen (tidigare än jag trott!) och jag upptäckte att jag uppenbarligen alltid sussar sött trots att tidningsbudet har rätt hög volym på stereon.
Efter bara en timmes sömn var jag tvungen att gå upp för att göra Amber redo inför dagis. Efter det lyckades jag sova ytterligare en timme bara.
Så trots måndagens smärta, så tog sömnbristen lite ut sin rätt och jag fick i varje fall några timmars sömn. Tisdagen började med att jag körde vovvarna till dagis, tack vare att fröken lovat att skjutsa hem dem på eftermiddagen. Tack, Annika! Det behövde Amber, som var så understimulerad efter helgens korta promenader och mattes oförmåga att leka. Därefter åkte jag till Ben. Bekymrad som jag var över att sova i hans trånga bäddsoffa med min brutna arm, så for vi sta till IKEA och köpte en 120-säng. Till vår fasa, så ville den inte få plats i bilen... Det var dock inte mycket som fattades, så vi tog av emballaget och tryckte på för kung och fosterland (nåja, Ben fick sköta tryckandet, då jag som handikappad var rätt oduglig på den fronten). Till slut fick vi betalt för mödan och sängen kom hem. Där hoppade Ben på en sommararbetande vaktmästare, som inte vågade göra annat än bära upp sängen till lägenheten... Så nu har jag fått sova riktigt mjukt och skönt hos Ben. Äntligen! *fniss*
Idag vaknade Kärleken och var alldeles förkyld; täppt och tung i huvudet. Jag gjorde vad jag kunde för att underhålla stackaren (vi vet ju alla hur sjuka förkylda män är!), men efter middagen var jag tvungen att återvända till Storvreta. Nu får han klara sig själv (med döttrarna) typ ett dygn, innan han kan komma till mig. Längtar redan! <3
Ja, idag tog vi ett stort steg i vårt förhållande. Vi gick båda in på e-kontakt och raderade våra profiler. Med andra ord känner vi oss trygga med varann och vill inte ha en massa flirtar från höger och vänster. Vi har bara ögon för varandra... (hur många har nu kräkts över denna klyscha?)
En olycka kommer sällan ensam
I går kände jag mig glad och lycklig, men idag har det varit en annan visa. Yngsta sonen vägrade komma hit för att gå ut med Amber (han tyckte storebror kunde åka hem från Linköping för att göra det eller jag själv). Ledsen och besviken gick jag själv ut på promenad, vilket givetvis var jobbigt för armen och riskfyllt, i dubbel bemärkelse. Dels finns ju risken att jag ramlar i skogen, dels har jag svårt att koppla på grimman snabbt ifall vi möter en annan hund.
Efter en ganska jobbig natt med en hel del smärta i armen, så har jag tvingats ligga i konstig ställning, vilket gjort att jag fått rejält ont i nacken. Kan knappt vrida på huvudet alls. Troligtvis är det nacken som också gjort att jag fått huvudvärk och tvingats ta treo också, trots att jag inte tror jag får ta det så här nära inpå operationen. (Man får i varje fall inte ta treo två veckor innan operation, vilket jag hade gjort...)
Men det är inte bara jag som drabbats. Mamma ringde idag och berättade att min mormor fått åka med ambulans till akuten igår, efter att en granne slagit larm. Vi vet ännu inte vad som är fel med henne, men hon har fått blodtransfusioner och är stabil, men så förvirrad att vi inte kan få något vettigt ur henne. Inget är brutet eller så, vilket i och för sig gör det svårare att förstå varför hon behövt två påsar blod. Jag håller tummarna för henne!
Andreas fortsätter ringa flera ggr varje dag för att kolla så att jag mår bra och att jag äter och vilar som jag ska. Han är så himla omtänksam!
Efter en ganska jobbig natt med en hel del smärta i armen, så har jag tvingats ligga i konstig ställning, vilket gjort att jag fått rejält ont i nacken. Kan knappt vrida på huvudet alls. Troligtvis är det nacken som också gjort att jag fått huvudvärk och tvingats ta treo också, trots att jag inte tror jag får ta det så här nära inpå operationen. (Man får i varje fall inte ta treo två veckor innan operation, vilket jag hade gjort...)
Men det är inte bara jag som drabbats. Mamma ringde idag och berättade att min mormor fått åka med ambulans till akuten igår, efter att en granne slagit larm. Vi vet ännu inte vad som är fel med henne, men hon har fått blodtransfusioner och är stabil, men så förvirrad att vi inte kan få något vettigt ur henne. Inget är brutet eller så, vilket i och för sig gör det svårare att förstå varför hon behövt två påsar blod. Jag håller tummarna för henne!
Andreas fortsätter ringa flera ggr varje dag för att kolla så att jag mår bra och att jag äter och vilar som jag ska. Han är så himla omtänksam!
Dagstur för att bli gladare igen
Less på att sitta själv och inte kunna göra något vettigt. Så idag fick Johan rycka in som förste hundvakt medan jag for ner till älsklingen och hans barn. Insåg ganska snabbt att det skulle bli en tuff resa ifall jag skulle behöva sitta med armen i vädret hela vägen. Eftersom det är röd dag, så passade alla butiker på att ha stängt, men på Coop Forum lyckades jag shoppa loss på några billiga kuddar. Med hjälp av dessa byggde jag ett litet berg, som armen kunde vila på. Sedan var det bara att glida ner på motorvägen och bege mig till Globen-området. Alla poliser hade nog ledigt efter en tuff midsommarafton, vilket var tur för mig. Jag vet inte vad de skulle tycka om en fortkörare med bruten arm. Och vad hade jag sedan för ursäkt? "Jag hade bråttom, för jag saknar min Kärlek så!". Nä, hade nog inte gått hem hos lagens långa arm.
För saknar honom, det gör jag. Så vansinnigt mycket! Vill inte vara en minut utan honom och fasar för nästa termin, ifall han har jobb i Sthlm och jag i Uppsala. Hur ofta kommer vi då att kunna ses? Om ett par veckor firar vi ett år tillsammans, men jag älskar honom som om jag blev blixtkär i honom igår.
Trots att det bara blev några timmar tillsammans innan jag var tvungen att åka hem igen, så var det skönt att fylla på "kärleksmätaren", så jag klarar mig till nästa gång vi ses. Vi åkte till T-centralen och gick sedan via Gamla Stan till Slussen innan vi åkte tillbaka hem. Hans barn är så himla goa också! De kramade mig mjukt och var jätteförsiktiga med min arm. Linn höll om mig och Ben och sade spontant "Jag älskar er båda!". Sådant värmer. Vi svenskar är så enormt dåliga på att säga fina och bra saker till varandra. Ändå betyder det ju så mycket! Jag tror en stor del av befolkningen skulle må bättre om de oftare fick höra positiva saker.
Just nu går det sådär med armen. Antagligen har jag ondare (exempelvis när jag tränar genom att röra på fingrarna) eftersom jag tagit bort katetern med värkmedicinen. Jag hoppas det är bättre om några dagar igen.
En handikappad vardag
Midsommarafton och jag är alldeles singel-solo så när som på ett 60-kilos busfrö, som helst av allt vill att matte stojar och busar. Hon får dock hålla till godo med de mikroskopiska promenader yngsta sonen erbjuder under rullande ögon och suckar. "Men mamma, du har ju en frisk arm och det är allt som behövs för att hålla i kopplet".
Medan alla njuter av sill (hur man nu kan njuta av det) och nubbe (jag hade behövt några nubbar just nu!), så lider jag tristessens alla kval. Har möblerat om lite i vardagsrummet, tvättat flera maskiner, löst sudoku och vilat. Jag är så less! Jag vill ut och dansa och ha kul, renovera hela kåken och röja ut alla två ton prylar jag ändå aldrig använder. I går kväll satte jag igång att spika upp hängare till alla mina halsband. Visst är det kruxigt att spika med bara en hand (kan inte hålla i spiken med den andra), men "where there's a will, there's a way" heter det ju och efter ett tag hade jag fixat det.
Man får lära sig en massa konster nu när man bara en hand. Munnen, till exempel, använder jag flitigt till en massa annat än att stoppa mat i. Jag fixar med tandkrämstuben och tandborsten, öppnar mascaran och knyter påsar med hjälp av munnen. På ICA igår stoppade jag äpplen i påsen och stängde med hjälp av munnen, men kunde inte sluta undra hur kassörskan skulle reagera ifall hon visste var påsen varit någonstans... Fast det blev visst inte så mycket salivdregel på den, för hon märkte inget... Just nu skulle jag verkligen behöva slänga den stinkande komposten, men aldrig att jag kör ner nyllet där för att tillsuta påsen!
Något som är hiskeligt svårt är bh:n. Nu fattar jag varför vissa killar är så fumliga när de ska knäppa upp den! Det går hyfsat att få ihop den, även om det tar tid, men att knäppa loss är banne mig nästan omöjligt! Dessutom har jag alltid tre hyskor bara för att förlänga pinan lite. Igår gick jag nästan och lade mig med bh:n kring midjan, redo att ge upp. Två hyskor lossnade efter ett tag men den sista tog åtskilliga minuter. Idag har jag därför gått utan, livrädd att skrämma iväg alla grannar när jag gled fram till brevlådan i morse i ett försök att inte få tvillingarna att guppa så mycket att det syntes att jag var bh-lös. Man vill ju inte gå under öknamnet "Fladdertutten" i grannskapet...
Nä, nu ska jag gympa lite, det vill säga röra på fingrarna några gånger. Hårt träningsprogram jag fått... För ett par timmar sedan drog jag ut katetern ur armen (ont gjorde det, men jag hoppas det beror på att tejpen runt katetern under bandaget slets loss, så jag inte har fläkt upp hela operasttionssåret nu...). Sedan ska jag inta lite onyttigheter i min ensamhet och sjunga snapsvisor för hunden. Glad midsommar alla!
Medan alla njuter av sill (hur man nu kan njuta av det) och nubbe (jag hade behövt några nubbar just nu!), så lider jag tristessens alla kval. Har möblerat om lite i vardagsrummet, tvättat flera maskiner, löst sudoku och vilat. Jag är så less! Jag vill ut och dansa och ha kul, renovera hela kåken och röja ut alla två ton prylar jag ändå aldrig använder. I går kväll satte jag igång att spika upp hängare till alla mina halsband. Visst är det kruxigt att spika med bara en hand (kan inte hålla i spiken med den andra), men "where there's a will, there's a way" heter det ju och efter ett tag hade jag fixat det.
Man får lära sig en massa konster nu när man bara en hand. Munnen, till exempel, använder jag flitigt till en massa annat än att stoppa mat i. Jag fixar med tandkrämstuben och tandborsten, öppnar mascaran och knyter påsar med hjälp av munnen. På ICA igår stoppade jag äpplen i påsen och stängde med hjälp av munnen, men kunde inte sluta undra hur kassörskan skulle reagera ifall hon visste var påsen varit någonstans... Fast det blev visst inte så mycket salivdregel på den, för hon märkte inget... Just nu skulle jag verkligen behöva slänga den stinkande komposten, men aldrig att jag kör ner nyllet där för att tillsuta påsen!
Något som är hiskeligt svårt är bh:n. Nu fattar jag varför vissa killar är så fumliga när de ska knäppa upp den! Det går hyfsat att få ihop den, även om det tar tid, men att knäppa loss är banne mig nästan omöjligt! Dessutom har jag alltid tre hyskor bara för att förlänga pinan lite. Igår gick jag nästan och lade mig med bh:n kring midjan, redo att ge upp. Två hyskor lossnade efter ett tag men den sista tog åtskilliga minuter. Idag har jag därför gått utan, livrädd att skrämma iväg alla grannar när jag gled fram till brevlådan i morse i ett försök att inte få tvillingarna att guppa så mycket att det syntes att jag var bh-lös. Man vill ju inte gå under öknamnet "Fladdertutten" i grannskapet...
Nä, nu ska jag gympa lite, det vill säga röra på fingrarna några gånger. Hårt träningsprogram jag fått... För ett par timmar sedan drog jag ut katetern ur armen (ont gjorde det, men jag hoppas det beror på att tejpen runt katetern under bandaget slets loss, så jag inte har fläkt upp hela operasttionssåret nu...). Sedan ska jag inta lite onyttigheter i min ensamhet och sjunga snapsvisor för hunden. Glad midsommar alla!
Ihopsnickrad
När det väl var dags för operation av den brutna handleden igår så var jag inte det minsta nervös. Inte ens när jag rullades in i salen. Längtade bara till att få det gjort.
Givetvis så skulle volvon in på reparation samma dag som jag själv skulle repareras. Så det blev till att åka tidigt och lämna av bilen på Upplands motor och sedan gå med min gipsade arm till sjukhuset. Kom fram dit 6.50. Operationen började redan strax efter 8, så det blev ingen lång väntan. Hade ju redan gjort alla förberedelser hemma, som att duscha och tvätta hela kroppen med bakteriedödande. Tack och lov var Ben här, för det är rätt omöjligt att tvätta högerarmen när den vänstra är bruten och oduglig...
Efter 75 minuter hade läkaren snickrat färdigt. Benet var brutet på flera ställen, så han fick sätta alla bitarna på plats. Dessutom har jag en udda anatomi (har redan en tandsköterska påpekat, då jag är svår att bedöva i munnen), så jag är inte förvånad. Tydligen är strålbenet längre än det ska vara, så idag när jag skulle röntgas, så röntgade de den friska handen också bara för att se ifall det är så jag är skapt...
Det första jag kände när jag vaknade till var att jag var kissnödig. Såklart. Allt bara för att krångla. Hur lätt är det att ligga på ett bäcken?! Nåja, nöden har ingen lag heter det ju. Dessutom hade jag väldigt ont, men eftersom jag kräks av morfin och andra vanliga, starka värkmediciner, så var det inte lätt för dem att veta vad de skulle ge mig. Till slut fick jag något som gjorde mig helt "full" - jag kunde inte fokusera blicken, som bara snurrade runt, men värken försvann ju i varje fall. Annars har jag fått nöja mig med alvedon, ipren och en kateter, som pumpar in lokalbedövning i ett par dygn.
När jag skulle hem på eftermiddagen kunde jag matcha in det så att jag kunde få skjuts av Jörgen. Men jag var tvungen att rullas ut i rullstol, för jag kunde knappt stå på mina skakiga ben och så var jag alldeles yr och lätt illamående. Hemma tog Ben emot mig och skötte om mig medan jag låg däckad i sängen resten av dagen.
Trots att jag ännu inte mår så bra och tycker det är jobbigt att stå upp mer än ett kort tag, så var jag tvungen att åka till Akkis idag för röntgen och sjukgymnast-möte. Fast för att kunna komma dit tog vi först en taxi till bilfirman (mådde för dåligt för att åka kommunalt) och därifrån körde jag till sjukhuset. Röntgen gick bra och sjukgymnasten gick igenom ett träningsprogram med mig. Att röra de fyra fingrarna blir lätt - det stramar bara. Men att röra tummen gör ont. För att inte tala om hur det smärtar av att vrida på armen, som jag måste göra, trots att det gör vansinnigt ont.
Den närmsta tiden blir det svårt att boka in något, för jag ska till distriktssköterskan två gånger, till sjukgymnasten, lyckas ta bort katetern i armen själv osv. Semesterplanerna får jag skjuta på framtiden!
Just nu är det lite bökigt också, för Ben är i Stockholm med sina barn (och de kan inte åka hit pga hundallergi), Andreas är med Johanna i Linköping och Johan (och Embla) är hos Jörgen. Så jag är ensam hemma med Amber, men Johan kommer att hjälpa mig med promenaderna och sedan kan kanske dagisfröken hjälpa till något i helgen. Vi får se hur jag mår. Det har ju ännu bara gått en dag sedan operationen!
Svängde förbi ICA idag och shoppade en del mikromat och annat som är lätt att göra. Tyvärr har inte mina skräckfilmer kommit än, annars hade jag kunnat fördriva lite tid med dem.
Givetvis så skulle volvon in på reparation samma dag som jag själv skulle repareras. Så det blev till att åka tidigt och lämna av bilen på Upplands motor och sedan gå med min gipsade arm till sjukhuset. Kom fram dit 6.50. Operationen började redan strax efter 8, så det blev ingen lång väntan. Hade ju redan gjort alla förberedelser hemma, som att duscha och tvätta hela kroppen med bakteriedödande. Tack och lov var Ben här, för det är rätt omöjligt att tvätta högerarmen när den vänstra är bruten och oduglig...
Efter 75 minuter hade läkaren snickrat färdigt. Benet var brutet på flera ställen, så han fick sätta alla bitarna på plats. Dessutom har jag en udda anatomi (har redan en tandsköterska påpekat, då jag är svår att bedöva i munnen), så jag är inte förvånad. Tydligen är strålbenet längre än det ska vara, så idag när jag skulle röntgas, så röntgade de den friska handen också bara för att se ifall det är så jag är skapt...
Det första jag kände när jag vaknade till var att jag var kissnödig. Såklart. Allt bara för att krångla. Hur lätt är det att ligga på ett bäcken?! Nåja, nöden har ingen lag heter det ju. Dessutom hade jag väldigt ont, men eftersom jag kräks av morfin och andra vanliga, starka värkmediciner, så var det inte lätt för dem att veta vad de skulle ge mig. Till slut fick jag något som gjorde mig helt "full" - jag kunde inte fokusera blicken, som bara snurrade runt, men värken försvann ju i varje fall. Annars har jag fått nöja mig med alvedon, ipren och en kateter, som pumpar in lokalbedövning i ett par dygn.
När jag skulle hem på eftermiddagen kunde jag matcha in det så att jag kunde få skjuts av Jörgen. Men jag var tvungen att rullas ut i rullstol, för jag kunde knappt stå på mina skakiga ben och så var jag alldeles yr och lätt illamående. Hemma tog Ben emot mig och skötte om mig medan jag låg däckad i sängen resten av dagen.
Trots att jag ännu inte mår så bra och tycker det är jobbigt att stå upp mer än ett kort tag, så var jag tvungen att åka till Akkis idag för röntgen och sjukgymnast-möte. Fast för att kunna komma dit tog vi först en taxi till bilfirman (mådde för dåligt för att åka kommunalt) och därifrån körde jag till sjukhuset. Röntgen gick bra och sjukgymnasten gick igenom ett träningsprogram med mig. Att röra de fyra fingrarna blir lätt - det stramar bara. Men att röra tummen gör ont. För att inte tala om hur det smärtar av att vrida på armen, som jag måste göra, trots att det gör vansinnigt ont.
Den närmsta tiden blir det svårt att boka in något, för jag ska till distriktssköterskan två gånger, till sjukgymnasten, lyckas ta bort katetern i armen själv osv. Semesterplanerna får jag skjuta på framtiden!
Just nu är det lite bökigt också, för Ben är i Stockholm med sina barn (och de kan inte åka hit pga hundallergi), Andreas är med Johanna i Linköping och Johan (och Embla) är hos Jörgen. Så jag är ensam hemma med Amber, men Johan kommer att hjälpa mig med promenaderna och sedan kan kanske dagisfröken hjälpa till något i helgen. Vi får se hur jag mår. Det har ju ännu bara gått en dag sedan operationen!
Svängde förbi ICA idag och shoppade en del mikromat och annat som är lätt att göra. Tyvärr har inte mina skräckfilmer kommit än, annars hade jag kunnat fördriva lite tid med dem.
Våldtagen
Dagens taggigaste tistel till den s.k. "man", som våldtagit den unga tjejen som kom till akuten i samma veva som jag lämnade den. Mina ärr läker, men inte hennes. Må förövaren fängslas ovh våldtas dagligen med tarminkontinens resten av livet som följd!
Kaxig i ambulansen, mes på akuten...
Jaha, då blir det enhandsskrivning resten av sommaren... I fredags på kvällen skulle jag sätta upp myggbät, eftersom jag fått två miljarder bett på bena. Tog en pall och började sätta fast ett nät utanför mitt fönster. Pallen var visst lite mindre än jag trott, och plötsligt trillade jag. Tog emot med vänsterhanden, som genast bröts. Mindre snygg vinkel bekräftade mina misstankar... Var först alldeles svimfärdig av chocken, men efter att ha legat ett par minuter, så hade en hel armé av endorfiner frigjorts och gjorde så jag knappt kände något alls. Då blev det också lätt att tänka lite rationellt (som att skippa tanken på att Andreas skulle övningsköra till akuten). Beordrade genast ungdomarna till diverse saker: ring ambulansen, ta av mig favorittröjan, så de inte klipper sönder den, fota handen till bloggen, ta av ringarna, packa tandborsten, ta ur plånboken, så den inte blir stulen... osv osv. Så när ambulansen väl kom (till och med hade de blåljusen på, så att ingen granne skulle missa spektaklet...), så stod jag redo på gatan och vinkade. Med den obrutna handen, så klart.
Ambulansfärden in gick väldigt bra, men i slutet av resan började de sista tappra endorfinerna dö ut, så efter bara en stund på akuten fick jagbe om smärtstillande. Sedan följde många timmars plåga, för värktabletterna gjorde inte så mycket nytta. Efter röntgen skulle läkaren dra handen i rätt läge, vilket föregicks av lokalbedövning rätt ner där jag brutit handleden. Oj jäkar,vad ont det gjorde! Skrek som en stuckengris och tårarna sputade. Efter det gick det bra att ha handen i viloläge, men så fort någon petade på den, så gjorde det ont igen. Därför visste jag att det även skulle göra skitont att dra allt rätt igen. Mycket riktigt, en sköterska drog i armhålan och läkaren tog spjärn och drog handen åt andra hållet. Very nice... NOT! Direkt efter gipsade de. Fast jag måste opereras och har fått tid på onsdag morgon.
Åkte hem med taxi på natten. Hade fått citodon med mig hem, som jag fick ta tidigt på morgoen. Därefter fick jag åka in till Gränby (tur det var vänster handled jag bröt), men receptet läkaren skrivit ut var bara på Alvredon. Det hjälpte inte, så jag ringde och de ordnade ett nytt recept åt mig (och därmed ny tur till Gränby), denna gång på Citodon. Hjälpte bättre - mot smärtan. Men på söndagsmorgonen mådde jag illa. Och så mådde jag hela dagen. Fick inte behålla någon mat alls, inte ens Nutrilette. Drycken hann knappt toucha magsäcken innan den for upp igen. Jag hatar att må illa! Och varifrån all "mat" kom har jag inte en aning om. Har jag månne hamsterfickor nere i magsäcken?
Idag, måndag, mådde jag äntligen bättre. Har lyckats pilla i mig lite mat. Men jag har sovit nästan hela tiden fram till 17. Begriper inte hur jag kan ligga däckad i princip två dygn! Återstår att se hur lätt det blir att somna i kväll...
Har fått en massa hjälp i helgen i varje fall. Ungarna har varit hemma och Ben kom på stört i lördags och har hjälpt mig med mat, mediciner mm.
